Tell the Wolves I'm Home - Carol Rifka Brunt

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

1987. Det är bara en person som har förstått sig på fjortonårige June, och det är hennes morbror och gudfader Finn Weiss, en känd konstnär. Blyg är hon i skolan och det långa avståndet hon har till sin syster som ändå bor i rummet bredvid så kan hon bara vara sig själv hos Finn. Han är inte bara hennes morbror, utan också hennes bästa vän. Så när han dör, för ung för att förtjäna det, flippar Junes värld upp och ner. Men Finns död drar inte bara till sig dåliga, negativa saker, utan en överraskning som June aldrig skulle kunna tro. Det som Finn hinner att ge till June och hennes syster är en tavla, med dem som objektiv. Men det är något som inte är rätt med den...

 

På Finns begravning märker June en märklig man lunka runt bakom folkmassan. Några dagar senare levereras det ett paket till June, och inuti det är det Finns tekanna, från den märkliga mannen som visar sig kalla sig Toby. Toby vill träffa June, han vill spendera tid med henne. Men vad kan den här främlingen göra åt henne? Hur ska han få henne att få bättre efter att förlorat hennes enda bästa vän? Men ju mer tiden går så förstår hon att det är inte Toby som ska göra något åt henne, utan det är hon som ska göra någonting åt Toby.

 

Den här boken har ju cirkulerat lite grann i bokbloggsvärlden. Och den såg bra ut! Inte ännu en sliskig ungdomsbok om triangeldramor och folk som dör i en högst osannolik framtid. Utan en roman. Det var länge sen en vanlig roman kunde impa på oss kräsna boklusar på det sättet och jag säger bara att den är värd att öppna ögonen för. Det var länge sen jag läste en sådan mysig bok om allt och inget. Det jag älskar om den är att den visar hur fin kärlek kan vara och den kärleken behöver inte delas mellan två älskande utan familjeband som vänskap.

 

Bokens huvudperson, fjortonårige June lever under en sorg. Den enda som förstår henne och hennes sorg är just den personen hon sörjer, hennes morbror Finn. Boken handlar om folk som sörjer egentligen med uttrycker sig inte i klartext som att nån sitter och gråter hela tiden, utan de är de små detaljerna man måste utse, vilket gör att det inte blir till en fullt ut deppbok. Det är snarare mer en bok att kunna starta på något nytt när något annat har slutat. June känner att hon inte kan släppa sin morbror och det finns en annan som känner samma sak: Toby. Toby är Finns pojkvän som sörjer nog lika mycket som June. Men detta är 1980-talet, att vara homosexuellt är inte accepterat än. Man märker det solklart med hur resten av Junes familj reagerar mot Toby.

 

June är ett barn. Fast hon är 14 år. Men hon beter sig som ett barn. Hon är inte så smart, hon är extremt blyg och det är lite som att hon vill vara kvar vid åldern 9 år, för det är just den åldern jag upplever henne i. Hon är naiv och hennes handlingar känns inte så 14-åringa. Men det är egentligen skönt att inte behöva läsa om en 8-årig smarthead som kan allt och beter sig som en vuxen, men jag irriterar mig på att June är äldre än vad hon beter sig som. Jag vet ju att det finns barn som är över eller under sin ålder (typ jag, barnsligaste 17-åringen ever) men det finns alltid ett spår av vad deras riktiga ålder är för nåt. Det enda spåret över att June är 14 är att hennes syrra frågar henne om hon vill följa med till fester. Kanske är det så att jag ser henne som en 9-åring för att berättarrösten är enkel, hur hon dagdrömmer och låtsas att hon är mitt i medeltiden. Men Toby är den karaktären som agerar i sin ålder. Han ska vara yngre än Finn med ca 8 år får jag för mig, är någonstans över trettio och den sötaste personen ever i den här historien. Det är inte för att han är homosexuell utan hans personlighet är så vacker. Han är försiktig med allt, rädd för att June inte kommer att gilla honom om han gör ett enda felsteg. I boken så irriterar sig June på att Toby vet saker om Finn som hon inte gör och hon säger att hon vet det till Toby som vet redan att hon inte vet om det och bara backar undan och nickar och ler. Han är för rädd för att säga emot June för det är det enda som han har kvar av Finn.

 

Det jag älskar med boken är att det är två personer som aldrig har träffat som knuts samman till samma person som inte finns kvar. Att två personer som har en människa gemensamt att känna kan lära känna varandra, till och med under jobbiga känslor, men det är inte till en början frivilligt för June. Hon är mest ute efter saker om och från Finn och långsamt märker hon att det behovet har fyllts av något annat. Och den där tavlan som är bokens objekt. Omedvetet så kretsar allt om tavlan, sista tavlan som Finn gjorde och gav till June och hennes syster. Tro mig, man blir lite galen på den för det är en viktig del av historien som det långsamt kommer ledtrådar om. Men det är magiskt hur en sådan stor objekt som betyder mycket för handlingen kan ligga i bakgrunden och lurka så mycket.

 

En sak som boken är tydlig med att ta upp är systerskapet mellan June och hennes storasyster Greta. Hur de var så nära när de var yngre och nu när det blir äldre, hur det blev ett gap mellan dem, ett oväntat gap som inte kunde fyllas igen. Det är verkligen en förmåga att beskriva en sådan syskonkärlek som Greta och June har mellan varandra, för de är väl medvetna om revan mellan dem, men ingen vet vad de ska göra för att fixa det. Tavlan de får av Finn där de är avtecknade, där är det ett gap mellan dem, ett symbolist gap som påminner dem hur mycket de har glidit isär varandra. Den här boken är verkligen byggd med lager på lager metoden med känslor och historier.

 

Jag är väldigt förbluffad över den här boken. Hur fin historien är, hur mysig den är, hur sprängfylld den är med känslor, men ändå en helt vanlig historia som kan blir så fantastik! Jag har inte så mycket med att säga än att ni borde läsa den! 


The Selection - Kiera Cass

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

För 35 tjejer är The Selection en enda chans för livet. Möjligheten att få slippa ur sitt gamla liv och fortsätta sitt liv vid sidan av Prins Maxon och leva med honom i ett palats för evigt. Vem vill inte missa chansen att få leva i glitter och glamor och blir en del av den högsta klassen oavsett vilken klass man kom ifrån från början. Jo, America.

 

America har det egentligen bra, hon lever fattigt, men lycklig. Hon är redan kär. Men på något sätt börjar allt det splittras när erbjudandet att bli prinsens fru, en prinsessa för America och söker lite halvt ofrivilligt in till tävlingen. Och att hon blir antagen med andra 34 st tjejer gjorde egentligen inte livet bättre för America, men hon måste göra det bästa av situationen, för det är omöjligt att hon kommer att falla för prinsen när hon fortfarande är kär i en kille där hemma. Eller?

 

Jag är en av alla ungdomar som inte växte ur prinsessålder. Jag gillar fortfarande att läsa om situationer som cirkulerar om kungadömen, borgar, hov och kungliga familjer, men jag vill inte ha det på det fjantiga sättet som det var när man var liten. Att alla prinsessor var vackra och hade tur med allt. Jag vill hellre ha de lite mer åt "vuxen" hållet. The Selection, den var ärligt talat fjantig. Kom igen, ha tjejer som slåss för att gifta sig med prinsen, finns inte ens det en sådan historia i bibeln? Och det är Hungerspelsaktigt att ha en tjej slåss för "fel" anledning.

 

Men det jobbigaste att allt är så likt annat och utförsägbart så gillar jag boken ändå. Jag irriterar mig lite på mig själv att jag gillar den med tanke på att jag pekar ut dens brister. Men jag gillar den. America (och snälla att hon heter så...) är inte en originell person, men hon skapar ändå sin egna väg i boken och är inte den som bländas av glitter och glamour. Hon vet redan vad som är viktigt för henne i livet även om hon inte har så mycket.

 

I boken är folket uppdelade efter klasser. En etta är högst upp, en åtta är längst ner. Lite som Hungerspelen med deras distrikt. De som är ettor är kungafamiljen och America som man följer är en fyra. Man kan bara byta klass om man gifter sig med en som är högre/längre än en själv (gäller då kvinnor) eller om man lyckas göra karriär i ett högre klass (gäller då män). Så det är lite gammalt tänk i boken. Det ska föreställa vår framtid, men jag tror inte på något sätt att det är en trolig framtid, snarare ett scenario som kommer aldrig hända men kanske skön att läsa om ändå(?). Men i alla fall, jag ska inte fördjupa mig i det. Det jag vill komma fram till är om America gifter sig med prinsen blir hon en etta, hennes familj kommer att få det bättre ställt, allt kommer att vara bra. Synd bara att hon är kär i fel person. Jag tycker att America är ganska smart för hon blir då uppenbart vald som en av dessa tjejer som ska tävla om prinsens uppmärksamhet, så löser hon de flesta problem utan att det ska inkluderas att hon faller för prinsen på en gång! Det gillar jag, det förvånade mig en aning. Jag gillar faktiskt att America inte känner en dragningskraft till prinsen utan försöker stanna kvar i tävlingen som hon säger "för matens skull". America är ganska kaxig, lite för väl kaxig för sitt egna bästa när hon är runt folk, men när hon är själv är det då hon är som skörast, det är när hon börjar tänka hon blir lika svag som glas.

 

Handlingen tyckte jag var bra, det som gjorde att jag kastade mig efter nästa sida. Det var ett flyt i historien som gjorde att det hände någonting hela tiden. Men man undrar vad som kan hända i ett palats där de är "inlåsta" som gör det spännande? Ja, du, det är spännande att vara med i en tävling, men det finns alltid något i bakgrunden som driver på, i detta fallet rebeller. Man får smaka på landets problem och allt som inte är lyckat i samhället. Det är ganska roligt att man får läsa om några andra än rebeller hela tiden, se ur ett annat perspektiv som ser rebeller som skurkar och barbarer. Språket i boken är inget man kan kommentera. Det är skrivet att passa in i Americas huvud, hennes berättarröst, som de flesta böcker är uppbyggda på nu för tiden.

 

Vad ska jag säga mer, jag avskyr egentligen triangeldrama, det är för jobbigt, och är lite irriterad över att boken inte fick ett ordentligt slut. Maxon, prinsen,  är lite löjlig samtidigt som jag gillar honom i smyg. Han går ju ut med alla tjejer och tycker ärligt talat det är respektlös, men det är ju det som tävlingen går ut på. Så jag sitter här och försöker lista ut varför jag gillar boken. Varför gillar jag boken när jag sitter och irriterar mig på den? God knows why, men den gjorde ett intryck på mig och jag beställde snabbt hem tvåan för att få veta hur fanken det skulle sluta! 


Like sunshine floating on water

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6

Det är något magisk med dimma

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6

It's just foggy

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6

30|52 Vi kan leta med inte finna

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

En av de bättre ställena på jorden

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4


Ni vet det där stället som gör att du slappnar av.
Det stället som får dig att le.
Det stället som gör att du kan tänka fritt.
Det stället där du är trygg.
Det stället är mitt landställe, mitt fina landställe
med alla gröna hörn och blåa vågor som omger det.

Anna Karenina - Lev/Leo Tolstoy

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Yes, I made it! Jag läste hela Anna Karenina. Jag är typ en legend. Nu sitter jag och överdriver men det var lite som ett äventyr som en kamp att ta sig igenom en rysk klassiker som Anna Karenina. Men stolt är jag och glad också för den delen, för detta var en av de finaste kulturella böckerna jag har läst. Klassiker brukar vara sega och jobbiga, men oftast har de något viktigt att säga eller en härlig handling. Och jag föll lite på mina knän för Anna Karenina. Jag kan titta på den tegelstenen och le för mig själv för det är en bok som jag skulle vilja att alla skulle läsa! Innan också vill jag påpeka att författarens riktiga namn är Lev, men det internationella namnet han har är Leo, därför slaschet i rubriken. Rätt ska vara rätt. 

 

Det man märker snabbt av i boken är att det är sjukt många karaktärer i boken som man följer och nämns och ja, det var lite förvirrande i början, men jag tycker att Tolstoy lyckades minska förvirringen väldigt mycket på ett snabbt sätt för jag var inne i boken, karaktärerna och situationerna på 100 sidor, och boken är ca 900 sidor. Huvudpersonen man följer är Anna Karenina. Hon är en gift förmögen kvinna som är varsam om allt och alla. Hon har huvudet på skaft och ordentlig. Det som kaosar runt hennes liv är den simpla kärleken. Hon tror att hon är kär i sin man som hon har en son tillsammans med. De är lyckliga och inget är fel, innan hon finner att sitt hjärta har ett annat hem, hos Vronskij. En ung greve som har bara haft tur i sitt liv att han har blivit så förmögen som han är. Och Vronskijs känslor är lika starka för Anna så hon känner att hon inte kan strunta i sin instinkt. I Ryssland på slutet av 1800-talet en skam. Det var ett bevis att man inte hade lyckas det med Gud ville att man skulle göra. Så att vara skild var inte en status man ville vara, för båda makarna.

 

Boke är skriven och utspelar sig under slutet av 1800-talet i Ryssland. Man kan läsa den här boken med avseende att veta om hur det var på den tiden, historiemässigt, men jag fastnade mer för grundhistorien. Det passade ju väldigt bra att jag höll på att läsa boken samtidigt som jag gick igenom 1800-talet runt om i världen på historian i skolan så jag drog några paralleller, men man läser Anna Karenina mest för handlingens skull. Men att den utspelar sig under 1800-talet får boken att få en fin sättning. Det är en urfin tid för miljön som samhälle. Jag älskar St Petersburg som det är beskrivet på den tiden, desamma med Moskva, lantlivet i Ryssland och så vidare. Klasskillnaderna framträder också fint och lämnar ett spår av 1800-talet, så att den utspelar sig under det här årtalet sätter sin prägel på boken, är som en ram på en tavla, rama ihop allt och ger bilden en extra guldkant.

 

All happy families are alike; each unhappy family is unhappy in its own way.Det är så hela boken börjar. Och det är också bokens tema. Att alla familjer man ser, alla relationer som man möter på så måste det finnas en svaghet, en olycka som gör att de skiljer sig från alla andra. Boken handlar inte enbart om Anna Kareninas dilemma utan också om alla runt omkring henne som är bunden till henne på något sätt. Det är bara att ta ut alla deras relationer med varandra skulle göra den här recensioner allt för lång och komplicerad, men jag vill att alla ska vara medvetna om att det är så mycket fler problem än Anna Karenina. Man får till exempel följa hennes bror också, hans fru systrar etc. Alla känner varandra på ett eller annat sätt, man ser sambanden helt enkelt.

 

Det som är bokens största dilemma är ju att man tror att man är lycklig kär och så visar sig att man finner en större kärlek i någon annan, vad gör man då? Ska man följa sitt hjärta eller försöka ignorera chansen? Det är det som Anna Karenina är mest känd för. Det som jag gillade starkt med den situationen var att Anna Karenina inte blev en fjantig tonårstjej som ville ha båda parterna som vilket kärleksroman man plockar upp nu för ungdomar, utan hon går igenom alla känslor som är logiska att känna, hon är mänsklig! I vissa lägen hatar jag henne för hennes handlingar för att hon är så girig och egoistisk, i vissa fall sörjer jag för henne med allt hon förlorar för att gå sin rätta väg. Jag tror inte många kvinnor var som henne på hennes tid, men jag tror att Leo Tolstoy har fått inspiration till allt runt omkring honom på 1800-talet då han skrev boken, att han visste nog en kvinna som var liknade Anna Karenina. Men det är min egna åsikt och inget som jag har sökt efter om det är sant, det är mest ett intryck.

 

Språket i boken är inget jag kan avgöra, boken har blivit översatt flera gånger och jag vet inte om det är översatt varje gång från originalet. Om jag vill bedöma språket på korrekt sätt  så måste jag främst lära mig ryska och finna originalhistorian. Vilket inte kommer att hända. Det som jag vill kommentera är att det ändå speglade det ryska kulturen, att man sa inte allt på ryska utan franska, engelska och latin var det vanligt att de pratade med varnadra, vissa fraser. Det framgick i boken efter hur många fotnoter som fanns över att det var ett annat språk. Jag vet att engelska och franska ansågs som ett poulärspråk och om man visade att man kunde lite höjdes ens rank.

 

Den här boken är som jag sa i början, en av de finaste kulturella böckerna jag har läst. Jag bläddrade mellan sidorna och kunde njuta av historian och inte räkna sidor till slutet hela tiden. Jag hade svårt till en början att tro att jag skulle gilla den här boken för klassiker brukar vara långa och dödstråkiga, men den här hade en krydda som ingen annan hade. Vilket krydda, ja det har jag inte så stor koll på. Kanske ni själva ska smaka och se efter för er själva? 


Lite som bloggen fick en ny haircut

 
Såhär blev det efter lite pillande hit och dit, nya idéer susande i huvudet mitt. Jag ville verkligen ha nåt nytt som jag kan vara nöjd med i ett år nu när jag är i USA för ett år så jag slipper irritera mig att det inte är en fräschare design! Om ni ser nåt fel, let me know! :)
 
Vill också ge beröm till Anna (tror jag att det var) som plåtat headern på mig och böckerna som flyger!

29|52 Sommarkänslor

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Amina och Tova
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Dying to Know You - Aiden Chambers

Canon EOS 7D + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6

 

Karl, en sjuttonårig kille är hopplöst kär. Men personen som hans känslor är starka för, Fiorella, kräver bevis, och ställer honom en rad frågor om honom och hans inställning till kärlek i sig. Men Karl är dyslektiker, men det vet inte Fiorella om. Han vill helt enkelt inte att hon ska få veta. För om hon skulle upptäcka det så ser Karl att konsekvenserna är att hon lämnar honom för att han är för dum, ovärdig för Fiorella.

 

Så Karl frågar den lokala författaren som också råka vara Fiorellas favoritförfattare om hjälp att skriva svar på frågorna-  och en obeskrivlig gripande vänskap skapar mellan de två männen. De sitter och formulerar svar på Fiorellas frågor och de båda få ett nya perspektiv på saker och ting, men frågan är hur länge det håller när de lugna som de har skapat krossas av händelser och ord?

 

Jag köpte den här boken för enbart ett syfte. Omslaget. Jag vet, det är ju så dömande som helst, men tyvärr kan inte uttrycket "Döm inte en bok efter omslaget" hålla i alla sömmar. Den här framsidan, gawd, jag är ju kär i det! Jag höll verkligen tummarna på att boken skulle vara bra, för handlingen verkade lovande. En kille som ville impa på sin tjej med att låta hennes favoritförfattare skriva hans brev till henne. Och jag gillar att prova nya böcker, speciellt nya författare som man aldrig har hört om. Detta är inte Aidan Chambers debutbok, utan hans senaste bok, och jag har inte hört ett knyst om honom innan så det var ett fint "wild card"

 

Huvudrollen besitts av två personer:  Karl, en sjuttonårig kille som är extremt kär i en tjej. Han vill inte sumpa chansen med henne och det leder oss till bokens andra huvudkaraktär som är bokens berättarröst: Författaren som jag tror man aldrig får ett namn på. Författaren är en bitter man som egentligen inte har mycket kvar i sitt liv att glädjas sig åt. Karl kommer till honom och frågar honom om en tjänst, att skriva brev som ska handla om Karl som han ska ge till hans tjej. För Karl är som sagt dyslektiker och vill inte sumpa chansen med den speciella tjejen Fiorella. Genom att författaren accepterar uppdraget så får Karl och författaren ett speciellt band. De lär känna varandra omedvetet och märker varandras sköraste punkt.

 

Boken var inte så bra som jag ville. Omslaget var bättre än boken. I hela boken så var jag som en spänd lina som väntade på att gå av, men linan blev med takt att sidorna gick slappare och till slut förstod jag att jag inte skulle förvänta mig något stort av boken. Jag hoppas lite för mycket av den, men den var mysig ändå. Jag njöt ändå att läsa den, men jag blev inte riktigt nöjd, jag ville ha mer, jag bad om mer från den. Men vad ska jag förvänta mig med en 75-årig författare som är bitter på livet tills hans möter Karl? Kanske lite, men inte överdrivet mycket. Men ändå så var det en vacker historia där man såg att både en 75-åring och en 17-åring kan utvecklas som personer. För det är inte mycket som händer i boken, det var väl där jag blev lite besviken. Det är effekten som kommer från karaktärerna som gör att boken rullar framåt. Det som jag verkligen måste berömma författaren för är att sätta ihop en gammal karaktär med en yngre på ett sådan fint och fiffigt sätt. Det beundrar jag starkt.

 

Det jag har lite svårt för är titel för boken, för det tycker jag inte har något med boken att göra. Jag hakade upp mig på den ett antal gånger och försökte också tolka det amazing cover, men kom inte med ett bra svar. Det var som att utsidan och insidan var två olika böcker. Men ska inte utsidan och insidan kopplad ihop med varandra? Det är ju ändå satta på en och samma bok... Ärligt talat så tror jag att omslaget är satt på den här boken mest för att få folk att plocka upp den. Det måste nästan vara det enda skälet med tanke på att det inte har något specifik med boken att göra i mina ögon.

 

Sammanfattningsvis så gillade jag den här boken. Den var mysig, men hade sina brister. Det var inte mycket handling, utan mer om karaktärer och deras utveckling. Magin mellan en ung och äldre karaktär trodde jag aldrig kunde vara så fin som i den här boken, men jag skulle gillat den mer om det var mer handling, mer att tappa andan för.


Bloodroose - Andrea Cremer

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4| Bokhållare: Nea
 

Men nu när den sista striden är över henne, det finns mer på spel än strider. Hon måste rädda Ren, även om det kan betyda att Shays vrede blir okontrollbar. Hon måste hålla Ansel säker, även om han har varit stämplad som en förrädare. hon måste bevisa sig som packledare, vänd mot onämnbara fasor, och befria världen från de Keepers magi en gång för alla. Och så måste beslut bestämmas om vad man ska göra när kriget är slut. Om nu Calla gör det med livet i behåll.

 

Finally har jag avslutat den här serien! Jag trodde i början med första boken att det skulle vara easy peasy, men låt oss säga att jag har fått kämpa lite mer än förväntat att ta mig igenom de här böckerna. Nightshade gillade jag start, Wolfsbane var jag verkligen inte ett stort fan av och nu tredje boken. Hur var den? Enligt mig hamnade den mellan de tidigare böckerna. För det var inte lika jobbig och irriterande som Wolfsbane men kom garanterat inte upp till Nightshade's nivå.

 

Det som gjorde att jag läste boken var att kunna avsluta serien. Det var målet. Men jag vände blad på boken efter ett tag för att veta vad som händer. Hur kommer Cremer sluta detta? Det var en spännande bok, kanske inte med den bästa handlingen - en aning förvirrande enligt mig - men lyckades ändå låsa mig lite grann. Och jag skulle inte säga att huvudkaraktärerna hjälpte till så mycket, utan i detta fallet såg jag bikaraktärerna jobb till att göra detta till en bättre bok. Deras biberättelser som egentligen inte har så mycket till historien att göra lyfte boken.

 

I hela den här serien har jag inte varit ett Shay-fan. Och det betyder inte att jag är på Rens sida, utan det betyder att jag känner att shay förgyllde inte serien. Förra boken var som en hel bok gjord för Shays skull, att man skulle få en inblick av hans liv och ge honom en chans, att jag skulle gilla honom. Men nej. Han var irriterande lurk som jag inte kunde placera. Och han drog ner den här boken i mina ögon. De gångerna han kom med i bilden var det som att det var negativa känslor över händelserna. Eller så såg jag bara inte det bra han gjorde för jag har en inte en förkärlek till honom. Och Ren visade en sida som man inte har sett genom de andra böckerna. För jag har jobbigt nog alltid gillat honom, även om jag ser att han är ett svin mot Calla, men nu fick man se en fin sida honom, den sidan av honom som förstod att Calla är hans allt och se alla hans misstag. Jag menar, om man vet att man ska gifta sig med en tjej så går man inte och hookar runt med alla tjejer på skolan innan. Jesus, det gillade jag inte. Men han fattade nu att Calla blev upprörd över det. Men alla hans dumma misstag finns ju där. Och Calla, ja hon fortsätter göra som hon blir tillsagd, hittar inte på så mycket heller. Så karaktärsutveckling i vissa karaktärer och vissa inte. Inget som jag ser lyfte boken.

 

Slutet kändes som en easy way out. Ett slut som kunde ha hänt når som helst i boken men hon valde det som ett slut för serien för - som det verkar som - att hon inte kom på något bättre. Jag tänker inte nu avslöja slutet, men till och med jag skulle kunna vara fyndig och komma på ett bättre slut än det där. Jag blev absolut inte nöjd med slutet. Det var som att dessa tre böcker var skrivna för... ingenting. Eller, ja bara för den scenen. Så, ja, jag är besviken på slutet.

 

Efter sista boken i serien så är jag inte ett fan av serien längre. Jag var inte det efter tvåan heller. Det var som att Andrea Cremer byggde ett underbart hus framför mina ögon, men fyllde inte det med fina möbler. Det blev inte bra inrett helt enkelt. Böckerna och idén var lovande i början och jag var taggad efter första boken att få veta mer, få svar på de tusen frågorna man hade, men sedan upptäcka att svaren inte var så saftiga som man hade förväntat sig eller att en fråga besvarades med en ny fråga, det var inte lika lovande längre. Och sedan att tappa intresse för karaktärer, det är inte precis bra. Det hände mig. Jag vet att det finns många som verkligen älskar den här serien, men jag är inte en av dem. Sitter nu och är lite bitter över att det inte var en sådan bra serien som man känner sig tvungen att läsa om en gång i tiden. För jag ville verkligen att serien, den här boken skulle vara bra, men visslingen inte i mina ögon. 


28|52 Vänner finns alltid bakom en för att stötta en

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Lina och Andrea
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Sydafrika: Åttonde dagen, Sydligaste av Afrika

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6
 
Detta var den sista dagen då det fanns intressanta bilder, bilder värda att visa. Sedan så stannade vi två dagar till och reste hem på den episka resan. 
 
Den här dagen reste vi runt i en minibuss och såg oss runt på kusten vid Kapstaden. Vi besökte Afrikas sydligaste udde, Godahoppsudden som den heter på svenska. Vi besökte också en fyr som då var den sydligaste placerade fyren i Afrika. Sedan också att få besöka stranden med alla pingviner, jag smälte då! Jag ville hoppa in i gruppen av pingviner och bara gosa med dem! Så fina och gick så roligt! 
 
Detta är sista bilderna från Sydafrika, och jag vet det tog a hell of a time att lägga upp alla, men jag hoppas ändå att någon har uppskattat det! Detta var som sagt en av de upplevelserna som jag aldrig kommer att kunna släppa, det var verkligen fantastisk! Om ni får chansen att göra en sån här resa så tar den! <3
 
 

Det röda guldet

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 + Canon EFS 60mm f/2.8 macro

27|52 Små detaljer, stor skillnad

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]
 

26|52 Landskap som kan fastna på hinnan

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]
 

Sommarbarnsjag

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Fotograf: Nea

  

The sea as their home

Canon EOS 7D + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6