Jag var på en underbar middag tillsammans med Nea, Amelie och Pia hos Anna och som ni ser så var efterätten något att sukta efter!

 

Framför allt fick jag mina tre klassiker som jag har beställt för min "klassikermånad" i brevlådan. Sen var jag och Amelie på kvällen och lyssnade på Nene Ormes och överraskad var jag är jag också såg Sara Bergmark Elfgren där också! Så jag gick därifrån som ett lyckopiller med en bok med en kråka i och underbara möten!

 

Ja, i tisdag dök Den röda handsken ner i min brevlåda tillsammans med passande röda handskar. Ska försöka klura ut när jag ska använda dem! Sen hämtade jag också upp ett bokmanus av Fredrik Lindblom.  

 

 

 

Igår så var jag på en fika med Johanna Lindbäck och några fler! Det var väldigt intressant och jag är nu supernyfiken på "Som om jag frågat". Det som jag älskar med bokmöten av något slag är att man oftast möter nya bokintresserade personer som alltid är lika pratglada! Clara, Anna och Harriet var tre av de personer som jag fick en chans att prata med! 

 

 

 

Så mycket på så få dagar!! Det har verkligen varit en bra vecka hittills på bokfronten! Det enda som har gått segt är läsningen, men det bryr jag mig inte riktigt om för jag längtar verkligen tills på lördag då jag kan greppa tag om mina klassiker och börja med min fina klassiermånad!

Detta blir min andra Sonya Sones bok på ett kort tag. Först var "En sån där vidrig bok där mamman dör" och nu "Vad mina vänner inte vet". Vad är just likheten av de två böckerna? Båda är skrivna i versforms som jag har för mig att alla Sonya Sones böcker är. Då är det hon och Lisa Schroeder som är de typiska versskrivarna som jag har läst av. Jag själv gillar ju versform, men om det blir allt vanligare kommer jag säkert tröttna på det. Men för tillfället är det ett plus i böcker! Pocket-omslaget är värt ett plus också! :)

 

Vad den här boken handlar om? Well, egentligen är allt om Sophies dejtingliv skulle jag säga. Hur hon går till den ena från den andra killen, hur hon har det i huvudet och är det enda hon tänker på. Jag kan förstå att detta är något som någon kan relatera till, men för mig känns der lite som att vara inne i en  blondins huvud. Tänker bara på att hon inte har någon kille, kan absolut inte bli ihop med en tönt och kan inte berätta för sina vänner något om det inte är lite coolt. Det är så jag ser på allt. Kanske jag ser allt på ytan, men jag kan inte finna djupet i den här boken. Då gillade jag hennes förra bok som jag läste mer för den tror jag att fler kan relatera till. Så handlingen eller karaktärer höll inte ihop för mig. Jag känner att jag inte fick ut något speciellt med boken eller. Så detta är en normal tjejbok för de som inte läser så mycket. Är lagom lång, lättläst och för mig är en förutsägbar. Detta är en bok som jag egentligen läser och glömmer bort handlingen om för det inte var om något speciellt. Passar nog bättre för er som inte läser så mycket som jag! 

 

Betyg: 3,5/10
Serie: Vad mina vänner inte vet #1
Sidor: 265
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Månpocket
Utgivningsår: 2011 (eng utg. 2001)
Första meningen: 

"De flesta kallar mig bara Sophie

(det namn som står

i mitt personbevis)

eller Sof, 

eller kanske Soffy."

Maya bor i en liten medicinsk forskningstad på Vancouver Island. Hur liten? Du kan inte hitta den på kartan. Den har mindre än 200-100 personer, och hennes skola har endast 68 elever-för varje årskurs från förskola till tolv.

Men konstiga saker händer i denna lilla klaustrofobiska stad, och Maya är fast besluten att gå till botten med dem. Först dränker kapten för simlaget mystiskt mitt i en lugn sjö. Ett år senare, börjar pumor visas sig runt Mayas hem. Hennes bästa vän, Daniel, börjar uppleva "dåliga vibbar" om vissa människor och saker. Det hjälper inte att den nya bad boy i stan, Rafe, börjar stöta på Maya efter att ha stött runt på andra tjejer i skolan. Vad är det han vill med just henne? Kan han inte låta henne vara i den lilla staden då allt händer?

 

The Gathering. Kelley Armstrongs andra YA series första bok. Jag föll verkligen hårt för hennes första YA serie, Darkest Powers. Jag har också läst första boken på hennes vuxenserie The Women of the Otherworld. Så jag är lite av ett fan av henne. Så frågan är ju vad jag just tycker om den här boken. Det som jag fortfarande sitter och tänker på är att väldigt många har sagt att de gillar The Gathering mer än The Summoning, första delen av Darkest Power. Just det påståendet förstår jag mig inte riktigt på. Jag ser dem två böckerna på en och samma nivå. Men är lite mer förtjust i The Summoning.

 

The Gathering utspelar sig i en liten stad i Kanada (I think), som egentligen kunde vara vilken ministad som helst i Kanada och USA. Jag älskar att Kelley Armstrong verkligen får fram känslan av att alla känner alla! Alla ungdomar vet allt om varandra, det är lite som de inte får någon chans att ändras. Maya, huvudpersonen framstår verkligen som en inflytanderik person som man märker mycket av hur hon påverkar andra. Maya är också den personen som har förlorat sin bästa kompis. Hon drunknade i stadens sjö och det kom aldrig en vettig förklaring till det. Det var en del av historien i boken. Sen har vi också den nya killen som har flyttat in i stan och leker verkligen Don Juan i skolan och börjar stöta på Maya. Det låter verkligen som ett vanligt koncept från början, men de spåren gick inte dit jag trodde. Rafe, som är nykomlingen är en person som jag inte riktigt gillar. Jag vet inte, jag litar inte på honom någon gång i boken och känns som killen som inte är värd att lita på. Det är ju bara inte Maya som fattar det, utan Mayas bästa kompis Daniel. Daniel tyckte jag var lite föör överbeskyddande för att vara bästa kompis och jag väntade nästan på att han skulle börja hångla med Maya, men när man förstår varför han är så är det bara snällt. Mayas bästa kompis som drunknade var hans flickvän. Så att han finns där för att stötta henne som en vän tycker jag är en egenskap som jag saknar i böcker! Jag saknar att bästa kompisen i böcker antingen inte blir ihop med huvudrollen eller har värsta bråket som splittrar dem. Här hittade vi en right away!

 

Vad är det som Kelley Armstrong gör för att jag ska gilla henne så mycket? Fram för allt gillar jag hennes karaktärer, som från superblyga, nervösa Chloe i The Summoning till ettriga Elena i The Women of the Otherworld. Språket är skönt och underhållande, men handlingarna brukar jag alltid fastna för på något sätt. I The Gathering handlar det om Mayas väns död, mysteriet varför hon drunknade så plötsligt i en sjö? Sen handlar det också om Mayas födelsemärke som hon säger själv kan liknas vid ett tassavtryck. Sen har vi också Rafe, den nya killen i staden. Varför stöter han på Maya av alla själar i den lilla staden? Automatiskt tänker ni nog att alla dessa tre är kopplade, så tänkte jag med. Men det är som att Kelley Armstrong vill att man ska tänka på det mest uppenbaraste med situationen, men man får ut något annat av det i slutändan. Och så klart ska den här boken sluta med en cliff hanger. Så som The Summoning slutade också. Så för att få hela svar i de trådarna man håller i så gäller det att läsa nästa bok, The Calling.

 

Men jag är inte riktigt nöjd med den här boken. Det kan bero på att många lösa trådar hänger lite här och var i handlingen, men det gjorde det också i The Summoning. Så jag tror att Kelley Armstrong kör lite i samma stuk som första boken. Att man måste läsa andra boken för att förstå hur bra första boken egentligen var. 

 

Betyg: 7/10
Serie: Darkness Rising #1
Sidor: 359
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: ATOM
Utgivningsår: 2011
Första meningen: "Serena stood on the rock ledge twenty feet above the lake, singing in a voice known to bring tears to the eyes of everyone who heard it."

 

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

 

Jag kommer att fullständigt att ignorera faktumet att alla berättar för mig att jag så småning om kommer att tappa kontakten med alla från min gamla klass och tänker bevisa motsatsen! Jag avskyr känslan av att förlora en kompis bara för en massa tid kom i vägen! För tiden är det som vi använder oss av. Om vi själva är inte villiga att lägga tid på gamla vänner, varför då lägga tid på nya? <3

 

 

 

 

Boken är först och främst skriven i versform. Det blir så klart mer lättläst och jag själv tycker det är otroligt vackert med det också. Så språket i den här boken kan jag inte ungå att gilla. Men jag tror att boken skulle bli mer seriös i fall det var prosatext. Det blev en aning för mycket humor och lättsamt så när väl de djupa partien var så fick det inte ett bra djup. För Ruby har ju nyss förlorat sin mamma, hon måste lämna sina vänner i Boston och åka till L.A bara för hon har sin pappa där. Känd pappa eller inte så det en jobbig situation som jag inte kunde ta på allvar för språket och tonen var barnslig, lättsam och skämtsam. Visst, vissa gillar den klangen i böcker, men inte ska det vara det om det ska handla om sorg. Jag älskade Ruby, men hennes sorg blev inte verklighet för mig. Hennes saknad var självklar i hela boken, men sorg är inte bara saknad efter någon som har gått bort. Det är så mycket mer. Sen är det många mail i boken som jag tycker förstör charmen lite, men de är också bra för att visa hur man tappar kontakten med de som är på ett avstånd. 

 

Karaktärerna i boken var ju rätt så självklara. Men ändå kändes de klyschiga med bokens handling. Såklart skulle hon ha en pojkvän kvar i Boston och hennes bästa vän med. Det var självklart att pappan skulle vara lite jobbig och irriterande och tro att hon var yngre än vad hon var. Kanske man inte kan ändra på de karaktärerna. Kanske är det så att de behövs i ett sådan situation. Ruby är ju envis tjej med måånga fördomar enligt mig. Hon är helt emot allt i L.A för hon har bestämt sig för det. Hur ofta är det inte så i en B-film? 

 

Efter all kritik så måste jag säga att jag gillade faktisk den här boken. Det låter inte alls så ovanför, men jag gjorde det! Det var bara de irriterande sakerna jag var tvungen att ta upp och det kändes som de svalde det positiva. Boken var bra, rolig och snabbläst. En äkta sommarbok.

 

Betyg: 7/10
Serie: -
Sidor: 319
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012 (eng utg. 2004)
Första meningen: 

"Jag är inte så deprimerad, 

men tanke på att den här

gigantiska, vingförseddasilverkulan

dundrar bort med mig från precis hela mitt liv."

 

 

 

VARFÖR har hela den här serien konstiga omslag?! Jag förstår inte grejen med den här! Inte förra boken heller! Jag har lust att maila författaren och få en fullständig förklaring om det! Jag blir lite halvtokig när det är en sådan ologisk framsida! Jaja, boken var det jag skulle snacka om! Och vad tyckte jag om boken? Läs vidare så lovar jag er att jag skriver det!

 

Jag tror att jag börjar med att säga att jag kommer att läsa den här serien för det är verkligen en skön relax bok för mig med fantasy, klipska gensvar, Jean-Claude och bra handling! Det var nog pretty much it. För att bara klargöra detta så är det här en vuxenbok, alltså riktad till vuxna och jag har inga problem med det, måste ju ändå vänja mig för om många år jag en tråkig vuxen. Detta är också andra delen i serien med inget av förklaringen eller det jag skriver avslöjar ett dugg, så fortsätt läsa du! 

 

Anita är egentligen en rätt så kallhjärtad person, men är väldigt rolig att hänga med överallt. Hon tänker inte precis som man tänker en tuff tjej borde göra. Hon beter sig inte så heller, men hon är en tuff tjej som klarar sig igenom de mesta med ett nytt ärr eller så. Så jag gillar henne som huvudkaraktär, även finns ju det stunder man gillar henne mindre med det har ju också hänt med Harry Potter för mig. Jean-Claude är egentligen underbart rolig! I mitt huvud ser han rolig ut med alla muskler som beskrivs på honom så en lång muskelknutte som är vampyr, det är en rolig bild! Han är ju störtskön utan att vara det. Han var ju på en av mina anledningar varför jag kommer att läsa vidare i serien. Han och Anitas dynamik är störtskön att läsa om, i alla fall i min hjärna! Kanske andra upplever på ett annat än jag. 

 

Boken har många klipska och helt underbara personer som då bildar de roliga klipska gensvaren, frågorna och dialogerna, men de kan ju fortfarande vara allvarlig för det är ett allvarligt problem. Det är ju det som står i fokus i boken och allt annat kommer i bakgrunden. Det är skönt att det finns en bra handling och att den har en fokuserande punkt. Så jag gillar den här serien, en mysserie med bara 20 böcker.... :S

 

Betyg: 7/10
Serie: Anita Blake, Vampire Hunter #2
Sidor: 293 
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Jove Novel
Utgivningsår: 2002
Första meningen: "Harold Gayner's house sat in the middle of intense green lawn and graceful sweep of trees."

 

Jag brukar inte göra dessa enkäter och diplom och awards mest för en anledning. Oftast ska man välja ut x antal bokbloggar och så, och det har jag något emot. Att bli utvald är alltid roligt och underbart, men de som inte bli utvalda? Jag kommer alltid ha med mig det tänket från min antimobbningsfröken från mellanstadiet. Så det är därför jag brukar vara "tråkigt" och aldrig göra sådan. MEN den här pekar ju inte ut någon annan än mig själv, right? :) Jag vet att jag har fått utmaningar om den här enkäten här och där och tänkte att jag kan väl peka ut mig själv lite... :) Och jag tänker inte "utmana" någon annan, just so you know! :) 

 

 

Zara och hennes vänner trodde de hade löst pixie problemet. Och de gjorde det- typ. Alla pixies är inlåsta, djupt inne i skogen. Men kungens behov växer starkare varje dag i hans fångenskap, medan hans kontroll över sitt folk försvagas. Och det är tillräckligt för att dra en ny kung i stan. Astley hävdar att han är annorlunda. Han hävdar att det finns pixies som kan leva i fred med människor, att det inte behöver vara våld och rysligheter hela tiden. Zara vill tro honom ... tills Astley hävdar också att hon är ödesbestämd att vara hans drottning.

 

Det finns inget sätt Zara någonsin skulle bli en Pixie. Och hon har goda vänner som kommer att se det. Dessutom är hon och Nick är så kära att de är praktiskt taget oskiljaktiga. Men när de just det Zara vill skydda mesta är precis vad som står på risk, hon tvungen att göra val hon aldrig föreställa ....

 

Jag visste inte att den här boken skulle suga så hårt som den gjorde. Jag gillade ju första boken vilket jag börjar tro var ett stort misstag av mig efter den här "fina" boken. Den var totalt fånig i jämförelse med förra boken. Handlingen var verkligen  uppblåst som en ballong som jag sprängde på en gång! Det känns som Carrie Jones är ute efter ett triangeldrama som jag var lite glad att det inte hände i förra boken. Men så klart ska hon försöka med det, men "löser" det på ett annat sätt. Nick har blivit jobbigare än i förra boken, karaktärer har inte utvecklas som jag har sett det. Inte språket heller. Det var boken i korta drag för jag orkar verkligen inte sitta och babbla om en bok jag inte gillade.

 

 

Men jag måste skriva lite spoilersaker bara för att få ur mig det! *Nick är ju superjobbig och överbeskyddande (mer än vad han var i förra boken! Det är en aning skönt att han dör (vilken hemsk person jag är...), det är ändå så typsikt! När en ny kille kommer in i bilden så brukar det alltid vara triangeldrama vilket kommer att uppstå om de får tillbaka Nick från "dödsriket"?... Men när man visste att Zara ändå var tvungen att bli fe och bli ihop med Astley då måste ju Nick bort ur bilden. Så dödar Carrie Jones honom! STÖN! Så typiskt.... 

Sen också att hon blev fe, som Nick hatar, och så ska hon rädda honom och har en tro att de kan bli tillsammans igen. Men hon tänker inte på att hon är ihop med Astley, drottning för féer och är en fe sjäv. Hur kommer Nick, hur fan de kommer att rädda honom (?!?!?!) gilla henne igen??!!?!?!* Så, då har jag skrivit av mig. 

 

 

 

 

Jag har börja upptäcka hur många böcker som man borde ha läst någon gång i sitt liv står i hyllorna hemma hos mig. Inte bara enbart klassiker utan också "måste-läsas-i-sitt-liv-böcker". Jag håller på att läsa sega Roots av Alex Haley som pappa påstår att man måste läsa. Igelkottens elegans som är ett utav årets bokreafynd ska också läsas. The Hobbit som kommer i vinter på bioduken har jag också! De alla böckerna måste ju bli lästa!

 

Så jag hade en idé som nu är min plan! Septembermånad, gott folk, ska bli en "klassiker-månad" då jag läser de klassiker och "måste-läsas-i-sitt-liv-böcker" jag hinner med! Ovanför er ser min fina lista av olika klassiker jag vill läsa och den blir längre för varje gång jag ser på den! Så vilka står längst fram i listan som jag prioriterar?

 

 

De tre som ni ser ovanför er har jag nyss beställt så de borde komma lagom fram till septembermånad. The Princess Bride av William Goldman ska också läsas under den perioden. J.R.R. Tolkiens verk The Hobbit och Härskarringen härjar någonstans i bokhyllan. Det ska finnas två romaner av George Orwell, Animal Farm och 1984, i pappas del av bokhyllan. Dracula ligger jag redan och dreglar på med det snygga omslaget jag har på den! Jane Eyre av Charlotte Brontë och Emma av Jane Austen ska jag nog låna från bibblan, engelska eller svenska har jag inte bestämt mig än för. Jag nämde ju Igelkottens elegans och jag kanske är så seg så Roots blir avklarad i början av höstmånanden. Pojken i randig pyjamas har jag nyss lånat och den boken räknar jag med i den här klungan av böcker. Sen får vi se om jag hinner med fler. Några bibliotekslån som Tio små negerpojkar och Flugornas herre kanske blir av i fall det blir fattig med böcker i månaden, men det tvivlar jag på. Och that's it. I alla fall för nuläget.

 

 

 

Udda har verkligen en udda förmåga. Att kunna se verkligheter, saker som händer medan hon sover. På grund av dem så blev hennes kompis Daniel kidnappad och hon drogs in i en helt ny värld. Flera veckor efter att hon lyckades rädda  Daniel och lämnade allt om de sära bakom hennes rygg så har hon varit drömlös. Tills nu. Hon kan inte släppa flickan som krossar krusbär i hennes flykt i Uddas dröm. Udda kan se hur flickan hoppar ner i en brunn och blir omsvept av ålar när hon blinkar till. Det enda alternativet ser ut som att återvända till världen av de sära, leta upp Hemming igen och träffa Oraklet som har lovat att de ska träffas igen och alla andra som är runt omkring. Inte kunde hon förstå att den farligaste tiden att träda tillbaka för att bete sig som en sär igen är när festivalen i Malmö har dragit igång. Att vara en drömmare är en person som de flesta sära fruktar och vill göra sig av med. Innan festivalen är över kommer Uddas framtid att avgöras, på ett eller annat sätt.

 

Jag börjar med att berömma framsida, det är ju det första som man lägger märkte till på boken. Den blåa tonen och typsnittet lockar mig så framsidan ropar på mig. Också snyggt för att vara en svensk bok. Mamma själv tycker om de böckerna som kommer ut nu med svart kant på sidorna. Det är väldigt effektfullt på den här boken. Men man ska inte döma en bok efter ens omslag, så nu ska jag gå in på djupet.

 

Det som jag var mest orolig över var att jag inte kom ihåg precis alla karaktärer, men Nene Ormes presenterade om de på nytt på en smygande sätt. Det är inte som Harry Potter där de flesta beskrivs som "Och han kom genom korridoren, han som gjorde detta i förra boken..." Det är inte de bästa upplägget för mig i den nivån som jag läser i. Jag har ju läst de mesta och vet vad som passar mig. Som sagt gör Nene Ormes det smygandes så man själv märker inte hur man kommer ihåg allt från förra boken. Hur lyckas hon då? Jag tror att det är Uddas fina "udda" berättarröst och Ormes språk. Språket är gudomlig och i mitt synfält så står språket för 50% av boken! Jag kan bli underhållen av en bok med fantastisk språk, så vad är bra då? För min del älskar jag att man använder sig av ord som sticker ut eller man märker att författaren använder sig ofta av. Jag gillade visa ord som fick mig att haja till som "pisksnärtsnabbt" och "tvångsläka" som jag stötte på i boken. Man förstår vad orden betyder men man har aldrig stött på dem. Nästan lite som påhittade ord, sätta ihop två som bildar ett. Nene Ormes språk kändes väldigt modert som var utan slang och pratspråk. Det som jag också trivs med är versskrivet eller, som i detta fallet, löpande text men avbrotten som är kapitlen. Det som var rätt så irriterande är att det var många drömmar i boken och de var inte "märka" med kursiv text, utan löpte på som Uddas berättarröst. Visst kunde man väl tänka på att det plötsligt var tredje person som berättade, men när man är van vid att få det lite "märkt" var det irriterande.

 

Övernaturliga saker finns överallt, till och med i Malmö. Det är ju bevisat i den här boken. Jag gillar att de sära är kopplad till festivalen, såsom vi "normala" också är! Att man tar något som redan finns och kopplar på fantasin. Det är som någon skulle fråga ett Potterhead vilken plats som man tänker på så är det troligen först Hogwarts, men sen är det King's Cross, som finns ju i London! Så det är ett bra fusk om man inte orkar hitta på ett nytt ställe och det är också bra för då kopplar man platsen med boken. Om jag kommer att vara i Malmö någon gång under festivalen kommer jag hålla utsikt efter sära. Kanske till och med letar efter Hemming. Hemming är nog en av mina favoritkaraktärer från den här serien, Udda har nog täten för hon är verkligen en bekväm huvudroll. Annars håller jag fortfarande på Imona som jag gjorde i förra boken. Många karaktärer skulle jag kalla unika för handlingen.  Det finns en tvekande känsla inom min om den här serien och det är åldern. Den här boken kommer finnas bredvid första boken som står vid ungdomsavdelningen. Visst passar den att läsa av en ungdom, men Udda har ju flyttat hemifrån, har jobb och bor med sin bästa kompis. Det är tyvärr ingen igenkänelsefaktor på då för oss ungdomar och igenkänelsefaktorn är faktiskt en stor sak som en bok kan överleva på. Om man känner igen sig i problemen i boken blir man mer sugen att läsa och kolla hur huvudpersonen tar i tur med dem.

 

För att sammanfatta allt: Särskild är en märktig fortsättning på serien med ett språk och karaktärer som förtrollar mig. Självklart ska jag fortsätta på serien och kanske läsa om de två böckerna som finns medan jag väntar på tredje. Jag är imponerad också och stolt att det är ett svenskt verk!

 

Betyg: 9/10

Serie: De sära #2

Sidor: 279

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Styxx Fantasy

Utgivningsår: 2012

Första meningen: "Krusbär krossas under fötterna och taggar drar i hennes t-shirt när hon snubblar genom buskarna  ut på gräsmattan."

. 

För sjutton år gammal Janie, är att hoppa in i andra människors drömmar börjat bli gammalt. Speciellt de fallande drömmarna, de nakna-men-ingen-märker drömmarna, och de sexgalen drömmarna. Janie har sett tillräckligt av folks fanatsi för att hålla henne till sin egna. Hon kan inte berätta för någon om vad hon gör, de aldrig skulle tro henne, eller ännu värre, de skulle tycka att hon är ett missfoster. Så Janie lever på en ytterkant, förbannad med en förmåga hon inte vill och inte kan kontrollera. Men hon faller i en hemsk mardröm, en som kyler henne till benet. För första gången är Janie mer än ett vittne till någon annans vridna psyke. Hon är en deltagare.

 

Så, vad tycker jag om den här boken som verkar sväva mellan dröm och verklighet. Jag känner själv att jag svävar mellan mina åsikter. Det är inte en komplicerad bok som man behöver lägga hjärnkapacitet på, inte heller en tråkbok som man vill slänga in i majbrasan. Det här är garanterat en bok som man sak sitta med en kopp te i höstmörkret som är på väg och mysa med. En riktigt skön mysbok med drömmar som fyller sidorna. Men jag kan inte säga att detta är en bok vars handling och språk eller något kommer att fastna i mitt sinne. En lättläst, snabb mysbok som man egentligen inte får något ut på. Det är väl därför den här recensionen kommer vara kort och inte riktigt minnesvärd, precis som boken.

 

Uppstod det något stort allvarligt problem i den här boken? Näää... Var det någon stor kärlekshistoria i den här boken? Njae.... Kommer jag läsa vidare i den här serien? Nopp.... Japp, det var tre frågeställningar i boken. Janie är huvudrollen och jag vet inte, det kändes så klyschigt att hon inte har berättat för någon vad hon kan göra och sen kommer en kille in i hennes liv. Men Cabel är ändå inte en av de vanliga boyfriend-varianterna, men kan inte riktigt inte impa på mig fullständigt. Så karaktärerna är ett njae för mig likaväl så språket och bokens uppdelning. Det är lite som Janie håller journal, snarare hennes berättarröst har det. Jag gillar inte som sagt uppdelningen med att det står ett datum och tid två gånger på en sida som avbryter texten som löper. Så inget imponerade på mig i boken, men handlingen och bokens korthet gjorde det till en fin mysbok som jag tror vilken tonåring skulle kunna plocka upp :)

 

Betyg: 4/10

Serie: Dream Catcher #1

Sidor:  210

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Simon & Schusters

Utgivningsår: 2008

Första meningen: "Janie Hannagan's math book slips from her fingers."

 

Innan ledde Violets morbida förmåga att känna de döda henne att avslöja mörka mord och lång begravda hemligheter i hennes lilla staden. Nu när hon arbetar med en speciell utredningsgrupp och nu hoppas Violet att hon kan hjälpa ännu fler människor - antingen genom att spara ett liv eller fånga en mördare. Även om hon är lättad över att äntligen vara ärlig om vad hon kan göra, är hennes omedelbar anslutning med sin mystiska partner, Rafe, både förvirrande och oroande, och deras unika band skapar spänningar med sin pojkvän, Jay. När hon upptäcker kroppen av en högskolestudent mördad av "samlare," Violet vägrar att ge upp i ärendet. Med sin egen relation på linjen, inser Violet inte att seriemördaren är ute efter att lägga till sin samling och att hon kan ha fångat hans öga. Kommer livet Violet måste rädda att vara hennes egen?

 

Ärligt talat. Jag vet inte riktigt varför jag läser vidare i den här serien för titeln lurar en. Detta är inte den sista i serien! Det blir en fyra och jag vet inte om det blir ännu fler. Men efter bokens slut så är jag väldigt glad över att jag läser vidare i serien för den här boken var en aning extra. Kanske för att jag har kommit in i karaktärerna nu och kanske för att det inte har blivit några problem med Violet och Jay. Det typiska är att de börjar bråka och så, men det har ju liksom inte hänt so far i den här serien vilket är underbart skönt. Det som är skönt är att det är lagom med kärlek. Det är inte hångelkalas som vissa böcker har och det är inte heller att man glömmer bort att det är ihop. Utan det svenska ordet lagom beskriver allt bra! Sen kan man ju djupare på det med att ställa vad är lagom för mig? Upplever vi det på samma sätt? Men den frågeställningen går jag inte längre in på.

 

Det som jag tror att jag upprepar nu från recensioner tidigare i serien är att jag älskar partierna som är kursivt, där man är i mördarens huvud och får se hur den personer tänker. Den här mördaren var verkligen speciell och rejält läskig psykisk! Jag kan tänka mig att det finns personer som är psykisk läskiga som inte behöver skrämma en med våld, knivar och blod utan sättet de tänker på och det visar Kimberly Derting väldigt tydligt med bokens mördare. Och att läsaren får veta vilka planer som mördaren har är obehagligt jobbigt. Speciellt när huvudrollen inte har en aning och man ser allt hända på ett eller annat sätt! Och att man kommer så nära en karaktär som inte är skriven i jag-form för det är ju ingen i den här boken! Violet känner jag är personlig som det var skrivet i jag-form.  Det tror jag att jag har upprepat i de förra recensionerna också men nu ska jag komma till något nytt! Det kommer nya karaktärer som är värda att lägga på minnet till nästa bok. Violet börjar då i ett specialteam hos polisen där hon inte är ensam med att ha en övernaturlig förmåga. Att lära känna nya personer är ju ett tecken att serien kommer att fortsätta vidare. Karaktärerna som Derting mixade ihop tycker jag var en aning typiska. Det känns som i alla sådan situationer så finns det alltid en hyper tjej, en bitchig tjej och oftast en kille man oftast inte vet något om. De framträder ju i de nya personerna så det skulle vara roligare med någon annan twist på dem, men boken blev ändå bra! Och varför den är så bra så måste jag gå in på slutet som jag inte tänker avslöja, så slutet har rätt så mycket med varför den här boken blev så bra och anledningen till att jag gärna fortsätter läsa serien! Bara det inte bli ett rabalder med 20 böcker i serien så jag är glad :) 

 

Betyg: 8/10

Serie: The Body Finder #3
Sidor: 358
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Headline
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "Violet strained, searching for sensation through the suffocating blackness."

 

Jag vet inte om ni kommer ihåg från förra sommaren då jag sa i några fåtal inlägg att jag och min familj höll på att bygga en friggebod för min syster och mig att bo i på landet och nu i år står huset upp i rät vinklar! I år är det insidan som fixas! Det som finns inne i huset just nu är en våningsäng, en byrå och stol alla uppbyggda av mig. Jag har också hunnit skeppat över alla böcker som nu officiellt ska vara på landet så jag får plats med fler hemma. Det som fattas är ju hyllorna! Så när allt är klart så ska jag visa exakt vilka böcker som kommer att finnas där, men nu så får ni ett smakprov! :)

Grace Divine, dotter till den lokala pastorn visste alltid något fruktansvärt hände natten Daniel Kalbi försvann - natten fann hon sin bror Jude som hade kollapsat på verandan, täckt i sitt eget blod - men hon har ingen aning om vad en verkligt monstruös hemlighet den natten hade.

 

Minnena hennes familj har försökt att begrava dök upp igen när Daniel återvänder, tre år senare, och studerar vid Grace och Judes High School. Trots att hon lovande Jude att hålla sig borta från honom, kan Grace inte neka henne attraktion till Daniels chockerande konstnärliga förmågor, hans sätt att få henne att se på världen från nya vinklar, och konstigt, hungriga glimt i hans ögon. Men kommer hon att få veta vad som hände den kvällen då Daniel försvann av honom eller måste hon gräva djupare trots allt?

 

Jag har fått en massa olika kritik av den här boken och kände att jag måste avgöra själv i fall det här är en serie värd att fortsätta på. Det jag kan säga er är att den här boken är lite som alla andra urban fantasy böcker nu för tiden. En mystisk kille, ett hemligt förflutet och en tjej som vill komma närmre de mystiska och det hemliga. Det som är lite ironiskt i den här boken är att Graces pappa är präst och det sätter ju ännu mer press på henne på vad hon ska göra och inte göra. Det känns som i alla dessa böcker så ska tjejen alltid vara den som aldrig gör fel, som alltid gör rätt tills hon möter killen och där går allt snett. 

 

Det enda som jag är en ynka imponerad av den här boken var hur lååång tid det tog innan någon fantasyliknade tog fart och avslöjades. Säkert hälften av boken hade gått innan något avslöjades. Så klart fanns det spår av saker och ting som lik med djurliknande märken på. Men jag började ett tag tvivla på att det skulle bli någon fantasy alls, utan trodde att mördaren var någon i kvarteren med en hund som hjälpte till. Oftast i dagens urban fantasyböcker så kommer det ut så snabbt så dramat ska börja, men här hade liksom dramt redan börjat för Daniel var liksom som en familjemedlem som bedrog familjen. Det var känslan man fick av familjen när väl Daniel kom in i bilden igen. Sånna dramastunder gillar jag, att det redan har hänt och man får det berättat på replay.

 

En sak som jag irriterade mig sjukt på var inledningen av styckerna. Det var liksom avbrott som det stod "Later", "The Day After", "Three years ago" etc. Sådant saker står jag inte riktigt ut med. Det är först och främst fult upplägg och inte graciöst. En annan sak är att det blir som ett dumt avbrott i texten när man läst. Visst, om man vill visa att den här minnet var för tre år sen så finns det finare sätt att göra det på. 

 

 

Betyg: 5/10
Serie: The Dark Divine #1
Sidor: 372
Orginalspråk: Engelska 
Bokförlag: Egmont
Utgivningsår: 2010
Första meningen: "Grace!"

 

 

Ni får pausa om ni inte hänger med! Vill också säga tack till responsen jag fick i förra inlägget om scrapbooken! Det är precis det som driver mig till att visa er altt och inget! Tack! <3

 

 

 

Den här boken kan bara beskrivas med ett ord som upprepas i boken av flera personer. Marvelous. Marvelous! MARVELOUS! Språket var mysktisk, magiskt och underbart! Karaktärerna levde för mig i något jag skulle kalla ett verkligt liv inom mig! Men med sina brister så ser jag bara ett ord framför mig när jag ser boken. Marvelous.

 

Det som överraskade mig först som gjorde att jag var underhållen under hela boken var språket som Erin Morgenstern har byggt. En magisk, men ändå mystisk språk med många otroliga detaljbeskrivningar och magin som är insmorda i orden. Hon lägger detaljer på saker som är nästan självklart. Detta är ett exempel på en person som reser sig från att ha suttit på en stol. "Han reste sig upp och bostade av det osynliga dammet från hans kavajärm" Hur många gånger har vi inte sett det hända i filmer och genom att lägga till det uppenbara i konceptet så blir det någotlunda charmigt och roligt! Erin Morgenstern la in sådant i sitt koncept. Magin i hennes språk gjorde att jag trodde på magin i boken.

Bokens handling kunde vara hur dåligt som helst, men jag skulle fortsatt läst för språkets skull!

 

Karaktärerna måste man kommentera i den här boken för det fanns såå många! Erin Morgenstern hade ett relativt bra sätt att presentera alla, men jag kan inte säga att jag höll alla i schack ändå... Det är svårt för mig att sätta ut några huvudpersoner för det handla om så många och varje kapitel hade olika berättare, en annan synvikel av boken. Två av de mest omtalade personerna i boken är nog Celia och Marco, de två kandidaterna i så kallat "spelet". För ärligt talat så är inte bokens huvudkärna cirkusen utan spelet. Spelet som då skapade cirkusen som en arena för Celia och Marco utan att de visste det. Det vet egentligen ingenting. Jag tycker synd om de som är tvungna att spela ett spel där de inte vet sin motspelare eller regler för de ska de finna på egen hand. Celia är dotter till en världkänd cirkusdirektör och magiutövare som spelar upp illustioner för sin publik. Han lär henne allt han kan om magi. Och att lära sig måste man öva. Hennes egna pappa skär upp fingertopparna på henne för att hon själv ska läka alla tio på en och samma gång. Och att göra det behövs övning. Marco är en föräldralös liten grabb som kommer under vingarna på en man som ger honom en massa böcker att läsa, för det är hans träning. Båda kommer från olika bakgrunder och är varandras fiende. Men de vet ju inte om det. 

Två andra karaktärer som jag tror är svåra att släpa taget om är tvillingarna Poppet och Widget, som föddes på cirkusen. Två rödtoppade ungar som man också får följa under bokens gång som är svåra att inte älska! Erin Morgenstern skapade måånga karaktärer som på något sätt var kopplad till cirkusen på ett eller annat sätt och det är lite magin i sig!

 

En anledning att jag var tvungen att läsa den här boken var att den har blivit jämförd med Harry Potter men för vuxna. Ingen kan jämföra Harry Potter med vad som helst! Boken är inte lik Harry Potter på något sätt. Det är också två olika typers av magi. Men den är ändå värd att läsa! Den passar lika bra till vuxna som barn. Handlingen är faktisk en aning luddig för jag som läsare få veta lika mycket som Celia och Marco om spelet och spelet är bokens huvudkärna. Men jag citerar Amelie från hennes recension av boken - "Boken lämnar mig med känslan av att ha läst en otroligt bra bok, men även med känslan av att inte riktigt ha förstått allt - något som jag tycker, och antar hör, hör lite till charmen med hela berättelsen." Så läs den gott folk! Jag har en känsla av att ni inte kommer att bli besvikna!

 

Betyg: 9/10
Serie: -
Sidor: 387
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Doubleday
Utgivningsår: 2011
Första meningen: "The circus arrived without a warning."

Prideparaden har redan varit för två dagar sen. Hypern av Pride har inte rikitgt gått över än. Den borde aldrig behöva gå över. Att få vara den man är är väl självklart i dagens samhälle? Varför är det inte vår verklighet?! Min generation har accepterat det och det kommer att framtidens generationer också tycka. Det är absolut inte något fel med att vara gay, lebsisk, bisexuell eller transgender. Men samhället har gjort att det har vissligen blivit det. Jävla samhället!

 

 

Jag börja tänka häromdagen att det inte finns så många böcker som är enbart fokuserat på ämnet. Litteraturen påverkar en massa ungdomar. Många som ska börja läsa böcker i ettan, skolan som langar ut böcker som ska bli lästa och förstådda och såklart de som läser på sin fritid också. Vi blir påverkade av det vi läser. Oavsett. Det finns många ungdomsanpassade böcker där man ska känna igenkänelsefaktion är hög. Men oftast är det böcker som förhållandet är heterosexuellt. Hur ska en gay eller lesbisk person känna igen sig i det? Såklart finns det böcker med såna förhållanden men inte många märkte jag här om dagen. Oftast smyger författarer in det i historiens bi-historia, inte centrumet av det. Som de slänger in det för att få med lite av varje av en ungdoms vardagsliv. Och den böcker jag har läst med homosexuella relationer så är det bara gayrelationer som författarer skriver om. Som det inte är tuff nog för de andra?! Såklart kan jag tänka mig att det är lite lättare för lebiska att bli accepterade för vi tjejer är vana vid att krama varandra, stå nära varandra och ha fysisk kontakt. Killar har ju dem här osynliga reglerna skriva över sig så oftast blir det inte lika accepterade. Det är lika fel som män får högre löner än kvinnor!

 

 

Den enda boken jag har läst med en sådant relation i huvudkärna är Will Grayson, Will Grayson. Jag vet att det finns fler, men inte så många som man trodde. Jag sökte runt på Goodreads, Bokus, Adlibris och Google och inte fick jag så många träffar. Jag hittade listor på Goodreads med blandat vuxen-, historiska- och ungdomsböcker och många av dem är för gay-relationer, inte så mycket för resten av LGBT-skaran. 

De här böckerna som finns är för alla! För ju mindre man vet om ämnet dessu räddare blir man för det. Till exempel om man är rädd för ormar så oftast skriker man när man ser en. Man ska egentligen stampa i marken för ormar är döva. De reagerar på vibrationer. Om fler ormrädda visste det så skulle de slippa komma fööör nära en orm. Jag tror att det är precis samma sak om LGBT. Många var rädda i början för de visste inget om det, hur det är att vara ihop med någon av samma kön. Ja, hur kan man veta om man inte frågar och får lära sig om det. 

 

 

En sak om man jag själv har fattat och böcker och filmer har rätt om är att föräldrarna har en väldigt stor makt till om ens barn ska leva i skam eller stolthet. På Prideparaden var det en sektion med bara stolta föräldrar och det tycker jag var det bästa med hela paraden. Det finns föräldrar brukar säga att de blir besvikna på sina barn, men varför blir det besvikna? För barnen är som de är? Nej, för de är rädda för var andra ska tycka att ens barn inte håller sig till samhällets osynliga lagar. Jag själv hatar föräldrar som gör så för det är ett enormt tecken på att det inte har accepterat eller respekterat sitt barn för den hen är! Jag älskar de föräldrarna som blir en större skara som är stolta över sina ungar oavsett! Jag kan säga att mina föräldrar är bland den skaran. Om jag skulle komma på i en snar framtid att jag är lebisk så skulle de nog vara glada för min skull. 

 

 

Jag själv känner några som är i ett homosexuell relation och jag har mött en massa och jag själv är absolut inte emot det. Jag ler oftast mot dem och tänker på hur modiga och starka de är att vara sig själva i ett sådant samhälle som nu. Europa har faktiskt accepterat LGBT-relationer väldigt bra hittills. Usa ligger efter med alla sina reaktioner och deras enformiga sätt att tänka. Kan tänka mig att Asien, fran för allt Kina ligger någonstans emellan. Världen är ändå efter. Kanske inte efter i teknik med garanterat i att acceptera och förstå nya saker som heterosexuella, bisexuella och transgender. 

 

Ni som har kommit så här långt, grattis! Du har fått del av mina tankar och jag skulle vilja höra era röster om detta! Vilken syn har ni på homosexuella, bisexuella och transgender? För jag tror att dem här tankarna finns i någons huvud med åsiker bredvid!

 

 

 

Jag har ju härt om skolskjutningar och dess offer innan men aldrig riktigt rört ämnet mer än så. Jag läste den boken lite ovetande vart det skulle leda någonstans. Inte visste jag att jag satte mig på en bergochdal-bana genom de flesta känslor. Inte visste jag att det var vanligare än vad jag trodde med skolskjutningar. Inte visste jag hur människor kunde vara så onda och oförstående. Inte visste jag att jag skulle älska den här boken.

 

Upplägget av hela boken tyckte jag var underbart och vackert pussel av presens och imperfekt. Hela historien börjar fem månader efter allt. Man får följa Valerie väg tillbaka till skolan, till hennes gamla liv och det gamla livet som hennes familj levde. Men man fattar ju att det kommer aldrig kunna gå tillbaka till det normala. Man får vet i gradvis vad som egentligen hände den andra maj tvåtusenåtta i Valeries synvinkel. Artiklar är också utdelade under historiens gång. Intervjuer av offerna, vänner och rektor, deras perspektiv på händelsen. Tack vare artiklarna fick man se synen i andras ögon, hur arghet fanns på ytan av offernas föräldrar, lögner av rektor berättades och de som påstått varit i kontakt med någon av Valerie eller Nick berätta om deras förhållande. 

 

Valerie är ett mobboffer. Det är klart och tydligt. Hon är ihop med Nick för de är lika varnadra. Och när Nick skjuter sig själv i huvudet så försvinner såklart en del av Valerie som ingen riktigt tar hänsynt till. Valerie är verkligen en speciell huvudkaraktär. Man är så uppe i hennes huvud så man glömmer ibland hur andra ser på det utan ser bara allt i hennes huvud, hör hennes synpunkter och åsikter. Man blir förblindad som läsare om man inte kan tänka själv, men så tur att jag kan tänka själv! Jag märkte hur egoistisk Valerie verkligen var att stänga in sig själv, men på något sätt har jag förståelse för det, och samtidigt inte. Man brukar oftast tänka i filmer eller i böcker att en person sörjer för mycket av de döda och blir irriterad på den, men samtidigt har man förståelse för den har förlorat någon. Det blir lite som att den här personen får göra hur den vill, hur elak den beter sig för att den sörjer. Jag tycker att Valerie var ändå modig nog att komma tillbaka och möta alla igen, hon hade världens bästa psykolog i boken (absolut egen åsikt) och så stark man kan bli av det, men så svag man kan bli om något slår tillbaka hårt från annat håll. Hennes familj är något som också aldrig varit perfekt. Hon har en mamma som stöttar henne. Men vill man ha en mamma som stöttar en för hon vill skydda världen för hennes dotter? Pappan var verkligen en person som man kunde hata ut och in i alla perspektiv. Helt enkelt en utav de värsta papporna ever! Nick som då var redan borta fick man en helblick utav också. Han skulle jag nog säga var den mest intressantaste och den mest skrämmande karaktären för hans tankesätt på döden. 

 

Språket var väldkigt mycket uppbyggt på att stödja Valeries tankar och åsikter. Det var format som man var inne i henne huvud som gjorde att man kom in i hennes karaktär väldigt snabbt. Det som kunde vara irrterande var att Jennifer Brown hade knappt några styckesindelningar så ibland hade historien tagit plats någon helt annan stans. Såsom handlingen hoppade framåt. 

 

Detta är en stark bok som jag själv älskar. Stark med handling, karaktärer och utdelning av boken. Om man gillar böcker med tunga känslor om att kämpa sig framåt passar den här boken er! För det här år ingen bok om en skolskjutning utan Valeries kamp framåt.

 

Betyg: 9/10
Serie: -
Sidor: 408
Orginalspråk: Engelska 
Bokförlag: Little, Brown and Company
Utgivningsår: 2009
Första meningen: "The scene in the Garvin High School cafeteria, known as the Commons, is being described as "grim" by investigators who are working to indentify the victims of a shooting spree that erupted Friday morning."

 

 

Jag tror jag är fullständig klar med min scrapbook med temat LJUS. Jag har fyllt den med bilder tagna av mig och citat som jag har googlat fram. Varför det blev just om ljus är nog att påminna mig själv om att det finns alltid ljus i mörkret. Och mörkret måste finnas för att kunna se ljuset. En liten paradox med livet som man måste bli påmind om lite då och då. En liten feel-good bok made by moi! :P Om ni vill så skulle jag kunna visa insidan av den, så säg till i fall att :)

iPhone 4S + Instagramredigering 

 

Ni har säkert inte märkt något men jag har faktiskt varit borta i nääästan en vecka från bloggen. Från förra söndan till idag. Jag har haft sommarlov med kompisar, varit på två olika landställen och umgåtts med så många! Ni som följer mig på Instagram [frida_al] har ju fått en glimt av dessa bilder, men men, bilder kan visas om och om igen! :P Och nej, jag är inte så brun som det ser ut på bilden. Instagramsredigeringen kan alltid lura en. Det jag ville säga är att jag är back on track och ska lägga upp lite resensioner och annat gott. :) Guud vad det känns som sommaren har flugit förbi! Come back summer!

 

Ni har säkert redan märkt för lääänge sen att jag bytte headerbilder. Jag har fått underbara kommentarer så tack för dem! Men nu är det lite mer officiellt att det är nytt right? Nästa gång när jag byter design helt på bloggen är i höst! :P Och då är jag i skolan och studerar igen -_-