Clockwork Prince - Cassandra Clare

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Spoilervarning för er som vill slippa spoiler!
 
I den magiska underjorden av viktorianska London, har Tessa Gray äntligen funnit en säkerheten med Shadowhunters. Men säkerheten visar sig vara flyktig när oseriösa krafter i Clave går ihop för att se hennes beskyddare, Charlotte, ersättas som chef för institutet. Om Charlotte förlorar sin position, kommer Tessa vara ute på gatan, och ett lätt byte för den mystiska Magister, som vill använda Tessas befogenheter för sina egna mörka syften. Men att säkerställa Charlottes position leder till fler upptäcknaden än förväntat.
 
 
 
 Cassandra Clare satsar verkligen på att sprida hennes värld om Shadowshunters genom hennes böcker. Först var det The Mortal Instruments, sen har vi den här serien The Infernal Devices som utspelar sig före TMI och sååå jobbar hon på en serie som kommer efter! Alltså, helt sjukt tycker jag också att hon inte kan avsluta någon av TMI eller TID förrän hon börjar på den nya... Verkligen en dam som kan ha flera bollar i luften! Men oavsett hur mycket som jag älskar Shadow hunters-världen som hon skapar så vill jag inte att hon tjatar ut det vilket jag får en känsla av när hon presenterade den tredje serien.
 
Andra boken då i The Defernal Devices. Det var verkligen en underhållande bok som såklart inte kan undgå triangeldramat som självklart bli en aning större och mer fuss om i andra boken. Och det mera fusset märker man av när man läser mina updates på goodreads. Nästan allt (alla förutom en) som är med nedanför har något med att jag är missnöjd med hur situationen med triangeldramat artar sig. 
 
 
Men det som jag gillar är att Clare har anpassat allt till om det skulle ha varit på viktiorianska tiden, eller rättare sagt, det känns så! Jag var inte med på den tiden så jag har ingen aning hur man behandlade och pratade då! Det blir inte så typisk triangeldrama för det utspelar sig inte nu, som vi är vana vid att läsa sånt vid. Det är väldigt mycket med att hålla sig undan varandra och prata i artig ton hela tiden även om de känner en annan sak. Därför måste Clare skriva vissa stycken från andras perspektiv än enbart Tessas. Det uppskattade jag inte lika mycket, men det var nog det som gjorde att boken flöt på och fick ett sammanhang. 
 
Handlingen känns det som det aldrig är ett problem med. Alltid är det något man kan problematisera i Clares värld. Men hon är väldigt bra på att presentera problemet utan att få det så tillgjort som vissa författare kan få allt att vara i andra boken i serien. Allt flyter på från förra boken och jag har redan en bra känsla i magen att sista boken kommer inte behöva den här startenergin för att lyfta boken efter den här bokens slut! Men ändå är jag nyfiken hur det kommer att formas ett slut på den här serien för den ska ju kopplas sen med The Mortal Instruments på något lustigt sätt som jag inte riktigt har luskar ut än. Självklart känner man igen vissa karaktärer och namn redan nu, men att saker som händer i den här serien har på något sätt påverkat i The Mortal Instruments. Det är lite som dagens historia! Antiken påverkar oss fortfarande och vi kan luska ut vad. Det är precis det som jag inte har lyckas än mellan TMI och TID, men jag hoppas på något i nästa bok!
 
 

Sidor: 498
Serie: The Infernal Devices #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: McElderry Books
Utgivningsår: 2011
Första meningen: "The fog was thick, muffling sound and sight."

 
 
 
 

Borde det inte vara så?

 
Är det inte någon annan som tycker att det där verkade mer logiskt?? Nu är det mer som... som... en dipol... Förlåt! Ska nog inte blanda in kemi i bloggen! (Ni får gärna kommenterar om ni fattade det där) När först triangeldrama kom upp trodde jag att det var som det första exemplet för när jag var liten och såg någon fin serie där A var kär i B som var kär i C som var kär i D som var kär i A. Det skulle jag kalla en square, men en square är ju när B, C och D är kära i A. Den enda boken som det har påståtts har hänt en square är i Rebel Heart, vilket jag inte håller med om till 100%.
 
Så när kom termen triangeldrama egentligen? Jag tror jag hörde det första gången efter New Moon. Alltså Twilight är faktiskt en revolutionerande bok! Såsom Harry Potter, Iliaden och Bibeln! Den har ju påverkat världen på ett stort vis och jag tror att ni känner igen er att ni brukar jämföra med Twilight. Men triangeldrama har blivit en stor sak som nämns nästan om varje bok som finns! Det är lite som de har fått sin egna lilla genre. 
 
Jag är nog också en av de här personerna som aldrig inte riktigt har gillat triangeldrama, men faller för det sometimes. Bara om inte förstör handlingen föör mycket! T.ex i Hunger Games(vilket är svårt att tolka som ett trinageldrama för min del för det är på ett sådant komplicerat nivå! Ni som har analyserat de böckerna förstår mig!) tycker jag att det är så onödigt att det ska bli som det blir, alltså med "triangeldramat". Vampire Diaries (TV-serien), alltså herregud! Ett triangeldrama som verkligen har gått föööör långt! Min personliga åsikt: kan inte bara Elena dör så är alla problem lösta! I Vampire Academy älskar jag verkligen karaktärerna Dimitri och Adrian, och såklart Rose, men att de behöver råka ut för ett triangeldrama där... Nääääj! Det blir för mycket fuss! Det är kanske meningen med triangeldrama. Att skapa mer kaos än vad det redan är... Där gick det ljuset upp för mig! 
 
Självklart så är triangeldrama en drivkraft! För att locka och fortsätta framåt! Men när de flesta författare använder just den drivkraften blir det uttjatat! Men det är ibland är det svårt att inte falla drivkraften. Man följer med tempot som skapas av det och använda lite sockersöta ord och bad guys så done! En triangeldrama som vem som helst kan falla för! Men jag håller på att spy på just begreppet triangeldrama, för det är ju just samma koncept!! En tjej som är lite "svag" som måste välja mellan bad guy och good guy. Kan man inte vara mer nyskapande än såå?? Typ en kille som två tjejer för en gång skull tävlar mellan? Alltså då inte på ett High School-sätt. Eller en tjej/kille och ett tvillingpar?? Något annat än en dum tjej och två killar vars sidor är god och ond! Och när kommer det ett triangeldrama där faktiskt "kompisen" vinner kärleksduellen??? Varför ska just de får vara i vänzonen?!??!?! (Okej, jag har läst en bok där det typ är så, men kommer inte riktigt på vad den heter...)
 
Så, har ni tröttnat ut triangeldraman eller är det någon annan åsikt som slingrar sig ur era hjärnor till tagnetbordet?? Har ni några tips på triangeldrama utan den mesiga tjejen som får alla killar på fall? :)
 

Percy Jackson and the Sea of Monsters - Rick Riordan

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Ja, ni som vill slippa spoilers läser första boken först! :)

Efter en sommar tillbringad med att försöka förhindra en katastrofal krig mellan de grekiska gudarna är Percy Jackson hitta sin sjunde grundskoleår en aning tyst. Hans största problem är att hantera sin nya vän, Tyson, en lång, mentalt utmanande hemlös kille som följer Percy överallt, vilket gör det svårt för Percy att ha några vanliga vänner. Men saker och ting stannar inte tyst för så länge.

Percy upptäcker snart finns det problem på Camp Half-Blood: de magiska gränser som skyddar Half-Blood Hill har blivit förgiftat av en mystisk fiende, och den enda fristad för halvgudar är på väg att invaderas av mytologiska monster. För att rädda lägret behöver Percy hjälp av sin bästa vän, Grover, som har tillfångatagits på en ö någonstans i havet av monster; de farliga vattnen grekiska hjältar seglade i årtusenden. Endast idag går Hav av monster med ett nytt namn: Bermudatriangeln.

Percy Jackson-serien känns lite som Harry Potter för mig, fast med grekisk mytologi och utspelar sig i USA. De är skrivna till 12-åringar, en kille i huvudrollen som ska pratiskt taget rätta hela världen. Man får följa med deras utveckling i böckerna som de blir äldre. Men självklart, Harry Potter är mer episkare och jag kan inte uttrycka mig klart om Percy Jackson-serien för jag har ju just läst ut andra boken av fem. Men jag får lite samma känsla över dem, för språket kan jag inte uttrycka är så bra som man vill, det är för yngre åldrar, garanterat! Desamma är det i de första Harry Potter böckerna. Så jag ska försöka säga det som snällt så möjligt: Percy Jackson är en "sämre" variant av Harry Potter men bättrar till sig genom att handla om grekisk mytologi.
 
Det är verkligen en mysbok för de kvällar man vill ta allt lättsamt! Det gick också snabbt att läsa igenom och jag kan inte säga att jag älskade den. Den var verkligen drabbad av "andra-boks-symdromet" alltså att den var sämre än första boken. Det gjorde mig en aning besviken, men jag ska läsa mig igenom serien. 
 
Hände det något viktigt under hela boken som jag tror kommer att påverka de andra? En sak faktiskt och den skedde på slutet. Jag gillar bättre böcker där varje bok i serien är viktig för seriens plot. Men jag vet ju inte vad som den här boken egentligen bidrar till resten av serien, men en sak har jag i alla fall luskat fram. Utvecklingen av karaktärerna var rätt så svagt, men jag tror att det lätt är så med böcker som egentligen inte är riktat till min ålder (alltså young adult) men sånna böcker kan vara de skönaste man kan läsa eller de tråkigaste, det beror på vad man har läst innan. Jag själv var nog mer riktad mot det tråkiga hållet. 
 
Så jag väl inte så positiv på den här boken, men jag ska i alla fall avsluta serien, för de första böckerna har ändå varit mysiga och jag kan tro att slutet är bra! :)
 

Sidor: 265
Serie: Percy Jackson #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Puffin Books
Utgivningsår: 2006
Första meningen: "My nightmare started like this."

 

Stolen - Kelley Armstrong

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
SPOILERVARNING för er som bryr er om det :)
 
 När en ung häxa berättar för Elena att en grupp av människor kidnappar supernaturals, ignorerar Elena varningen. Trots allt, alla vet finns det inget sådant som häxor. När det gäller tanken på andra "supernaturals", ja, hon vill bara snarare inte älta den möjligheten. Men eftersom konfronteras hon med sanningen om hennes värld, när hon kidnappades och kastades i en cell-block med häxor, trollkarlar, halv-demoner och andra varulvar. Som Elena snart upptäcker är när det handlar om sina "fångstkompisar" är dem det minsta av hennes bekymmer. I detta fängelse, är det verkliga monster bär nycklarna om låset.
 
 Varför jag läser vidare på den här vuxenserien med övernaturliga varelser som finns egentligen överallt är nog mest för Kelley Armstrongs språk och huvudkaraktären Elena. Och ja, kanske lite för Clay. Och att det är varulvar som jag gillar dem... Okej, det jag vill komma med är att att jag läste fortsättningen och var lite tveksam i fall ribban skulle ligga kvar. Ärligt talat trodde jag att den skulle rivas när fler övernaturliga varelser började blanda sig in i historien efter en rätt så låg början, men när väl kulan började rulla blev boken intressantare. Jag vet inte själv om jag tyckte att den var spännande på något plan, snarare ville jag veta vad som skulle hända här näst. 
 
Ska inte spoila för mycket men Elena lyckas bli ifångadtagen av människor som är väldigt nyfikna på varelser som är övernaturliga. Lite som geekklubben man ser i High School filmer som vill upptäcka ailens, fast mycket mer extremare! Det är lite kusligt och nackhåren kan stå upp några gånger. Bara tanken att man blir infångad av personer som försöker göra det till att du kom frivilligt och undersöker en och andra som finns där. Usch. Det ger mig kalla kårar. Sen bossen över hela stället, han är ju speciell. Bad guy typ som jag konstigt nog inte gillade. I alla fall inte som jag brukar göra för bad guys. 
 
En sak som jag vet om är att jag nog inte orkar läsa vidare på den här serien. Den består ju av flera böcker, och efter den här boken så kommer inte Elena var huvudkaraktär längre, och det är ju halva nöjet då när hon har sina tankar, instinkter och blängande blick att läsa om. Girlpower liksom! :) Nästa boks huvudrollsinnehavare är en av den här bokens biroller, men det var inga som jag fastnade för. Det blir lite som en spin-off serie förutom att serien fortsätter vidare in en annans anda. Och jag och spin-off serier har  aldrig rikitgt funnit varnadra. Såsom deckare och jag. 

Sidor: 551
Serie: Women of the Underworld #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: A Plum Book
Utgivningsår: 2001
Första meningen: "He hated the forest."

 
 
 
 
 

Fifty Shades of Nea & Frida | Part 4

 
 
 
Som sagt, om kvalitén krångar så är det bara att fixa den på kugghjulet! :) Och njut av vår fina konsveration! :)

Att sätta guldkant på konstverket

iPhone 4S
 

Det är verkligen alltid lika hypert och roligt att se personen bakom bokens ord och se en koppling där emellan, och hur folk kan träffas genom sådant! I torsdags var jag PUNKTmedis och fick den vackra chansen att lyssna och prata (superduperlite) med två fina författare som har lyckas att publicera en bok först på engelska, som har blivit översatta till svenska! Sen att träffa välbekanta till nya ansikten var verkligen toppen på moset! Så tack Alva, Cecilia, Clara och Amelie för att få dela en underbar kväll med er!

Är ni ens intresserade?

 
Jag kan satsa på en julkalender på bloggen i år, om ni vill det!
Jag måste först få veta om ni skulle vilja läsa den och vad den ska bestå av? Vill ni att jag ska prata om böcker rakt igenom hela kalendern, ha tävlingar, videoinlägg, djupa tankar, prata om rosa pingviner eller tomater eller om något annat? Ni får jättegärna komma med förslag och ens säga om ni vill ha en! Så kommentera som galningar om ni vill ha en. Jag har en fin tanke om ni vill ha en kalender, men vet inte vad den ska bestå av. 
 
(Och, nej egentligen vill jag inte tänka på julen än, men det är ju 10 dagar kvar tills första december och 11 dagar kvar tills första advent! Får lite smått panik över att fixa alla julklappar jag ska ge bort! Har inte ens börja tänka på vilka jag ska ens ge till!)

Rebel Heart - Moira Young

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Det verkade så enkelt: Besegra Tonton, rädda sin kidnappade bror, Lugh och sedan skulle ordningen återställas till Saba värld. Enkelhet har emellertid visat sig vara svårfångade. De kallar henne nu "The Angel of Death". Hon besegrade en tyrann, men segern har kommit till en kostnad. Saba blir för varje dag allt mer galen när hon ser spöken från hennes förflutna och det måste få ett slut! Hon måste på något sätt hitta Jack! Men Jack lämnade henne, och en ny fiende är på väg till makten och söker med sina blodhundsögon efter Saba runt hela om Dustland. Frågan är om fienden hittar Saba innan hon hittar Jack? 
 
Jag har det verkligen svårt att placera den här boken i något bestämt betyg eller omdöme. Den är verkligen spretig i sig! Så vart ska jag börja? Kanske från början? 
 
Det första som jag märkte var att det inte var lika mycket slang som i första boken! Mä! Det var ju det som verkligen gav boken krydda! Att kunna verkligen höra hur Saba tänker med sitt slang. Det var lite som magi! Men menar Moira Young att Saba utvecklar sitt språk och därför dämpar slangen en aning? Det var inte så tydligt i mina ögon vilket gör att det blev som irritationsmoment i början, men hälften in i boken hade jag redan accepterat det. 
En sak som jag absolut inte kommer ihåg från förra boken är precis som Jag saknar dig, jag saknar dig med folk som talar. När någon säger nåt finns det inget som markerar det som citattecken eller talstreck. Bara en vanlig mening. Det gjorde mig grymt förvirrad i början för jag har inget minne av att det är så i första boken! Jag drog då fram första boken som jag nu har köpt och tänkt läsa om och det är samma sak där. Är det så enbart i de brittiska utgivningarna eller är det så i alla böcker? Är lite smått förvirrad av det för en sådan sak måste jag väl komma ihåg från förra boken för sånt är inte alls vanligt i böcker. 
 
Det är helt andra förhållanden i andra boken i skillnad från Blood Red Road. Saba har hittat den delen av sin familj som är kvar, men inget är ändå som förut. Jack har också lämnat gruppen och Saba saknar honom mycket, samtidigt som hon börjar se andar... Stopp, stopp, andar?! När kunde hon se dem?! Det kändes verkligen inte som en bok där en karaktär skulle plötsligt se andar över personer som är döda... Men, men det händer i alla fall. Jag hade en svår tid att komma in första i språket som jag sitter och kritiserar och handlingen som jag inte helt hundra på. Men boken blev faktiskt bättre. Bättre än vad jag hade förväntat mig. Saba börjar leta efter Jack och resten följer efter henne, inte för att hjälpa henne hitta honom, utan att försöka hindra henne och se hur hon smått blir en aning galnare.
 
Det är verkligen en utveckling som Saba utför i mina ögon. Från att vara jobbiga Saba i första boken där hon kunde göra allt för hennes bror och inget för sin syster som nu bryr sig om båda och vill inte förstöra deras liv. Även om hon gör rätt så många dåliga beslut som kanske ser bra ut i början, men vem har sagt att en människa är perfekt? Vem har sagt att man måste vara perfekt för att bli älskad? Exactly!
 
Nu efter att skrivit hela recensioner börjar mina åsikter smälta ihop och boken var bra, men inte så bra som jag trodde. Även om slutet nästan gjorde hela boken och gör att jag supergärna vill läsa vidare så var inte första hälften av boken en höjdare. 
 

Sidor: 393
Serie: Dust Lands #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Scolastic
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "It's late afternoon."


Där kommer jag vara på torsdag!

Ja, allihopa i Stockholmsområdet och har läst Tahereh Mafis bok, Shatter Me/Rör mig inte ta chansen att få lyssna på henne och få en kråka i era böcker! Jag kommer garanterat vara där, och Amelie följer med mig! Så om ni vill också träffa oss så kom till PUNKTmedis 17.30!
 
Sen såg jag också att Ransom Riggs som har skrivit Miss Peregrine's Home for Peculiar Children kommer att också vara där fast på lördagen, alltså den 24 november klockan 15.00 och där smiter jag nog också in och får en kråka i min bok! :) Så två chanser att träffa en amerikansk författare och mig (om det nu är en fin chans). :) 

Insurgent - Veronica Roth

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Spoilers kommer att uppkomma för er som inte har läst Divergent!

Tris har överlevt en brutal attack på hennes tidigare hem och familj. Men hon har betalat ett fruktansvärt pris för det. Plågad av sorg och skuld, blir hon mer oansvarig som hon försöker motvilligt acceptera hennes nya framtid. Men om hon vill avslöja den sanningen om hennes värld måste hon bli starkare än någonsin... för alla chockerande val och uppoffringar ligger framför henne.
 
 
Andra delen av succén Divergent, håller den måttet? För första gången hittar jag en  nog likhet mellan The Hunger Games och Divergent (förutom då att de båda är dystopier) och det är att andra boken i båda serierna håller måttet, men de kommer ändå på en helt annan nivå! Det blir mer extremare och explosivare än i förra boken vilket jag kan både bli underhållen som att sucka av. Plötsligt som det brukar vara i andra boken i serien blir handlingen allting allt seriösare än vad det var förut. Då har man märkt att allt fel som ska rättas till i andra boken som i tredje boken har rättas till. Trilogier brukar vara uppbyggda så. Även om Divergent inte var så oskyldig blir den det jämfört med Insurgent. 
 
Det som jag egentligen älskar mest i hela boken är karaktärsutvecklingarna av karaktärer som jag inte ens skulle nämnas i den här boken! Många betydliga som obetydliga karaktärer hänger kvar i den här boken och får en betydanden roll för boken och serien i sig! Det är verkligen härligt att Veronica Roth behåller sina karaktärer och stärker deras roll, deras spotlight i boken! Sen också berättelserna som läggs på deras ryggar så de får lite mer personlighet och bakgrund! Lovely!
 
Men den enda karaktärsutveckling som jag rynkar pannan för är faktiskt självaste Tris. Jag avgudade henne i förra boken där hon framstod som en stark person på ytan, men inne hade hon en massa dilemman som gjorde henne svag som stark. Tankar som kunde sänka henne och stärka henne. Hon höll något i sina händer som ingen såg: hopp. Men i Insurgent. Hon blev en aning svalare för mig. Hon hade ingen samma glöd som i förra boken. Beror det på att hon har bytt målinriktning? Men jag gillar egentligen hur händelser kan ändra huvudkaraktärer mot det sämre som bättre, men här blev det lite ogillande från mig. 
 
Som sagt ett stort hopp i nivåer mellan Divergent och Insurgent, men ligger ändå på samma betyg för mig. Divergent kan varit en liten del bättre i mina ögon för till skillnad mot Insurgent hade den som pauser där man kunde få andas ut lite grann. I den här boken hände det något hela tiden! Känner verkligen som läsare att jag inte fick tid att smälta allt, utan att det blev mer att lägga på högen. Man kan ju säga att man aldrig blev uttråkad, men det gjorde att jag inte riktigt fattar slutet. Jag kunde inte precis läsa mellan raderna där för allt var inte smält för mig. Så jag måste nog läsa boken igen så jag förstår helt! Jag tror också att jag läste boken lite föör snabbt för mitt egna bästa också. :)
 
Så det finns en skillnad mellan Divergent och Insurgent och det måste nog ligga i något som att de inte delar samma gnista. I Divergent kändes allt en aning lättsammare, mysigare och jämfört med Insurgent, mindre seriösare. Som sagt är Insurgent mer explosivare, händelserik på laddade händelser, och inte samma ton som Divergent. Det blev inte en övertoning för mig genom böckerna. Vart tog nyansen av detta vägen? Vart är mellanstället för dessa två böcker? Och hur lyckades Veronica Roth få dem lika bra, men med olika gnistor?! Det är något jag fortfarande klurar på. Kanske för att hennes andra bok inte blev så oförsägbar som jag trodde den skulle bli för Tris ändras sig en aning och tar verkligen bokstavligt talat ödet i hennes händer. 
 
Insurgent var en bra bok, ligger ju på samma nivå som Divergent för mig, alltså att jag gillade boken starkt. Så nu gäller det bara att sitta och spekulera vad som kommer att hända i sista boken. Eller göra som jag, vänta på sista boken så jag slipper tänka så mycket. :)
 

Sidor: 525
Serie: Divergent #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I wake with his name in my mouth."

 
 
 
 
 

Tre fina böcker

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm  f/4-5.6

Den enda gången jag får böcker från mina päron är när papsen åker till London och jag ger honom en fin lista på vilka böcker som jag skulle superdupergärna vilja ha! Den här gången fick jag alla tre fina böcker som stod på listan! Tre böcker från bekanta författare (för lilla moi) med antingen andra serier än vad jag är van vid att läsa med dem eller bara en fin bok. (Alltså herregud va fin Eating Animals är!)

Varför jag läser och inte recenserar just nu....

Böcker, böcker, böcker! Jag älskar er otroligt mycket! Men nu är det så att jag har kommit in i en fas i mitt bloggande då hösten är lite som över och är ett mellanfas mellan höst och vinter. Det finns inget intressant ställe i närheten av mig där jag snabbt kan ställa upp en bok, fota, redigera lite på bilden, lägga upp i en recension och blir nöjd med bilden! Bra böcker förtjänar en bra bild till deras recension, right?
 
Så... Jag läser fler böcker än vad jag hinner recensera, det är jag fullt medveten om. Men varför måste det vara en dum mellanperiod då det känns som det inte finns ett endaste ställe på hela jorden som  jag kan ställa upp en bok för plåtning och bli glad och nöjd över bilden? Så jag är ledsen alla böcker som jag inte har orkat recenserat än! Ni börjar bli allt fler och det gör mig lite smått mentalt stressad. Men mitt i en skolvecka kan jag inte riktigt dra ut och plåta böcker, för det är mörkt när jag vaknar och kommer hem från "lärandets värld". 
 
Så jag ska göra mitt bästa böcker, att ni ska få en rättvis recension med mina åsiker och en fin bild, men om det ska hända, låt lilla mig få tid! Som jag sjöng förra året i pjäsen "En Spelman på Taket": Äktenskap, äktenskap, är det så jäkt, att bilda släkt, låt oss få tid. Så tid ska jag få! Tack för mig den här gången! Och ja, jag pratar med böcker! Duh!

Fifty Shades of Nea & Frida | Part 3

 
 
Då så, lite spoiler för er som känner er sugna på det! Om kvalitén inte är så super så ändra pixelvärdet på det lilla fina kugghjulet på videon! :)
 
Och förlåt till Nea för att jag pratar som in i bänken! <3 
 
 

Robin Hood - Rosemary Sutcliff

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Legenden om Robin Hood kan ingen ha missat. Mannen som gjorde saker möjligt. Robin är en fredlös och gömmer sig i Sherwoodskogen. Han och hans män tar från de rika och ge till de fattiga, döda alla som lämnar dem ensamma utan nåd för sina fiender. De vågar bara utanför sina säkra skogar för att hjälpa de förtryckta ...

Boken är uppbyggd på olika berättelser på Robin Hoods äventyr. Han motgångar och vinster. Jag älskar verkligen legend om Robin Hood. Jag över driver verkligen inte! Det som jag faktiskt inte gjort förrän nu är att läsa en bit av orginialberättelsen. Annars har jag sett BBC's serie, tre filmer av de som finns (en av dem är ju den underbara Disney-versionen) och re-tellingen Scarlet. Men jag ville gråta om och om igen i den här boken! Så fina saker som en legend kan ha gjort! Det här exemplaret är skriven av Rosemary Sutcliff som inte är Robin Hoods "skapare" utan hon återberättar som sagt hjältens viktiga ögonblick. Bara så ni vet. Jag vet inte ens om det finns en "skapare/författare" bakom Robin av Locksley. Så det är inte lätt att bedöma den här boken, för det är inte "originalet".
 
Om Robin Hood fanns, det är en sak som jag tror! Idén av honom måste ha varit inspirerad av någon annan person eller personer. Historiker har faktiskt dragit fram vissa personer som de tror kan ha varit en inspirationskälla till litteraturfiguren Robin Hood. Det finns många gamla sånger som handlar just om den fredlöse Robin Hood och hans män som härjade i Sherwoodskogen. Inte enbart sånger är ju baserade eller inspirerade av Robin Hood. Det finns så mycket så man kan knappt rabbla upp allt! T.ex är den här boken jag läste inspirerad av legenden. 
 
Rosemary Sutcliff gör ändå en bra tolkning för mig, jag är nöjd. Jag blev ju rörd till tårar, men det tror jag mest berodde på handlingar som Robin Hood och hans mån gjorde! Att ha en filosofi och fortsätta bygga upp den som de gör fascinerar mig fortfarande, även om det är en legend och kanske inte ens ha hänt. För Robin Hood-legenden lever ju inte enbart på budskapet att ta från de rika och ge till de fattiga, utan att stå för de som man tror på, stå för sina handlingar och beredd på att stötta de som har samma tro.
 

Sidor: 286
Serie: -
Orginalspråk: Engelska 
Bokförlag: Klassikerserie i repris (Bonnier Carlsen)
Utgivningsår: 1950
Första meningen: "Det var högsommar i Barnesdaleskogen, och ekarnas och kastanjeträdens täta lövverk bildade trånga valv, som solljuset här och där trängde igenom, så gyllende strimmor och fläckar slog ut på marken under."


Fifty Shades of Nea & Frida | Part 2

 
 Kommer ni fortfarande ihåg mitt och Neas projekt att läsa Fifty Shades of Grey? Well, det lades inte åt sidan utan vi tog oss igenom boken och nu har vi filmat våra fina tankar! Hoppas ni får något ut ur den här fina videon och så får ni vänta på några fler. :) Enjoy

Leviathan - Scott Westerfeld

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Prins Aleksander, blivande arvtagare till den österrikiska-ungerska tronen, är på flykt. Hans eget folk har vänt sig mot honom. Hans titel är värdelös. Allt han har är en  lojal besättning av män.

Deryn Sharp är en commoner som är förklädd till en pojke i den brittiska Air Service. Hon är en lysande flygare. Men hennes hemlighet är i ständig fara för att bli upptäckt.

Med första världskriget utbrytning, korsas Alek och Deryns vägar på det mest oväntade sätt ... och ta dem på en fantastisk, runt-världen äventyr som kommer att förändra båda deras liv för alltid.

 
Jag har läst Scott Westerfeld mest kända (?) verk "Ful/Uglies" men längre har jag inte kommit i hans böcker. Förrän nu. Har då börjat på en till serie av honom (Bra Frida! Avsluta serier kan du inte göra, bara börja på nya), alltså Leviathan. Jag hade egentligen inte läst så mycket av de texter där det står var boken handlar om utan mer var folk tycker. Efter flera blandade tyckan så känner jag att jag måste själv få en uppfattning!
 
Förvånad över att jag känner igen en hel händelser i boken som jag kan koppla till Första Världskriget så förstår jag att den måste ha något med det att göra! Så underbart bra är jag på historia! Kan förklara mig kort med att jag gillar historia, men har inte haft en bra lärare i det förrän nu i gymnasiet. Så, mina historiakunskaper ska förbättras hoppas jag på, men de var tillräckliga för att förstå att detta måste ha en parallell koppling med Första världskriget som jag sa innan. Westerfeld använder sig utav några få viktiga händelser och förlopp i Första världskriget såsom de var, men luftskepp som är levande djur?! Där blev jag en aning knäppare. Att göra en parallell till en riktig händelse och lägga till saker som inte ens finns nu? Det är nog det som jag inte kunde förstå sambandet emellan i boken. och så föll boken för mig bit för bit. Jag gillade inte riktigt konceptet, rättade sagt fångade det inte mig. 
 
Det som jag kanberömma boken för är dens illustrationer som fyller boken med något extra. Och den äran ska inte Scott Westerfeld få, utan Keith Thompson. De är detaljrika, inte röriga och skickligt gjorda. De ser först ut som en skiss av händelsen men sen när man låter ögat vandra runt så får man en större inblick av hur välgjorda de är.
 
Men det här verket av Westerfeld imponerade absolut inte på mig. Jag upplevde inget av karaktärerna eller språkstilen. Bokens koncept fångade inte precis mig. Så ingen höjdare för min del oavsett om det startade hyfsat bra och har underbara illustrationer inuti.
 

Sidor: 434
Serie: Leviathan #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon and Schuster
Utgivningsår: 2009
Första meningen: "The Austrian horses glinted in the moonlight, their riders standing tall in the saddle, swords raised."


Everything is Illuminated - Jonathan Safran Foer

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Den 20-årige ukrainaren Alexander Perchov får i uppdrag att vara översättare åt en ung amerikan vid namn Jonathan Safran Foer. Foer anländer till Lvov med ett gulnat fotografi i handen för att söka efter byn Trachimbrod och den kvinna som räddade hans morfar från nazisterna. I en skruttig bil och med Alex halvblinda farfar som chaufför och dennes övererotiska hund Sammy Davis Junior Junior reser de runt i öde öststatslandskap på jakt efter det förflutna. Berättelsen om denna resa skildras av Alex på en oefterhärmligt bruten engelska som han lärt sig med hjälp av en föråldrad synonymordbok.
 
Efter att ha läst Extremely Loud and Incredibly Close så visste jag att jag skulle stöta på Jonathan Safran Foer någon gång mer! Everything is Illuminated är hans debutbok och är baserad på/inspirerad av en resa han själv gjorde för att ta reda mer på hans farfars liv. Och förvånad som jag var trodde jag självklart att man skulle följa hans perspektiv, men man följer guiden Alex. Alex är från Ukraina och förklarar allt från hans synvinkel. Man märker i vissa falla att hans engelska inte är så bra som man önskar att den kanske borde varit. Ett exempel som också är mitt favoritcitat från boken är:
"Your train ride appeased to you?" I asked. "Oh, God," he said, "twenty-six hours, fucking unbelievable." Thst girl Unbelivable must be very majestic, I thought.
Jag vet inte hur länge jag låg och skrattade till det för jag förstod exakt vad Jonathan menade, men Alex har bara lärt sig saker ifrån en synonymbok, inte de nya svärorden. Det gjorde, i alla fall för min del att boken blev mer intressant, rolig och trolig genom det. 
 
Som ni kanske märkte i citatet så har Safran Foer byggt upp fascinerande men grymma dialoger. Alla säger det de vill utan att ha andrum känns det som. Han har inget "enter" mellan folks ord. Det kan självklart göra den som inte är uppmärksam mer förvirrad än en isbjörn på sydpolen. Så därför sitter man koncentrerad under hela boken. Det är faktiskt ett smart knep från Safran Foer som han redan kom på i sin debutbok som han använde sig också av i Extremely Loud and Incredibly Close. Men det är nästan lidande att läsa det för man får som sagt inget andrum. Eller rättade sagt ögonen får ingen stund att slappna av. Det som kan vara jobbigt är att det inte finns många styckesindelningar i boken, vilket jag nog mest irriterade mig på! Man vet själv att det känns som man läser en bok snabbare med fler styckesindelningar (eller korta kapitel, men det blir som flera styckesindelningar). Den här kändes ju som en tegelsten oavsett om den består av 276 sidor! Så sammanfattning på språket är det fascinerande som jobbigt att ta sig igenom. 
 
Men jag blev inte så imponerad av Everything is Illuminated som jag blev av Extremely Loud and Incredibly Close. Jag hade väl förväntat mig mer av honom, men detta är ju hans debutbok. Inte alla debutböcker behöver vara den bästa i ens kariärr. Misstolka inte detta för den var bra! Men inte imponerande som jag trodde och hur många böcker har man inte redan läst om förintelsen om?
 

Sidor: 276
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Penguin
Utgivningsår: 2003
Första meningen: "It was March 18,1791, when Trachim B's doubleaxle wagon either did or did not pin him against the bottom of the Brod River."

 

Boken finns som film med samma namn och det som jag fann det komisk med det är att han som spelar Jonathan Safran Foer är inte han själv utan Elijah Wood, självaste Frodo! 
 
 

Destroy me - Tahereh Mafi

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Destoy me är en som kallad 1.5 bok i en serie. Det är en mellanbok mellan första boken och andra. Oftast (eller ska jag säga alltid?) är det i e-book format. Det här är en 1.5 bok av serien Shatter me. Perspektivet i boken gjorde att jag ville läsa den. Warner. Min favoritkaraktär i nästan hela bokvärlden. Han är verkligen fascinerande typ som jag inte riktigt kan släppa taget om. Han är en läskig kontrollfreak som jag trodde var en gubbe, men läskigt nog är bara 19 år (om jag kommer ihåg rätt). Han styr ett diskrik, distrikt 45, i den "nya världen" som Mafi har skapat. Och ni som inte läst Shatter me stannar just nu! För nu kommer spoiler! Handlingen utspelar sig efter att Juliette har lyckas fly från Warners järnklo med Adam och man får se hur Warner reagerar. Och genom Warners synvinkel så får man reda på lite bakgrund varför Warner är så... bad guy. Man får möta hans fader (:S) och bara genom det så faller vissa pusselbitar på plats.
 
Warner blev mer mänsklig i mina ögon efter den här boken och jag hoppas fullständigt att han fortsätter vara hans "creepy-jag" i nästa boken, alltså Unravel me för jag föredrar Warner som en skräckinjagande ödla än en mänsklig typ. Det gjorde honom så mycket mer intressantare. Och om han blir en aning galnare i nästa bok så är det pricken över i:et.  
 

Sidor: 111
Serie: Shatter me #1.5
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins E-book
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I've been shot."