Mitt projekt idag

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Ja, idag har jag verkligen underhållt mig själv idag! Jag har tagit en hel del bilder och jag känner att jag har bilderna till att skapa en ny design, när jag väl börjar med den är en bra fråga :P Och jag har sett att en maaassa har utmanat mig med de 11 frågorna, och jag tänkte först inte svara på dem, men det har droppat in sååå många så jag undrar om ni är sugna på mina svar? Om ni vill att jag ska svara på dem så säg till! :D

Nothing like this

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Once in a Full Moon - Ellen Schreiber

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Celeste Parker har hört en massa varghistorier om monster som lever i hennes stad, men aldrig trott på dem. Det har alltid varit desamma i hennes stad. Hon är ihop med hennes drömkille och hänger alltid med hennes vänner. Ett normalt liv. I hennes skola börjar Brandon Maddox som hon inte riktigt lägger märke till förrän han räddar henne från en flock vargar.

Visst låter det som vilken bok som helst som man kan hitta på bokmarknaden! Tjej redan tillsammans med den perfekta pojken, och så börjar en ny kille på skolan. Kan ASOLUT inte gissa vad som kommer att hända. Det börjar bli för vanligt koncept så man gäspar åt det och jag kände på direkten att boken kan nog inte bli bättre, utan värre. Men egentligen låg boken på medelstrecket genom alla sidor. Det fanns små överraskningar som höll uppe boken så den inte sjönk helt under ytan.

Karaktärerna var lama för mig. De hade absolut inget att komma med och var väldigt lättlästa. Språket var inte så detaljrikt. Det var som författaren ville att man skulle fastna för handlingen och den uppenbara kärleken mellan Celeste och Brandon, men om man inte ens var så förtjust i en handling som inte var så roligt så blev inget av boken speciellt. Det som jag kan stå för att jag älskade var layouten på boken. Varje första sida av ett kapitel var svart med vit text. Jag fastnade direkt för det och om det finns en bok med svarta sidor och vit text langa hit den till mig för jag tyckte att det var superroligt för ögonen att läsa vit på svart istället för tvärtom. Så ja, boken generellt var för uppenbar, inget speciellt egentligen. En som inte läser så ofta skulle nog gilla den, men jag har stött på sånna historier förut så inget för mig.

Titel: Once in a Full Moon
Författare: Ellen Schreiber
Betyg: 4/10
Serie: Full Moon #1
Sidor: 292
Kapitel: 30
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Katherine Tegan Books
Första meningen: "It began underneath the haunting glow of the full moon."

Silkeslen rosa

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Japp, nu är körsbärsblomningen i Kungsträdgården officellt igång! Det är sååå vackert och underbart och folkpackat! Alla har framme en eller annan kamera och jag tror att alla fångar en underbar bild! Jag menar, körsbärsblommor blir alltid vackra på bild! :D

Hemligheten i det blåa

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Immortal Beloved - Cate Tiernan

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Nytt namn, ny stad, nytt liv. Det är inget som är nytt för Nastasya. Hon har gjort det en massa gånger, så blir det när man är odödlig. Men nu efter att ha levt i århundrande på sitt egna sätt så vill hon prova på nåt nytt. Hon har redan gjort altt hon kan tänka sig och hon känner att något djupt inom henne växer, som ett mörker sprider sig inom henne. Så hon vill leva livet med lite mer omsorg och kanske hitta en väg mot ljuset.

Well, boken handlade verkligen det som jag hade tänkt om. Nastasya "hälsar" på en person som hon träffade över 60 år sen (om jag kommer ihåg rätt) som har som ett rehabställe för personer som är som Nastasya - immortal. Det är väl det som är det bästa sättet att beskriva allt, för såklart händer det mer än vad jag beskrev. Det som jag hade förväntat mig var nog mer action och spänning för det kändes som en sådan bok i början, men det blev inte så. Första hälften av boken var nog inte lika bra som andra. Det var nog som en lång inledning för mig för allt som jag gillade hände mot slutet.

Det som jag kände skarpt av boken var två budskap. Cate Tiernan visar verkligen poängen med att leva för evigt, att det visar sig till slut att man inte har nåt att leva för efter 400 år. Jag blev verkligen avtänd på att leva i en evighet eller så. Jag är nog glad att jag har den längden jag har på mitt liv. Vad är egentligen meningen att leva så länge? Det är en fråga som jag inte direkt får ett svar på i mitt huvud. Den andra poängen är att de förflutna kommer aldrig att försvinna. Att en människas bakgrund kommer alltid att försvinna, ja förutom om man raderar allt som alla i världen kommer ihåg om det så visst, kanske det. Men ni fattar vad jag menar. Man blir och kommer att vara påverkad av det om hände för en timme sen, en dag sen, 4 år sen. Även om man inte kommer just ihåg vad man åt igår så kan det alltid visa sig i det man spyr upp. Okej, jag ger inga bra exmpel, men ni får leva med det! :)

Titel: Immortal Beloved
Författare: Cate Tiernan
Betyg: 5/10
Serie: Immortal Beloved #1
Sidor: 390
Kapitel: 30
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Hoddler & Stoughton
Första meningen: "Last night my whole world came tumbling down."

Hereafter - Tara Hudson

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Amelia kommer inte ihåg sitt liv. Hur hon dog, hur hon levde innan. Hon har helt glömt bort hur hon ser ut. Det enda som hon är säker på är att hon är död. Hon flyter runt i en flod, troligtvis den floden hon dog i. I en lång tid har hon försökt få kontakt med folk, hon skriker åt dem, men ingen svarar. Flera gånger har hon skrikit hennes namn, det är tack vare det som hon kommer ihåg det.

Men det är något som stör hennes sinnessjuka värld som spöke. En kille faller ner i hennes vatten och sjunker ner till botten. Hon vet att ingen hör henne och hon kan inte röra saker heller, men hon gör sitt sista försök att få kontakt, sitt försök att rädda honom. På något konstigt sätt så lyckas hon - lyckas hon rädda killen från en säker död och henne från att vara forever alone. Han kan se henne. Han är den enda. Varför?

Jag kände mig tvungen att läsa den är boken efter att en youtuber hade kvalicerats den till en av de bästa böckerna hon hade läst under 2011 (vidoen), så jag frågade vänligt på bibblan att köpa in den och nu är den läst och klar för recenseras. Jag blev absolut inte lika impad som hon, men den var väl helt okej. En annorlunda problem; tjejen är död och hon är ett spöke som hemsöker en flod och hon kommer ihåg nada. Jag gillade att läsa om den sorten spöke, speciellt att hon inte har lämnat floden som hon är bunden till den. Det kändes lite konstigt att killen som hon räddar, Joshua, umgås mer med henne än sina vänner och familj. Det har jag svårt att tro på. Såklart så skulle jag tacka den som räddade mitt liv, men någonstans måste det gå mot det normala. Inte bli kär i något som egentligen inte finns för någon annan än sig själv. Sorry, men där gick gränsen för mig.

Det som leder mig djupare i boken är nog att man vet egentligen ingenting om Amelia och jag började verkligen undra hur länge hon hade varit död. Hon kunde liksom varit död i flera år, kanske i 100 år, man vet ju inte säkert! Så det var min tråd jag följde och sen var det irriterande att Joshua ville kyssa ett spöke. Men ändå om det fanns hack i tråden som jag inte gillade så flöt ändå det framåt. Jag kan inte klaga på takten för jag kände inte av att jag blev långuttråkad eller att det stannade till.

Det som jag har som ett litet sak att göra automatiskt i hjärnan är att om jag inte gillar någon annan person i boken blir min favvokaraktär oftast den onda, vilket hände i den här boken. Eli är också ett slags spöke som vill att Amelia vill gå över. Han lyckas i alla fall fånga mig mer än Amelia eller Joshua. Jag vet inte, men jag gillar de onda för jag vet att de brukar ha en soft spot någonstans och alltid en anledning varför de är onda. Jag låter som en liten nisse nu som tror att ingen är ond, right? Well jag tror på att ingen är född ond.

Titel: Hereafter
Författare: Tara Hudson
Betyg: 6/10
Serie: Hereafter #1
Sidor: 404
Kapitel: 29
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins
Första meningen: "It was the same as always, but different from the first time."



Blood Red Road - Moira Young

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Saba har en tvillingbror: Lugh. Han föddes innan henne vilket betyder att han är viktigare än henne. Det är så Saba tänker och hon älskar sin bror med hela hennes hjärta. Om något skulle hända med honom skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Och det är just det som händer. En grupp svartklädda män som Saba aldrig har sett förut dödar hennes svaga far och värst av allt; kidnappar Lugh. Saba blir ensam med sin lillasyster Emmi mitt ute i öknen. Saba bestämmer sig snabbt för att göra allt i hennes makt att hitta hennes älskade bror, men vart ska hon börja leta?

Jag har ju hört en hel del positivt om den här boken, en bok som man ska läsa om man inte har fått nog av Hungerspelen. Well, jag kan inte säga att detta ligger på samma nivå som Hungerspelen, men den är garanterat värd att läsa och ha stående i bokhyllan. Jag är lite ledsen att jag lånade boken, men jag kommer väl köpa den när väl tvåan kommer ut i butikerna. Boken hade en underbart snabbt tempo som jag avgudade, det var inte för snabbt eller långsamt! Och den lilla karamellen man suger på hela boken. Vart är hennes bror? Vad hände med honom? Är han sig lik när de hittar? Kommer de ens hitta honom?

Det första man märker i boken är språket. Språket är verkligen en twist i sig. Det är skrivet i talspråk så man kan nästan höra dialekten i huvudet. Jag som läste på engelska så fick jag lära mig snabbt att fer=for och yer=you. I början är det som vanligt lite irriterande men jag kom förvåntantsvärt snabbt in i den. I vissa böcker har jag problem att komma in i det, men språket var generellt lätt och orden liknade ju de ursprungna orden. Men jag tror att man måste vara van vid att läsa på engelska om man har bestämt sig att läsa den på engelska, bara en sådan hint. Annars finns den på svenska (Blodröd väg).

Saba var verkligen en utvecklad karaktär som jag fastnade mest för att hon var så full med egenskaper och personlighetsdrag. Hon är väldigt naiv, envis och har en enorm viljestyrka. Jag beundrar hennes sätt att sätta sin bror först, som jag hatar det. Det är inte bra att man sätter någon före sig själv, inget som jag rekommenderar, men hur kan man inte beundra en sådna kärlek till sitt syskon? Men hennes lillasyster Emmi är inte så betydelsefull som Lugh för henne och jag har blandade känlsor om Emmi. Hon kan jag se som irriterande snorunge som Saba, men också som ett oskyldigt barn som försöker göra det bästa som Jack ser. För Saba puschar Emmi iväg från henne, påstår att hon alltid är i vägen. Men ibland är hon i vägen, men inte hela tiden. Som läsaren får man ju se hela bilden även att man följer en och samma karaktär, antingen är man blind och ser inget annat än vad karaktären gör eller så använder man de ögonen som man har fått. Medan vi är inne på karaktärer så måste jag säga några ord om Jack. Jack är en person som Saba möter på resans gång och hjälper Saba en hel del. Han beter sig faktiskt lite arrogant för min smak och jag förstår de moment som Saba irriterar sig på honom. Men han har rätt ibland, speciellt hans argument om Emmi.

Titel: Blood Red Road
Författare: Moira Young
Betyg: 9/10
Serie: Dust Land #1
Sidor: 492
Kapitel: 9
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Marion Lloyd Books
Första meningen: "Lugh was born first."

Tvååring plutt

Japp, idag är det precis två år sen jag startade bloggen! Det känns lite otroligt hur tiden har gått så fort! Och jag ångrar inte ett dugg att jag startade den här bloggen för utan den skulle jag nog inte läsa så mycket som jag gör och inte heller skulle jag få en sådan underbar kontakt med folk som delar samma intresse! Så tack allihopa för ni följer min blogg! Tack för alla mina gratulationer också för en vecka på min födelsedag! Jag blev väldigt rörd av alla er! :')

Så sedan jag startade bloggen har jag:
  • Skrivit 861 inlägg med detta! :D
  • Gjort 190 recensioner hittills
Det känns som min blogg har blivit lite enformlig. Jag lägger just nu bara upp recensioner och fåtal bilder men i detta fallet måste jag skylla på skolan. Det är inte så att jag är helt upptagen av läxor och plugg utan varje dag stjäl energi så när jag kommer hem håller jag på att somna i soffan. Men jag ska försöka förbättra mig på nåt sätt :)

Och så en vinnare till en ny fin bok! I tisdags så hastade jag ut en tävling av mitt extraexemplar av Hoppas och det var en hel del som ändå var med: 19 stycken! Superroligt! :D Jag drog ut en vinnare från random.org och vinnaren är nämlingen Pia från The Never End/Flying Lions! Grattis! En bok rikare! :D

I am not a Serial Killer - Dan Wells

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

John Wayne Cleaver är farligt, och han vet om det. Han tillbringade sitt liv med att göra sitt bästa för att inte leva upp till sin potential.

Han besatt av seriemördare, men egentligen vill han inte bli en. Så för sin egen skull, och säkerheten för dem omkring honom, lever han med strikta regler han skrivit själv, öva ut ett normalt liv som om det vore ett privat religion som kunde rädda honom från fördömelse.

Döda kroppar är normalt för John. Han gillar dem, faktiskt. De kräver inte eller förvänta sig inte den empati han inte erbjuda. Kanske det är det som ger honom objektivitet att inse att det finns något annat om kroppen som polisen har just hittat bakom Wash-n-Dry Laundromat. Nu, för första gången har John att konfrontera en fara utanför sig själv, ett hot han inte kan kontrollera, ett hot mot allt och alla han skulle älska om han bara kunde.

Detta var verkligen en annorlunda historia. Inte något man läser varje vecka. Att läsa om någon som tror att ens öde är att bli en seriemördare är lite skrämmande med intressant! De två orden är nog de bästa för att beskriva hur John, huvudpersone tänker. Han har verkligen ett tänk som man inte har stött på innan. Genom att han har hittat två tolkningar till två seriemördare genom hans namn och hans facsination för seriemördare och lik så tror han att hans framtid ligger i samma spår som en seriemördare. Tänk dig det! Det är som han vill hitta alla de här anledningar så att han inte ska låta dum. Och jag gillar grymt att det låter enligt honom att leva ett normalt liv är som att leva enligt en lag, enligt en gud, en religion. Han kämpar för att leva med de regler han själv har satt upp för att göra att han inte kommer att bli en seriemördare. Men när de närmade sig slutet av boken så stod det klart för mig; Johns sätt att tänka skrämmer mig.

Det som gör att boken inte får toppbetyg för boken sticker verkligen ut med sin handling är att jag är inte så förtjust i deckarstilen. Mord och komma på mördaren är verkligen inget jag har fastnat för. Det är inte nåt som får mitt hjärta att banka fortare, det är inget som får mig att vilja fortsätta läsa. Och dagens litteratur för vuxna består ju mest av deckare så jag kommer inte klara av att bli vuxen.

Titel: I am not a Serial Killer
Författare: Dan Wells
Betyg: 5/10
Serie: John Cleaver #1
Sidor: 271
Kapitel: 19
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Tom Doherty Associates Boos
Första meningen: "Mrs Anderson was dead."

Konsten att plocka vitsippor

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Min kusin Nea

Daughter of Smoke and Bone - Laini Taylor

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Träffa Karou. Hon fyller sina skissböcker med monster som kan eller inte kan vara riktiga, hon är benägen att försvinna på mystiska "ärenden", hon talar många språk, inte alla av dem mänskliga; och hennes klarblåa hår växer faktiskt ur huvudet med den färgen. Vem är hon? Det är den fråga som hemsöker henne, och hon är på väg att ta reda på.

När en av främlingar-vackra spökade Akiva-fixerar sin eldfärgade ögon på henne i en gränd i Marrakech är resultatet blod och stjärnljus, hemligheter avslöjas, och en kärlek vars rötter dricker djupt av en våldsam förflutet. Men kommer Karou att ångra lära sanningen om sig själv?

Så mycket positivt man har hört om den här, så mycket bra och underbart, men varför kan jag inte känna samma sak när jag hade läst ut boken? Well, let me explain.

De första kapiterna tyckte jag var sköna och underbara, men efter det blev allt segt och jag förstod inte precis varför Karou gjorde de uppdragen hon gjorde och vad var meningen med tänderna? Var jag ouppmärksam eller? I alla fall så kände jag mig generellt virrig och handlingen var seg i boken. Speciellt slutet var virrigt för ja, de bytte liksom huvudperson utan att jag själv hade riktigt koll på vart jag kom någostans. Det blev ju lite klarare på slutet, de sista sidorna, men jag gillar inte att vara extremt förvirrad och sen veta allt.

Handlingen var inget heller för mig, inte den här gången. Det var något med det som inte stack ut tillräckligt för mig. Jag vill gärna ha något som poppar ifrån resten av samma fina historia av personer som blir kära, speciellt i fantasy/sci-fi historier. Karaktärerna var inga som jag fastnade för eller kan berömma. Det som jag kan berömma med boken var språket. Det var något mer utstickande än de flesta böckerna. Meningarna hade mer fyllning och hon lekte lite med meningsbyggnaden så meningar inte började med det mest självklaraste ordet utan något annat från meningen. Ex: Jag tittade ut genom förstret vs Tittade ut genom fönstret gjorde jag. Fast då snyggare än vad jag fick till det.

Titel:
Daughter of Smoke and Bone
Författare: Laini Taylor
Betyg: 4/10
Serie: Daughter of Smoke and Bone #1
Sidor: 418
Kapitel: 60
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Hoddler & Stoughton
Första meningen: "Walking to school over the snow-muffled cobbles, Karou had no sinister premonitions about the day."

Arvtagaren - Christopher Paolini

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Många månader av träning och slag har fört med sig både segrar och hopp, men också hjärtslitande förluster. Dessutom väntar fortfarande den svåraste utmaningen: de måste möta Galbatorix. Och när de gör det måste de vara starka nog att besegra honom. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.
Ryttaren och hans drake har kommit längre än någon vågat hoppas. Men kan de övervinna den ondskefulla kungen och återinföra rättvisan I Alagaësia? Och till vilket pris?

Det är lite sorgligt att Eragon, personen jag lärde känna när jag gick i trean inte kommer att komma i fler böcker. Den här är den sista. Och som baksidan säger "Det började med Eragon och avslutas med Arvtagaren" Men slutet var för förutsägsbart. Jag listade ut en hel del och vart var fighten som skulle hålla på i hela boken? Jag hade nog en hel del högre förväntningar än vad boken gav mig. Jag är lite besviken som taggad av den här boken.

Den här boken var annorlunda uppbyggd ifrån de andra böckerna i serien. Jag tror att alla som har läst resten av böckerna har märkt att början brukar vara bra, taggande som drar igång boken, men mittendelen blir lite segare tills slutet kommer och verkligen på nåt sätt blow your mind. Well, i denna var det ungefär precis tvärtom! Början var lite förvirrande för mig för man liksom hoppade in i ett fint slagsmål som kanske inte var det bästa med att börja en bok med. Sen var mitten otroligt spännande och bra hela tiden. Jag blev riktigt chockad. Sen slutet, jag vet inte vad jag tycker om det. Fånigt? Kanske lite grann. Men väldigt slutet var det så jag kunde inte precis komma på nåt själv som kanske kunde ha hänt utan allt var redan bestämt. I vissa serier kan jag acceptera det, men inte i Eragon.

Boken var också en hel del förutsägtbart. Jag listade ut en hel del som var bara så uppenbart! Jag vet inte om det är likt Paolini att göra det såå förutsägbart, men det blev inga stora överraskningar för mig. Var det bara jag som kände så, eller är jag bara lite smart? Så sammanfattning: Bra, spännande men förutsägbar och för slutet slut. Var det ett bra slut för hela serien? Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag är varken besviken med det eller nöjd med det. Neutral.

Titel: Arvtagaren
Författare: Christopher Paolini
Betyg: 8/10
Serie: Arvtagaren #4
Sidor: 889
Kapitel: 78
Orginalspråk: Engelska (Inheritance)
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: "Draken Saphira röt och soldaterna framför henne ryggade undan."

Man kan alltid hoppas på att vinna...



Nu kör jag kort och koncilt! Den här boken har jag i två exemplar och tänkte dela med mig en så ni som inte har läst den här har ni chansen!

Det enda ni behöver göra är att kommentera en fin kommentar som "jag är med" med ert namn och mailadress! That's it! Good Luck! Tävlingen avslutas den 23 april och presenteras på kvällen :)

A candle for me

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Tyckte det var bara såå gulligt att min kompis gav mig denna i morse! Hon hade tänkt komma före mig och sen stå vid skåpen med den, men det blev inte riktigt så, men rörd blev jag! :) Även om jag inte precis har brytt mig om att jag fyller år idag så älskar jag att folk visar att de bryr sig om mig. Så tack alltihopa! Tack! :D

Man har ju sina kryp-in


Ja du Hanna, jag har mina favoriter och om vi börjar med bibliotek så är PUNKTmedis absolut mitt favoritbibliotek. Det är en ungdomsbibliotek på Medborgarplatsen, Stockholm som jag drar mig till som en magnet. Jag var faktiskt där idag och dem har en sådant bra sortiment av ungdomsböcker på både engelska och svenska. Jag dras mest till de engelska böckerna för svenska böcker kan man ju hitta i varje bibbla. Och det jag älskar också är att böckerna är som de man köper i bokbutiken, ni vet ju att det finns bibbloböcker där man har liksom klistrat fast framsidan på boken (Exempel). I alla fall har jag lite fobi för sånna böcker, så PUNKTmedis gott folk, en av de bästa.

Stadsbiblioteket i Stockholm är biblioteket jag gick till när jag var liten och lånade bilderböcker. Det har alltid funnis där och alla som inte har varit där så gå dit. Det är väldigt häftigt i mitten där alla väggar är fyllda med böcker. Och de har fixat en nytt café där som är grymt mysigt! :D

Om vi övergår till affärer så har jag en som jag supergärna slinker in i och det är Science Fiction Bokhandlen där det enbart finns böcker, spel, filmer och allt annat om sci-fi, fantasy och dystopier. Det är verkligen underbart och en superbra sortiment där de flesta böcker finns. Jag kan stå där och dregla i minst en timme, det är därför vänner ogillar att gå in "en snabbis" med mig in dit. Det är också mysigt, i alla fall den i Stockholm. Jag kan inte stå för hur de i Malmö och Göteborg ser ut, men Stockholms är mysigt med en massa bokhyllor inknökade så första gången jag gick in där var jag helt lost och visste inte riktigt vart allt var, nu har jag stenkoll, i alla fall nån koll. :P

Pocketshop och Akademibokhandeln är annars de affärerna jag oftast annars snokar runt i. Bokia finns det en av i Stockholm och den praoade jag på, men det är inte en som jag ofta går till för det är en bit iväg. Onlineshopping av böcker görs ofta på bokus.se och jag har också beställt lite från bookdepository.com som jag i framtiden kommer att beställa en hel del engelska böcker för en goody price! :)

Så var det ett bra svar Hanna? :) Och ni andra vilka bokhandlar/bibliotek står nära era hjärtan?? :)

Nea

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Min underbara kusin Nea. Jag älskar verkligen hennes hår, så fint och lockigt! Och det var första gången hon hade den klänningen hon hade på sig och hon var så stolt över den. Verkligen en söt mimmi mus klänning! :)

17 augusti 2012


OMG! Sååå snyggt! :D Jag älskade verkligen första boken Udda Verklighet och är verkligen sugen på vad den här kommer att handla om! Shit jag måste göra så många omläsningar! Först av Cirkeln och nu av Udda verklighet också! :P

If I die - Rachel Vincent

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

SPOILERVARNING rakt igenom :P

Hela skolan har börja prata om den nya matteläraren, Mr Beck. Det verkar som alla gillar honom förutom Kaylee. Men som sagt så är inte Kaylee en normal tonåring utan en banshee som lever livet med skrik från de döda. Men inte kan hon veta att nästa gång kanske måste hon skrika för sig själv.

Kaylee försöker glömma det faktum att hon själv kommer att dö och fokuserar sig att rädda alla tjejer i skolan från den nya snygga läraren. Det är något som är mysko med honom och han verkar dra det över tjejerna i skolan. De enda som är immuna mot det är Kaylee och Sabine. Otroligtvis så samarbetar dem för att försöka komma på vad Mr. Beck är för övernaturligt, för det måste vara något sånt! och de måste komma på det innan han kommer på att de är inte så mänskliga själva...

Men snart är också Kaylees lånade liv över och samtidigt som Kaylee räddar tjejerna i skolan försöker de som står nära henne hitta ett sätt att rädda henne och de gör vad som helst för det. Vad som helst.

Vad är det nu? Femte boken i serien? Well, för att kommit så långt har myyyycket blivit komplicerat, speciellt mellan Nash och Kaylee som kämpar fortfarande för att vara tillsammans. När jag började den här boken så visste jag inte riktigt om jag kände att det var värt att de kämpade. Det skulle väl inte bli som i de två första böckerna, right? Då är de extremt gulliga tillsammans, men nu har det ju hänt såå mycket mellan dem och jag tror att den största anledningen att de inte kommer att bli som förut är att Nash vet inte hur det var förut för han har ju tagit bort alla känslor han hade om dem. Men i den här boken känns det som att Nash kämpar mer än någonsin efter att ha hört att Kaylee kommer att dö.

Japp, hon kommer att dö, poff. Det är det som gör hela boken sååå extrem. Alla känslor sätts på en spets och blir så extremare än vad de skulle ha varit. Jag läste boken i ett rakt streck för jag kunde inte sluta! Jag kunde bara inte och alla känslor la sig på hög på mig så jag reagerade oftast som alla andra i boken gjorde: extremt! Och efter all den här laddningen i boken så kommer ju slutet som jag kanske inte är sådär helt nöjd med. Jag visste ändå på ett ungefär hur det skulle sluta. Det tror jag att alla vet när boken slutar, men det är det där hur man tar sig dit som var också lite udda. Och jag tror att många Soul Screamers fan kommer att bli superglada i slutet för en helt oväntad (kanske inte helt oväntad) sak med Tod och jag är faktiskt lite kluven. Jag gillar Tod så otroligt mycket, hur han brakar in och förstör alla Nash och Kaylee moments (som i dne här boken), men hur ska man säga, det kommer nog inte hända mer. Så, nu får ni läsa boken! :D

Titel: If I Die
Författare: Rachel Vincent
Betyg: 9/10
Serie: Soul Screamers #5
Sidor: 342
Kapitel: 22
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harlequin Teen
Första meningen: "I used to think death was the worst thing that could happen to a person."

Lömsk som en katt

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Finns det ens ett sånt ordspråk?? Whatever! Alltid bra att hitta på egna.

Komma hem på nåt sätt

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Fick höra idag på radion (mormor och morfar har alltid radion på, på morgonen) att det ligger 1,5 dm snö hemma och väntar på en... Well, jag är inte så taggad att ens åka hem längre. SJ har krånglat till det så man ska först åka buss sen tåg hem och så snön... Även hur tråkigt det är i Skåne så är det ju vårväder så jag kan stanna kvar och läsa en bok eller så. Sen ligger jag 4 recension efter... Kanske blir en ikväll.

Lille lodjuret

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Den är lille sötnosen hittade jag på promenadstigen hemma hos farmor och farfar som jag var hos förra veckan. Jag kunde inte motstå att fota den! :)

Skönhet finns på varje ställe

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

The Body Finder - Kimberly Derting

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Violet Ambrose brottas med två stora frågor: Jay Heaton och hennes hemska hemliga förmåga. Sexton år gammal och förvirrad av hennes nya känslor för sin bästa vän sedan barndomen, är hon mer störda av sin "makt" för att känna döda kroppar, eller åtminstone de som har mördats. Sedan hon var en liten flicka har hon kände ekon som den döde lämnar kvar i världen ... och de avtryck som fäster till sina mördare.

Violet har aldrig ansett att sin konstiga talang för att vara en gåva, det mest bara ledde henne till att hitta de döda fåglarna hennes katt hade tröttnat på att leka med. Men nu när en seriemördare har börjat terrorisera hennes lilla stad och ekon kommer från tjejer som hittas döda som bott i samma stad och hon känner att hon måste hjälpa till.

Man hoppar rakt in i Violets vardag där hon lever med sin familj och åker varje dag till skolan med sin bästa kompis Jay. Men man märker för snabbt att de är inte bästa vänner, eller ja, att ingen av dem tänker så men säger så. Det var nog det som var mest uppenbart för jag har en bästa kompis som är en kille och jag beter mig absolut inte som Violet gör mot Jay och tvärtom. Även att jag tycker att Jay och Violet är söta tillsammans så orkar jag inte med konceptet med att bästa vännen aldrig kan vara "bara" bästa vännen.
När man går rakt in i vardagen är det inget stort om att hon precis har upptäckt sin förmåga eller inte vet om den eller så utan hon är helt fullt medveten om den vilket är skönt så man slipper de 40 sidor där någon annan ska förklara vad hon är och vad hon kan göra. Men jag kanske skulle vilja veta lite mer om varför hon har den här förmågan. En aning, gå in på djupet varför.

Boken är skriven i tredje person vilket var helt okej i det här sammanhanget. Man kom in lite mer på djupet av vissa karaktärer ändå. Det skulle blivit mer personligare och dramatiskare om det var i första person, men tredje person behövdes ändå för då blir det lättare att hoppa mellan olika karaktärer som de gör lite då och då i boken. Man får följa mördarens synvinkel utan att avslöja så mycket, men det blir mer dramatiskt för läsaren vet vad mördaren tänker och gör men inte huvudkaraktären. Det är som vi får en hint innan vad som kommer att hända vilket jag blir verkligen triggad av och sitter och skriker åt karaktären att springa eller kolla bak! Det är verkligen inte bra för mitt hjärta.

Början av boken var ändå lite tråkig. Men det blev mer som en inledning av boken även om man hoppade rakt in i vardagen. Men det blev mer spännande mot slutet. Jag vet inte om det var så negativt för jag tyckte det var en mysig inledning av boken och inget jag själv skulle klaga på. Men jag har sett andra klaga om det, men det hände ändå saker i början också, mest åt känslohållet då.

Titel: The Body Finder
Författare: Kimberly Derting
Betyg: 7/10
Serie: The Body Finder #1
Sidor: 327
Kapitel: 28
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: HarperTeen
Första meningen: "Violet Ambrose wandered away from the safety of her father as she listened to the harmony of sounds weaving delicately around her."

Hourglass - Myra McEntire

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

För sjutton år gammal Emerson Cole, är livet om att se vad som inte andra ser: swooning södra Belles, bortglömda soldater, en oförglömlig jazz trio som försvinner på ett ögonblick. Hon plågas av fantomer sedan föräldrarnas död, och hon vill bara att uppenbarelserna ska sluta så hon kan vara normal. Hon har försökt allt, men visionerna fortsätter att komma tillbaka.

Så när hennes välmenande bror införs en konsult från ett hemlighetsfullt organisation som heter Hourglass, är Emerson villig att prova på en sista metod. Men mötet Michael Weaver inte bara kan ändra sitt framtiden kan det förändra hennes förflutna.
Vem är denna mörka, mystiska, sympatisk kille, knappt äldre än Emerson själv, som verkar tro alla galna ord hon säger? Varför verkar en elektrisk laddning för att köra genom rummet när han är runt? Och varför är han så envis att han behöver hennes hjälp för att förhindra ett dödsfall som aldrig borde ha hänt?

Emerson har ju någon psyskisk sjukdom som triggades igång efter hennes föräldrars död. Ja, det börjar bli ett vanligt koncept. Att man har en sjukdom som visar sig vara något helt annat; en superkraft eller en gåva. Och sen finns det alltid en snygg kille som förstår henne. Fast det som jag tyckte var lite komiskt var att Emerson ville ha avständ från honom för hon visste inte vad hon skulle göra, men samtidigt vill hon umgås med killen för hon int ehar varit med kontakt med en kille sedan allt tippade för henne. Michael som var då den killen som förstod precis vad som var fel med henne, eller vad sm var rätt med henne irriterade mig på slutet, men i början var han faktiskt helt okej. Jag irriterade mig på att han är en sådan hjältefigur som vill att alla ska tänka bra saker om honom och att han räddar dagen. Boken chockad mig en aning att den handlade mest om time-traveling vilket gjorde det lite roligare att läsa om. För tidresor brukar vara svåra att beskriva, men i den här lyckades det bra.

Jag vet inte om ni har haft den känslan där ni kunde ha gjort boken bättre. Kommer på hur allt ska sluta innan man har ens kommit dit och så är det inte som man har fantiserat om. Så var det för mig med den här boken. Den kunde blivit så mycket bättre, så mer unik om ungefär de sista 70 sidorna kunde flyga ur boken och inte komma tillbaka. det var nog de största nederlaget för boken, för min del.

Emersons bror och brors sambo blev jag kär i första gången jag träffade dem i boken. De var verkligen så söta tillsammans och ville verklgien hjälpa Emerson, få henne att känna sig som hemma hos dem, att hon inte är ett psykfall. Det är något som jag inte upplever i många böcker att en person har någon släkting om verkligen stöttar en! Kaleb var nog den mest intressanta och roligaste karaktären i boken. Han hade ett förflutet att prata om som man märkte spår av i nutid. För varje människa ändras tack vare starka händelser och det märks verkligen på Kaleb. Jag skulle vilja ha mer av honom, men då skulle han väl överglänsla Michael, vilket inte skulle hända.

Titel: Hourglass
Författare: Myra McEntire
Betyg: 7/10
Serie: Hourglass #1
Sidor: 390
Kapitel: 56
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Egmont
Första meningen: "My small southern hometown is beautiful in the haunting way an agning debutante is beautiful."

The Colors of heaven

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Gamla grejer

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Igår var jag hos farmor och farfar hela dagen och kanske inte det roligaste, men det var helt okej. När jag väl höll på att vifta runt med min kamera så visade farfar hans gamla och fan va snyggt den är! En sådan skulle jag vilja ha! Så cool! Och en Rolleiflex, det hörni det är en bra märke! :D

Glad Påsk

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EFS 60mm f/2.8
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 + Canon EFS 60mm f/2.8
Vad är en påsk utan ägg till frukost?!??!

Awaken - Katie Kacvinsky

Titel:
Författare:
Betyg:
Serie:
Sidor:
Kapitel:
Orginalspråk:
Bokförlag:
Första meningen:

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Maddie lever i en värld där allt man gör är på datorn. Vare sig att man går till skolan eller är på en date, vilket gör att folk inte längre vågar sig ut ur sina hem. Det finns egentligen inget behov att gå ut. Maddie är van vid det och tycker om den digitala, ensamma världen tills hon möter Justin, en kille som vill vara omgiven av människor. Han tycker att världen är på väg mot helt fel håll. Han säger till henne att människor är inte menade för att vara ensamma.

Plötsligt så börjar Maddie själv uppleva den känslan, känslan av att det finns ett bättre sätt att leva på. Men med samhället och sina föräldrar som berättar för henne att hon ska leva det digitala världen så måste Maddie lära sig att stå upp för sig själv om hon vill att hennes liv som ensam ska ta slut.

I prologen så säger Maddie att hon fick en skrivbok gjord av äkta papper och förklarar varför hon reagerar så starkt. Det har vissligen blivit förbjudet att hugga ner träd för det finns knappt några längre. De är extremt sällsynta och inget längre är gjort av papper utan någon plastaktigt material. Men i parker och bakgårdar har man träd, syntetiska träd.  "Synthetic trees never dies. They don't wither in the fall. You don't have a mess of leaves and needles to sweep up. They're fireproof. They don't cause allergies. And they're always perfectly green (constantlygreen.com has the best synthetic tree selection, according to my mom)." Prologen drog mig verkligen rakt in i boken och jag var fast från första början. Det är så jäkla bra beskrivet hela boken, hur folk tänker och Maddie tankeövergång från att vara precis som alla andra och sitta och gömma sig framför en skärm till att förstå att det är inte så livet ska levas utan man ska leva livet tillsammans med andra. Och detta är verkligen en framtid, kanske en snar framtid som jag fruktar!

Huvudrollen, Maddie var en karaktär som fick fler personlighetsdrag i bagaget genom bokens gång och jag fastnade stark för henne. Jag kan erkänna att hon var lite irriterande person i början, men det hon utvecklas till att bli till slutet, det gott folk är väldigt fint. Och jag gillar grymt mycket att Justin är inte den där guy-to-fall-in-love-with utan han, ja hur ska jag förklara utan att avslöja? En kille som gör det som han verkligen tror på! Han jobbar mot hans dröm och visioner. Meningen, fokuset med boken är inte kärlek och allt trams utan framtiden, en värld som är så olik, men ändå lik den vi har och hur snabbt det kan gå tills detta händer. Bokens årtal är 2060 om jag inte har fel, inte så långt kvar helt enkelt.

Det som kom som en besvikelse för mig var slutet. Det är det som gör att boken inte får full pott. Jag hade förväntat mig något mer extremt, någon mer, ja passande till situationen, men det blev lite för lite till slut för min del, men jag kan inte påstå att blev superbesviken men det känns fel att ge boken full pott om jag inte är så nöjd med slutet. Och vill bara också sägs: omslaget! Ah! Så bra, så vackert! :D Äntligen ingen tjej på framsida antingen i en vacker klänning eller close-up. Och omslaget passar så bra till titeln som passar så bra till innehållet som passar så bra till titeln! :D


Titel: Awaken
Författare: Katie Kacvinsky
Betyg: 9/10
Serie: Awaken #1
Sidor: 309
Kapitel: 27
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Houghton Mifflin
Första meningen: "My mom gave me an old leather-bound journal for my seventeenth birthday."

Soulless - Gail Carriger

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö – ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och – värst av allt – halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Det har varit en hel del uppståndelse om den här boken, mest för att författaren ska ha Europaturnée och kommer hit till Sverige snart. Och om många snackar om en bok så måste det väl betyda att boken är bra? Så jag lånade snabbt boken från bibblan. Det var efter det jag förstod att boken var översatt till svenska med samma anledning, författare på turné.

Men så mycket beröm kan jag inte ge boken. Det tog ett bra tag för mig att komma in i handlingen. Kanske var det jag men handlingen var rätts så luddig och jag förstod inte vart det skulle leda någonstans. Lite som att stå mitt i skogen utan att se en steg som kan leda rätt. Och förväntningarna jag hade räckte ju då inte till det som boken bjöd på. Det kändes som jag läste igenom boken utan veta dens centerpunkt, dens fabel, dens huvudhandling. Jag gillade huvudkäraktären smått. Hon var en person som tänkte på mat i alla olika situationer vilket var både random och roligt.

Boken var skriven från ett allvetande perspektiv så man följde alla i boken, som om man själv hängde i taket och tittade på vad de gjorde nere på marken. Jag är inte så förtjust i det skrivsättet. Det finns såklart tillfället då de passar, men jag föredrar att dyka ner i en och samma person för jag blir oftast förvirrad när synvinkeln hoppar runt som de gjorde i början. Det kanske därför jag inte hängde med i början. Troligen. När jag väl kom in i handlingen tycker jag inte att den var ens intressant. Det vara bara så att några var varulvar, vissa några andra övernaturliga varelser och så, men vart vad poängen med att de var övernaturliga? Kanske jag inte har fattad udden steampunkromaner? Who knows?

Titel: Soulless
Författare: Gail Carriger
Betyg: 3/10
Serie: Parasol Protectorate #1
Sidor: 357
Kapitel: 14
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Orbit
Första meningen: "Miss Alexia Tarabotti was not enjoying her evening."

Earth Hour's ljus

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Die for me - Amy Plum

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

När Kate Mercier föräldrar dör i en tragisk bilolycka, lämnar hon sitt liv - och minnen - bakom att leva med sina morföräldrar i Paris. För Kate, är det enda sättet att överleva sin smärta att komma ut i världen av böcker och parisiska konst. Tills hon möter Vincent.

Mystisk, charmig och förödande vacker, hotar Vincent att smälta isen runt Kate bevakade hjärta med bara hans leende. När hon börjar att falla i kärlek med Vincent upptäcker Kate att han är en Revenant - en odöd varelse vars öde tvingar honom att offra sig om och om igen för att rädda andras liv. Vincent och sådana som honom är bundna i en månghundraårig krig mot en grupp av onda gengångare som existerar enbart för att mörda och förråda. Men kommer Kate klara av att se den hon älska dö om igen? Kommer hon klara av att släppa in någon som hon bryr sig om som hon gjorde med sina föräldrar?

Så vad förväntade jag mig av den här boken? Ja, inte så mycket. jag var egentligen mest lockad för omslaget och var inte så road över den är en mystisk kille som nämndes på baksidan av boken. Men den var så mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. Kate har precis förlorat sina föräldrar och stänger verkligen inne sig själv. Hon vill inte att folk ska oroa sig om henne. Hon sitter på caféer i Paris och gör inget för att hennes morföräldrar ska tro att hon har något för sig. Hon har ju inget för sig till hon träffar en väldigt irriterad man som kallar sig Vincent. Men det är också Vincent som räddar henne för att inte fastna innanför sina egna fasader där sorgen fortfarande härjar. Det tycker jag var väldigt gulligt. Det som var så skönt var att ingen av dem blev kära redan från första starten. De var mer som en flört i början vilket var sött, det var sen det blev mer intensivt när Vincent såklart ska förklara alla undliga saker som har hänt och så. Och jag erkänner. Jag tycker Kate är nog en av dem som reagerats mest normalats. Hon har precis förlorats henne föräldrar och ni som ha rläst boken förstår vad jag menar med det. Hon vill helt enkelt inte förlora Vincent, eller någon annan som hon bryr sig om. Men sen kan jag inte precis stå för att jag tycker hon är en rolig karaktär.

Paris. Äntligen utspelar sig en bok i en stad som inte ligger i Storbrittanien och USA. Det var i mitten av boken jag förstod varför jag gillade miljön så mycket. Det utspelar sig i själva Paris, en stad som jag har varit i en gång men har ändå inget minne av det. Men miljön beskrev så otroligt mysigt, speciellt med caféerna! Åh, genom den här boken vill jag dit! Jag vill verkligen dit! Bara ta på mig jackan och sticka dit!

Slutet var lite förutspått redan innan hur det ungefär skulle hända. det drar tyvärr ner betyget för jag gillar överraskningar. När saker händer i böcker som jag inte har en aning om får mig att älska boken ännu mer.

Titel: Die for me
Författare: Amy Plum
Betyg: 8/10
Serie: Revenants #1
Sidor: 341
Kapitel: 40
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: ATOM
Första meningen: "The first time I had seen the statue in the fountain, I had no idea what Vincent was."

Beautiful Creatures - Garcia & Stohl

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
Det fanns inga överraskningar i Gatlin.
Vi var ganska mycket epicentrum i mitten av ingenstans.
Åtminstone är det vad jag trodde.
Det visade sig, kunde jag inte ha varit mer fel.
Det var en förbannelse.
Det var en flicka.
Och till slut var det en grav.
Lena Duchannes är till skillnad från alla den lilla södra staden Gatlin har någonsin sett, och hon kämpar för att dölja sin makt och en förbannelse som har hemsökt hennes familj i generationer. Men även inom de igenvuxna trädgårdar, skumma träsk och förfallna kyrkogårdar av de bortglömda söder, kan en hemlighet inte stanna gömd för alltid.

Gatlin. Den staden var det ett stort fokus på i början av boken. Det kändes som om jag levde där, jag förstod hur det var att leva där, prata med folk och allt annat. Men vart tog det vägen väl man kom in i handlingen? Det var som hela staden blev bortglömd. När man beskriver något så detaljerat så har det väl en betydelse i bokens handling, men jag kände inte av det. Så vad var meningen att beskriva en stad så nogrant som inte uppmärksamats sen??

Boken var tråkig i både i språket och karaktärerna vilket gjorde att handlingen inte heller blev så rolig. Det blir som en biföjld om något faller så faller allt. Ingen av karaktärerna gillade jag, de var liksom inget som utmärkter dem så väl. Men jag är ändå glad för det var en kille som huvudroll. Att man får följa hans perspektiv, men det gjorde inte precis allt till en killbok, snarare tvärtom. Och Lena var inte så rolig heller. Hon tjatade hela tiden om att inte vara med henne, bla bla bla. Det var lite så jag upplevde hela boken: bla bla bla. Men jag kan inte säga att det inte hände saker för det gjorde det. Och som sagt skulle de upplevts så mycket roligare och spännande om inte karaktärerna och språket hade kraschat.

Titel:
Beautiful Creatures
Författare: Kami Garcia & Margaret Stohl
Betyg: 3/10
Serie: Caster Chronicles #1
Sidor: 563
Kapitel: ca 33
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Penguin Books
Första meningen: "There were only two kinds of people in our town."