Cry Wolf - Patricia Briggs

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Anna skulle aldrig kunna gissa sig till att det fanns varuvlar tills den natten hon blev biten av en och blev en i flocken. Efter tre år med att ha varit i botten av flocken har hon lärt sig att hålla sig undan bossiga alfahanar och hanar överhuvud taget. Men den erfarenheten sprack när hon träffade Charles Cornick, dne varulven som bokstavigt talat räddade henne från hennes flock trakasserier och hot. Charles insisterar att hon inte bara är hans partner utan också en ovanlig Omegavarulv. Det betyder att det är Annas inre styrka och lugnande närvaro som kommer att visa sig ovärderlig när hon och Charles gå på jakt i jakt på en roguevarulv - en varelse bunden till magi så mörk att den kan hota hela packen.
 
Vi börjar hela den här recesionen med att det här är en vuxen-fantasy-bok. Det betyder i nästan alla fall att det innehåller något övernaturlig varelse, en tuff tjej och sex. Men jag tycker att det här inte var så farlig till skillnad mot andra vuxen-fantasy-böcker som jag har läst. Den var lugnare vid sexlivet och förvånad är jag när tjejen inte är en sådan tuff tjej som egentligen inte är det utan en försiktig en. Och äntligen inte en allt för bossig kille i killrollen utan också lite mer försiktigare och en kille som bryr sig om tjejen och vågar visa det. Ni som inte läser vuxenfantasy så är det här lite udda för att vara den här gerne. Jag hade helt enkelt missbedömt boken från första början. 
 
Boken hade en trög början, lite för många karaktärer ploppade upp på en och samma gång. Det gjorde ju att jag inte hängde med såå bra i början. Förståligt. Men boken drog sen igång och jag började förstå mer. Men detta är inte en bok som något la sig på minnet. Språket var inget speciellt, karaktärerna med. Jag tyckte att det var roligt att karaktärerna inte var som jag hade tänkt mig, men det var inga som jag tänker lägga på minnet. Handlingen i sig var bra, men som sagt inget som jag tror är värt att fortsätta på även att boken var okej-bra. Det som jag vill berömma är omslaget. Visst har man blivit trött på alla tjejer som pryder framsidor, men detta är ingen tjej med böljande fin balklänning. 
 

Betyg: 6/10
Serie: Alpha & Omega #1
Sidor: 294
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: ACE
Utgivningsår: 2008
Första meningen: "No one knew better than Walter Rice that the only safe place was away from other people."


När min kusin får bestämma

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Jag | Modell: Kusin Nea

 

Jag tycker alltid det är roligt att någon annan scensätter mina böcker när jag ska fota dem och jag själv fick en hel del skratt. Nea, min kusse, ville ha prästkragen på vaaarje bild på de fyra böckerna jag plåtade, vilket jag tvekade lite emot. Som sagt, alltid skönt med någon som har egna idéer så det inte är bara jag som ska komma på allt! :P 

 

City of Glass - Cassandra Clare

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Jag | Handmodell: Kusin Nea
 
SPOLIERVARNING! JUST SO YOU KNOW!
 
För att rädda hennes mammas liv måste Clary resa till staden av glas, den ursprungliga staden för Shadowhunters - sak samma om hon kommer in i staden utan tillstånd och det är emot lagen och bryta mot lagen kan betyda döden. För att göra saker värre får hon veta att Jace inte vill ha henne där och Simon har kastats i fängelse av Shadowhunters, som är djupt misstänksamma mot en vampyr som tål solljus.
 

Som Clary upptäcker mer om hennes familjens förflutna, finner hon en allierad, den mystiska Shadowhunter Sebastian. Med Valentine som med full kraft ska förstöra alla Shadowhunters för alltid, är deras enda chans att besegra honom att slåss tillsammans med sina eviga fiender. Men kan Downworlders och Shadowhunters lägga undan deras hat och arbeta tillsammans? Medan Jace inser exakt hur mycket han är villig att riskera för Clary, kan hon utnyttja sin nyvunna befogenheter att hjälpa till att rädda Glass City - men vad kommer det att kostar?

 

The Mortal Instruments är en serie som är älskade av väldigt många. Jag själv hatälskar serien. Det är lätt att inte gilla den när man ser svagpunkterna, men så svårt att motstå att inte gilla den. Jag hade egentligen fått hela den här boken spoilad. Jag visste redan slutet och hur/varför det slutade som det slutade. Det blir ju en annan sak att läsa en bok som man inte har fått spoilad, det kan jag erkänna. Kanske hade jag gillat boken mer om inget spoiler hade kommit i vägen. Men sak samma. The Mortal Instruments är kända för sin spänning och spänningen tar aldrig slut eller ett uppbehåll. Inte en gång kände jag att jag fick lite andrum i boken vilket kan vara en succé men också en neråtfall. Jag personligen kom inte ihåg farten och spänningen och fick det som en positiv överraskning och påminnelse av en av seriens bra delar. För min del var det alltså en succé. Otroligt tycker jag att Cassandra Clare klarar av att hålla linan ut! 

 

Hatälska. Det är det perfekta ordet för vad jag tycker om den här boken och serien. Jag kan tyvärr inte riktigt bestämma mig om jag hatar serien eller älskar den för som sagt den har sina svaga sidor. Till exempel känns det som allt är så enkelt. I förra boken så var det något problem att det inte hade en runa och då skapade Clary en. Hela den här boken kändes det som att allt gick för enkelt, som det fanns inget direkt att slåss för. Såsom början av den här boken. Clary kommer inte med Jace och resten av gänget för att hon blir kvarlämnad och då så klart är det så enkelt att komma dit genom att göra en portal... Clary är också så naiv! Hon tror att allt kommer att gå i hennes väg, i hennes riktning. Böckernas fokus ligger egentligen inte på handlingen och den spännande delen, utan hur det går för Jace och Clarys fina relation som syskon som är kära i varandra. Jag själv gillar inte att man gillar en bok för parets skull vilket är jobbigt att stå upp för när paret passar perfekt med varandra och jag själv faller för det. Annars gillar jag boken väldigt mycket också på grund av Jace och Clary som ett par. Spänningen och idén med Shadowhunters är super. Omslagen är fina, jag har tyvärr tröttnat på dem och jag gillar inte de senaste där de visar ansikterna. Det var så mycket bättre som på det här omslaget där de hugger av halva ansiktet. Språket är inget jag har lagt någon vikt på, inte så underbart så man tappar hakan och inte heller så tråkigt så man somnar av det.

 

Sen finns det en stor diskussion om att serien borde sluta här för det är ett perfekt slut. Well, jag håller med att slutet var bra och om det skulle ha slutat där skulle jag vara nöjd och kanske till och med gillat serien lite mer. Även om jag inte har läst resten av serien känns det lite som att serien ändå spårar ut efter tredje boken. Det känns verkligen att Cassandra Clare fortsatte serien bara för att tjäna pengar. Men den här boken i helhet så tycker jag att allt gick en aningen för lätt handlingsvis och serien borde slutat här. 

 

Betyg: 8/10
Serie: The Mortal Instruments #3
Sidor: 492
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Walker Books
Utgivningsår: 2009
Första meningen: "The cold snap of the previous week was over; the sun was shining brightly as Clary hurried across Luke's dusty front yard, the hood of her jacket up to keep her hair from blowing across her face."


Nyanser av blått, rosa och rött

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

En utav de bästa sakerna på sommaren är att känna bärens smaker balansera på tuggtippen och sedan explodera mitt i munnen! Svenska bär kan man absolut inte byta ut mot något annat! Åh! Vad jag älskar sommar! Håller ni inte med? :D <3
 

Timepiece - Myra McEntire

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 
 
SPOILERS KAN FINNAS FÖR ER SOM INTE HAR LÄST HOURGLASS
 

Ett hot från det förflutna kan förstöra framtiden. Och klockan tickar ...

Kaleb Ballards obevekliga flirtande avbryts när Jack Landers, mannen som försökte mörda hans far, timeslipsar in och attackerar innan han försvinner lika snabbt. Men Kaleb har aldrig tidigare kunnat se tidsresenärer, till skillnad från många av hans vänner i samband med den mystiska Hourglass organisationen. Är Kaleb befogenheter expanderar, eller är något väldigt fel?

 

Vi kan börja med varför jag ens plockade upp den här boken och läste den för första boken var faktiskt bra, men jag hade faktiskt inga planer att fortsätta läsa serien. Men när jag fick reda på att Kaleb fick en större roll i den här boken så slängde jag mig nästan efter fortsättningen på biblioteket. I min recension om Hourglass så nämnde jag att jag ville ha mer av Kaleb, inte bara för att han var rolig och charmig utan att han också verkade som en intressant person som har varit med om mer än vad man kan tro. Det kändes också att han dolde sig bakom ett skal i Hour Glass. I Timepiece fick han en större roll, ja han var till och med huvudrollen. Jag tyckte var fräscht var att byta huvudkaraktär i en serie och en sak som jag gärna vill uppleva i fler böcker. Det var sjukt roligt att följa Kaleb som karaktär, även att boken var skriven i tredje person fick jag en stor inblick av honom. Men jag upplevde honom mer dryg och jobbig i den här boken än förra men det är kanske för man får följa honom 24/7. 

 

Jag har ju glömt en massa som hände i förra boken och det var väldigt dåligt med den här boken var att man inte fick någon påminnelse eller refreshing av saker. Jag brukar blir lite irriterad när det är så i böcker när jag kommer ihåg de mesta, men är oerhört tacksam att ha det när minnet är ringrostigt. De flesta birollerna som dök upp i den här boken kommer jag absolut inte ihåg ett dugg om och inte heller fick jag en påminnelse. Det tog också ett tag innan jag kom ihåg Kalebs förmåga att läsa av känslor. En till sak som jag hade lite problem med som också var lite problematiskt i förra boken är begreppet "rips/ripples". De här små rullarna som klipp som de kan se. Jag har inte riktigt fått en bra bild av det och blir förvirrad om det är en rip eller inte. Det var nog störmomenten i boken.

 

Annars gillade jag boken. Det var mycket spänning och mycket Kaleb. Nöjdare kan jag nog inte bli :) Jag gillar också att att Emersons vän Lily fick mer spotlight i den här boken! :)

 

Betyg: 7/10
Serie: Hourglass #2
Sidor: 325
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Egmont
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "Maybe getting drunk and dressing up like a pirate for the masquerade was a bad idea."

 

 


Planterat nya saker i rummet

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Igår så storstädade jag rummet, och då menar jag STORstädade. Skrubbat, dammat, bäddat, förfinat, flyttat och rensat! 6 timmar tror jag att det gick sammanlagt och mitt rum är väldigt litet! Och alltid när jag städar så komemr något nytt in som något gammalt ryker. Den här gången är det ett fynd från Guldfynd om jag inte missförstått allt. I bakgrunden ser ni min förra skapelse när jag storstädade mitt rum på det här viset. 

Under the Never Sky - Veronica Rossi

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
 

Aria är en tonåring i staden Reverie. Liksom alla Dwellers, tillbringar hon sin tid med vänner i virtuella miljöer, så kallade Realms och nås via en lins kallas Smarteye. Aria njuter av the Realms och det enkla livet i Reverie. Men hon tvingas ut ur kapseln för ett brott hon inte begått, och hon tror att hennes död är nära. Omvärlden är känd som The Death Shop, med fara i alla riktningar.

 

Som en utomstående har Perry alltid vetat att hunger, ondskefulla rovdjur och våldsamma stormar är energi från det elektrifierade virvlande atmosfären kallas Aether. Lite av en utstött, även bland hans jaktstam, tål Perry dessa dagliga tester med sina exceptionella förmågor, eftersom han är begåvad med kraftfulla sinnen som gör det möjligt för honom att doften faran, mat och till och med människor känslor.

 

De möter varnadra och måste arbeta tillsammas motvilligt, för Aria måste hon lita på Perry, som hon anser vara en barbar, hjälpa henne komma tillbaka till Reverie, medan Perry behöver Aria för att hjälpa lösa mysteriet med sin älskade brorsons kidnappning. Tillsammans ombord på en resa utmanas lika mycket av sina fördomar genom möten med kannibaler och vargar. Men till deras förvåning, skapar Aria och Perry en osannolikt band mellan varandra som de kanske skulle våga kalla kärlek.


Oftast brukar jag förstå nya begrepp och uttryck i övernaturliga böcker, men den här början var en aning knepig för min del att förstå. Det som jag hakade upp mig på var nog att alla har som en sak vid ögat som kallas Smarteye. Jag var inte direkt säker hur det såg ut för de kunde skicka tankar med den till andra och det var som en minidator. Jag började snart tänka mig att det var en ögonglob som de hade bytt ut till en sådan för det är ett tillfälle i början (inget avslöjande) när någon drar bort en sådan Smarteye från en annan person och det gjorde vissligen ont som det var en del av kroppen. Jag var lite lost så jag letade upp boktrailern på boken och fick se författarens uppfattning på det hela. Jag själv skulle vilja ha lite mer beskrivningar i boken på nya begrepp och så, men när jag väl kom in i boken så flöt det på. Men på grund av mina missförstånd fick jag en trög start. 
 
Boken är skriven i tredje person raka vägen till slutet, med en sådan berättarröst som följer en och samma person hela tiden. Aria och Perry var då huvudpersonerna som switchade varannan kapitel. Det var roligt att se bådas perspektiv. De tänkte olika och deras karaktärer kom fram tydligt i de olika kapiterna. Jag fastnade mest för de utstötta som karaktärer för de flesta hade som en förmåga som blev ett personlighetdrag. Perry hade ett otroligt luktsinne som kan sträcka sig längre än väntat och kunna känna av ens känslor. Jag personligen tycker inte det är så konstigt som de flesta skulle nog tycka. När vi känner någonting så skickas hormoner eller annat ämne ut i kroppen och i olika undersökningar så är det bevisat att hormoner och sånt avger en doft som djur vissligen kan känna av. Det låter lite flummigt när jag förklarar det men jag är en naturare, jag tycker sånt här är nästan självklart. I alla fall så blev jag facsinerad av dessa förmågor de utstötta kan ha och skulle vilja veta hur allt det där började, hur de fick sina förmågor. Kanske det kommer i nästa bok, vem vet?
 
Det finns två stycken "Thank you God" i den här boken som jag verkligen längtat efter i böcker. Det första är den oskyldiga kärleken! Åh, vad jag älskar den! Det är inte som alla andra böcker där alla ska bli kära så jäkla snabbt ochkyssa och hålla på. Här är det verkligen att kärleken byggs upp på något och även att de båda vet på ett ungefär att de älskar varandra så gör det inte för drastisk drag. Det andra är att jag personligen älskar bi-historier, historier som egentligen inte har något med den stora handlingen men är så superfina på kanten av allt. Det fanns med redan i första boken i serien! Det gör mig lycklig för jag ser redan att Veronica Rossi har tänkt efter när hon har skrivit det! Och bi-historien som är i den här boken är rätt så vacker, men sorglig. 
 
Så i helhet var boken bättre än förväntat och två "Thank you God" kommer såklart höja betyget!
 

Betyg: 8/10
Serie: Under the Never Sky #1
Sidor: 374
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "They called the world beyond the walls of the Pod "the Death Shop".


Offergåvan är alltid viktig i en ny relation

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Kusiner

I was there, now I'm here

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Åhus, Skåne

Nu är jag snart hemma. Sitter i bilen och skyltar som det står Stockholm på kommer allt oftare. Idag hann jag och familjen också vara en kortis i Åhus, där Ottos glass finns! Om det fanns Ottos glass i Stockholm skulle jag vara på glassdiet för lääänge sen! Jag har hunnit läsa ut tre böcker i Skåne och börja på en fjärde i bilen som kanske bli avslutad ikväll. Och så ska man hinna med alla recensioner... :P

Life as we knew it - Susan Beth Pfeffer

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 
 

Miranda trodde aldrig att en meteorit kunde förändra hennes liv och alla andra på jorden till en katastrof. Meteoriten träffade månens yta och månen har fått en massa krockar med stenar, men av den här kommer den närmre jorden. Hur ska hon och hennes familj förbereda sig för framtiden när världen tsunamier utplåna kusterna, jordbävningar rör till kontinenterna och aska från vulkaner blockerar solen?
Miranda håller livet i sin journal, som en dagbok som hon aldrig vill läsa om för det ser ut som livet blir allt värre och värre.

 

Jag är nu lite kluven fortfarande till vad jag tycker om den här boken. Rakt igenom hade jag en och samma tanke av boken: realistisk. Det var inte en överspelad framtid som det är i vissa böcker. Men bara för det inte är överspelat så blir det inte lika spännande som man vill att det ska vara. Mirandra och hennes familj låste in sig i sitt hus, köpte allt de skulle kunna behöva i flera år. Allt för att överleva. Alla runt omkring flyttade eller dog, så ensam som de blev var nog inte så roligt att läsa om när det inte hände så mycket, även om det skulle nog egentligen hänt i fall det skulle hända i dagens samhälle. Mamman till Miranda reagerade snabbt på detta som hände, nästan lite fööör snabbt. Det var som hon förstod att det skulle hända något dåligt utav att månen blev träffad. De mesta av katastroferna och förändringarna hände inte förän senare i boken. Men annars så kan jag inte säga att den var så spännade som man kan tro att den ska vara efter att ha läst baksidetexten. Det fanns stunder då Mirandra mötte folk som inte var hennes familj som jag upplevde som mysiga och viktiga för boken. Att få veta att det finns folk kvar som också kämpar för att överleva. 

 

Det som jag märkte snabbt när man läste boken var hur inne USA är i deras bubbla. De tänker inte på omvärlden utan mer på sig själva som personer. Huvudrollen fick som en liten förvåning när hennes mamma sa att hon tyckte synd om de som bodde i Holland för nu när månen inte komtrollerar havet så måste det vara många översvämmningar där. Vi i Sverige som har läst om hur Holland har fixat mer land genom att ha puttat bort vatten förstår vad mamman menar, medan amerikanerna förstår inte varför. Jag själv tycker att sånt är lite som en basfakta som jag säkert lärde mig i femman som amerikanerna skulle nog aldrig bry sig om. Jag vet inte om det var meningen att visa den här bubblan i boken eller om författaren själv lever i den, men jag tyckte att det var bra jobb med att visa den. Det var som Susan Beth Pfeffer har förstått att USA ligger för säkert i sin bubbla och ville visa det i romanen. 

 

Ingen av karaktärerna kan jag säga att jag fastnade vid. Jo, en liten biroll som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Det jag menar är att jag fick grepp om familjen och deras karaktärer men ingen blev någon jag kommer att komma ihåg. Det var inga några problem med språket. Det var skrivet i "dagboksform". Varför har jag citattecken runt det? Jo, dagboksform är då allt är skrivet som en dagbok, jag kan inte påstå att allt var det i den här boken. Halvt dagboksform som var väldigt bra gjord, och halvt vanlig text - att allt hände rhär och nu och du ser allt genom huvudpersonens ögon. Men det är lite tvunget att vara så för jag tror att det är svårt att få med allt i bara dagboksform. 

 

Den här boken var inget som föll i min smak, även att jag gillade de mesta, men karaktärerna föll för mycket och det är ju ändå en stor del av boken. Men en bok värt att ta chansen att läsa och få sin egna åsikt. 

 

Betyg: 5/10
Serie: The Last Surviviors #1
Sidor: 337
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Houghton Mifflin Harcourt
Utgivningsår: 2006
Första meningen: "Lisa is pregnant."


Nu har jag mer hår på mig än vad jag brukar ha

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Kusiner | Modell: Jag, hästar och Lillen som inte är så liten längre  :P
 
Nu har jag varit hos min ena moster i två dagar där det finns nästan alla djur som jag kan önska mig. Katter, hund och hästar. Jag njuter verkligen varje gång jag är med djur. Djur och jag är en bra kombination och kommer alltid förbli! :D 

Eon; Rise of the Dragoneye - Alison Goodman

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Eon har studerat den antika konsten Drakmagi i fyra år i hopp om att han kommer att kunna bli lärling till en av de tolv energidrakar av lycka. Men han har också en mörk hemlighet. Han är faktiskt Eona, en sexton-årig flicka som har levt ett farligt lögn för chansen att bli en Dragoneye, den mänskliga länken till en energidrakes makt. Det är förbjudet för kvinnor att utöva Drakmagi och om det upptäcks, står Eon en fruktansvärd död. 
 

En ren och skär fantasybok. Det var länge sen man stötte på en sådan. Annars brukar det vara urban fantasy, att kärlek är inblandat, men näpp. Jag fick lite nostalgi över att det skulle vara en vuxen fantasybok, byggde upp förhoppningar på bokens fina rykte, men jag blev faktiskt besviken. I min egna åsikt var det inget speciellt att läsa, nästan inte värd att lägga tid på. Boken på sina 400 sidor tog ett tag att läsa för handlingens seghet, inte sidoantalet. Jag vet inte. Jag ville verkligen gilla den, men allt kan ju inte vara till en belåtenhet.
 
Eon, huvudpersonen, eller ska jag säga Eona, hon kändes verkligen i kropp och själ som en kille. Redan från början kände jag mansvibbarna jag fick av henne. Så jag kände det inte så trovärdigt för även att man spelar en kille så kommer man inte in i rollen så väl som hon gjorde. Man kommer alltid ha några av en kvinnas instinkter. Det som också blev för obvious när man läste de första sidorna att hon skulle bli avslöjad. Jag menar, i vilken bok har det inte hänt så halva slutet var klart då, right? Sen det här med positionerna som "Dragons", det fick jag absolut ingen bakgrund till varför de var så viktiga och högt uppsatta. Det konceptet var väldigt luddigt i mina ögon. Det som jag ville så gärna veta var vad deras mål/uppgift var att vara Dragons. De betedde sig mest som adelsmän men inget viktigare för sig än att ta hand om sin kraft. Kanske ni som läser/läst boken fick en större inblick i detta, men icke jag. Slutet var mer fartfylligare än den andra delen av boken. Visst är det meningen att slutet ska vara lite mer spännande och snabbare, men det är ingen ursäkt att början inte ska vara så.
 
Språket är nog inget att prata om. Det är lite som vilken boks språk som helst. Det är Goodmans första bok och det märks att alla författares första böcker inte har det mest spexade språket. Det som jag irriterade mig på var att det inte var så många miljöbeskrivningar som jag önskade. Handlingens bakgrund är lite kinesiskt av sig så miljön kunde jag se mig vara i liknade stil, men inte fick jag någon analys på det. 
 
Kort sammanfattning tycker jag att de mesta av boken var lite för luddigt för mig och handlingen gick vääälidgt segt framåt tills slutet kom och tog fart ner för backen. 
 

Betyg: 3/10
Serie: Eon #1
Sidor: 430 
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: David Fickling Books
Utgivningsår: 2008
Första meningen: "I let the tips of both my swords dig into the sandy arena floor."

 

Ska bara tillägga att boken har flera olika titlar. 


Det regnar även i mormors trädgård

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4


Vart man än är så kan man hitta bokbloggare

iPhone 4S

Jag är just nu i Skåneland med familjen för det vanliga besöket av släkten! Men igår så hade jag fixat upp en träff med någon som inte är från min biologiska familj, utan bokbloggarfamiljen. Jag mötte Frida och Agnes från http://boooklovin.blogspot.se/. Supertrevliga tjejer som jag säkert kommer att möta fler gånger! Checka in deras blogg i alla fall, de har mycket att bjuda där! :D

Hur awesome kan det inte bli?!?!

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Tova, Jag| Modell: Jag, Tova
 
MINA: 1. ATLA | 2. Behöver jag ens säga? | 3. LoK | 4. ATLA | 5. HG
TOVAS: 6. LoK | 7. ATLA | 8. ATLA | 9. GoT
 

Jag och min kompis målade lite fina citat och synboler på tröjor för en vecka sen eller så och det där är resultatet! Det blev väldigt mycket Avatar men det är för det just har avslutat Korra, sen blev det de mest själklaraste trycken för mig: Harry Potter och The Hunger Games. Tova är lite inne i Games of Thrones så hon fick geeka lite med det också! :)  
Förkortningar: ATLA= Avatar, The Last Airbender LoK= Avatar, Legend of Korra HG= The Hunger Games GoT= Games of Thrones

Wolfsbane - Andrea Cremer

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
SPOILERS KAN FINNAS HÄR IFALL NI INTE HAR LÄST FÖRSTA BOKEN! JUST A FAIR WARNING.
 
När Calla vaknar upp i lägret av hennes svurna fiender The Searchers, räknar hon nästan med att hennes dagar är räknade. Hon hade inte förväntat sig det erbjudande de offrar henne, chansen att förintra hennes före detta mästare, The Keepers, och rädda den person som räddade henne först från The Keepers. Men är Ren värd att rädda för hennes fridom från honom? Och kommer Shay stå vid hennes sida oavsett vad? Calla har makten att bestämma sitt öde för första gången i sitt liv så vad väljer hon? 
 
Jag kan göra det klart från första början att jag är så missnöjd med den här boken som man kan bli. Jag har verkligen en massa saker att klaga på för Nightshade är en serie som man kan ge otroligt mycket kritik på. Antingen älskar man den eller så hatar man den, det är så jag tror att det är. Jag själv tycker att den här serien börjar bli överskattad. 
 
Alla författare börjar skriva sina böcker på olika sätt. Det har jag märkt genom att prata med några, studerat och läst böcker. Det vanligaste sättet jag har lagt märkt till är att först skriva ut dialogerna och de viktigaste händelserna, sen lägga in ord, meningar, känslor och utveckla tankar. Det jag inte vill sen är att se stukturen av början utan att allt ska smälta ihop som det var allt skrivet på en och samma gång. I Wolfsbane är det för tydligt att hela boken är uppbyggd på dialoger. Boken är ju bara dialoger! Babbel, babbel, babbel. Och när det inte är babbel är det kysstid med Shay eller någon annan händelse. Jag minns inte att det är så mycket babbel i Nightshade. Och då undrar man vad det kan snacka om i en hel bok? Jo, det enda de snackar om är världen som Andrea Cremer har byggt upp, och hon presenterar inte den på ett smooth sätt. Utan som lärare kör med i skolan, maler på infon och man blir bara sömning av att höra på så mycket ny info om man inte fastnar för ämnet på en gång. Det är verkligen synd för jag tycker Andrea Cremers idé med boken är bra, men hon lägger inte upp det på ett snyggt sätt. 
 
Nya karaktärer dök upp och ärligt talat fick jag inte grepp om den för de snackade bara också. Visst kan man lära känna en karaktär genom ord, men handling är ett så mycket bättre sätt att visa upp deras personlighet. Samma sak i det riktiga livet. Visst kan det vara trevligt att lära känna någon genom att prata, men att t.ex förstå att man kan lita på personen måste den visa det på något sätt. Sen har jag något emot Shay. Han irriterande mig totalt med alla sätt han försökte bevisa att han hade rätt och var den rätta för Calla. Calla själv var mesig i boken och lekte cool i mina ögon. Hon blev förolämpad av Shay när han står upp för henne och när han inte gör det så håller hon på att falla. 
 
Jag hade absolut inte något emot den här serien innan jag läste boken, i alla fall inte så mycket. Jag gillade första boken även att jag blev irriterad för triangeldramat, men shit, den här boken skrek bara så jobbiga, irriterande saker så det gick inte att undvika att se dem. Herregud. Jag har en känsla av att du som läser den här recensionen och jag har otroligt olika åsikter, men det är bara så att jag är extrem trött på böcker som inte är så välgjorda i språket och karktärer och försöker dölja det med kärlek/triangeldrama. Men jag kommer att läsa sista boken "tack vare" mitt impulsköp av resten av serien efter att ha läst Nightshade. 
 

Betyg: 2/10
Serie: Nightshade #2

Sidor: 390

Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: ATOM
Utgivningsår: 2011
Första meningen: "I couldn't shut out the screams."


Under the Mesquite - Guadalupe Garcia McCall

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Som äldst av åtta syskon, är Lupita van vid att ta ansvar - och är den som är bakom kulisserna för att hålla alla tillsammans. Men när hon upptäcker att Mami är diagnostiserats med cancer, är Lupita livrädd av möjligheten att förlora sin mor, ankaret av hennes nära sammansvetsat mexikansk-amerikanska familj. Plötsligt måste Lupita möta en helt ny uppsättning utmaningar, med nya roller att spela, och ingen lämnar henne manuset.
 
Under the Mesquite fick mig att smaka på  de mexikanska delen av USA som jag faktiskt har varit nyfiken på. En roman som jag trodde aldrig jag skulle plocka upp, men omslaget var det som charmade mig till fråga bibblan ifall de kunde köpa in den. Man har läst tusentals böcker man "normal-teen-girls" som är då från USA vilket jag har småtröttnat på. Det här var ett fräscht koncept som kändes otroligt äkta för författaren själv är halvmexikanskt som huvudrollen. Jag fick en inblick i en mexikansk familj där alla bryr sig om alla, där många barn är normalt och där man är stolt över att vara mexikansk. Den mexikanska kulturen är inget som de amerikanska eller svenska som vi är nog mest vana med. 
 
Språket är uppbyggd som Lisa Schroeders böcker. Versform. Det var väldigt vackert som effekten är när man skriver i vers för min del, men jag skulle nog också tänka mig boken skriven i prosa också. Men på något sätt blir versformen så mycket mer betydelsefullt för då har författaren använt sig utav bara vissa ord för att uttrycka sig och man måste då hitta de rätta orden för att få full effekt. 
 
Cancer brukar explodera som ämne i böcker, att det tar över hela boken. I den här boken är det nästan som vilket annat problem för Lupita försöker fokusera sig bort från tankarna om det vilket jag tror är en vanlig reaktion. Hon tänker att mamman kommer att klara sig och kämpar vidare att hålla ihop familjen. Huvudämnet i det här boken är nog att hålla ihop en familj oavsett vad som händer. Ett fint budskap, men det blir ändå ett dilemma för Lupita om hon ska satsa på sina egna drömmar eller lägga all energi på att hålla ihop något som redan håller på att rasa.
 

Betyg: 6/10
Serie: -
Sidor: 207

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Lee & Low Books
Utgivningsår: 2011
Första meningen: 

"I am standing just inside

the doorway, watching Mama talk

to the television screen."

 
 

Bokiga naglar

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Då har man försökt sig på tidningsnaglar, det kanske inte blir som proffsen på youtube, men det är ändå supercoolt! :D 

Att geeka lite grann

 
Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Gud va roligt det är att kladda och skriva på tröjor! Det är precis det som jag och min kompis Tova har gjort i helgen. Resultaten kommer! :D Men detta kommer säkert hända igen! Jag själv rekommenderar att göra det!

The shades in night

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Malta, Valletta

One of many views

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Mata, Valletta

Details in Valletta

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Malta, Valletta


Scarlet - A.C. Gaughen

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Som en av Robin Hoods tjuvar är Scarlet utklädd till man för att komma undan sitt förflutna. Det är bara Hodd och hans gäng som vet om att hon egentligen är en tjej, annars går hon runt med namnet Will Scarlet. Men inte ens Robin Hood vet Scarlets förflutna eller varför den enda personen hon är livrädd för är Guy Gisbourne, den nya tjuvjagaren i Nottinghams marker. Det som gör att hon inte springer sin väg är Gisbourne visar sig på gatorna i staden är hennes lojalitet till Robin Hood, och kanske något mer som drar henne till Robin Hood. 
 
 
Robin Hood är nog en av de mytiska, sagolikna karaktären som jag verkligen älskar. Annars är jag ett stort fan av karaktärer som Sherlock Homles, alla i X-men och några fler som inte ploppar upp i min skalle. Så en omtolkning av Robin Hood köpte jag snabbt när jag fick en nos i vädret om när Bladvändaren hade läst den. 
 
Jag föll snabbt för den här boken, inte för att den handlade om Robin Hood utan A.C Gaughens sätt att formulera sig och hur snabbt jag älskade huvudpersonen Scarlet. Hon var verkligen en strålande karaktär som en tuff tjej utklädd till kille. Sättet de flesta män behandlade kvinnor var inte precis så jag vill ha det i nuet och Scarlet var stark nog att stå upp för sig själv många gånger. Hon blev inte stark utav att förklä sig till man utan var redan det! De som visste att hon var en tjej jäklades inte med henne. Även om man har stött på en sådan karaktär så har Scarlet ändå en sida som man oftast inte ser i sånna karaktärer. Man märker snabbt att Scarlet och Robin har som en flört mellan varandra, men Scarlet har inte kommit på det själv att hon gillar honom och hon är i ett förvirrande stadie samtidigt som jag upplever henne som en stark tjej. 
 
A.C Gaughen gjorde att jag drogs ner direkt i boken och kunde inte lägga ner den! Hon skapade spänning mellan ord, känslor mellan dialoger och minnen mellan händelser! Det behövs inte långa jobbiga beskrivningar av allt för man själv kan få en uppfattning av allt. Jag trodde ett tag att jag var precis bredvid Scarlet som hennes skugga och så kommer man till verkligheten och blir så deppig att man inte får stanna kvar. Egentligen behöver A.C Gaughen inte arbeta upp så mycket för hon har redan alla karaktärer och platser, men hon skapar så mycket mer till historien! Hon använder sig utav en del av gänget; Robin Hood, John Little och Much. Jag fick uppleva och se en ny sida av alla tre, men jag är lite besviken att hon inte lät Much få en större roll för jag gillar honom så mycket! Hon förde fram alla andra i strålkastaren, varför kunde hon inte också gjort det med Much?
 
När en maträtt är så perfekt kryddad så det smälter i munnen och man vill ha ännu mer - så var det här boken! Jag vill bara läsa om den! Det som jag tror är att om man inte är en RH-fan så kommer man ändå gilla boken och kanske även bli ett! :D
 


Betyg: 10/10
Serie: -
Sidor: 287
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Bloomsbury

Utgivningsår: 2012

Första meningen: "No one really knows 'bout me."

 


The Colors of Valletta

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Malta, Valletta

The Goddess Test - Aimée Carter


Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Det har alltid varit Kate och hennes mamman. Men nu är mamman svävande mellan liv och död. Hon lever redan på övertid säger läkarna. Den sista önskan som hennes mamma har är att flytta tillbaka till mammans hemstad där hon kan suddas bort från verkligheten i sin takt. Så det betyder att Kate måste börja i en ny skola och försöka skaffa sig nya vänner som kanske kan finnas för henne när hennes mamma dör. 
 
Men hon får en överraskning att möta Henry och han påstår att han är Hades och häskare över dödsriket. En sak som Kate hakar upp sig på är att han säger att han kan rädda hennes mamma om hon följer med honom ner till dödsriket för att sju test. Sju test för att rädda hennes mamma, det är väl inget? Nu gäller det bara att bli godkänd på alla testen, för om inte så hänger hennes mammas liv på en skör tråd. 
 
Det som drog mig till att få bibblan att köpa boken var att jag visste att den innehöll grekisk mytologi och nu exakt så är det en tolkning på Hades och Persephone historian och det blev som en del av boken när det handlar om Kate som på ett konstigt sätt enligt mig blir erbjuden att ta Persephones plats. Kate gör inte det för att hon vill bli Hades fru utan för erbjudandet att rädda hennes sjuka mamma om hon gör det. det låter ju lite konstigt, och ja det kändes lite konstigt att Kate kunde offra sig själv så hennes mamma kunde leva men det kändes ändå inte som hon "offrade" sig själv. Det var då jag kom på vad detta liknas vid. Stockholmssyndromet. Och när jag väl fick den tanken inblandad i historien blev nästan allt bättre. 
 
Kate, som inte beskrivs som en skönhet (vilket är superbra!) är verkligen en ärlig och snäll typ. Hon räddar livet på en klasskamrat som lurade ut henne i skogen för att göra narr av Kate. Och jag håller med tanken som Kate har att det är väl självklart man vill rädda livet på någon oavsett hur mycket agg man har mot en, men alla reagerar annorlunda. Jag själv skulle bli chockad och kanske springa i väg för att hitta någon för att hjälpa mig. Och jag själv tycker inte att Henry som då är Hades förtjänar Kate för hon verkar som en mycket godade typ än vad han kan ta. Henry (Hades) var ändå mjukare och försiktigare än vad man hade förväntat sig om Härskaren över döden. Men hon är för god för honom. Det har jag på känn att det kommer att bli något om det i nästa bok. Annars så kände jag att jag inte fick någon annan kontakt med någon annan karaktär. På slutet fanns en lista på vilka grekiska gudar alla hade varit och jag stirra på den ett tag och tänkte "What? Var de specifika gudar?". Jag har inte studerat grekisk mytologi så mycket som jag skulle velat så jag skulle nog aldrig kunnat gissa vem som var vem. 
 
Språket jag la inte märkte till mer än att jag gillade Kates berättarröst och gillade att vara inne i hennes huvud. Några gånger kändes hon lite översmart med oftast var hon godhjärtad och godhjärtade tjejer behöver inte vara löjliga för det här är ett exempel. 
 
 

Titel: The Goddess Test
Författare: Aimée Carter
Betyg: 7/10
Serie: Goddess Test #1
Sidor: 293
Kapitel: 20
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harlequin Teen
Första meningen: " "How did it happen this time?" "


Summer Grass

Canon EOS 7D + Canon EFS 60mm f/2.8 macro
 
 

Bokmärken

iPhone 4S

 

Jag gillar verkligen mitt sommarjobb! Jag jobbar på förskola och igår skulle vi plasta in en hel del andra saker och jag slängde ur mig" Det här är ju perfekt att göra bokmärken av!" och jag fick den positiva responsen att göra några! Jag scannade av en av böckerna jag har från bibblan och ni ser ju på bilden hur det blev! :D Jag är supernöjd och om jag får chansen ska jag göra fler! :D 


Tiden för att läsa har verkligen minskats!

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Jag börjar förstå vad mamma menar när hon säger att hon inte har tiden att läsa böcker i vardagen. Jag sommarjobbar nu och det har knappt blivit någon utläst bok den här veckan. Floatet har segas sig för jag jobbar halva dagen och den andra halvan försöker jag träffa så många kompisar så möjligt medan jag är hemma. Så det har inte blivit mycket läsning eller bloggning, men jag har nu fixat en massa börjor på recensioner, men blocket där jag skrev upp vad jag tyckte om boken ligger hemma och nu i helgen är jag på landet så det får jag fylla in i veckan. 
 
Men jag börjar tänka lite då i framtiden, för jag älskar att läsa, det lugnar ner mig (om det inte är en superspännande och bra bok), tänk om man inte får tiden att läsa? Jag får lite panikkänsla av det! :S Men jag ska leva i nuet så det problemet får komma senare! Idag har jag ialla fall fotat böcker igen så jag är väl förberedd när jag väl har läst ut böcker att påbörja på en recension! :)

Fråga Alice - Anonym

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Tackar mamma som ställer upp med sina fina fötter! :D

 

Detta är en riktig dagbok. Jag lovar. Den var funnen skriven i en bok, på papperslappar och papperspåsar instoppade i den. En rikitg tjejs djupa tankar och hennes funderingar rut hennes liv. En femtonårings riktiga dagbok där hon försöker lösa sina drogproblem.

 


Jag kom över den här boken väldigt nydligen, Pia tipsade mig om den och efter det så tycke jag att jag såg den överallt så det blev ett snabblån på bibblan, tyvärr hittade jag inte den engelska versionen (Go Ask Alice), men det är ju ändå samma bok. 

 

Så, att det är baserad på en verkligen dagbok gör det svårt att kritisera den för det är inte gjord av en författare som ville tjäna pengar på att skriva böcker utan en normal tjej som mådde bra att skriva av sig. Jag vill verkligen säga att vissa delar känns inte troligt, men det kan man inte säga för en tjej har skrivit det. Det är som sagt svårt att kritisera, men som jag upplevde var att första halvan var jag skeptisk mot boken. Tänkte igenom hennes handling och hur verklighetstroget det var i procent. När jag hade kommit över halva boken började jag komma in i "Alices" sätt att skriva och tänka och boken blev en verklighet jag tycker att ingen ska behöva genomlida. Droger är ett samhällsproblem precis såsom alkohol och det som behövs är hjälp som fattar att det är skit! Jag beundrar "Alices" föräldrar som kämpar för deras tjej. Det är tyvärr inte många föräldrar som gör det, utan inbillar sig att barnen har det bra. I många böcker ignorerar föräldrarna sina barn och det är tyvärr en verklighet. Den här dagboken får en att förstå att det är inte bara en bok utan verkligheten. 

 

Som en påminnelse, det var så jag såg hela boken. Det blir så när man läser en verklig tjejs dagbok :)

 

Titel: Fråga Alice
Författare: Anonym
Betyg: 6/10
Serie: -
Sidor: 186
Kapitel: -
Orginalspråk: Engelska 
Bokförlag: TIDEN
Första meningen: "Jag minns att igår var jag lyckligast på hela jorden, i hela galaxen, i hela universum."


Utsikten från en maltesiskt trädgård

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4


Wither - Lauren DeStefano

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Jag | Modell: Nea: boknea.blogspot.se

 

 Ett vaccin för cancer har blivit insprutat i varje människa på jorden och det höll alla friska. Men de visste inte om konsekvenserna. Deras döttrar fick leva ett hälsosamt liv på 20 år och deras söner för 25 år. Alla dog i förtid och det gjorde att populationen för kraftigt! För att öka populationen måste barn börja födas. Många flickor blir bortrövade från sina hem redan när första mensen har kommit för att bli kandidater för att bli fruar och föda barn mot deras tycka. Så har det Rhine. Hon blev lurad och bortförd där hon helt plötsligt har blivit vald att bli en fru för en man tillsammans med två andra flickor. Livet bakom låsta dörrar, död och lögner är ingen miljö att leva i, men Rhine är tvungen att gå igenom den för att finna något som skulle liknas vid fridom. 

 

Av de första 20 sidorna började kvälvningarna komma från att läst den här boken. På 20 sidor hann Lauren DeStefano måla upp en konstverk över hur världen såg ut och jag var svimfärdig och la ifrån boken och förklarade för mamma varför jag mådde illa. Hon frågade mig ifall jag borde börja läsa på någon annan bok, men jag fortsatte för jag blev så fascinerad att jag kunde få fram kvälvningar bara genom att skriva något. Så jag fortsatte och det kändes som en illamående rollercoaster. Jag är fortfarande så chockad och fascinerad av att skapa en sådan avskräckande dystopi. Det måste verkligen vara bra skrivet för att få mig illamående! Detta hade jag absolut inte väntat mig efter allas beröm och glitter om boken.

 

Så, jag vill inte se en sådan framtid där man kidnappar kvinnor och gör de gravida. Sorry, det går inte för mig. Det jag nog hatar som mest med boken är att kvinnor inte har någon makt alls. Det visar att man egentligen går back mot det vi kämpar för. Rhine blir tvingad att gifta sig med Linden med två andra tjejer och deras uppgift är att göra Linden nöjd och konsekvenserna blir obehagligt jobbiga i slutet. Det jag har svårt att föreställa mig är hur Linden bara kunde vara 20 år. Han kändes på något sätt mognade än så, men med hans far som var hängade runt honom så var det som han var barnet. Och de andra fruarna, de gjorde en superbra combo. Jag älskar deras och Rhines personligheter för de krockade som klingade tillsammans under bokens gång och de blev verkligen som systrar som de nämner några gånger i boken. Så karaktärerna får verkligen en solklar stjärna av mig, läskiga som jobbiga. Mitt lilla tillägg är att utveckla Rhine, huvudrollen, snäppet högre så man kunde avgöra exakt hur hon kände för i vissa situationer blev jag en aning förvirrad, speciellt känslorna för Linden. 

 

Boken är skriven i presens vilket många böcker nu för tiden inte är och det gjorde att det kändes på något sätt mer här och nu. Man får känslan av att Lauren DeStefano skriver det som det händer just nu i dagens samhälle vilket skrämde mig lite. När jag kopplade det så stängde jag boken och började analysera likheter och olikheter, varför och varför inte detta skulle hända nu eller sen för jag känner att det är så absurt och orealistiskt så det blir på något sätt relalistiskt. Handlingen är kanske inte så spännande utan mer känslofylld. För det är väldigt många olika känslor som inte får vädras ut i det där stora huset vilket gör mig nästan överkänslig. Det som jag nästan tycker var plågsammast var Rhines tankar om hennes bror och familj! 

 

Jag har nog nämnt det många gånger i andra recensioner men jag älskar när omslagen till boken matchar till bokens innehåll, såsom titeln vilket det gör perfekt i det här fallet! Även att det är en tjej i tjusig klänning på framsidan så symboliserar det i alla fall något än att ha värdelös fantasi. Titeln är jag verkligen förtjust i också, men seriens namn är jag lite mer osäker på, men jag har mina tolkningar på The Chemical Garden

 

Titel: Wither
Författare: Lauren DeStefano
Betyg: 7/10
Serie: The Chemical Garden #1
Sidor: 358
Kapitel: 27
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon & Schuster
Första meningen: "I wait."


Ett halvår fylld med böcker och annat skit

HALVÅRSRAPPORT
ANTAL BÖCKER: 84 st
Januari: 11st | Frebruari: 13st | Mars: 16st | April: 14st | Maj: 14st | Juni: 16st
 
Bästa böckerna: Extremely Loud and Incredibly Close, Awaken, Blood Red Road, Poison Study, Chasing Brooklyn
Sämsta böckerna: Magi, Lonely Werewolf girl, Evernight
 

Det här halvåret var varit fullt med skratt och skit, plugg och stress, sorg och tårar, men  i bokfronten har det verkligen varit på G! 84 böcker är absolut inte dåligt och jag är förvånad själv att det är såå många! Jag måste verkligen gilla att vara i min egna lilla bubbla, i en värld jag trivs i. I framtiden tror jag att det kommer att bli en hel del böcker med fantasy, dystopier, sci-fi (ofcourse!) men också en massa jobbiga tunga böcker för jag går fortfarande igenom en tuff tid efter min klasskompis bortgång och jag har märkt att prata om det och läsa om liknade saker gör att allt blir en aning lättare efter hand, så ledsen för deppböckerna som kommer att komma, men det kommer att bli som min terapi av något slag. Sen så får vi se hur många böcker som blir lästa det här året. Jag har inget speciellt mål, bara slå förra årets mål som var 100 böcker vilket jag har en känsla av att jag kommer att slå. 
 
Hur många böcker har ni hunnit med hittills? :)

Vallettas pulserande hjärta

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Valletta, Malta