International reunion

 
Efter ett års väntan så ska jag möta min tyska bror igen! Åh vad jag har saknat honom! Gabe och jag var båda utbytesstudenter på samma high school i USA och vi båda gick igenom en tuff tid tillsammans vilket var det som gjorde bandet mellan oss så starkt! Han är som min bror och jag vet att han är alltid där för mig, likaså att jag är där för honom. Han gör mig så otroligt lycklig och han är definitionen av en underbar vän. Jag ska åka om ca 2 timmar till honom i Tyskland och bara vara med honom! Livet leker helt enkelt just nu för mig! 10 dagar av inget jobb, skola eller andra fånigheter. Jag kan redan intyga på att detta är mitt års bästa händelse!
<3
 

The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman

 
Neil Gaiman har en otroligt speciellt sätt att skriva sina böcker. Jag kan inte förklara den dolda magin, utan det är nog lättare att be folk läsa hans verk istället för att ge sig på att beskriva det. Jag kan också tänka mig att det är svart och vitt när det kommer till vilka som gilar hans verk eller inte.
 
Jag tror ingen är förvånad att detta verk utspelar sig i Sussex, England. Där är det som en medelåldersman kommer tillbaka till sitt barndomshem för att vara närvarande vid en begravning. Även om huset han levde i är borta för länge sen så är det något i hans barndom som drar honom till bondgården inte så långt därifrån. Han kommer fortfarande ihåg vem som äger gården, familjen Hempstock. Gården gör att många minnen flödar tillbaka till honom. Fyrtio år tidigare tog en man livet av sig i en bil vid slutet av vägen. Hans död startade konstiga saker i området och mörker frigörs. Mörkret skrämmer en liten pojke som Lettie, magisk och trygg som hon är, lovar att skydda mot allt. Och alla dessa minnen finns vid dammen vid slutet av vägen.
 
Att dyka in i en Gaiman bok är som en form av en härlig djupdykning. Du håller andan medan du tar dig längre och längre ner i mörkt vatten. Jag slutade aldrig att få Coraline-chills. Min kompis som också har läst boken sa att hen inte gillade den för att hen kände inte att den fattade, att allt var luddigt men är inte det Gaimans stil? Att få läsaren förvirrad och ge möjligheten att skapa egna lösningar och idéer till historien. 
 
Har ni tänkt på hur vi har minnen från vår barndom som vi egentligen knappt kommer ihåg men ligger i vårt undermedvetna och spökar som en dålig dröm som man inte kan skaka av? Och att det finns några saker om vi råkar snubbla till vid som framkallar som polaroidbilder från minnet i ett sinne. Exakt den känslan är boken om man nu ska beskriva den med en känsla. Havet i boken skulle jag lätt säga är en parallell till den känslan. 
 
Om jag nu ska förkorta boken till en mening så är det en eskapistisk värld som är som en tidsskapsel, fast i bokform. Jag vet att det lät luddigt men ville vara lite Gaimanistisk.
 
 

Color my world as you told me you would

 

No matter what <3

 
What would happen if I told the girl in the mirror that she is beautiful? 
That she got an amazing smile, a cute dimple and eyes that glows.
 
Would she stare at me blankly and have no clue what I talked about,
or would she denied it as everyone else does?
 
Maybe she would laugh it off with disbelief in her eyes 
or tell me that I'm too kind that I even said that?
 
But the thing is that when I told her, she nod and said
"Thanks, I already know that",
 
And that made me proud. 
Proud of myself.
 
'Cuz I'm the girl in the mirror
and I'm beautiful. 
 
No matter what
<3

Uti vår hage där växa blå bär

 
Ni förstår inte min kärlek till blåbär!

I'll Give You the Sun - Jandy Nelson

 
 
Jandy Nelson blev snabbt ett namn som jag la på minnet efter att ha läst "The Sky is Everywhere" två gånger, en gång på svenska och en gång på engelska. När väl "I'll Give You the Sun" kom ut tog det ett tag att få tag i boken och redan då hade internet svämmat över av recensioner på boken. Den är fantastisk ropade dessa recensioner vilket jag inte var förvånad över att höra, men jag blev förvånad över hur ordet om boken spreds så snabbt.
 
"I'll Give You the Sun" baserar sig på tvillingparet Jude och Noah, som är olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen än att leva i den och Jude är den sociala som inte kan få nog av uppmärksamhet från familjen och killarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men tre år senare så pratar inte Jude och Noah längre med varandra. Något hände som splittrade tvillingarna på ett nytt sätt. Det är inte förrän Jude möter en trasig men vacker kille som är en frisk vind i hennes liv då hon försöker gottgöra för misstag som kan ändra på hennes liv. Men det som inte Noah eller Jude förstår är att de bär på en del av en hel historia. Om de bara kan finna ett sätt att kunna prata igen så de kan göra om hela deras liv och värld. 
 
Bokbloggar där ut såsom Cecilia från Vår Bokvärld och Petra från Petras Bokblogg ger boken lovord i sina recensioner och jag förstår från vilka aspekter. Men jag tyckte boken var extrem seg att ta sig igenom. Att komma till en poäng tog längre tid än att torka upp på stranden på en molnig dag. Det höll inte för mig. Om jag hade kommit in i berättelsen snabbare skulle nog jag har en annan kärlek till boken. Jag älskar annars Jandy Nelsons språk, hur hon leker med ord och ser till att karaktärerna får en personlig tocuh. Noah tog pauser i sitt liv för att komma på en titel på talvan som han kunde göra av situationen vilket ibland var komsikt, vackert och passade in medan det fanns gånger det konceptet inte kom någonstans. 
 
Boken var inte så mind-blowing som jag trodde och ville att den skulle vara, men det var en bra bok med en historia värd att berätta. Jude och Noah är två komplexa karaktärer som det tar ett tag att förstå, men när det väl klickar så blir historien bra. Jag läste en recension för ett tag sen att de älskade boken för att bokens karaktärer är inte de "gray old characters that you can find everywhere", och det kan jag hålla med om men det är just det som gör det svårare för läsaren att förstå alla karaktärers motiv och bakgrundshistoria. Ibland kan det tappa handlingen istället för att höja den. Och nu låter det som att jag ogillade boken starkt, vilket inte är fallet. Men jag tror att det är svårt att skriva om hur bra den är när den väl inte nådde ut till mitt mått som jag hade för den. För den var bra, jag njöt av att läsa sista halvan men man kan inte skriva en positiv recension om en bok som man hade förväntat sig mer av, det går inte i min värld. 
 
 

Gotländska selfies

 
 
Det har gått en vecka sen vi kom hem från Gotland, det bästa som har hänt mig det här året typ. Det var verkligen sommarens resa hittills. Ni anar inte hur mycket jag älskar dessa tokbollar och våra äventyr! Jag tänkte lägga upp ett "good to know" inlägg om ni skulle vilja prova på samma sak eller ha en cykelsemester någon annanstans. Men tills dess njut av dessa bilder <3

Det var dans och det var sol och platta vägar



När mobilen dör och man är i skogen så blir det gårdagens bilder idag! Igår cyklade vi förbi gårdagens mål, Kräklingbo och kom halvvägs till Hemse och tältade i skogen med mygg och trädhuggare som väckte oss sju på morgon för att berätta att det finns smultron nära oss. Nu är vi i Hemse, en större stad för att äta lunch och handla på Coop! :)

Vi har Slite och Slite









Herregud vilken lång dag det har varit! Vi har hunnit med så mycket! Alla bilder ovanför är från idag! Vi har räknat ut att vi har cyklat 44,4 km idag vilket är helt otroligt bra jobbat av oss! Det som vi har kommit på är att det är roligare och lättare att ta landsvägarna då det känns som man kommer fortare fram och passerar mer än stora "riksvägen" där det är träd efter träd.

Det är så konstigt att jag redan har glömt att vi åkte igenom en regnskur imorse som vi ungefär cyklade med från Blå Lagunen till Fårösund. Det som är skönt att vi cyklade i regn igår och fick uppleva det och är erfarna nu. 

Vi friade midsommar idag för det regnade för mycket igår. Vi hann ta ett bad då men det var pretty much it. Men idag körde vi på stort! Färsk potatis, cider, kransar och jordgubbar!!! Vi har bosatt oss på Slite camping ikväll (that's why rubriken) och det är garanterat den bekvämaste och roligaste kvällen so far! Jag älskar de här tjejerna så mycket! <3

En lite torrare morgon





Vi har campat på den underbaraste platsen idag! Det gjorde vi igår också men det här var helt underbart! Vi har campat precis vid Blå Lagungen vilket är ett helt otroligt exotiskt plats! Vi har också kommit på att vi inte vet något om omvärlden, att vi lever bara i nuet vilket påminner oss om "Tomorrow when war began" och börjar bli lite rädda! Så lämna gärna en kommentar så vi vet om vad som händer där ute och snälla förvarna oss om nån attackerar Sverige!

Regnigt, knottrigt och jobbigt - men underbart





MIDSOMMARAFTON:
- Cyklat i ur och skur
- Anna trampade på mjukosten
- Badat i Blå Lagungen 
- Tagit omväg på omväg
- Tyvärr inte nått Fårösund men vi ska cykla ikapp!
- Fått knott i mun och ögon
- Jag gjorde en krans för cykelhjälmen men den ramlade efter fem minuter
- Vi ska fira ordentligt midsommar imorgon när det är bättre väder (finger crossed!!)
- Åkt förbi får efter får!
- Kommit fram till att grusvägar är de bästa vägarna! Man märken knappt att man cyklar för det finns så mycket att se! 
- Ingen vält cykel idag!
- Anna och jag har delat en jordgubbskyss
-Anna och Amelie har döpt grodyngel efter oss


Midsommarfrukost



GLAD MIDSOMMAR! 
Jag klarade av min första natt av camping! Det är första gången i mitt liv jag har sovit i ett tält under en natt i sovsäck och allt! Jag är fascinerad att det inte var så jobbigt som jag hade tänkt mig! Vi har precis ätit gröt och äggfrukost, Anna var modig nog att ta ett dopp också! Nea och jag var ombytta för ett bad med vi fegade ur när solen inte var framme och vattnet var domnande kallt! Igår uppdaterade alla vi våra instagramkonton så det finns härliga bilder där att titta på! (narneas, ameliiel, accio_anna och fridadolf) Sedan vill vi önska alla en underbar midsommar om jag inte skriver mycket mer här! :) 

Snabbt, stabilt och utan kärra


 
FÖRSTA DAGEN:

- Cyklat 44 km från Visby till Kappelshamn
- Jag har vält minst två cyklar två gånger
- Jag var första på att skada mig: ett skrubbsår på fotknölen
- Vi har lagat mat till fyra hungriga vargar (wokade grönsaker och nudlar) 
- Hittat den VACKRASTE campingplatsen med blommor och sjöutsikt
- Jag har fått uppleva min drömsidyll: en äng fylld av vallmo
- Tagit en fårselfie
- Upptäckt att fåren inte förstår stockholmsbäääään
- Börjat förstå att cykelvägen representerar livet med dess backar och nedförsbackar och växlarna på cyklarna
- Vi hade en urgullig guide i Lummelundagrottan som var äldre än vad han såg ut att vara och vi tror han tyckte vi var allt för överhypra
- Han kan ha haft rätt
- Åkte förbi rosa höbalar 
- Cyklat, cyklat och cyklat!





Nu börjar äventyret!




Cyklarna är packade och klara! Följ med oss på hashtaggen #bäääland15 och om ni vill kan ni lyssna på vår spellista (http://open.spotify.com/user/fredrik.h/playlist/4mf9i0fBlZk2FDOfRsZgle)


VI ÄR PÅ GÅNG




NU ÄR VI PÅ VÄG! Åh ni förstår inte hur taggad jag är! Allt är packat och vi har tagit 05.15 bussen från T-centralen till Nynäshamn och ska troligen sova igenom färjeturen! Just nu är det molnigt och duggar lite och vi hoppas på bättre väder på Gotland!

Vi har också börja rollsätta vår fina "familj". Enligt de andra är jag och Anna vuxna och Nea och Amelie tar rollerna som barn. Vem som är mamma av mig och Anna får vi bedöma i slutet av resan :) 



B A R C E L O N A

 
Med dessa bilder så summerar jag min resa i Barcelona! Fyra effektiva dagar där jag hann med de flesta turistaktiviveter och en massa annat! Park Güell, La Pedrera, Museu Nacional d'Art de Catalunya, La Rambla, La Sagrada Familia var ett stort antal av det hela. När det kom till matställen är stadens alla marknader underbara för färsk mat. Annars serverar alla små restauranger underbar mat om man beställer spansk mat (paella, tapas, sagria och gazpacho). Åk inte till en sådan fin stad för att äta på snabbmatsställen eller mat som du kan äta hemma! Och shopping finns på några specifika ställen i staden som jag upptäckte: gallerian L'illa Diagonal, gatan Avinguda Portal de l'Àngel, och gatan Pg. de Gràcia. Annars var staden fylld av avenyer, gamla byggnader och turister. Det är en turiststad så bara en fair varning: där det finns mycket turister finns det också skickliga tjuvar. Så var smart i den här staden så kommer du hem med alla dina saker som jag gjorde. 
 

Spanska selfies

 
Ja hörrni jag började det här sommarlovet med en fyra-dagars-resa till Barcelona och gud va man hann med mycket saker! Gick upp och ner på La Rambla, såg La Sagrada Familia, vandrade i Park Güell och en massa annat! Och älskar att ta selfies med min stora kamera! Det är en sådan rolig vinkel med 18mm och man ser de mesta av bakgrunden! <3

Inför Bäääland

 
Jag tror ingen vet för ingen av oss har typ bloggat på tusen år men jag, Amelie, Anna och Nea kommer cykla runt på Gotland i en hel vecka! Och det sker på torsdag! Ni förstår inte hur övertaggad jag är inför det! Och det svåraste beslutet är som vanligt vilken bok man ska ta med. Jag gav de andra valet ovanför: klassiker eller mystik? 
 
Gotland, gotland, gotland! Åh detta kommer bli så roligt, svettigt, jobbigt, knöligt, skrattfullt, selfieöverflödigt, solkrämigt, stenigt och helt fantastiskt! Jag kan inte vänta två dagar! Och jag kommer att göra en fin flik här på bloggen och blogga varje dag (om det finns batteri på mobilen efter alla fårselfies) så ni får höra på vårt äventyr! Om ni vill se vårt spam på sociala medier (Instagram in my <3) så sök på #bäääland15!
 
 

13 år senare av vänskap

 
 
 
 
Vi började i samma klass i sexårs
Och igår tog du studenten!
Du är som min syster
som jag aldrig kan bli arg på.
Du är den finaste
och du förtjänar detta!
Älskar dig!
<3

Nu är det bara jag kvar

 
Igår tog Pia och Nea studenten! Att se deras lycka var värt guld! Nu är det bara jag kvar som ska ta studenten i vårt lilla gäng och sorgligt nog är det här en av de få gångerna som är kvar då vi fem är samlade innan alla börjar skingra på sig :'( <3 Ni förstår inte hur mycket jag älskar dessa personer! Och att jag träffade alla dem tack vare den här bloggen! <3

Aex och Jos konst att prata om böcker

För några veckor sen var jag konstigt nog på en bokträff anordnat av Semic där Johanna Wester och Staffan Cederborg gästade. Det var verkligen underbart roligt att slänga in sig i bokbloggsvärlden igen och känna på hur det roligt det var att ha en aktiv blogg och blogga över huvudtaget! I samma veva blev jag inbjuden till Bonnier Carlsens bokträff en vecka därpå där Jo Salmson och Alex Haridi stod i centrum. Det var lite konstigt att presentera sig och inte kunna påstå att man bloggar på en blogg för den här bloggen har varit så inaktiv men efter bloggträffen kunde man vara med i en bloggstaffet där man ska skriva om böckerna och jag tänkte att det kan vara som en liten come back för mig!
 
 
 
Jag vet att detta inlägg borde handla om böckerna som Jo och Alex har skrivit men jag vill belysa en helt annan sak. Förut när jag var aktiv så flängde jag runt på en massa bokträffar och anordnade själv bokbloggsträffar och jag upptäckte efter ett tag hur enformigt det kunde bli. Det blev lite som samma veva hela tiden: stela frågor om handlingen och feedback till publiken att skriv oavsett hur svårt det än nu kan vara. Så det jag vill belysa är hur man som författare kan göra sitt liv väldigt enkelt när de pratar med bokbloggare som mig. 
 
Jo och Alex är väldigt väl medvetna om vad jag tyckte om deras presentation och framträdande hos Bonnier Carlsen. Jag gav dem lovord för att hålla en sådan intressant tråd när de pratade oavsett hur många sidospår de tog. För det var sidospåren och passionen i deras ögon som gav de dem sa liv. 
 
Jag ska förklara hur man ska göra ett intryck på mig genom att förklara när jag träffade och lyssnade på Melissa Meyer som har skrivit "The Lunar Chronicles". Hon hade tappat sin röst så hennes man som var med körde hela presentationen som hon skulle ha gjort den (för han hade sett den så många gånger). Hon hade som en liten powerpoint där hon berättade lite om sig själv och hur det gick till att skriva Cinder. Men innan Cinder skrev hon nästan ihop 20 andra böcker med koncept hon själv knappt trodde på och gav hela rummet en roll man kände igen sig i. Att man börjar på en idé men kommer på en annan i samma vända och börjar skriva på den och dumpar den andra idén. Hela presentationen var inte direkt inrikade på hennes verk utan hur hon skapade dem och hennes visioner för hennes liv.
 
 
 
Jag älskar författare som inte lägger allt för mycket tyngd på boken, utan refererar till boken. Att de inte lägger en press från de som lyssnar att läsa boken för att förstå något. Varje författare borde gå till en bokträff med inställning att ingen har läst boken. Det är inte alltid roligt att höra om boken utan vi vill lära känna er bakom boken, er historia hur idén klickade till i ert huvud, hur karaktärna är lika er eller hur just den scenen är med och vad det betyder för er. Bokbloggare som jag går på dessa träffar för att bli inspirerade inte uttråkade. Vi vill ha fler perspektiv att se på ert verk när vi har väl läst det. Och vi vill inte komma ihåg er som en signatur i ens bok. 

Starka knoppar

 
 
 

Londons fasader


The Time Traveler's Wife - Audrey Niffenegger

  

Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat. 

 

De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas fram och tillbaka i tiden. Hans tidresor är spontana och okontrollerade som skapar Clare och Henrys kärlekshistoria. Men det gör inte deras kärlekshistoria enkel. 

 
Hur trolig är den här historien? Det är en fråga som jag trodde jag skulle få ställa tusen gånger om i den här romanen. Med tanke på att det är klassificerad som en roman, inte fantasy eller något annat. Men jag tänkte inte på det en sekund. Niffenegger använder sig av känslor som vi alla kan relatera med och gör att man sympaterar med historien utan att tänka. Man borde frågasätta om detta är ens verkligt, men man gör aldrig det under hela historien. Allt är på något sätt bara så logisk så riktigt så det ologiska blir så logiskt. Tidresor är ett intressant ämne som lätt kan bli förvirrande. Men Niffenegger håller den rätta balansen så man hänger med i Henrys tidresor. I boken speglas också en negativ sida av tidresor, att det är inte det lättaste att leva med som man vill tro att det är. Tidresor är inte längre en tidmaskin eller Hermiones tidvändare för mig utan också en sjukdom. 
 
Det är inte många karaktärer som presenteras genom bokens gång, men det gör att de karaktärerna som finns får strålkastarljus och deras personlighet får all uppmärksamhet. Niffenegger är suverän på att ge hennes karaktärer liv, att de sticker ut från sidorna. Boken hade en långsam takt som gjorde att jag lärde känna Henry och Clare enda in till benmärgen och förstod allas relationer till paret. Henry och Clare kändes så rent av äkta. Ingen av dem var perfekta, de växer upp, ändrar lite på sig genom livets gång och är ett stort bevis på att livet är inte så lätt som man tror. 
 
Boken utspelar sig genom en livstid för två karaktärer, båda hela tiden i olika tider i sina liv. Henry och Clare har den svåra uppgiften att leva liv parallellt med sina minnen. Saker som hände då som de förstår sen varför de hände. Jag älskar historier som vävs samman och i slutet förstår man alla steg av historien även om ordningen inte var 1,2,3. 
 
En stor anledning varför jag berömmer den här boken rakt igenom är nog för jag hade inga speciella förväntningar på den. Jag visste knappt vad den handlade om. När jag läste igenom recensioner för boken så verkade det som de flesta var besvikna och förväntade sig för mycket. Så när du bestämmer dig att läsa Niffeneggers bok så gör som jag: Förvänta dig inget. Bara läs. 

Livet i några rader

 
London... Var det verkligen för två dagar sen jag kom hem? Stressen har redan kommit ikapp mig men saken är det att jag gillar stress. Jag gillar att alltid har något på gång och jag lyckas alltid anpassa mig så bra till stress. Men stress ta alltid bort något på min prioriteringslista. Bloggen blev en sån punkt som försvann. Jag tror inte att ni förstår, men jag älskar min blogg och är lite irriterad på mig själv att jag inte uppdaterar. Men livet kommer före bloggen i alla sammanhang och det är jag okej med! Men London, herregud det var helt underbart! Jag älskar att resa allt för mkt! Om det hade varit gratis att resa så skulle jag inte varit kvar här! 

Bokfynd på Waterstone's


Ännu en helg i London. Sitter nu på Heathrow och väntar på flyget hem. I min väska ligger en tjock fysikbok som jag verkligen borde läsa men just nu orkar jag inte satsa på ett toppbetyg i fysik. Jag behövde verkligen den här helgen ifrån min vardag, skolan och ens i-landsproblem. Bara en helg att andas, slösa bort ens lön och äta sig fet. Som ni ser så blev det också en hög med böcker. Jag köpte en till idag som inte är med på bilden, All the Bright Places av Jennifer Niven som ska vara nästa storslagna bok för ungdomar enligt Waterstone's. 

Ett lite mer personligt rum

 
Detta har varit ett stort projekt för mig. I somras målade jag om mitt rum så alla väggar glänser vita. Nu har jag äntligen fått upp lite färg. Mina fotografier betyder otroligt mycket för mig! Det är mina konstverk. Varje bild jag tar leder till ett minne. Minnen som jag är glad att jag har, dåliga som bra. Och den bästa gåvan i livet enligt mig är minnen. 

När sommaren är för långt borta

 

A list to keep

 

Min julklapp

 
 
I år köpte jag två julklappar till mig själv. Två saker som kommer bli som ett projekt för mig. Jag köpte två boxar av böcker.
 
Harry Potter och Vampire Academy.
På orginalspråk. 
 
Jag älskar att markera i böcker.
Jag älskar att hitta andra som har strykit under meningar i biblioteksböcker.
Jag älskar att finna små teckningar, symboler i slutet av ett kapitel som någon har ritat till. 
 
Så jag tänkte läsa om båda böckerna, tänka efter vilka citat jag vill höja upp, vilka sidor som ska teckas av stjärnor eller annat. Något som gör böckerna mer unika än vad de är. Så unika så jag kan kalla dem mina. jag kommer alltid känna igen böckerna för det är jag som har skrivit i dem, ritat i dem, markerat dem. 
 
Så det är det jag ska göra.