Flugornas herre - William Golding

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Efter ett flyghaveri kastas en grupp pojkar mellan sex och tolv år iland på en liten ö i Söderhavet. De stiftar lagar, fördelar sysslorna och väljer anförare. Deras tillvaro kan bli paradisisk med rik tillgång på god mat, sol och fullständig frihet från de vuxnas tvång. Men snart tar leken en annan vänding: skräcken kryper över pojkarna, rivaliteten växer mellan ledarna. Det som kunde varit ett spännande sommarlovsäventyr blir en furiös hetsjakt där fruktan och grymhet slår fram och vägen mot undergång ligger utstakad.
 
Flugornas herre, känd klassiker, bla bla bla. Nu går jag rakt på mitt irritationsmoment. Varför kom de till den där dumma ön? Ja, ett flyg kraschade, men varför just de pojkarna? Vart skulle de? Ja, så boken var redan förstörd för mig redan från första början. Det är lite som att William Golding ville bara skriva en bok där unga killar försöker arbeta upp ett samhälle som en lek som går till överdrift. Det är ju inte roligt att läsa om! Det som jag undrar så vanligt med klassikerböcker är hur de blev det för här kändes det inte som jag fick ett uppenbart svar.
 
Så jag har fått söka runt lite efter vad som gjorde Flugornas herre till en hyllad bok, till och med utnämnd som en klassiker. Det som först och främst står om Flugornas herre är att det är en modern klassiker... Är det för den utgavs 1954 eller för handlingens skull? Det är inte tydligt, men jag chansar på utgivningen. På Goodreads har den de fina orden som beskriver boken: "Labeled a parable, an allegory, a myth, a morality tale, a parody, a political treatise, even a vision of the apocalypse, Lord of the Flies has established itself as a true classic" Att den här boken var rebellisk när den kom ut kan jag tänka mig. Att sätta in 6-12 åriga killar på en ö och skriva om deras reaktioner och upplevelser, det måste ju någon reagera på. Att den fortfarande ska vara så märkvärdig vet jag inte efter The Hunger Games verkan på världen. 
 
Wikipedia, min andra hjälpare i nöden efter Google med läxor, säger att Flugornas herre är en våldsamt gensvar på Robert Michael Ballantynes bok "Korallön". Och då efter en sökning på Korallön för att titta vad den handlar om så kommer jag fram till att båda böckerna är en slags "Robinsonade". "Robinsonade" är ett uttryck som kom efter boken Robinson Crusoe och det är som en gerne inom litteraturen. Det är romaner där allt utspelar sig på en öde ö, "a desert island story". Men jag har ändå svårt att förstå vad som gjorde Flugornas herre klassiker. Är det enbart för den var en rebellisk bok när den kom ut såsom "The Catcher in the Rye? Kommer så Fifty Shades of Grey bli en klassiker för satte världen i frågor och diskussioner? 
 
Så boken i sig tycker jag inte var något imponerande, jag hade förväntat mig en aning mer. Det var lika plötsligt som boken började som slutade. Språket var anpassat efter killars sinnen och inte komplicerat i den här översättningen. Jag vet inte hur originalet var skrivet för det var inte just det som jag läste. Så Flugornas herre, det är nog en typisk skolbok som man ska överanalysera i skolan, därför ingen bra skönlitterär bok. 
 

Sidor: 265
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 1954
Första meningen: "Den ljushåriga pojken hasade sig ner sista metern utför klippan och började försiktigt ta sig fram i riktningen mot lagunen."

 

<3 <3 <3

 
Det är inte bara Lizzie som jag vill tacka, utan alla andra som har kommenterat på senaste tiden! Jag blir verkligen sååååå berörd! Jag vill liksom krama och pussa alla, men det kommer ju sluta med att datorn tar alla ifrån er! 
 
Tack så mycket allihopa! Det är ni som driver mig framåt, som gör att jag får inspiration att fortsätta blogga! Det är ni och jag tillsammans som skapar en sådan underbar atmosfär i bokbloggsvärlden! Så tack! <3
 
Och för er alla som gissade (åh va ni är gulliga att ni gissade!) så ska jag förklara! Det var faktiskt som hittade temat! Temat för novmeber månad är: Andra boken i serien! Om ni ser på bilden igen så är det enbart böcker som är del två i en serie! Det är sjukt hur många serier man har börjat på, men inte kommit längre än första boken! Så det ska det bli en ändrig på!

Temaböcker för novmbermånad

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Kan någon gissa temat från bilden??? :)
Och nej, jag tänker inte läsa ALLA som är på bilden, det kommer jag inte hinna, utan allt för att göra det lättare för er att gissa tema :)

Divergent - Veronica Roth

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Hon vänder sig mot framtiden i en värld som faller sönder. För sexton-åriga Tris, när världen förändras i ett hjärtslag hon tvingas göra ett fruktansvärt val. Hon måste välja mellan fem förutbestämda fraktioner att definiera sin identitet för resten av sitt liv. Hon vänder hennes rygg till hennes familj, väljer Tris, ensam och fast besluten att ta reda på var hon verkligen hör hemma. Chockad av brutalitet i hennes nya liv, kan inte Tris lita på någon. Men Tris har en hemlighet, en hon hålls gömd från alla eftersom hon blivit varnad att det kan betyda döden. Och som hon upptäcker en växande konflikt som hotar att riva upp hennes till synes perfekta samhället, lär hon sig också att hennes hemlighet kan hjälpa henne rädda dem hon älskar. . . eller det kan förstöra henne.
 

Divergent, en av de mest kända böckerna i ungdomslitteraturen just nu. Utnämd till bästa boken under 2011 av Goodreads. Film på boken är under process och översättning på svenska också. Är jämförd med den stora hiten The Hunger Games, till och med enligt vissa är Divergent bättre än The Hunger Games. Och när folk tycker att en bok kan jämföras med/bättre än en stor hit inom litteraturen såsom The Hunger Games och Harry Potter, då blir man lite rädd över hur bra är egentligen boken?! Självfallet måste jag läsa boken som blir som motståndare för The Hunger Games. Jag tror inte ens att jag har hört ett endaste negativt ord om den här boken. Det skrämmer mig också! En bok kan inte vara perfekt! Den kan inte undgå negativ kritik på någon front. Okej, nu ska jag strunta i vad alla andra tycker och berätta för världen min tyckan!
 
Jag förstår att det har blivit ett hype om den här boken, men det gör den bara sämre för alla andra som inte hinner läsa den innan hypen! Det har ju alla varit med om! Så jag tänker inte sitta som en fangirl som alla andra i sina recensioner som inte får ut ett skvatt av bokens innehåll, utan bara "läs, läs,LÄS.". Nej, jag ska försöka peka ut vad som verkligen gör detta till en hype och vad som jag personligen gillade och ogillade. 
 
Så, vilka har läst den här boken, händer upp! Okej, ett hav av händer, som jag hade förväntat mig. Men för er som inte har läst Divergent än så kan jag berätta lite bakgrundsfakta. Man väljer sin framtid genom vilken personlighetsdrag som man vill framföra som mest och de fem som man kan välja mellan är: Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful), och Erudite (the intelligent)Tris, eller Beatrice som hon faktiskt heter och benämns som i början, är från Abnegation men väljer det raka motsatta Dauntless där det enda som man fokuserar på är sig själv, inte andra. Dauthless är ett ställe som man verkligen måste veta hur man slåss, är självsäker och inte rädd. Vilket betyder att Tris måste tuffa upp sig tillräckligt så hon kan slå skiten ur en. Hon har egentligen inte så mycket bagage bakom sig. Skillnaden mellan henne och alla andra är en sak. Hon är en Divergent, en avvikelse i systemet som samhället har skapat, och om folk får reda på det kan man garanterat lista ut att något hemsk kommer att hända. Vad? Ja, det får man inte heller reda på förrän en bit in i boken. 
Så systemet i staden är baserade på allas personligheter, men man har erfarenheten av att man kan hata en viss typ av personer, vilket måste hända i ett sådant samhälle, och det blir en större grupp som hatar en större grupp. Så tänkte jag innan jag läste boken. Det måste så! På sätt och vis hade jag rätt med det och vissa saker i boken var verkligen så självklara så jag kom på det 100 sidor innan det avslöjades. Som tur har jag inte fått mycket spolier om boken innan, men som sagt vad vissa saker självklara. Man sitter och verkligen väntar på att huvudpersonen ska komma på det, vilket kan ta en evighet.  
 
Tris byter som sagt de osjälviska till de modiga, vilket man märker blir en stor omställning i hennes huvud då hon tänker på två sätt: hur en Abnegation (osjälvisk) skulle göra och hur en Dauntless (modig) skulle göra. Det är en häftigt upplägg vilket jag föll för. Tris blir så mycket mer personligare av det och man känner att man blir en del av henne för man kommer så nära hennes tankar. Och när man kommer nära en karaktär har man svårt att hata den.
En annan karaktär som brukar alltid nämnas tillsammans med den här boken är Four. Four är en Dauntless som är en instruktör för gruppen Tris tränar i. När jag sen träffade honom i boken (och nej! Till besvikelse dök han inte upp på kapitel fyra) så tänkte jag direkt: "NEJ! Inte ett till macho kille som spelar cool och stentuff och kommer favoritsera Tris!" För det är redan så många sådan killar i andra böcker (okej, de favoritsera nog inte Tris utan en annan tjej). Och Four är väl lite en sådan kille, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad han gör för att dölja det så mycket för läsaren. För han är macho i mina ögon. Han ska alltid se stentuff ut, men hans mjuka sida, hans "riktiga jag" lyser igenom. Självfallet får man lära känna honom mer längre fram och då kanske man får en ny bild av honom, den bilden som folk som har läst boken inklusive jag har av honom.  Han visar många sidor av sig själv som man nog inte få se i andra böcker om han inte själv var berättarrösten.
 
Andra karaktärer finna självfallet också i boken som också står i fokus. De som jag gillar som mest är de som inte får den spotlighten jag tycker det borde få. Edward (undrar om folk kommer ihåg honom ens) är en karaktär som jag fastnade konstigt nog för. Han syns egentligen inte mycket i boken. Edward är en ny i Dauntless som Tris och några dussin fler. Jag kan inte riktigt sätt fingret där heller vad som fick honom att lysa i mina ögon, men vissa karaktärer gör det. Sen har vi den charmiga Uriah som jag supergärna vill umgås med istället för Four. Han är som Tris en ny Dauntless, men skillnaden mellan Tris och Uriah är att Uriah kom från början från Dauntless och har sin familj där. Det har ju inte Tris. Men Uriah är verkligen charmig, har alltid något på g och är trevlig till skillnad mot andra i Dauntless. Sen har vi Tris kompisar som hon får där, men de får inte så mycket uppmärksamhet i den här recensionen. 
 
Magin bakom hypen ligger inte bara enbart bakom handlingen och karaktärerna utan också i språket. Språket var egentligen hyfsat lätt och stilrent, och det måste ha varit det som lyfte boken ännu en nivå. Med en handling fylld med fart och händelser är faktiskt inte språket ett prioritering för att boken ska bli bra och det förstår Veronica Roth. Hon tar inte fram det tunga alternativen av ord för få att kraftfyllare (vilket föresten skulle sänka boken som Titanic), utan tar Tris ord. Vad skulle hon beskriva detta? Hur skulle hon tänka vid det här tillfället?? 
 
Så man läser den här boken i raketfart, det tror jag de flesta har den erfarenheten av. Och det måste ha låtit i recensionen att jag har sagt: "Detta och detta är bra, men...." men det är mest för det inte skulle bli så fangirligt. Men för er alla säger jag det: Ja, jag gillade boken starkt, men inte älskade den. Jag suktar lite fint över andra delen som står i min bokhylla och väntar. 
 
Och nej! Boken är för fan inte lik The Hunger Games! Det var det stora irritationsmomentet för min del. Jag kommer säkert göra ett inlägg om det för den här recensionen är redan för lång som den är. :)
 

Sidor: 487
Serie: Divergent #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2011
Första meningen: "There is one mirror in my house."

 

Du som verkligen orkade trassla dig igenom allt jag har skrivit snälla, kommentera! :D Jag vill bara veta vem som egentligen orkar sig igenom en sådan recension :)


Den här veckan i bilder

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Äntligen helvetesveckan över! Alla prov innan lovet är ju gjorda, nu gäller det egentligen att förberedda sig inför de som kommer efter lovet -.-
 
Men den här veckan har jag varit lite inne i min egna bubblan och bloggen kom ju lite efter, men det gör inget för min del! Det får liksom hända ibland, men nu ska jag försöka komma ikapp igen! :) En recension av Divergent ska komma, undra om ens någon vill läsa den... Det jag menar är ju att alla har ju redan gjort recension på den boken så vem vill liksom läsa en till? Sen ska jag ge mig in i böckerna som jag håller på med också :)
 
Ja, min vecka har varit en helvetesvecka i pluggandet, men annars har jag haft det roligt med halloweenfirande i skolan, första snön och ett fint försökt att göra en cool pumpa. Den här veckan kom jag och Nea också på vilken bok som skulle göra en underbar diskussion på! Det ser ni nedanför! 

Fifty Shades of Nea & Frida | Part 1

 
 
 

Before I Wake - Rachel Vincent

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
SPOILERS KAN JAG GARANTERA  KOMMER ATT DYKA UPP HÄR!
 

Jag dog på en torsdag -  dödad av ett monster avsikt att stjäla min själ. De goda nyheterna? Han fick inte den. De dåliga nyheterna? Det visade sig att inte ens döden kommer att få dig ur High School.

 

Att täcka upp sin eget mord är en sak, men fejka livet är mycket svårare än Kaylee Cavanaugh har väntat. Efter veckor spenderande med att "återhämta sig," är hon tillbaka i skolan, kämpar för att hålla synlig för den mänskliga världen, kämpar för att passa in med sina vänner och planera tid ensam med sin nya reaper pojkvän. Men att hålla henne kvar i den mänskliga världen, måste Kaylee återta stulna själar, och när hennes första uppdrag tar hennes ansikte mot ansikte med en gammal fiende, hon vet att spelet har förändrats. Hennes odödliga status kommer inte hålla henne säker. Och den här gången Kaylee inte bara spel med sitt eget liv...

 

Oj, oj, oj. Efter förra bokens slut som verkligen slugade serien till en annan riktning. Men ändå, tanken kommer ju upp efter sjätte boken "Hur lång kommer den här serien att bli?!". Egentligen så har jag inga problem med det för det är en mysserie för mig med rätt mängd av allt möjligt såsom kärlek (kanske den punkten blev lite extrem i den här boken), spänning, humor och övernaturligt (okej, kanske lite "over the top" på den punkten). Men det gör det svårare att recensera varje bok var för sig. De är pretty much lika med handling, men de lyckas alltid underhålla mig och dra loss tyglarna från mina känslor! 

 

Handlingsmässigt så är det mer fokus på relationerna nu mellan gänget, hur Tod och Kaylee slingar sig om varandra, hur Nash inte kan släppa det helt och maran som håller hårt om Nash. Ja, kanske lite mer komplicerare, men inte så mycket mer. Det som är det mest häftigaste är nog att Kaylee är mer till nytta nu för hon har fått en nytt jobb, att samla ihop själar vilket har en viss påverkan på bokens handling. Jag kan lova att det blir extremt, men inte lika extremt som i förra boken. En gammal fiende dyker upp och utsätter gänget ännu en gång för hemska saker, så som alla andra böcker i serien. Jag vet inte mer vad jag ska säga om boken. Den var bra, som böckerna i den här serien brukar vara! En bok som man egentligen inte behöver tänka så mycket i, det tror jag att ni som har kommit så långt håller med mig om. 

 

Men vart och hur tänker serien sluta? Just nu känns det verkligen som att den kommer att hålla på ett tag till såsom House of Night, och jag är inte så säker om jag verkligen orkar hålla kvar så länge. Men jag vill avsluta den här serien, det vill jag med alla serier som är hyfsat bra! Det som jag vet är att det är en bok kvar. En enda kvar! "With all my soul" ska den heta, men handlingen känner jag inte håller på att knytas ihop utan expandera. Så hur kommer den här bokserien att sluta? Ja, det är jag som sitter med ett frågetecken, för min magkänsla säger till mig att det kommer att bli fler, att serien att kommer att fortsätta för evigt för hur kan man avsluta en sådant rabalder som har skapats nu?

 

Sidor: 339

Serie: Soul Screamers #6
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harlequin Teen
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I was a virgin sacrifice."

 

 
 
 

Try to see the sky through the leaves

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Det är något med änder...

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
... som gör mig hypotiserad! De är verkligen gulliga och underbara på bild! 

The Hobbit - J.R.R. Tolkien

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
 När hobbiten Bilbo en dag får besök av trollkarlen Gandalf och tretton dvärgar, ställs hans fridfulla liv på huvudet. Han blir övertalad att hjälpa till att återfinna dvärgarnas stulna skatt. Många faror möter dem innan Bilbo står öga mot öga med skattens väktare - den fruktansvärda draken Smaug.
 

The Hobbit är som en prolog till Sagan om Ringen, som en förhistoria. En förhistoria som kan gör att fler saker klarnar i J.R.R. Tolkiens böcker om ringen, ringen som man också får möta i den här historien. Min fina fader berättade för mig att han hade försökt sig på Sagan om Ringen när han var ung så läste han bara hundra sidor och sedan orkade inte mer, som jag. Men när väl han hade fått The Hobbit, eller på svenska Bilbo, så hade allt flytit på! Så han är en av de stolta personer som kan säga att man har läst Härskarringen-triologin. Jag är ju tyvärr inte med i den gruppen, men jag har i alla fall klarat av att läsa en av J.R.R. Tolkiens böcker. Han är verkligen en sagoberättare, det märks på språket och upplägget. Ingen rast och ro är det, utan spänningen och farten ska hållas uppe hela tiden! Att saker och ting ska hända efter varandra, såsom en saga ska vara! 
 
Men ärligt talat så tilltalade inte den här boken mig så mycket som jag hade velat att den skulle ha gjort. Jag tänkte först att jag skulle sitta och vänta tills slutet då Gollum skulle komma, men det blev problematiskt för mig när Gollum dök upp efter 1/3 av boken (förlåt för er alla som inte ville veta det!) och jag tänkte, jaha, vad ska hända nu med en suck efter tanken. Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig, men det som jag vissligen tänkte på ploppade aldrig riktigt upp. Självklart ska jag läsa första boken på Härskarringen, men just nu ser det ut som att jag kommer att få plåga mig igenom den boken istället för att njuta. Jag har inte mycket mer att säga i den här recensionen, så en kort recension blev det :)
 

Sidor: 365
Serie: Prebook för Härskarringen
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins
Utgivningsår: 1937
Första meningen: "In a hole in the ground there lived a hobbit."


Black and White, and Yellow

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Idag har jag en extra lång sovmorgon och bestämde mig att fånga hösten i bildformat. Och att fånga hösten i bilder i duggregn/sylvassa droppar var nog de bästa jag gjorde idag! Det var verkligen otroligt mysig och lugnt! 

Matched - Ally Condie

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
 17-åriga Cassia Reyes lever i en värld där Samfundet styr. Ett kliniskt rent samhälle där allt är bestämt på förhand. Det har blivit dags för banketten, något som Cassia har sett fram emot i åratal. Det är nu hon ska få reda på vem hon ska leva med resten av sitt liv, vem Samfundet har matchat ihop henne med för att uppnå största möjliga perfektion. Cassia har alltid litat på Samfundet, på att de fattar de rätta besluten åt henne: vad hon ska läsa och vad hon ska tro på. Så när Xanders ansikte dyker upp på bildskärmen under matchningsceremonin vet Cassia att han är hennes idealpartner - tills hon ser Ky Markhams ansikte flasha förbi under ett ögonblick, innan skärmen släcks ner.

Cassia börjar förstå att allt inte är som det verkar. Om Samfundet vet bäst, hur kommer det sig då att hon har parats ihop med fel person? Och vad händer om hon blir kär i någon annan, någon förbjuden, någon som inte är hennes utvalda?
 
Mitt inflytande av den här boken innan jag läste den var mest negativa saker, pessimistiska recensioner. Så att själv få en tycka om boken är det lättaste sättet att gå till den primära källan av kritiken, boken. Jag kände mig positiv överraskad för jag trodde att jag skulle få hålla med alla som tyckte att boken var en tumme ner. 
 
Boken handlar om ett samhälle där allt är nästan perfekt. Man blir matchad på sin 17-års dag (varför 17 är min fråga!) med sin livskamrat som är noggrant uträkknad att passa en. Så man kommer att slippa problemet att tänka på om ens partner är "den rätta", för den är uträknad att vara det! Det låter så lätt på något sätt. Man skulle egentligen matchas med vem som helst och inte ens tänka en tanke om att detta inte är den rätta för vi blir tilltalade att det är den rätta. Manipulation. Det är namnet på det. Så inga skiljsmässor behöver samhället oroa sig för. Man behöver inte oroa sig för något i hela samhället är typ principen. Det är lika dåligt och hemsk som det låter. Självfallet vill jag inte att det ska hända, men det känns lite otroligt att hända i den värld vi lever i just nu med många som tycker och tänker. 
 
Det som gör att Cassia börja tänka är att hon tror att hon är matchad till två olika personer. På cermonin så är hon lycklig lottad att bli matchad med sin barndomsvän Xander. Hon är mer än glad över det och desamma gäller honom. Alla andra måste lära känna sina partners medan dem vet de mesta om varandra. Det är bara så när väl Cassia ska få fram sin match igen efter cermonin så visar det en annan bild än på Xander. I några sekunder ser hon en bild på Ky, en kille som hon känner igen ansiket på innan det flaschar tillbaka till Xander. OCH tack vare detta börja Cassia tänka. Ett error som egentligen inte borde hända gör att Cassia överväger om hon gillar Ky och om det är några känslor mellan dem. Storylinen är ändå inte sandtorr och tråkig utan det flyter ändå på med nya tankar och detaljer som dyker upp på vägen. Jag gillar reflektionen som Cassia hela tiden har i sitt huvud, hur hon börjar bli kritisk mot Samfundet som det nu kallas på svenska. Kanske boken inte är den fartfyllda varianten av dystopier men den är ändå intressant för man ser exakt när huvudrollen börjar tänka, vad den börja tänka på och när väl tanken kommer ut genom munnen. Självklar kan man hitta en svag koppling med Andra världkriget, det känns som man alltid kan hitta en parallell därifrån från vilken dystopi som helst!
 
Men den här boken är ändå en ur mängden av alla dystopier för tillfället. Om ingen har märkt det så är de flesta dystopier baserade på vad samhället gör och så är det enbart några få som försöker göra reform. Det känns som en supervanligt koncept nu för tiden. Och självklart är kärlek inblandat på någon front. Det känns som dystopier börjar skapa sin egna trend som kan liknas med "triangeldrama" och  "övernaturliga kärleksrelationer" som då Twilight måste ha infört när väl den boken publicerade. Så vilken bok började egentligen med den här nischen? Personligen så tycker jag att 1984 var nog egentligen den största hiten med det temat, men måste varit efter Hungerspelen då det pumpades ut dystopier med ett hemskt samhälle och gräslig regering. Varför detta inte har blivit lika uppenbart som trenderna efter Twilight är en briljant fråga som jag just nu inte kan komma på ett logisk svar på. Vad säger ni om det?
 
En sammanfattning av boken så tycker jag att det var bättre än vad jag hade förväntat mig! Cassia var verklgien en intressant karaktär att följa med hennes tankar och tyckan. Men ändå är detta en dystopi ur mängden som jag nämnde ovanför. Jag kommer garanterat läsa tvåan när jag får den lyxen med tid som jag kan skänka till Crossed.

Sidor: 366
Serie: Matched #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Razor Bill (Penguin)
Utgivningsår: 2010
Första meningen: "Now that I've found the way to fly, which direction should I go into the night?"



Liten parlör för älskande - David Levithan

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
 
 fraught, adj.                                                                     laddad, adj.
 
Är varje "jag älskar dig" värt ett "jag älskar dig också"? Är varje kyss värd en kyss i gengärld? Är varje natt värd att tillbringa med någon man älskar?
 Och vad gör vi om svaret på någon av de frågorna är "nej"?
 
love, n.                                                                               kärlek, s.
 
Jag tänker inte ens försöka.
 
ineffable, adj.                                                                   outsäglig, adj.
 
De här orden kommer sist och slutligen bara att vara en fullständig naken återspegling utan de känslor ord inte kan förmedla. Att försöka skriva om kärlek är sist och slutligen som att försöka få en ordbok att återge livet. Oavsett hur många ord den innehåller kommer de aldrig att räcka. 

 
Liten parlör för älskande är David Levithans första vuxenroman som jag tror att den lika väl funkar för ungdomar också. Det är som en ordbok med alla ord som kan komma upp när man är kär och när man inte är. Den är verkligen välskapad för det är inte just en parlör, utan det är en historia bakom det. En historia som speglar sig i de orden som dyker upp i boken. En historia om jag och du, hur du och jag relation fungerar. Hur en relation kan förändras. 
 
Detta är verkligen ett välskapat verk av Levithan. Inget mycket text, men ändå så mycket innehåll. Att varje ord kan beskriva ett stadie i ens liv, i detta fall kärleksliv. Jag själv tänkte att det skulle bli som en ordbok listat med ord som kunde förknippas med kärlek. Det var det, men så mycket mer!Jag blev otroligt förvånad och mer slukad av boken. Att lägga upp en historia som en ordbok måste verkligen ha tagit mycket hjärnceller och tid. Att kunna koppla orden till händelsen och göra händelsen osynligt för blädderläsaren är verkligen amazing! Jag bläddrade faktiskt runt lite i boken innan jag börja läsa den och fick uppleva de fraserna jag läste igen fast med mer innebörd. David Levithan brukar alltid på något sätt fixa ett underbart språk för handlingen i hans böcker och den här måste ju toppa allt han har gjort!
 
Kärlek är en knepig känsla. Böcker, filmer och låtar brukar skapa en illustration av hur det kan vara. Liten parlör för älskande skapar en illutration som är så verkligen så jag kan nästan ta på den. Såsom hur småord som deodorant kan betyda en jäkla många saker i ett förhållande och hur ordet kärlek är det mest jobbigaste att beskriva. Den illustrationen som Levithan har skapat är så hjärtkrossande som himmelsk så man vill gråta! Så läs den! 
 

Sidor: 213
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Xpublishing
Utgivningsår: 2012
Första meningen: ""Jag brukar inte hålla på med sånt här", sa du."

 

Alter Ego

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Som om jag frågat - Johanna Lindbäck

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Allt förändras den där hösten när John börjar nian. Han har ju förstått att det varit på gång länge, men det är inte förrän den där onsdagen, efter fotbollsträningen, som det verkligen händer. Det är då mamma och pappa berättar att de ska flytta isär. Ett tag bara, på prov, liksom. Men hur länge är ett tag? Hur länge måste man pröva för att veta?

Ingenting är kul längre. Inte fotbollen, inte att hänga med kompisar. Allt känns bara konstigt för John. Och bästa kompisen Lucas kan han inte riktigt snacka med längre. Inte sen han blev ihop med Saga. Saga som är Johns barndomsvän, som bor granne med honom, som han alltid har kunnat umgås med utan att det har känts konstigt. Ända till nu. Nu är hon och Lukas ett par och John är typ jordens ensammaste.
 

När jag tänker på Johanna Lindbäck så tänker jag på feel-good böcker, mysböcker som är realistiska! Och det är just det som man får uppleva i "Som om jag frågat". Jag älskar hennes bok "Tänk om det där är jag" och den här boken kommer inte långt bak. Bokens huvudkaraktär, John, är en smådeppig kille som inte ser sitt liv med en smula ljus. Hans föräldrat håller på att tjafsa och kan inte få ihop det, hans bästa kompisar blir ihop utan någon riktig förvarning och livet går inte helt enkelt i hans väg. Man mår verkligen bättre av en sådan bok, i alla fall jag gör det. Det är liksom skönt att det är inte ens själv som ibland bara deppar ihop när man har en dålig dag. 
 
Det som jag tycker Johanna Lindbäck har som en egenskap är att kunna skriva om vardagliga situationer som man kan uppleva. Hon gör att vardagliga situationer glänser så de inte låter så tråkiga som de kan upplevas. För det är ingen ovanlig handling såsom huvudrollen får reda på att han/hon är en vampyr. Hon speglar verkligen vilken helvetestid tonårsperioden kan vara och också de stunder då det verkligen känns underbart! Jag får en känsla av att vuxna kan också relatera till deras tonårstid med vänner och hobbys som finns i boken. 
 
Relationerna i boken mella de fina "vardagliga" karaktärerna är gudomliga! Från att John har en hyfsad bra relation med sin pappa till att få agg för honom. Hur en enda kommentar kan vara det som behövs för att få nog. Det som är träffsäkert är språket! Det känns verkligen som jag hör dialekten när dialektord används i boken som "ids". Det skapar också en bild av personerna i romanen. Ja, Johanna Linbäcks böcker är inget annat än mysböcker som är underhållande att läsa!
 

Sidor: 250
Serie: -
Orginalspråk: Svenska

Bokförlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Första meningen: ""Hallå, eller hur? Vad tycker du?""


Att samla korta texter i en bok, är det nästa sak?

 
Det är många som lägger upp vilka ungdomsböcker som kommer ut på engelska och på svenska och det som jag börja se (eller ser jag i synne?) många novellsamlingar som kommer. Idag såg jag "After", en novellsamling på engelska med dystopier och apokalypser. Jag blir supersugen att läsa boken, meeeeeen jag är inte förtjust i noveller. "Het" är också en novellsamling, svensk, som det har pratas om en hel del i svensk litteratur. Det är en samling noveller om sex och erotik, om jag inte har missuppfattat det helt och det verkar sjukt bra! Meeeeen jag är ju inte förtjust i noveller. 
 
Novellsamlingar är väl de böckerna som dammar i skolan som jag faktiskt bara har läst i skolan på svenskan. Det har inte heller varit bra noveller. Sen också samma noveller som man läser om och om igen! Då pratar jag om "Att döda ett barn" av Dagerman, "Pälsen" av Södergren och "Ett halvt ark papper" av Stringberg. Det är väl de klassika novellerna i skolan som man läser om och om igen! Kanske är det skolan som har förstört min upplevelse för noveller. Men noveller är så... fattig på handling och bakgrund oftast. Okej, det brukar vara så mycket som det behövs för novellens skull, men jag gillar att ha lite mer kött på benen. 
 
För mig så faller antologier inte in på min smak. Jag gillar bättre en tegelsten med mycket karaktärsbeskrivningar, miljöer och en lång handling. men självklart finns det noveller som kan imponera på mig! Är det bara jag som inte är så förtjust i novellsamlingar, fast vill gillade det, eller finns det fler? Vad som är positivt med novellsamling? Teeeeeell me! 
 
 

Jessica's Guide to Dating on the Dark Side - Beth Fantaskey

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm  f/4-5.6 | Inne i The English Bookshop i Uppsala
 
Att gifta sig med en vampyr definitivt inte passar i Jessica Packwoods senior year "get-a-life" plan. Men en bisarr (och otroligt het) ny utbytesstudent vid namn Lucius Vladescu dyker upp, hävdar att Jessica är en rumänsk vampyr prinsessa - och han är hennes långa förlorade fästman. Beväpnad med nyfunna självförtroende och en kopia av "Att växa upp med odöda: en tonårsvampyrs guide till dejting, hälsa och känslor", gör Jessica en dramatisk övergång från genomsnittlig amerikansk tonåring till glam europeiska vampyr prinsessa, men vägen dit är absolut inte lätt om man inte ens tror på vampyrer.
 

Varför hamnade ens den här boken i mina händer? Varför ännu en vampyrhistoria? Men ärligt talat, hur kan man inte haja till av titeln och sen läsa baksidan och inte skratta? Det var just det jag gjorde när jag såg boken på internet. Det har ju nästan kommit som en gerne att "make fun of" de trender som har varit. Just i den här recensionen pratar jag absolut om vampyrer och inget annat för det är nog det som lättast att göra narr av. Att göra narr av saker och ting brukar alltid vara  underhållanden. Alla parodier på youtube man tittar på, hur roliga är inte dem?! Så jag är en aning öppen för narr av vampyrer, i alla fall de fjantiga vampyrerna som är "vegeterianer" och ja, jag riktar det till Edward, Stefan och ramblan av de vampyrerna. 
 
Boken började väldigt komiskt! Rakt på med problemet! Det tar inte lång tid för protagonisten Jessica att få reda på att hon är en vampyrprinsessa och ska gifta sig med Lucius. Halva första delen av boken fnisade jag mig igenom för allt som de gjorde i boken och allt de sa skrattade jag omedveten till. Om det hade varit samma koncept till en bok som man ska ta på allvar, då skulle det inte vara reaktioner på mig, men det var ju för att jag var inställd på att detta var en narrbok. 
 
Efter hälften av boken, ja då har jag helt ändrat åsikt! Jag är fullständigt slukad av bokens koncept och hur boken inte går den vägen som mitt huvud illustrerar! Boken var inte typisk! Den ville ju inte gå in i mitt lyckliga väg. Den blev djupare och mörkare! Hur i helskotta gick det till?! Hur kunde det bli en pulshöjande roman av den där titeln?! Jo, det häftigaste är ju att Beth Fantaskey skrev ju inte i de typiska banorna som man förväntade sig allt att gå vilken gjorde mig frustrerad och spänd! Då hade jag ju noll koll på vad som skulle hända här näst! 
 
Om vi börjar med karaktärerna och handlingen så kanske man kan förstå hur det blev som det blev! Jessica, protagonisten i boken är ju en normal amerikansk tonåring som en dag får reda på att hon är en vampyrprinsessa. Åh, va hon är skeptisk till det! Hon tror absolut inte på vampyrer och det gör hon inte heller på ett bra tag i boken! Det gör Lucius frustrerad och mig också! Men det är ju ändå väldigt realistisk! Om någon skulle komma fram till mig och säga att jag är en vampyr, jag skulle ju bara skrattat rakt i ansiktet på dem och absolut inte tro på det! Allt som den personen skulle göra för att bevisa vampyrism skulle jag sitta och tänka att det är ett trick! Det är precis som Jessica gör i boken vilket gör boken så komisk i början för jag tyckte att Jessica var dum att hon inte kan förstå att han är en vampyr! För läsaren "vet" ju att han är en vampyr vilket gör en klokare, right? Lucius är ju en vampyr som har blivit uppvuxen till att bli en perfekt prins och så ser han hans princessa, en person som inte tro på sig själv, vampyrer. Det gör att Lucius ändras väldigt mycket som person (ska inte berätta på vilket sätt) och ändras också drastisk på innehållet! Jessica ändras ju också av inflytande av Lucius. Hon som blir intalad dag ut och dag in att hon är en vampyr, när ska hon tro på det? Boken innehåller så många fler karaktärer som har ett inflytande i boken! Men dem får ni som läser boken upptäcka själva, men de har roller! De är verkligen inte där bara för att finnas! 
 
Språket har jag inget att påpeka på. Det var ett skönt flöde, det var abolut inte trögt eller stakigt. Som sagt, inget att påpeka på. Och kanske nu en liten samman fattning om boken. Jag älskade verkligen boken och älskar kontrasten från humorn till det dödliga allvaret, skildringarna mellan karaktärer och självklart skillnaden att bo i USA och Rumänien. 
 

Sidor: 351
Serie: Jessica #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Graphia
Utgivningsår: 2009
Första meningen: "The first time I saw him, a heavy, gray fog clung to the cornfields, tails of mist slithering between the dying stalks."


Vart var Pelle Svanslös?!

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm  f/4-5.6
 
Igår var jag en sväng i Pelle Svanslös fina stad Uppsala med goa Amelie, Nea och Pia. Där så hade jag en uppgift, sitta i en bokpanel på Swecon med Sara och Stella. Det var verkligen något nytt för mig! Så nu är det över och plus första besöket i Uppsala och den stora The English Bookshop, så jag är supernöjd! Den enda besvikelsen är nog att vi aldrig såg Pelle Svanslös, Måns eller någon annan av katterna! Vi gick ju till och med till Domkyrkan för att se om Pelle balanserade mellan de två kyrktornen. 
 
 

Hallucinating

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Idag ska jag till Uppsala och delta i Swecon/Kontrast 2012! Jag nervös som taggad! Så nu gäller bara det att hålla sig samman till efteråt! :) Kommer jag att möta någon av er där ute? Och för er som undrar så är det klockan 14.00 jag ska prata tillsammas med Sara och Stella!
 
 

City of Fallen Angels - Cassandra Clare

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
SPOLIERVARNING! Eller, ja ni som inte vill läsa boken, varsågod, läs på! :)
 
The Mortal War är över, ochsexton åriga Clary är hemma i New York. Hon är utbildning för att bli en Shadowhunter och kan använda sin unika styrka. Hennes mamma ska gifta sig med sitt livs kärlek. Downworlders och Shadowhunters är i frid äntligen. Och - viktigast av allt - hon äntligen kalla Jace hennes pojkvän.

Men ingenting kommer utan ett pris.

 

Nu ska vi se. Fjärde boken av sex stycken. Och det är nu det känns som allt faller samman för serien. Man skulle lika väl kunna skita helt i den här boken för inget roligt händer i den! Inget minnesvärt, bara tjafs. Äntligen när Jace och Clary kan vara med varandra öppet så uppstår sjukt många problem! Det var nästan bättre när de trodde att de var syskon! De är verkligen såå naiva båda på! Och ärligt talat, har inte Clary mognat något alls? Är hon fortfarande 16 år? (detta kommer att se roligt ut i filmen att skådespelarna åldras, men aldrig karaktärerna i sig...) Seriously...? Ja, jag tycker verkligen att saker och ting borde lösa sig, men näpp. Självklart ska de göra allt värre än vad det är! Jag menar, vad kommer man att ta med sig från den här boken till nästa? Kanske bara slutet, där hände ju en liten viktig sak, men annars? Okej, detta blir verkligen en diss till min hatälskade serie. 

 

Okej, mitt irriterationsmoment i boken måste vara Clary, Jace och Simon. De personen man följer som mest. Clary som är naiv som vanligt, Jace som drar sig ifrån Clary utan en bra anledning och Simon som bara är en dum Daywalker med två tjejer(?!). Isabelle är nog den personen som utmärkte sig bäst i boken, men ärligt talat, vem var liksom inte i botten? Alec och Magnus är väl gulliga tillsammans, men liksom det känns inte som Magnus stil att helt plötsligt bli förälskad i Alec. Är det bara jag som tycker att det verkar lite... "överspelat"? Det enda paret som kan på något sätt hålla ihop är ju Clarys mamma och Luke. Så mycket drama över inget enligt mig. 

 

Jag gillar boken och fortsatte läsa för världens skull. Jag är faktiskt förtjust i Shadowhunters-världen som Clare har skapat och varelserna är ju bra, men karaktärerna förstör det, som sagt. Så den här bokserien borde slutat efter tredje boken. För också serien heter ju The Mortal Instruments, och den delen av serien är över, right? Och för ni som undrar så ska jag i alla fall läsa ut serien. Jag har också hört att nästa bok ska vara bättre, så jag hoppas på det! 

 

Serie: The Mortal Instruments #4
Sidor: 435
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Walker Books
Utgivningsår: 2011
Första meningen: ""Just coffee, please.""


Det som jag släpade hem från Götet!

iPhone 4S

Ja, ni har väl ögon och ser vad som visas på bilden? Annes har ni videon för något inlägg sen för att se allt detta i 3D :)

1984 - George Orwell

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
1984. Årtalet då världen är uppdelade i tre länder. Ocanien, Ostasien och Eurasien. Årtalet då länderna är i krig. Dagens Storbrittanien ligger i Oceanen mer känd som en distrikt i landet och ledare för landet Storebror. Han och hans partis valspråk är: Krig är fred - Frihet är slaveri - Okunnighet är styrka. Winston Smith jobbar för Storebrors parti och hatar sitt jobb för varje dag som går. Hans avdelning jobbar med propaganda, ändrar infomation så allt går i en positiv rikting i Storebrors fotsteg. Men hur länge kommer Winston stå ut med partiets slagord och diktatur?
 
Boken skrevs 1949, alltså var 1984 trettifem år framåt i framtiden. Så, nu ska jag tänka mig vad som kommer att hända 2047. Jag tror absolut inte att det kommer att bli tre stora supermakter i världen av alla länder som finns. Jag tror absolut inte att det kommer att bli ett tredje världskrig inom snar framtid. Så, hur fasiken kom George Orwell fram till att det skulle ta 35 år innan ett helvete skulle bryta ut? Var det för att han ville det? Jag tror att han ville skapa reaktioner. Han ville att folk skulle tänka. Förstå att man måste säga emot om något sådant skulle hända. Jag drog en hel del paralleller med 1984 och andra världskriget. Det sägs också att George Orwell hade det i bakhuvudet när han skrev och det är troligt efter att ha läst Animal Farm. Animal Farms bakgrundtanke var baserad på den ryska revolutionen och Geroge Orwell gör en bra koppling mellan den händelsen och en ladugård med djur som pratar. Det samhället som 1984 utspelar sig i är en oligarkist diktatur. Oligarkist diktatur är ju då en diktatur där det är fåtal personer som bestämmer. I detta fallet är det Storebror och hans närmaste. En samhälle där man inte får säga vad man vill. Man får inte tänka vad man vill. Det finns tankepoliser som griper dem som tänker på ett förrädande sätt. 
 
Den här boken likaväl som Fahrenheit 451 av Ray Bradbury och Brand New World av Aldous Huxley har blivit förbjudna och ifrågasatta lite då och då för deras frågeställning för samhället. Det kan jag tänka mig för jag vet att 1984 och Fahrenheit 451 vinklar samhället i en dålig position, även om det inte ser ut så. Oftast är det en framtidstanke som framstår som en dystopi. Att ifrågasätta samhället eller en religion kan vara det värsta man kan göra i vissa länder, även idag. 
 
Självfallet hade ju boken en handling! Det som gör att boken flyter på är att den just har en handling som är lätt att följa och bra för att vara skriven från 1949. Winston Smith är bokens protagonist och känns som en medelmänniska som inte är nöjd med sitt liv, men för rädd att ändra på det. Det är just då han träffar Julia. Oj, det lät ju nästan som något som skulle kunna publiceras idag! I detta fallet är kärlekt ett krimtänk, alltså fel att tänka på. Man ska enbart älska Storebror. Sex är bara för att avla barn. Inget annat. Herregud vilket trist samhälle! Tänk er att leva i ett samhälle där man inte får ha sex förutom i syfte att avla fram barn, där man tänker krig är fred och hör om kriget hela tiden över hur ens egna land leder kriget, men hur kan man var säker på det? Staten håller in på en massa infomation och det vet Winston om. 
 
Boken är verkligen fram för allt en tankeställare! Med mer kunskaper om andra världskriget i bagaget så kommer man se paralleller.
 

Sidor: 269
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Atlantis
Utgivningsår: 1983 (org. 1949)
Första meningen: "Det var en kall aprildag, och klockorna visade tretton."

 
 
 
 
 
 
 
 
 

FINALLY

 
 
Ni förstår inte hur mycket jag har kämpat med att lägga upp den här videon på Youtube, men nu banne mig, efter redigeringar så är den klar! Enjoy! :D

Tio små negerpojkar - Agatha Christie

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Tio olika personer har blivit inbjudna till en minisemester på en privat ö mitt ute i ingenstans. Det som de inte vet är vart deras värd inte befinner sig på ön. Det som finns är de tio små negerpojkarna uppställda på spiskarmen och en ramsa som tyder:
 
Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio
Nio små negerpojkar sov utan måtta, en försov sig så blev det bara åtta
Åtta små negerpojkar sa "Vi reser nu!" - en stanna' kvar, så blev det bara sju
Sju små negerpojkar skulle baka kex, en högg ved till baket, så blev det bara sex
Sex små negerpojkar ville åka hem, ett bi stack den ena så blev det bara fem
Fem små negerpojkar retade en myra, myran bet den ena så blev det bara fyra
Fyra små negerpojkar havet ville se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig och så blev det ingen kvar.
 
Ramsan fanns i varje sovrum så de tio besökarna skulle veta exakt vad som skulle hända, men aldrig med vem. Och frågan är självfallet: vem går runt och mördar folk?
 
Tio små negerpojkar. En bok som har fått en massa rabalder bara genom titeln, speciellt i den engelska utgåvan. I Sverige har vi inte gjort en stor deal av det men i ex de engelsktalande länderna har det varit en stor disskusion, så nu istället för den orginella titel "Ten Little Niggers" heter den "And then they where none". I ramsan har man bytt ut "Niggers" till "Indians" till som det är just nu "Soldiers". Men det har ju inget med vad jag tyckte om boken, men det är viktigt med bakgrundsfakta.
 
Såsom jag läste boken i ett rask fart så sitter man och tänker att det är omöjligt att lista ut mördaren. Så bra motivation har jag för att finna en mördare i deckare och därför läser jag knappt sådant böcker. Det som jag trodde skulle vara bokens största svaghet är de tio karaktärerna som slängs in i början. Jag hade absolut ingen bra koll på de första som stupade utan då de sista "negerpojkarna" i ramsan, Det var självfallet logisk för min del för jag tänkte inte sitta och göra en uppsats om boken om alla karaktärer ändå. Boken var relativt kort så att lära känna karaktärerna väl var inte direkt huvudsyftet med boken. Men ändå känner jag att jag vill läsa om boken någon gång mer i år för att få hela historien och karaktärerna glasklara inte lite flummigt som det är i mitt huvud. Ramsan tycker jag var självklar och jag slog alltiid fram den och titta på hur nästa person skulle dö. Det är lite som en domino som inträffar efter första personens död vilket var en aning skrattretande att läsa. 
 
Det här med titel över att den är rastiskt, kanske är den det för den riktar sig till en speciell grupp av människor, men vad för negativt säger den? Jag själv kände inget någon rasism under bokens gång. De var bara negerpojkar i poslin(?) som stod ovanför spisen och en sådan figur försvann för varje person som dog på ön. Det enda som jag kan tänka mig är att alla personerna som är på ön är där för en anledninge. Alla har varit ansvariga för en annan människas död. Och en sådan negerpojke är en "symbol" för varje person. Så slutsatsen är att de är lika dåliga som negerpojkarna... Men... Nä... Jag vet inte. Jag har ärligt talat inte ögonen för rasistiska saker för jag söker inte efter dem... Det får vara min fina slutsats. 
 

Sidor: 198
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Bonnier
Utgivningsår: Org. 1939
Första meningen: "Före detta domaren Wargrave satt i en förstaklasskupé, blossade på en cigarr och ögnade genom de politiska nyheterna i Times."

 
 

Jane Eyre - Charlotte Brontë

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
När Janes föräldrar dör, lämnas hon bort till sina osympatiska släktingar som efter en tid skickar henne till en skola för fattiga.
Men Jane vill bestämma över sitt eget liv. 18 år gammal tar hon plats som lärare åt en liten flicka på den fina gården Thornfield. Ägaren herr Rochester och Jane känner av en gnista mellan varnadra som är omöjlig att undvika. Men Rochester är rik, Jane är fattig. Och vad är det för konstiga ljud som kommer från vindkammaren? Det stora huset vilar på många mörka hemligheter...
 

Jane Eyre, en ung dam som verkligen tycker att hon är värd det som hon kämpar för. Man fick verkligen magknip över hur hon blev behandlad av hennes släktingar. Man såg hur Jane växte till den personen, den starka, modiga, självsäkra kvinnan hon blev mot slutet, men vilken resa! Jag kan verkligen förstå hur detta blev en klassiker! jag upplevde "Jane Eyre" bättre än Jane Austens "Emma", kanske ska uttrycka mig rätt: mysigare. Böcker som utspelar sig under den viktorianska tiden i England är verkligen mysböcker med klänningar, baler och tilltalsord. 
 
I bokens handling så händer många saker genom bokens gång, men även det kan bli segt ibland såsom det blev. Det kanske även förklaringen varför det tog en bra tag för mig att läsa novellen. Handligen var lika mäktig som en rejäl bit chokladkaka. Man orkar inte allt under en måltid! Man måste ta lite åt gången. Om man kan bli mätt på en handling har jag ingen aning om, men mäktigt var det. Saker och ting hände och tiden gick, såsom Jane mognade och blev en av tidernas modigaste kvinnokaraktären i litteraturen. Jag själv blev en aning inspirerad av henne över hon inte tvekade på vad hennes hjärta sa till henne. Hon bryr sig inte om vad folk kommer att tycka och säga, utan vad hon själv tycker och säger. Jane Eyre kämpar mot toppen, för att mål sitt mål och får många bottennapp på väg dit. Folk som tror att "Jane Eyre" är en kärlekshistoria så vänd era ryggar mot boken. Kärleken är absolut inte fokuset, utan Janes utveckling genom bokens gång, att framstå som den kvinna hon är från den flicka hon var.
 
Det som jag kan känna ibland var att känslor som Jane och andra karaktärer kände var difusa. Ibland hade jag svårt att plocka upp känslan, ibland var det helt fel. Är det för vi har ett annat sätt att skriva ut känslor till ord idag eller är Charlotte Brontë en aning otydlig? Det är svårt att säga. Plus så tror jag att jag inte läste orginalutgivningen av boken så man vet aldrig hur orginalet var. Det är det filuriga med klassiker, för oftast läser man inte orginalet utan en tredje eller tionde utgiving där oftast det är någon ändring i språket för att anpassa det mer till dagens samhälle. Så jag kan tyvärr inte gå så mycket på det. Men i just den här utgivningen kan jag uttrycka mig med att känslorna var en aningen difusa. Speciellt kärleken. 
 

Sidor: 525
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 1990 (1847)
Första meningen: "Det var omöjligt att gå någon promenad den dagen."

 
 
 
 
 
 

Efter bokmässan går man till nästa kongress

 
I helgen i Uppsala så håller kongressen Kontrast till och där kommer jag att hänga på lördag! Kontrast är ju en kongress som mest fokuserar sig på litteraturen från fanasy till sci-fi, alltså passar mig perfekt! Så om ni har det nära till Uppsala, kom dit och njut! Det som ni måste göra om ni är där är att lyssna på mig, Sara Bergmark Elfgren och Stella Chriath prata om ungdomsböcker och dess trender inom fantasy och sci-fi gerne klockan 14.00 på lördag. Hela programmet över hela helgen finns här om ni känner att stanna där längre än bara att komma och lyssna på mig, Sara och Stella.
 
Så gör fina jag glad och nervös med att komma och ta del av boktips, och dela gärna mer er med boktips! :D 
 
 
 

Videon håller på att bearbetas

 
Medan så får ni njuta av fina bilder! :)