Charlie ska börja sitt första år på High School. Han är inte största geeket i skolan, inte heller den mest populäraste eleven heller. Blyg, inåtvänd, intelligentare än vad hans ålder visar, men socialt besvärligt, är han en panelhöna, fångad mellan att försöka leva sitt liv och försöker köra från det. Charlie försöker att navigera sig igenom okänt territorium: världen av första dater och blandade band, familjedrama och nya vänner, en värld av sex, droger och The Rocky Horror Picture Show, när allt som behövs är den perfekta låten på den perfekt drive att känna oändlig. Men Charlie kan inte stanna på sidlinjen för evigt. Stående i utkanten av livet erbjuder ett unikt perspektiv. Men det kommer en tid för att se hur det ser ut från dansgolvet.

The Perks of Being a Wallflower kan man säga är en roman som verkligen sitter uppe på väggen för de flesta bokbloggare. En roman som också kommer som film och trailern har nyss släppts. En roman jag har blivit tjatad att läsa. En roman som verkar innehålla grymt mycket i förhållande i dens storlek. Så nu när jag har läst den här "berömda" romanen, vad tyckte jag? Jag tyckte den var bra, men inte såå bra!

Charlie är verkligen en typ som man inte riktigt har stött på i böckernas värld, men jag kan säga att det är en typ som jag har sett i verkligheten och jag är glad över att en sådan typ har förts in i bokvärlden. Charlie visar på något sätt de som är otroligt vikitgt i hans liv, hans liv i ett nötskal. Det är så många ungdomar tycks tänka. Att det finns ingen annan värld än den den individen lever i. 

Det som cirkulerar mest runt om den här romanen är alla citat som kommer ifrån den. Språket är verkligen vackert och Charlie skriver brev till "Dear Friend" om sitt liv och hur allt är formelerat är grymt underbart! Att få det låta så realistiskt får mig verkligen att dö av förundrad. Man har nog alla stött på en bok som ska vara en dagbok, men hur fan kommer personen ihåg varenda ord som sa i den dialogen?!?! Man själv skriver nog i en dagbok att den sa något sådant och sen jag ska det och jag kände så etc. Inte drar man upp en hel dialog som passar perfekt i andra böcker. Stephen Chbosky lyckas verkligen göra det som det lät som Charlie skrev i brevform. Och de orden och tankarna Charlie har är verklgien personliga och berörande bra. Allt som är skrivet så låter inget som något annat än vad Charlie har tänkt/skrivit. 

Så boken var bra, men alla har verklige tjatat om den och jag hade verkligen förväntat mer av den bara på grund av det. Jag la inte bort förväntningarna för alla som har nämnt den har det bara flödat "Åh! Perks! Underbar! Omg! Be! Aggresive!..." så boken borde inte vara dålig. Men i vissa stunder befann jag mig i det faktumet att handlingen kändes lite slö och seg och ibland gick allt grymt fort. Så slutbetyget på boken är att den var bra, men jag hade förväntat mer!