Black and White and all these Greyish colours

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Ni får gärna höra upp ännu en gång!

Hej gott folk! Jag hoppas ni INTE har glömt bort att mindre än 3 veckor så hände den BÄSTA bokträffen på länge! Och jag vill verkligen tacka för ALLA som redan har anmält sig till det fina eventet! Ni anar inte hur glada jag och mina co-workers är för det! Vi är ju redan fullt taggade och överlyckliga, hoppas bara att vi kan smitta av oss det på er!! 
 
För er som inte anmält er eller tvekar lite över det hela så kan jag säga till er att nu har ni ett slutdatum på er grubblande! Deadlinen för att anmäla sig är den ÅTTONDE FEBRUARI. Det är en vecka innan träffen så om det är så att ni inte vet om ni kan, så kolla upp det tills den 8:de! Om ni inte kommer ihåg mejlen så kommer den igen: boktraffar@gmail.com
 
Om du är en av de personerna som tänker: Va i Merlins skägg är detta? Då ska ni klicka in er här

Middle Ground - Katie Kacvinsky

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
SPOILERVARNING! ANDRA DELEN AV AWAKEN!
 
Maddie har levt i Los Angelos i en månad nu och hon försöker verkligen "uppföra" sig. Det är bara den där känslan inom henne som säger att hon inte hjälper till, en känsla inom henne som inte kan bli mättad. Efter att ha sett sanningen tillsammans med Justin så vet hon att hon inte kan leva ett liv fyllt med halvsanningar och falska förspeglingar. Så en natt så gör hon det som hon tycker är rätt och säger det rakt ut. 
 
Och det går snabbt. Ett dumt misstag och hon är fångad. Fångad i ett läger där hon är tvungen att genongå behandlingar som ska få henne att bli "ett med samhället" ochbli av med hennes rebelliska tänkande. De kallar det rehabilitering, hon kallar det tortyr. Men hon kämpar. Men hur länge kan hon kämpa ensam??
 

Ärligt talat så trodde jag att den här boken inte skulle vara något vidare. Jag menar, den här boken har krav på sig, att vara lika bra som förra boken, Awaken. Awaken tog tag i mig med överraskning, så den här gången var jag beredd på vad som skulle kunna hända. Men ärligt talat så blev uppföljaren bra, kanske inte lika bra som första, men bra nog! Och då blev jag förvånad ännu en gång. 
 
Boken startar av i Los Angelos där Maddie bor för tillfället och i början märker man hur otålig Maddie är. Hon vill förändra saker och ting nu när hon har perspektiv på samhället hon lever i. Minst nog är hon lika otålig att träffa Justin. Och när man tror att allt kan ta ett steg rätt, så går det bakåt. Man kan helt enkelt säga att Maddie gör bra som dåliga val. Och ett dåligt val så sitter hon bakom galler. Eller galler och galler, snarare disciplinskola där hon på något sätt är menad att hjärntvättas in i systemet igen. I den här boken skulle jag nog säga att det som jag blev mest imponerad av var tankarna som Maddie hade, inte händelseförloppet. Maddie blir ju påverkad av den tortyren de utsätter henne för, en karaktärsutveckling som jag älskar så otroligt mycket för jag har inte riktigt varit med om att huvudrollen ändras på ett sådant sätt! Jag är faktiskt glad att Katie Kacvinsky inte bestämde att Maddie är en sådan stark tjej så detta inte sätter spår. För det ska kunna sätta spår för vem som helst. Och att Maddie har en styrka på ett annat sätt, att hålla ut, det är något jag inte har upplevt så mycket i andra böcker så tumme upp för det!
 
Som sagt så älskar jag de som tänks och bli sagt i den här boken! Jag har fått ut fina citat från boken som inte bara kommer hux flux så det ska finnas med fina paralleller utan det finns där för en anledning. För att känslan eller händelsen de beskriver bildligt talat sker. "He told me experience were kind of like fate, and fate usually came in the form of a test. He told me fate liked to be worshipped. It liked to see us fall on our knees before it offered to help us up." - "... Doubt just corners you. It steers you into a dead end if you follow it."

Och frågan som alla ställer: Kommer hon träffa Justin igen?? Ärligt talat så avslöjar jag inget genom att säga, ja det gör han, för det var ganska förväntat. Skrattade bara ihjäl mig när han själv inte riktigt förstod om han var kär eller inte, och hur man ska göra som "flickvän" och "pojkvän". Herregud, har de gått tillbaka till stenåldern på det planet eller? Det är ju menat att vara en bieffekt att alla sitter vid datorskärmen, men Justin av alla är ju rebell, borde väl veta inte om hur det var innan före han återgå till det. Relationen annars mellan Justin och Maddie är ändå fin och lagom! Jag skulle slänga boken i väggen om det hade blivit puttinuttit. Jag orkar inte precis med sådana förhållande-böcker just nu! Och inga triangeldraman heller för den delen, vilket (jag tror) man slipper i den  här serien! 
 
Gott och gott gillade jag boken stark! Efter jag har läst trean med (förhoppningsvis) samma kvalité så kommer den här serien självklart ligga och battlas med alla andra serien jag älskar!

Sidor: 321
Serie: Awaken #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Houghton Mifflin
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I have over one hundred online profiles."

 

True Colours

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Jag vill passa på att tacka alla vänliga själar därute som har kommenterat på den senaste tiden! Ni förstår inte hur uppiggande och glad jag blir när jag får kommentarer så det tackar jag tusen gång för!
<3 <3 <3

Cover yourself

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

I don't care. I love it!

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

4|52 Djupa andetag

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Det är jag som är Caroline - Peter Barlach

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Caroline har fått nog. Droppen är nog att hennes mamma själv säger åt henne att sticka mitt i stridens heta stund. 17 år och se till att klara sig själv, det verkar inte som ett problem för Caroline. Och på några veckor så lyckas hon hitta det hon behöver för att fortsätta vidare i vinterns tider: ett jobb, ett boende och självklart en dunjacka! Hon visar om och om igen att det går om man vill. Genom hennes strid ut från mammas skyddande bo så är det bara Stephanie, en fd modell och knarkare, som vågar fråga Caroline: "Varför flyr du från din mamma, Caroline?"

När jag läser böcker om personer i min egna ålder så kan man få ett uppfattning om hur bra man egentligen har det. Jag känner lite så när jag avslutade boken. Hela boken börjar mitt i en gräl som Caroline och hennes mamma har som gör att Caroline nästan bokstavligt talat flyr från sitt hem. Men jag upplevde att Caroline var verkligen hård mot sin mamma och då kom ju bilden att det ligger mycket bakom den här akten. Att Caroline är en tjej som har en tung ryggsäck att bära på som ingen annan har precis hjälpt till med att bära. 
 
Caroline visar verkligen på en gång att hon är en tjej som inte tar paniken i hand, utan snarare ser de paljetterna i nattens kolsvarta mörker. Hon sticker hemifrån och på magiska sätt finner hon det hon söker efter: en boende och ett jobb, och på kuppen får hon så mycket mer! Det som jag blev rätt så förvänad över var hur lätt det gick för henne att fixa till sig allt, men det visar verkligen att man måste ha rätt inställning och kontakterna. Men viljestyrkan Caroline har, den är väldigt inspirerande. Man vill också kunna vara superwoman som hon är. 
 
Under handlingens gång så möter Caroline Stephanie, som är enligt mig bokens bästa karaktär. Hon är väl ca 30 år (ingen ålder nämns i boken, men jag får en känsla av att hon är vid den åldern) föredetta modell som försöker plugga till en tenta, en tenta som kan få henne upp på benen igen. Stephanie är till en början en sluten figur som öppnar sig som blommorna hon har vid hennes försterkarm och får även Caroline att hitta sina känsliga punkter. Och den scenen när Caroline verkligen får ur allt som hon har skulpterat henne, den var nog den bästa scenen i boken! Jag blev otroligt rörd för det är ett känsligt ämne som jag tror att alla kan relatera till, även om det just inte var i en sådan situation, men har haft samma känsla någon gång! Det är ju just när läsaren kan relatera som det blir som bäst! 
 
Det som jag älskar med svenska verk som skiljer så ofantligt mycket mot YA gerne från USA är att svenska böcker har oftast öppna och välbeskrivna sexscener. Det kommer man att läsa i den här boken, och det blir inte stelt eller konstigt, utan faller in naturligt. Det känns som det är bara i svensk litteratur då man kan vara ärlig med sådana scener, till skillnad mot YA. Så fort det är en början på en sexscen så kapar de av det och börjar på ett nytt kapitel där de vaknar upp dagen efter och nämner aldrig det. Så stor tumme upp till sexscener, inte för att jag nu kräver att det ska finnas i varje boken, utan att inte undanskymma dem! 
 
Det som jag inte gillar lika mycket med boken är slutet. Varför?! Jag kan förstå att man ska hitta en koppling till början därifrån, men nej! Men det kanske var tvunget ändå att hända för Caroline är ju som sagt tjejen som gör det som hon vill göra, och kanske just den viljan gick lite åt pipan till slut. Lite som domino, när man väl har staplat upp det går det superbra, men när väl man råkar stöta till en bricka så kommer alla andra hänga efter. 
 
Till en summering så tycker jag om boken. Jag gillar Caroline som huvudroll, ingen fjantig tjej här! Sen diggar jag att Peter Barlach har skrivit med motdsatta könet som huvudroll. För det är snyggt gjort! Så om man vill ha en liten paus från sitt egna liv och hoppa in i Carolines, så läs på!
 

Sidor: 316
Serie: -
Orginalspråk: Svenska 
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Första meningen: ""Men flyttan hemifrån då för fan!""


You spin my head right round, right round

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Idag hade jag fluffhår som var tvunget att fotografera! Sov med flätor med en aning fuktigt hår och tada! Försökte platta ut det till en början, men håret lever verkligen sitt egna liv så att ha fluffhår en dag har inte faktiskt varit så farligt! Fick bara otroligt många kommentarer om håret idag vilket gjorde det till en bra dag! <3
Fler bilder kommer då det är mer tydligt att det är fluffigt och fint! :)
 
It's so fluffy I'm gonna die!

Paranormalcy (serien) - Kiersten White

Jag tror att de flesta vet vad detta är för typ av böcker. Böckerna har cirkulerat runt på många bloggar. Jag själv läste första boken sommaren 2011, det var ett tag sen, men första boken gjorde att jag ville läsa vidare, men nu i efterhand så känner jag att det kanske inte var en bra idé. Hela serien började bra tycker jag, med lite olika övernaturliga varelser, till och med någon ny, helt enkelt en start som kunde leda vart som helst, men sen stupade det totalt. Kiersten White har nog lite för mycket fantasi på sig och kan inte hålla sig borta från att problematisera det överdrivet mycket.
 
Men vad handlar den här serien om? Jo, om lilla Evie. Evie måste vara den mest (typical) tjejiga karaktären jag har mött på. Färgen rosa är favoritfärgen, pratar skitsnack med hennes bästa vän (som btw är en sjöjungfru i en akvariumi hennes rum) och en aning irriterande som (typical) tjejer kan vara. Och jag måste skriva i parantes om att jag pratar om den typical tjejen, den som alla människor ar fått för sig är som tjejigast. Jag själv t.ex har en annan uppfattning vad som får en vara tjejiig. Men Evie, hon jobbar för ett special internationellt poliskår som heter International Paranormal Containment Agency (IPCA) som har som roll att hålla koll på alla paranormala fall. Hon har ingen familj så det har blivit som en familj för henne. Hon lever där, lever runt paranormala så hon har egentligen ingen aning om vad är "normalt", men hon har ju som alla andra en idé vad det kan vara. Hon har sina hemliga drömmar att kunna leva ett normalt liv, men hon trivs ju så bra på IPCA så det är ingen fara!
 
Även om hon drömmer om att vara normal kommer det aldrig hända. Hon har ett förflutet som är allt annat än normalt. Jag menar, att dejta en fe, Reth, som fortfarande är efter dig även om du har gjort slut, det kommer göra "normala" livet problematiskare än vad det behöver vara. Och att hitta en facsinerande varelse gjort av vatten som man inte kan riktigt ta ögonen från, det komplicerar saker och ting. Den här vattenmänniskan heter Lend, och självklart är det som en gnista mellan han och Evie. (Och vid det här lagret vill jag att ni ska lägga ihop 1+1 och se triangeldramat). Evie bestämmer att befria Lend som sitter inne i IPCA's "fängelse" och det är där allt blir komplicerat. 
 
 
Ärligt talat så trodde jag att det kunde bli av något med den här serien, men efter att ha läst tvåan tvärnitade den tanken. Jag blev väldigt irriterad på de flesta av karaktärerna, oavsett hur mycket jag kunde gilla dem i en sekunden, så blev dem jobbiga och oresonliga. Så inget hit för mig när det gäller karakärerna. Till och med den nya karakären Jack som började med att lätta upp stämningen i andra boken slutade med att han blev lika irriterande som Reth och Lend. Så om ni märker nu så är vi inne på en square här... (vad är en square?)
 
Okej, vad det något annat som Kiersten White lyckades med förutom karaktärerna? Hmmm... Språket är inget som sticker ut. Det är Evies berättarröst som styr där och det scenariet har man läst om förut. Karaktärerna var tyvärr person som jag inte fastnade för, för de är bara.... irriterande. Då har jag bara handlingen kvar att fördjupa mig på. Handlingen börjar ut bra i första boken. Kanske en aning segt, men ibland är det faktiskt skönt när allt inte går i racerfart! Men jag märkte i andra boken att många saker hände som rent utav var onödiga för handlingens skull, och de uppstod lite för många problem i en bok. Samma sak skedde i trejde boken, då jag verkligen börjar undra om det är så att Kiersten White gillar att problematisera saker och ting. Men måste ju ändå berömma henne för att ha en sådan fantasi, att hitta på att problem och lösningar och konsekvenser till det.
 
Första boken, som har jag sagt, var bra och jag hade förhoppningar. Andra boken började segt och trodde att allt skulle liva upp sig med Jack som ny karaktär, men det blev bara en röra av killar och glitter... Tredje boken som skulle summera allt trodde jag aldrig hade ett slut för det var ju nya problem 24/7 och det kändes som de fixade allt på hårstået, sådär 10 sidor kvar av boken..... Så avslutningen på det hela, det här med att knyta ihop sängen, det kom lite "out of the blue" och jag blev inte riktigt klokare av det. Det är nog så jag känner efter att ha läst den här serien: Man blev inte klokare av det...
 
Böcker i serie:
Paranormalcy
Supernaturally
Endlessly
 
 
 

Vinterparadis

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Känslan att vara i Narnia

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Once - Anna Carey

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
SPOILERS FINNS GARANTERAT I DEN HÄR RECENSIONEN OM NI INTE HAR LÄST "EVE"
 
 
För första gången på länge kan Eve sova ordentligt. Hon bor i kvinnosamhället Califia, som skyddar alla kvinnor och flickor från skolorna och ödet som finns där. Men Eve var tvingad att lämna Caleb, killen som hon inte kan släppa i sina tankar, i sticket, skadad och sårbar. Kommer han ens att överleva? 
 
Men när hon hör ordet om att Caleb är i närheten, hjälplös, känner sig Eve tvungen att hjälpa honom, för hur ska hon kunna överleva utan honom? Sökandet efter Caleb slutar inte som Eve hade tänkt sig. Att känna sig dum i efterhand är inget som hjälper när man blir tillfångatagen och förd till the City of Sand. Mellan de väggarna får hon veta om något som inte ens själv vill höra. En hemlighet som låg i hennes mammas hjärta, som tvingar henne att se om hennes liv. 
 
Andra boken i en serie brukar vara jobbiga, sega och fyllda av triangeldrama. Man borde snart komma på ett uttryck för det, så vanligt är det. Men den här boken vände lite på min vardag och jag kunde inte sluta fingra på boken! Det enda jag ville göra var att bläddra upp sidan jag var på och fortsätta läsa! Spänningen reste sig till olidlig och twistar fanns ju överallt! Man hann nästan inte tänka klart och vänja sig vid tanken för ännu en till kom, så förvånad blev jag många gånger om!
 
Allt börjar ju där man lämnade dem i första boken. Inte mycket har hänt. Och i början visste jag inte vad jag skulle tycka. Det var när Eve blev tillfångatagen då boken verkligen drog igång och fick en mening! Boken blev som en drog för mig och jag kunde inte riktigt släppa handlingen! En idé, eller ja, en twist som var med där, faktiskt den största, var en sak som jag hade som idé själv när jag var 9, typ, och jag var väldigt fascinerad hur handlingen flöt på! För självklart har den här boken mer allvarliga problem som jag inte visste fanns när jag var 9. Det största problemet som jag tycker en aning äckligt är det här med skolorna, som är byggd för att egentligen avla vidare människosläktet! Alltså usch! Det känns så brutalt och, gawd, jag vet inte vad! Och att se situationen från olika synvinklar hjälper en inte för det blir bara mer förvirrande i mitt huvud! Och jag vet att detta låter luddigt, men jag vill inte avslöja den stora saken som påverkar boken till 100%, utan vill att ni ska få uppleva det!
 
Det som jag gillar som mest i den här boken är ju som sagt handlingen. Men karaktärerna då? Jo, de finns med på ett hörn och gör handlingen, men jag är inte så dragen till Eve. Jag är inte irriterad på henne (oftast), men hon sticker inte ut från alla andra YA-heroines. Det som får boken att stå ut är ju handlingen, inte karaktärerna eller språket. Det fann jag lite fascinerande. För oftast brukar det inte vara handlingen som är utstickande, utan karaktärer som dyker upp i boken eller språket är twistat och fint! För i den här boken tar handlingen en till en annan plats. Det känns verkligen skönt att det finns en serie där det kan byta riktning så där. Det känns som jag sitter och upprepar mig så totalt om att handlingen var så bra, men det var för att den var det! That's it! :P

Sidor: 354
Serie: Eve #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: HarperCollins
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I started over the rocks, clutching a knife in one hand."


-13 grader

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | På bilden: Andrea | Foto: Jag
 
Nu har jag ännu en person som vill offra sig mot vinters kyla med att gå ut med mig och fota! Idag var det fruktansvärt kallt, men gawd vad underbart vackert det var! Jag hoppas ni ändå var ute en stund idag och såg den fina blå himlen smälta ihop med den gudomliga rimfrosten på träden! 

3|52 Drömma mig bort

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

NI MÅSTE BARA KOMMA! INGA MEN!

 
GOTT FOLK!
Jag och mina fina co-workers i detta projektet är så stolta att presentera en bokhändelse som jag själv inte skulle vilja missa! Det är ett event för bokslukare, av bokslukare! En träff för alla som hänger runt i bokbloggsvärlden, läser bloggar, publicerar recensioner och läser ungdomslitteratur!
 
Träffen, som ni ser är lördagen den 16 februari! Lägg det på minnet, ringa in det i kalendern! Det fina, underbara eventet börjar 12 på dagen, men det är okej att slinka in lite efter starttiden om det är något som krockar med det! 
 
Ni kan ju också ser hur ni anmäler er! boktraffar@gmail.com! Skicka ett mejl dit, och om ni inte får svar inom två till tre dagar, så kommentera på min blogg eller någon annan som håller på med det här projektet så löser vi det med desamma! Osa så fort som möjligt, vi ska sätta upp en sista dag då man kan anmäla sig! Och läste ni noga i postern, att de första 30 som anmäler sig utlovas något extremt fint! Jag kan nästan lova er att det något ni vill ha!
 
Om ni har fler frågor är det bara att mejla till mejlen ovanför, eller om ni är otåliga och vill ha direktsvar så mejlar ni till min mejl som finns i menyn (den mejlen är kopplad till min mobil).
 
Det jag vill uppmana alla som nu tänker att komma är att läsa minst en av böckerna av författarna som kommer! De som jag kan rekommenderar är Cirkeln (av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren), Det är jag som är Caroline (av Peter Barlach) och Krigarhjärta (av Henrik Larsson)! Jag själv har läst alla tre och tycker verkligen att ni har missat nåt om ni har ungått den fina svenska litteraturn! 
 
Vi hoppas ni kan komma på detta för it's gonna be totally awesome! 
//Frida, Pia, Anna, Amelie och Nea

Dracula - Bram Stoker

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Jonathan Harkers affärsresa till Transsylvanien förvandlas till en mardröm när hans klient, greve Dracula, vägrar låta honom åka hem igen. Till slut lyckas han ändå fly och återförenas med sin älskade fästmö Mina. Men snart dras de båda tillbaka in i grevens onda värld när de blir en del av Van Helsings plan att förgöra Dracula och hans odöda följeslagare en gång för alla.
 
 
Att jag en fick tankarna på att läsa Dracula var faktiskt omslaget till den här versionen. Att ha den här versionen på praoplatsen jag hade för mer än ett år sen, det fick mig att dregla. Jag vet inte hur många gånger jag drog ut den från bokhyllan. Men då slog mig också, vad vet jag ens en gång om Dracula? Jag vet vem har var, men inte historien bakom honom, så det lättaste svaret på den fråga är att läsa boken! 
 
Boken är upplagd med att boken är såsom "baserad" på dagböcker, journaler, telegram och andra dokument. Allt man läser är som en samling papper med samma tema och i rätt tidlinje. Det är faktiskt en smart idé av Bram Stoker. det gör faktiskt att historien låter trolig om man kunde bevisa att dessa personer som skriver och samverkar i texterna levde och fanns. Jag kan förstå en aning varför folk kunde börja tro på att det fanns varelser som Dracula. Jag kan faktiskt inte kommentera så mycket vad Bram Stoker har gjort med den här romanen för den är säkert omskriven för jag hade inga större svårigheter med språket som jag skulle nog ha om det var på originalutgåvan på engelskan. Men en sak som jag vill berömma är att Bram Stoker vet att man skrev en dagbok. Man skriver inte enbart det som gör att bokens ska gå framåt i sin handling, utan det är ibland lite random prat om vädret och annat som inte tillhör historien så mycket. Självklart var det ganska irriterande, men det gjorde att det lär så mycket troligare.
 
Boken handlar om många olika personer. Man börjar följa Jonathan Harker när han möter sin klient greve Dracula och redan där börjar man misstänka att det är något fel på honom. Sen kommer man in i andras perspektiv, t.ex Mina Harker, Jonathans frus dagböcker, Dr. Seward, Lucy Westenra och andra. Det var lite knepigt att koppla hur alla kände varandra i början, men jag kämpade mig igenom den perioden i boken och är lite sugen att läsa om boken för att uppleva det som hände i de hundra sidorna där jag inte riktigt hängde med. 
 
Men genom alla skrifter märker man att det är något fel. Dr Seward får in massa fall som verkar sjuka nog för honom och får kontakt med van Helsing, en doktor, advokat och som han nu är känd för vampyrjagare. Det är häftigt att få observera van Helsing hur han egentligen tar sitt beslut att ara vampyrjägare, för jag får uppfattningen att han inte var det i början av boken. 
 
Men ändå kan jag inte komma undan i den här recensionen med att säga att boken var extremt seg. Dracula var inte med så mycket fysiskt, vilket jag tyckte var väldigt lustigt! Boken är ju ändå uppkallad efter honom, men han ta inte hand om sin roll så ordentligt. Men det kanske var lite av meningen, men jag vill inte förstå den poängen. Jag satt och förväntade att han var någon av personerna runt i boken under förklädnad och skulle hoppa fram och överraska en när som helst! Men den förhoppningen blev till damm...
 
Så vad Dracula som jag hade tänkt mig?? Absolut inte! Jag trodde faktiskt det skulle handla om de som bodde i byn nära greve Draculas slott, men det var helt fel. Jag har nu fått den rätta bilden av boken, den som man egentligen ska ha! Och efter den här boken blev jag väldigt sugen att läsa Frankenstein och se filmen Van Helsing (som är en mashup mellan Frankenstein och Dracula). Men det tog sin tid att komma igenom bokens seghet, men en bra klassiker som är värd sin uppmärksamhet! Plus Bram Stoker har skapat en väldigt stark kvinnokaraktär: Mina Harker! 
 

Sidor: 466
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: HarperCollins
Utgivningsår: 1897
Första meningen: "Left Munich at 8.35 p.m. on 1st May, arriving at Vienna early next morning; should have arrived 6.46, but train was an hour late."

 
 
 
 
 
 
 
 
 

2|52 Vardagen

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]
 

Himlen börjar här - Jandy Nelson

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
 "En gång för länge sen när jag låg på gräsmattan i trädgården frågade Big vad jag höll på med. Jag sa att jag låg och tittade upp i himlen. Han sa: "Det där har du fått om bakfoten, Lennie, hilmen finns överallt, den börjar vid dina fötter.""
 
Lennie är sjutton år och lever med sin storasyster, Bailey, och mormor. De lever sina liv som vilka som helst, men hur kunde de veta att det skulle ändra på sig så plötsligt.
Att Bailey skulle dö i en hjärtattack låg inte på kartan. Kartan inom Lennie. Inte heller låg det på kartan att med ett bruset hjärta av sorg hitta något så vackert genom de olika nyanserna av mörker som kärlek. 
 

Herregud. Jag är rätt så mållös. Min hjärna sitter på alla mina tankar om boken, men inget känns det som kan komma ut. I alla fall inte med ord! När vad det senast ni kände så? Kommer ni ihåg känslan? Känslan då du inte kan beskriva magin mellan sidorna med enkla ord som finns i ordboken. Bra! För det är den känslan jag har just nu och ni vet inte hur många gånger jag har raderat hela recensionen bara för det inte blir rätt!
 
Det handlar i alla fall om Lennie. Hon har förlorat sin syster som dog i en hjärtattack. Det enda irrationsmomentet kom nu. Hur fan troligt är det att en 19-20-åring dör i en hjärtattack?? Inte alls troligt! Kom igen! Kunde hon inte dö av något annat? Och jag förstår poängen med att hon inte dog i cancer, det har man varit med om för många gånger. Jag frågade till och med mina päron om det lät troligt, för de båda jobbar inom sjukvården, och mamma rynkade ögonbrynen och sa: "Nja, inte så troligt. Inte många procent på den chansen. Det måste ha varit ett specialfall." Ja, verkligen ett specialfall...
 
Så, då har jag passerat mitt irritationsmoment, så då fortsätter vi med godbitarna! Lennie blir ju självklart förstörd. Först med en mamma som lämnade dem när de var små hos deras mormor, och nu försvann hennes syster. Jag kan tänka mig den ensamheten hon kan uppleva, men hon har sin fina mormor kvar. Hon är verkligen inte som min mormor, eller den klassiska bok-mormorn. Jag kommer snart mer till det. Lennie, ja hon lever som en bubbla där fortfarande Bailey finns kvar. De delade rum och det tycker jag nästan är det jobbigaste i hela boken. Tänk er själva att somna varje kväll och veta om att ens syster aldrig kommer att lägga sig i samma rum som en igen. Lennie har kvar alla Baileys saker, det är lite som hennes ställe där hon verkligen kan uttrycka sin sorg, för där är ju Bailey. 
 
Lennie går in i en sorg där hon försöker trycka bort känslorna. Hon skriver på lappar, bänkar, ja allt som hon kan skriva på, en massa dikter, minnen om henne och Bailey. Jag själv skulle säga att det är som hennes terapi, men det behövs mer än så. Lennie får ögonen för Baileys pojkvän, Toby, och han är verkligen bokstavligt talat den enda personen som kan säga "Jag vet vad du menar" och förstå henne! De båda har förlorat någon som de älskar, hur är man säker på att man kan stå på sina ben efter det? De håller ihop. Delar sin sorg, och kanske lite till. Samtidigt börjar en ny termin i skolan och självfallet finns den här nya killen som alla pratar om. Lennie råkar möta honom första dagen och han verkar som en glad tok som kan spela trumpet så bra så man svimmar. Lennie själv spelar klarinett (vilket jag tycker btw är ett supercoolt instrument!) och får tillfällen att möta Joe som den nya killen från Frankrike heter i orkesterrepetitionerna. Men hon själv tycker att dem är så olika som man kan bli. Som sol och måne. Han ler hela tiden och hon deppar ihop varje dag. Men frågan är om det slår henne att månen och solen är ju ändå på samma himmel. 
 
Jag verkligen älskar relationerna mellan Lennie och alla som hon möter i boken. Joe, gud jag föll för honom ju längre in i boken man kom! I början höll jag med Lennie lite grann att visst, han är väl söt, men hur fan kan han vara så munter hela tiden? Men han blev som en livlina för Lennie, som något hopp att hon någon gång kommer ur hennes koma som kallas sorg. Men Toby hjälper henne en hel del, även om det slutar som det slutar. Toby speglar verkligen Lennie i sörjandet och lika desperat för en livlina att fortsätta. För Toby var det inte bara att han förlorade sin flickvän, utan något så mycket större än det. Har ni hört OTP? Ja, det var verkligen han och Toby och Bailey när man under boken får veta mer om deras relation. Tänk att en bok kan vara så bra bara genom relationer! Och då ska jag också nämna Lennie och Baileys mormor, vilken kämpe! Hon har tagit hand om dem som hennes egna barn, försöka få dem förstå vart deras mamma är, hantera sorgen över hennes barnbarn som blev som en dotter för henne, hjälpa en sörjande barnbarn som också är som en dotter för henne att komma upp på benen igen och samtidigt vara så underbar! Om jag hade en mormor som hon, då banne mig skulle jag vara lycklig lottad. 
 
Boken är väldigt influerad av sorg. Det gör att känslor blir allt extremare. Det är lite som att man har en coca-cola. Den är redan bubblig som den är. Och så lägger man i mentosen, alltså sorgen och då får allt explodera om det vill. Man förväntar sig att läsken ska rinna över. Så självklart är detta en känslobomb som får en att tänka, att kanske förstå lite mer om de sörjande. Och om man har sörjt någon gång så får man lite tillbakablickar till det, kunna relatera och reflektera.'
 
Språket, vad ska jag säga om det? Det är inget speciellt skrivsätt som hon tar till sig. Snarare gör hon ett snyggt och bra jobb med Lennies berättarröst. Det låter som det är en riktig person som berättar historien. Berättar om minnen, saker som påminner en om saker och lägger in en massa internskämt. Det är så personligt som det kan bli, och man märker Lennies egna resa utvecklas, mörknas som ljusnat och där ligger magin själv på något sätt. Att skapa en karaktär som orden lever upp till. 
 
Jag dog som så många gånger som jag återuppstod med helat hjärta. Magin i boken är så svår att beskriva. Det är verkligen som man säger, magi kan man inte beskriva, utan bara se och ta in! Så om ni vill uppleva desamma så är det bara och sätta sig med boken i handen och sluka den hel! 
 

Sidor: 267
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: GillaBöcker
Utgivningsår: 2010
Första meningen: "Mormor är orolig för mig."


Bara ännu en egobild...

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
... men jag älskar hur jag ser ut, unik och fin, och vill visa världen det fina troll jag är <3

The Iron Fey - Julie Kagawa

Jag började med den här serien sommaren 2011. Det känns verkligen så avlägset att skriva det, men nu banne mig är serien utläst med ett leende på läpparna. Så ska jag ta på mig ansvaret att förklara vad den här serien går ut på? Jag kan i alla fall ge mig på ett försök. Förvarnar er lite om att jag kommer inte översätta vissa ord, utan använda dem som de var i serien.
 
Jag skulle nog säga att allt börjar med Meghan Chases bror. Han startar upp seriens huvudsyfte, eller hjälper Meghan att märka det. För Meghan är den här seriens proganonist (i alla fall 3/4, men jag kommer till det) och lever ett hyfsat vanligt liv. Det enda som kanske inte står rätt till är att hennes pappa. Han är inte en del av hennes liv för hon har ingen aning vart han är. Sen har vi också det här vanliga dilemmat att Meghan känner att hon inte passar i det småstadsliv som hon lever med high school och kompisar. På hennes födelsedag så kidnappas hennes broder, Ethan, som gör starten till seriens hjärta. Sen löper alla avslöjande på. Hennes bästa vän Robin, visar sig vara den berömda Puck Goodfellow och att Meghans bror har troligen förts till The Neverwhere, ett värld fylld av fareries, som är uppdelade i sommar- och vinterfaeries. Därpå får hon veta vem som är hennes mysteriska försvunna fader, varför hon inte har känt sig hemma i människolivet. Hon är en halv-faery med Oberon som pappa, kung över The Summer Court. 
 
Medan Meghan försöker smälta den nya informationen, leta efter hennes bror och hittsa i den nya världen, så börjar de närma en festival med alla faeries inbjudna. Många är också nyfikna på Oberons hemliga dotter. Och på denna festivalen händer mycket på en och samma gång. Inte bara får hon möta coh dansa med en av The Winter Court's prinsar Ash, utan en ny fiende attackera båda hoven från vinter och sommar. En fiende som troligen har Ethan till fånga. Den här nya fienden är någon som inte the faeries kan klå. Det kommer att behöva hjälp av ingen mindre än Meghan. Meghan Chase, halvblod till prinsessa över The Summer Court som får killar på halsen. 
 
 
Varför kan de inte klå den nya fienden? Ska jag berätta? Well, så stor hemlighet kan inte vara för titel på första boken avslöjar ju det hela. Den nya fienden är The Iron King. Han vill ta över The Neverwhere. Han vill skapa ett ställe fyllt av järn. Ni som har läst era sagor vet om att féer inte tål järn, såsom varulvar inte klarar av silver och vampyrer vitlök (även om ingen av "dagens" vampyrer irriterar sig på det). Det som är viktigt att också veta är att genom att Meghan är halvblod så har hon en viss mängd magi som en faery och tål järn. Hon är i princip den enda som skulle kunna klå The Iron King
 
Det här med The Iron King och The Iron Realms blir ju som ett stort problem under seriens gång som skiftar och byter riktning, ni vet som det brukar göra i serier. Det som man kan tänka sig är att det borde var grymt fjantigt med faery/(féer), men Julie Kagawa har gjort som sin egna version av dem som är enligt mig en blandning mellan fe och alv som är rätt så bad-assiga. Man märkte snabbt att hon hade inspiration från Shakespeares pjäs  En midsommarnattsdröm när hon blandar in karaktärerna Puck, Oberon och Oberons fru och drottningen Titania. En inspiration som senare svalar av för jag kan inte komma på något mer under seriens gång som har med det och göra. 
 
Serien är uppdelad i fyra olika delar. I de tre första delarna är det Meghans huvud man är i och följer hennes ögon. I fjärde boken bröt Kagawa av och använde sig av Ashs ögon och tankar, vilket passade väldigt fint, men det blev lite off för min del när det hände just i sista boken, inte tidigare. men handlingtvis var det perfekt att det hände då. Första boken var ju bra, det var ju den som gjorde att jag fortsatte läsa! Andra boken blev faktiskt en väldigt stor besvikelse, och om jag kommer ihåg rätt från den boken var det lite för mycket hormoner som åkte runt, jag menar, jag läser den här serien också för handlingen skull, så lägg lite vikt där med tack! Tredje boken blev som ett stort lyft och måste vara den bästa boken ur serien! Slutet var så damn vackert och dramatiken som byggdes upp, det var just det jag ville ha från andra boken! Fjärde boken, ja den kändes lite off serien mest för att det var Ash som var berättaren till den, men det blev ett fint slut på serien genom det! 
 
Julie Kagawas språk är kanske inte utåtstickande som man tror att det är. Det är egentligen orden och fraserna hon använder sig av som är det bästa! Skämten som ska låta som ett dödshot som inte går att sluta skratta åt, ja ni har ett exempel ovanför. Det är väldigt många sådana hot mellan Ash och Puck som är gamla vänner, men har ett förflutet som gör att de reser agg mot varandra (Verkligen too bad att det är kära i samma tjej (igen))
 
Meghan är en klart exempel på en karaktär som utvecklas efter vad som hen utsätts för.I början är hon verkligen en osäker tjej med ett mål som gör henne bångstyrig. Genon böckerna växer hon som sagt som en blomma som får ljus. Hon är envis och modig, vilket gör att hon vill ibland göra de dumma sakerna för att komma fram dit hon vill vara. Vad som jag tycker gör henne modig är att hon är beredd att offra sig för andra även om hon är väl medveten om att hon kanske kommer att dö för det. Sen gillar jag att hon är en sådan person som håller det hon lovar! Det är väldigt många löften som skapas i serien och många inkluderar henne på ett eller annat sätt. 
 
Ash, den kyliga vinterprinsen, han är den här typiska "bad boy" som egentligen säger att han inte vill vara med tjejen, i detta fallet Meghan, men ger andra vibbar med sin kropp. Han ska ju vara den mysteriska killen med kylig attityd och så. Men genom böckerna värms han upp en aning, och att ha fjärde boken för sig själv för hans tankar lättar verkligen upp  vem han är och vad han vill vara för slags person. Han har ett historia tillsammans med Puck, som har hans bästa vän tills de råka bråka och samtidigt döda Ashs flickvän på den tiden (Ariella) och därav blev de fiender. Och den historian får man höra tusen gånger om och jag kan förstå Meghan ibland att hon känner att hon kanske inte är den rätta för någon av dem för de båda bråkar fortfarande om Ariella. Vilken tjej skulle bli osäker över hur mycket de drar upp det.
 
Puck är nog min favoritkaraktär, även om han blir bitter emellanåt, men vem blir inte det när samma kille snor ännu en tjej som man gillar? Han är väldigt rolig, kallas för trubbelmakare i The Summer Realms efter som i "En midsommarnattsdröm" gjort att Titania blev kär i en kille med åsnehuvud. Så man kan säga att Titania är inte så förtjust i honom, men han fick uppdraget att vara Meghans kompis i den riktiga världen och skydda henne mot olika hot. Samtidigt som de hände så föll han långsamt för henne. Jag gillar Puck väldigt mycket för han är också lojal. Även som bråkmakare så håller han det han lovar, speciellt för Meghan. Det tycker jag är asgulligt och förstår mig inte på böcker där alltid de roliga killarna får vara i The-Friend-Zone. Jag skulle garanterat greppa tag om Puck! 
 
 
Så vad tycker jag slutgiltigt efter seriens sista bok? Jag är glad över att ha läst det här böckerna. De var en upplevelse i sig med mycket skratt och upplevelsen att féer kan var onda, det var något nytt. Jag är väldigt sugen på Julie Kagawas andra serier nu. Hon har släppt en spin-off på den här serien med Ethan, Meghans bror. Den är jag väldigt sugen på!
 
Jag rekommenderar den här serien till alla som fortfarande faller för triangeldrama, fantasyvärldar, spänning och roliga skämt/hot, Det är absolut inte slöseri med tid att läsa dem! Jag är nästan lite sugen att läsa om allt, läsa om när Puck berättar allt, när Ash och Meghan träffas, slutet i tredje boken osv! 
 
Mina recensioner av böckerna i serien:
The Iron King
The Iron Daughter
The Iron Queen
The Iron Knight
 

1|52 En början

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

An Illustration of the World...

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
...may not be as perfect as you want it to be.

The Iron Knight - Julie Kagawa

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
 "Mitt namn mitt riktiga namn är Ashallayn'darkmyr Tallyn. Jag är den sista levande sonen till Mab, drottningen över det osaliga hovet. Och jag är död i hennes ögon. Min historia börjar, som så många andra, med en flicka..."

För den kalla Fey-prinsen Ash var kärlek enbart en svaghet som drabbade människor och dårar. Den han själv en gång älskat hade gått en hemsk död till mötes vilket utplånade de få varmare känslor han ändå haft. Det var i alla fall vad han trodde ... tills Meghan Chase, en halvt mänsklig Fey, raserade hans murar. Han gav henne ett löfte om att vara hennes riddare, men när alla övernaturliga varelser höll på att förintas av Järnriket lösgjorde hon sig från deras band för att rädda hans liv. Meghan är nu The Iron Queen, härskare över en värld där inga Vinteralver kan överleva.

Tillsammans med sin före detta vän, Sommarhovets upptågsmakare, Puck och katten Grimalkin, ger sig Ash iväg för att finna ett sätt att infria sitt löfte till Meghan.
 
The Iron Knight, sista delen i serien The Iron Fey. Ni som läser den här recensionen vet ju hur förra boken slutade. Meghan blev Iron Queen och lämnade Ash kvar, och han är verkligen förtvivlad att han inte har möjligheten att beskydda henne som hennes Warrior. Så han måste komma på ett sätt att beskydda henne. Så sista boken får man se allt i Ashs perspektiv. Det blev bättre än vad jag hade förväntat mig, med tanke på hur handlingen artade sig. Så det sättet som Ash ser på det så måste han bli dödlig.
 
Okej, så han är på väg för att göra sig dödlig. Det första testet är att komma fram. Och det är en triskig väg framåt. Jag kan inte avslöja mer än att det blir väldigt kurvad efter flera överraskningar. En överraskning suckar jag sååå högt av, men jag förstod verkligen vikten av att det hände. Det satte Ash i en resa i sitt egna huvud, vart han egentligen var mot väg mot och vad han var tvungen att lämna för att komma dit. Det gjorde boken så mycket känslosammare än vad hade trott att den skulle vara. Jag fick verkligen lära känna Ash från nytt, det som folk såg honom vara och vad han ville vara. Vad han har fått gå igenom, vad han ville gå igenom. 
 
Det som jag känner är att boken var lite... ja.. off serien. För de tre böckerna innan har allt setts från Meghan huvud, hennes perspektiv på allt, ett evigt mål att få balans i The Realm (tror jag att det kallas tillsammans) med The Iron King. Men nu är hon The Iron Queen, målet är ju klart, och boken blev ju kurvad på ett helt annat sätt också med Ash som perspektiv. Vilket var annorlunda, annorlunda bra. 
 
Det blev ett bra avslut på serien. Slutet var verkligen vackert, såsom The Iron Queen's slut. Jag är verkligen glad att det blev så bra! Det som kan förstöra en hel serie kan vara slutet! Det där slutet där man vill att de mesta kan vara bra, där det fortfarande finns lite frågor som man själv kan svara på. ett sådant slut! Och epilogen, den fick jag läsa två gånger för att egentligen förstå vad som hände. Det blev lite off-topic, men man fattar, det borde man göra! Nu om man inte har tröttnat på detta så kan man läsa spin-off serien om Meghans bror, Ethan. Han som egentligen började allt i första boken. Det tycker jag är faktiskt en rolig idé, men vad ska det handla om? Jag har inte läst på mig mer om det.
 
Det enda om jag inte orkar med efter den här serien är alla superfans som frågar en: "Åh, åh! Vilken team är du på??? Team Ash eller Puck??" Också har förlaget sett att det verkar vara en hit att ha team så boken har Ash på framsidan och Puck på baksidan. Hemsidan börjar med "Är du team Ash eller Puck?" Ger er gott folk! Det är lönlöst!! Man har nog vetat från första början att det ska vara Meghan och Ash! Jag har bara tyckt synd om Puck för han blir den här bästisen som får olycklig kärlek. När kommer folk skriva böcker från deras perspektiv?? (Well, aldrig kommer det hända. Vem vill skriva om en sådan person??) Jag har alltid gillat Puck genom bokens gång, en kille som jag själv snabbt skulle greppa tag om, men jag kan hålla med om att Ash passar bättre till Meghan själv. Hon behöver inte en rolig, snäll pojkvän, utan en som kan fräsa till, som Ash. Vissa är bara perfekta för varandra, även om jag gillar någon annan, som i detta fallet. That's life!
 

Sidor: 361
Serie: The Iron Fey #4
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Mira Ink
Utgivningsår: 2011
Första meningen: ""Oy, ice-boy!""

 

Historien om nyår och Pommacen...

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Jag och Josefin
 
... är inte så lång. Vi drack upp den. 

Himlen börjar här med Dracula i bilen

 
Japp, sitter i bilen och har det bara så där hyfsat roligt. Sextimmars resa ner till härliga Skåneland, man överlever om man har den rätta combon av böcker, musik och fulladdad dator. :) 

Som ett universum i några sekunder

Canon EOS 7D + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6