Varför hamnade ens den här boken i mina händer? Varför ännu en vampyrhistoria? Men ärligt talat, hur kan man inte haja till av titeln och sen läsa baksidan och inte skratta? Det var just det jag gjorde när jag såg boken på internet. Det har ju nästan kommit som en gerne att "make fun of" de trender som har varit. Just i den här recensionen pratar jag absolut om vampyrer och inget annat för det är nog det som lättast att göra narr av. Att göra narr av saker och ting brukar alltid vara  underhållanden. Alla parodier på youtube man tittar på, hur roliga är inte dem?! Så jag är en aning öppen för narr av vampyrer, i alla fall de fjantiga vampyrerna som är "vegeterianer" och ja, jag riktar det till Edward, Stefan och ramblan av de vampyrerna. 

 

Boken började väldigt komiskt! Rakt på med problemet! Det tar inte lång tid för protagonisten Jessica att få reda på att hon är en vampyrprinsessa och ska gifta sig med Lucius. Halva första delen av boken fnisade jag mig igenom för allt som de gjorde i boken och allt de sa skrattade jag omedveten till. Om det hade varit samma koncept till en bok som man ska ta på allvar, då skulle det inte vara reaktioner på mig, men det var ju för att jag var inställd på att detta var en narrbok. 

 

Efter hälften av boken, ja då har jag helt ändrat åsikt! Jag är fullständigt slukad av bokens koncept och hur boken inte går den vägen som mitt huvud illustrerar! Boken var inte typisk! Den ville ju inte gå in i mitt lyckliga väg. Den blev djupare och mörkare! Hur i helskotta gick det till?! Hur kunde det bli en pulshöjande roman av den där titeln?! Jo, det häftigaste är ju att Beth Fantaskey skrev ju inte i de typiska banorna som man förväntade sig allt att gå vilken gjorde mig frustrerad och spänd! Då hade jag ju noll koll på vad som skulle hända här näst! 

 

Om vi börjar med karaktärerna och handlingen så kanske man kan förstå hur det blev som det blev! Jessica, protagonisten i boken är ju en normal amerikansk tonåring som en dag får reda på att hon är en vampyrprinsessa. Åh, va hon är skeptisk till det! Hon tror absolut inte på vampyrer och det gör hon inte heller på ett bra tag i boken! Det gör Lucius frustrerad och mig också! Men det är ju ändå väldigt realistisk! Om någon skulle komma fram till mig och säga att jag är en vampyr, jag skulle ju bara skrattat rakt i ansiktet på dem och absolut inte tro på det! Allt som den personen skulle göra för att bevisa vampyrism skulle jag sitta och tänka att det är ett trick! Det är precis som Jessica gör i boken vilket gör boken så komisk i början för jag tyckte att Jessica var dum att hon inte kan förstå att han är en vampyr! För läsaren "vet" ju att han är en vampyr vilket gör en klokare, right? Lucius är ju en vampyr som har blivit uppvuxen till att bli en perfekt prins och så ser han hans princessa, en person som inte tro på sig själv, vampyrer. Det gör att Lucius ändras väldigt mycket som person (ska inte berätta på vilket sätt) och ändras också drastisk på innehållet! Jessica ändras ju också av inflytande av Lucius. Hon som blir intalad dag ut och dag in att hon är en vampyr, när ska hon tro på det? Boken innehåller så många fler karaktärer som har ett inflytande i boken! Men dem får ni som läser boken upptäcka själva, men de har roller! De är verkligen inte där bara för att finnas! 

 

Språket har jag inget att påpeka på. Det var ett skönt flöde, det var abolut inte trögt eller stakigt. Som sagt, inget att påpeka på. Och kanske nu en liten samman fattning om boken. Jag älskade verkligen boken och älskar kontrasten från humorn till det dödliga allvaret, skildringarna mellan karaktärer och självklart skillnaden att bo i USA och Rumänien. 

 

Sidor: 351
Serie: Jessica #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Graphia
Utgivningsår: 2009
Första meningen: "The first time I saw him, a heavy, gray fog clung to the cornfields, tails of mist slithering between the dying stalks."