{ Foto- och bokblogg á la Frida -

Tell the Wolves I'm Home - Carol Rifka Brunt

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

1987. Det är bara en person som har förstått sig på fjortonårige June, och det är hennes morbror och gudfader Finn Weiss, en känd konstnär. Blyg är hon i skolan och det långa avståndet hon har till sin syster som ändå bor i rummet bredvid så kan hon bara vara sig själv hos Finn. Han är inte bara hennes morbror, utan också hennes bästa vän. Så när han dör, för ung för att förtjäna det, flippar Junes värld upp och ner. Men Finns död drar inte bara till sig dåliga, negativa saker, utan en överraskning som June aldrig skulle kunna tro. Det som Finn hinner att ge till June och hennes syster är en tavla, med dem som objektiv. Men det är något som inte är rätt med den...

 

På Finns begravning märker June en märklig man lunka runt bakom folkmassan. Några dagar senare levereras det ett paket till June, och inuti det är det Finns tekanna, från den märkliga mannen som visar sig kalla sig Toby. Toby vill träffa June, han vill spendera tid med henne. Men vad kan den här främlingen göra åt henne? Hur ska han få henne att få bättre efter att förlorat hennes enda bästa vän? Men ju mer tiden går så förstår hon att det är inte Toby som ska göra något åt henne, utan det är hon som ska göra någonting åt Toby.

 

Den här boken har ju cirkulerat lite grann i bokbloggsvärlden. Och den såg bra ut! Inte ännu en sliskig ungdomsbok om triangeldramor och folk som dör i en högst osannolik framtid. Utan en roman. Det var länge sen en vanlig roman kunde impa på oss kräsna boklusar på det sättet och jag säger bara att den är värd att öppna ögonen för. Det var länge sen jag läste en sådan mysig bok om allt och inget. Det jag älskar om den är att den visar hur fin kärlek kan vara och den kärleken behöver inte delas mellan två älskande utan familjeband som vänskap.

 

Bokens huvudperson, fjortonårige June lever under en sorg. Den enda som förstår henne och hennes sorg är just den personen hon sörjer, hennes morbror Finn. Boken handlar om folk som sörjer egentligen med uttrycker sig inte i klartext som att nån sitter och gråter hela tiden, utan de är de små detaljerna man måste utse, vilket gör att det inte blir till en fullt ut deppbok. Det är snarare mer en bok att kunna starta på något nytt när något annat har slutat. June känner att hon inte kan släppa sin morbror och det finns en annan som känner samma sak: Toby. Toby är Finns pojkvän som sörjer nog lika mycket som June. Men detta är 1980-talet, att vara homosexuellt är inte accepterat än. Man märker det solklart med hur resten av Junes familj reagerar mot Toby.

 

June är ett barn. Fast hon är 14 år. Men hon beter sig som ett barn. Hon är inte så smart, hon är extremt blyg och det är lite som att hon vill vara kvar vid åldern 9 år, för det är just den åldern jag upplever henne i. Hon är naiv och hennes handlingar känns inte så 14-åringa. Men det är egentligen skönt att inte behöva läsa om en 8-årig smarthead som kan allt och beter sig som en vuxen, men jag irriterar mig på att June är äldre än vad hon beter sig som. Jag vet ju att det finns barn som är över eller under sin ålder (typ jag, barnsligaste 17-åringen ever) men det finns alltid ett spår av vad deras riktiga ålder är för nåt. Det enda spåret över att June är 14 är att hennes syrra frågar henne om hon vill följa med till fester. Kanske är det så att jag ser henne som en 9-åring för att berättarrösten är enkel, hur hon dagdrömmer och låtsas att hon är mitt i medeltiden. Men Toby är den karaktären som agerar i sin ålder. Han ska vara yngre än Finn med ca 8 år får jag för mig, är någonstans över trettio och den sötaste personen ever i den här historien. Det är inte för att han är homosexuell utan hans personlighet är så vacker. Han är försiktig med allt, rädd för att June inte kommer att gilla honom om han gör ett enda felsteg. I boken så irriterar sig June på att Toby vet saker om Finn som hon inte gör och hon säger att hon vet det till Toby som vet redan att hon inte vet om det och bara backar undan och nickar och ler. Han är för rädd för att säga emot June för det är det enda som han har kvar av Finn.

 

Det jag älskar med boken är att det är två personer som aldrig har träffat som knuts samman till samma person som inte finns kvar. Att två personer som har en människa gemensamt att känna kan lära känna varandra, till och med under jobbiga känslor, men det är inte till en början frivilligt för June. Hon är mest ute efter saker om och från Finn och långsamt märker hon att det behovet har fyllts av något annat. Och den där tavlan som är bokens objekt. Omedvetet så kretsar allt om tavlan, sista tavlan som Finn gjorde och gav till June och hennes syster. Tro mig, man blir lite galen på den för det är en viktig del av historien som det långsamt kommer ledtrådar om. Men det är magiskt hur en sådan stor objekt som betyder mycket för handlingen kan ligga i bakgrunden och lurka så mycket.

 

En sak som boken är tydlig med att ta upp är systerskapet mellan June och hennes storasyster Greta. Hur de var så nära när de var yngre och nu när det blir äldre, hur det blev ett gap mellan dem, ett oväntat gap som inte kunde fyllas igen. Det är verkligen en förmåga att beskriva en sådan syskonkärlek som Greta och June har mellan varandra, för de är väl medvetna om revan mellan dem, men ingen vet vad de ska göra för att fixa det. Tavlan de får av Finn där de är avtecknade, där är det ett gap mellan dem, ett symbolist gap som påminner dem hur mycket de har glidit isär varandra. Den här boken är verkligen byggd med lager på lager metoden med känslor och historier.

 

Jag är väldigt förbluffad över den här boken. Hur fin historien är, hur mysig den är, hur sprängfylld den är med känslor, men ändå en helt vanlig historia som kan blir så fantastik! Jag har inte så mycket med att säga än att ni borde läsa den! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback