{ Foto- och bokblogg á la Frida -

The Fault In Our Stars - John Green

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Amina
 
 Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst. Men Hazel själv anser att depression är en bieffekt till att dö.
 
För att göra hennes mamma nöjd med att få ett "liv" anmäler hennes mamma henne till en stödgrupp i kyrkan, och det var inte ett lyckande försök. Möterna är inte uppiggande eller glädjefyllda på något sätt. Tills Augustus Waters en dag snubblar in i gruppen och det där livet som hennes mamma snackar om att hon borde skaffa börjar arta sig. Att hennes liv inte är en väntan vid graven, utan man kan göra något medans man väntar, ja, till exempel umgås med Augustus Waters. Men är det verkligen värt att låta honom stå vid hennes grav? Låta en till vara tvungen att sörja henne?

Okay. Åh herregud. Hur ska jag skriva den här recensionen? Alla vet väl redan vid det här lagret att den här blåa boken med moln på är älskad världen över och kommer nog/är den bästa boken 2012 enligt Goodreads, i alla fall inom kategorin Young Adult Fiction. Så vad ska jag säga? Alla säger att de grät floder av den här boken. Well, duh. Förlåt, men det är en bok om cancer, och sånna böcker är alltid deppiga och jobbiga och sorgliga. Verkligen, "Hey, what did you expect?" över det hela. Så jag var rätt så förberedd med näsdukar och så, men det blev ändå dålig tajming när jag läste ut boken under bilresan till farföräldrarna och medan jag var där. 
 
Konceptet är nog inte nytt för litteraturen, men det är nytt för den allmäktige John Green. Han har verkligen lämnat sitt vanliga tema där det handlar om en nördig kille som blir kär i en extrem tjej som försvinner (alltså ärligt talat, det måste vara ett trauma som han själv har varit med om!). Han ertappar ämnet cancer av alla saker. Och han gör det på ett snyggt sätt! Också det här konceptet med boy-meets-girl. Jag tycker att det ämnet är underskattat som överskattat. Om det blir cheezy så är det så överskattat! Om det blir äkta, då kan man komma långt, det kan jag lova dig! John Green tog mig över molnen! Han är verkligen en skicklig person med att skapa karaktärer som situationer. Få alla pusselbitar att falla på plats. Språket är uppbyggt på Hazels berättarröst och det är skickligt gjort! Det är bara att bocka och niga. 
 
Hazel, bokens röst och tankar har en stark berättarröst som inte kan bli mer personlig. Man får verkligen se allt från hennes synvinkel, hur hennes moral är uppbyggd och jag älskar att läsa hennes förutfattade meninar. Jag kan tänka mig att många fastnar redan från början med den här boken enbart med Hazel lite halvdeppiga berättarröst för den är så ren och äkta. En tjej som har haft cancer i tre år kan nog inte vara muntrare. Att döpa sin syrgasbehållare(?), det faller naturligt för henne. Skapar de små detaljerna som skapar ett personlighet! Hon mötee som sagt Augustus, en kille som verkar extrem och väldigt spontan till en början som har mer att erbjuda än så! Han är nog en av de mest sympatiska karaktärerna jag har läst om på länge. Och människokännare skulle jag vilja påstå att också är. Det som verkligen är vackraste med honom är att han har sina metaforer. Min fråga till världen är om det ens finns killar som kan finna sådana metaforer som Augustus? Det var klipska och skrämmande bra! Men jag kan inte påstå att jag är kär i honom som jag har blivit för andra karkaktärer, men han är perfekt för Hazel! 
 
När döden är nära, oavsett i böcker som filmer som i verklighet, blir allt så mycket starkare. Som någon helt plötsligt satte på bold på allt man skrev. Som om alla känslor blev helt plötsligt inte hade någon spärr. Att varenda ord man säger, varenda akt man gör blir mer minnesvärd. Att man lever för dagen som kommer. Leva i nuet. Det är det som jag fick uppleva i The Fault In Our Stars. Det är som en sidoeffekt/upplyftare och det händer automatiskt när döden är nära. Jag kan förstå den känslan man har när man har varit nära döden att man på något sätt börja tänka på nuet, inte läxan tills nästa vecka eller mormors födelsedagskalas förra månaden. Ett fenomen som John Green har valt att använda på stora förmåner i den här boken! Ett fenomen som gjorde att jag blev sentimental från första ordet till sista. Det är det som gjort många sentimentala! Detta skulle vara en så helt annorlunda historian om inte döden stod bredvid hela tiden! 
 
Men jag är nog inte den som skriker högt med att jag älskar boken. Snarare skulle jag säga att jag gillar den mycket starkt. Den gjorde mig mållös, men den gjorde mig också rädd för att läsa någon cancerbok mer eller att ens läsa om den! Det blev nog lite för mycket för mig. Att John Green skapar så fin historia och gör det så bra att jag blir mörkrädd. Jag kan inte riktigt sätta ord för det, kanske för jag inte riktigt kan smälta det som jag har läst. Slutet blev också som en chock för mig. Att det slutade som det gjorde. Jag saknade det uppluftet som jag förväntade mig någonstans komma. Den där lilla strimman av ljus. Men istället blev jag mörkrädd. 
 
Det som The Fault In Our Stars har lyckas med som bara Harry Potter har gjort hittills med mig är att känna otroligt många känslor genom ett ord. Okay.
 

Sidor: 313
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Dutton
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abuntant free time to thinking about death."


Kommentarer
Olivia

The fault in our stars är en underbar bok, och jag håller med dig i nästan varje ord! Jag blir alltid förundrad över hur långa inlägg du skriver, och seriöst, du borde få A i alla svenska kurser du går för du skriver himla bra! :D

2013-01-01 @ 13:51:46
http://sammels.blogg.se/
Anna - Boktycke

Den här boken krossade en bit av mitt hjärta. Tänkte på den i flera dagar efteråt och jag kan fortfarande känna mig en aning sorgsen bara genom att tänka på den. Helt sjukt hur mycket man kan bry sig om ett par karaktärer som inte finns på riktigt.

2013-01-01 @ 14:10:41
http://boktycke.se
Alva

Du skriver så bra, Frida! "Okay" är det finaste som finns... <3

2013-01-02 @ 21:47:01
http://photoandfantasy.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback