The Maze Runner - James Dashner

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Fotograf: Pia
 

När Thomas vaknar upp i hissen, är det enda han kan komma ihåg hans förnamn. Hans minne är tomt. Men han är inte ensam. När hissens dörrar öppna, finner Thomas sig själv omgiven av barn som välkomnar honom till Glade - en stor, öppen yta omgiven av stenmurar.

 

Precis som Thomas, vet de Gladers inte varför eller hur de kom till gläntan. Allt de vet är att varje morgon har stendörrarna till labyrinten som omger dem öppnat. Varje kväll är de tätt stängda. Och en gång i månaden levererats en ny kille i hissen. Så Thomas var väntat. Men inte tjejen som kommer i hissen dagen efter. Och mer överraskande är ändå budskapet hon levererar. Något som skakar det som killarna i gläntan har byggt upp för att överleva där. Något som till och med Thomas förstår inte är bra.

 

Herregud, vilken sjuk bok... Efter all beröm och lovord den här boken har fått trodde jag aldrig att den skulle vara så sjuk som den var. Jag satt hälften av tiden och undra hur jag skulle kunna få en realistisk inblick av det hela när allt verkade flummigt för mig.

 

Det handlar om Thomas som kommer in i en labyrint med inget minne kvar. Han minns bara sitt namn. Thomas. Han kommer till en värld där unga män, nästan pojkar, har fått bygga sitt samhälle, där de har fått lära sig vad som är faran, vilka ställen i labyrinten som är trygga, helt enkelt hur de ska överleva. Jag hade svårt att komma in i en början. Allt var nytt för mig och Thomas, men Thomas verkade göra sig klokare på all ny information än vad jag blev. Det var segt för mig, speciellt med hur den världen de var i var uppbyggd. Jag fick absolut inte en bra geografisk bild i mitt huvud vilket gjorde att jag inte tyckte det verkade så trovärdigt. Plus att jag irriterade mig på Thomas från första början, det antar jag inte är en bra början...

 

Handlingen i sig imponerade inte på mig, det var snarare den största anledningen varför jag läste vidare för det var det enda som kanske kunde bli bra, kunde växa sig starkare och bli någonting för jag märker att detta är inte en karaktärsdriven historia. Allt hänger på dramat och hur man kommer till målet, men är jag impad? Nopp. Är jag hård? Känner mig inte det, utan jag är bara en besviken läsare som inte riktigt kan bli klok på den här boken, varför alla älskar den, that's all.

 

En sak som jag inte kan bli klok av är att det finns bara en kvinnlig huvudperson. Hon heter Theresa och är en av de sista personerna som kommer in i Labyrinten. Och när den enda kvinnliga karaktären finns så hoppas man på att hon är en som har lite krut i sig, står upp för den hon är, behöver inte vara beroende av sitt utseende utan stråla i sig. Men nej. Nej. Nej. Vilken flopp för mig. Om man väljer att ha en tjej så måste det vara en grym karaktär som inte blandas in i det grå i bakgrunden. Det gör att det spelar ingen roll att hon är en tjej, utan hon kunde lika väl vara en kille som alla andra är i boken. Det som Dashner tyvärr missa är att låta läsaren "bry sig" om karaktärerna. Jag kände inte att jag kunde relatera, tycka synd, älska eller hata någon karaktär. Och det är en stor guldnyckel för att lyckas med en bok enligt mig. Oavsett vilka känslor man har för karaktärerna så måste det finnas någon känsla som binder läsaren och boken samman, right?

 

Det som jag tycker är jobbigt är att jag tycker att handlingen var skum, men genom slutet som lämnade boken lite som ett öppet sår, så vill man får svar och veta mer, och stänga det såret. Men att ta mig igenom ännu en sådan bok som jag har gjort nu för att få ett svar, hell no. Då finns det nog bättre lämpade böcker för mig.  




We Are Not Living in America - yet

I slutet av augusti har jag fått ett tidigast datum då jag sticker. Jo, jag sticker till USA som utbytesstudent och jag ska stanna där i nästan ett helt år! Jag är grymt taggad inför det och det kommer verkligen bli en upplevelse och milstolpe i mitt liv. Jag ska åka dit för att studera ett år på High School och uppleva den amerikanska kulturen och bli av med några myter om amerikaner och kanske märka att vissa myter är sanna. 
 
Jag har en ganska mycket information som jag tänkte att jag skulle dela med er allihopa för jag kommer att fortsätta blogga på den här bloggen medan jag är där, det är nog här jag kommer att uppdatera mig som mest  för jag kommer inte orka upprepa samma historia för alla själar hemma i chatten så allt kommer att komma här! Så ni kanske redan har redan listat ut att det inte kommer blir mycket bloggande om böcker och foto, men det tror jag att ni kan leva med ;)
 
Jag åker med STS för er som undrar, och jag säger att det är verkligen a hell of papers man måste fylla i, jag vet inte hur många gånger jag har fått upprepa mina personuppgifter, men jag tror det är ganska värt det! ;) Genom STS så kan man få sin placering ganska tidigt men man kan också få den två veckor innan man åker! Det varierar, men jag hade turen att få min redan i slutet av mars månad. Jag är överlycklig över vart jag kommer att bo och familjen jag har hamnat i! Samt att jag ska bo tillsammans med en annan utbytesstudent som kommer från Tyskland. 
 
 
Jag vet själv exakt vart jag ska bo, jag har adressen så jag har gått runt på Google Maps med den här lilla gubben på gatan jag ska bo och det är verkligen svinmysigt! Jag kommer garanterat försöka ta mig till Seattle för det finns så många böcker och filmer/tv-serier som utspelar sig där och det ska vara en häftig stad i sig! Som sagt om det är möjligt så vill jag ta mig till Vancouver som då ligger i Kanada precis ovanför Washington State, sen också om det är möjligt att besöka Forks. Jag vet! Twilightstaden men jag vill banne mig säga till mina barn att jag har varit där om de någon gång stöter på Twilight när de läser (för de ska banne mig läsa!). 
 
Så, det var min check-up för den här gången. Jag har mer att berätta, t.ex min skola, mina förväntningar, min familj och annat, men det blir nästa gång. Om ni redan har några frågor är det bara att kommentera ;)

Anna and the French Kiss - Stephanie Perkins

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Anna ser fram emot hennes sista år i Atlanta, där hon har ett bra jobb, en lojal bästis, och en kille som det verkar som att det är mer än på G med. Vilket är varför hon är inget annat än glad över att skeppas över till Europa, till en internatskola i Paris - tills hon möter Étienne St Clair. Smart, charmig, vacker, Étienne har allt ... inklusive en flickvän. Men i ljusets stad, så har önskningar ett sätt att besannas. Kan ett år vara tillräckligt för att romansen att blomstra i en stad som Paris??

 

Vem har inte hört om den här boken liksom? Jag vet inte hur länge det har varit en hype om just den här boken, troligen mer än ett år, men jag har inte orkat läsa den under hypen som höll ett bra tag, men la sig lite fint så jag kunde läsa den, för det som ni ska lära er om mig är att jag inte kan läsa en bok som folk hypar om för då försöker jag bara peka up bokens brister istället för att se allt gott som alla andra ser. Men man måste läsa hypeböckerna och få sin egna åsikt, som jag nu har gjort.

 

Jag vet inte om någon av er har drömt om det, men jag hade ett tag en minidröm om att bo på ett internat som Anna gör, fast kanske inte i ett land som Frankrike där man har noll koll på språket och kan inte ens uttala alla ord eller skapa de ljuden som behövs för att uttala. I alla fall så gjorde Anna helt enkelt det som jag ville, åka på internat, även om hon inte var så kry på idén. Där möter hon nya kompisar, bland annat personen som gör att boken är en hype:  Étienne St. Clair. Killen som får vår fina huvudinnehavare att få gelében.

 

Det som gjorde att jag gillade boken, för ja, jag gillade boken till ett viss mått, var att de mesta som hände var naturliga saker i relationer, att vissa inte klickar, att man överanalyserar (oftast som tjej då), går får en känsla till en annan och så vidare. Också den här paniken över att man ska försöka hålla kontakt med de som är kvar där hemma och känna sig efter på den fronten bara för att man inte är där. De händelserna var verkligen realistiska.

 

Anna Oliphant, huvudpersonen var en tjej som fortfarande stod lite lutade över sina bambiben men blev tvungen att sparka av dem när hon kom till Paris. Paris, en stad fylld med hopp. Men först, vad fan är det för efternamn hon har?! Jag läste hela tiden elephant eller så tänkte jag på olifanterna i Sagan om Ringen. Så jag hakade upp mig på det, även om det är rätt så häftigt så ville inte min hjärna vänja sig vid det. Anna i sig var en vanlig amerikansk tonåring som jag egentligen inte tål till en viss mängd, men hon blir utblandad med annat nationellt blod. För egentligen så gör inte karaktären Anna något speciellt i boken som höjer upp den, utan det är kombon av karaktärerna och handlingen.

 

Jag ska ge mig ett försök att förklara det magiska bakom boken, magin som gör den magisk. Ètienne St.Clair. Jaha, det var ganska lätt. För att just den här personen lyfter upp boken är inte så förvånansvärt. Det är en charmig pojke som pratar brittiska med en charmig personlighet. Jag säger bara: "FINALLY en kille som inte är en dum bad boy!". Jag förstår inte fullt ut hur det blev så bra med hjälp av bara en karaktär, men det lyckades.

 

Detta är enligt mig en sommarbok upp till dagen! Den är mysig, romantiskt och en lättsam bok till sin egna gräns. Man fastnar lätt för berättarrösten och behöver inte anstränga sig för att komma ihåg någonting. En bok värd att läsas egentligen oavsett årstid, men mest mysigast på sommaren enligt mig. Och en bok till de som gillar Paris och franska språket för det lovar jag att man möter på i den här boken!


25|52 Årets ljusaste natt

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]
 

Jag älskar blomkransar!

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Bilder tagna av min kära mor

 
En glad midsommar till er allihopa! Efter att ha vaknat upp med feber så blev detta ändå en bra midsommar när jag väl proppat i mig ett antal tabletter som gjorde att jag mår hyfsat! Tyvärr blev det inte ett midsommardopp som jag brukar köra på! Men jag vadade lite grann i alla fall ;) Hoppas ni alla som läser bar en krans även om ni inte är så stort fan över att springa runt en stång som jag! 

Wonder - R.J. Palacio

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Anna som har plåtat

 

August (Auggie) Pullman föddes med en missbildning i ansiktet som hindrade honom att gå till en vanlig skola, tills nu. Han är på väg att börja femman på Beecher Prep, och om du någonsin har varit den nya killen då vet du hur svårt det kan vara. Saken är Auggie är bara en vanlig grabb, med ett extraordinärt ansikte. Men kan han övertyga sina nya klasskamrater att han är precis som dem, trots första intrycket de får av honom?

 

"Wonder" är en bok som jag inte vet hur många gånger jag har vridit och vänt på den boken innan jag beslutade mig för att köpa och läsa den. Jag förstod redan från början att detta är inte en lättsam roman, en sådan man kan bara mysa med och må bra av. Detta är ett budskap utskrivet till en bok. Det handlar om August, en tioårig kille som alla tittar snett på med fasa i blicken. Redan i första kapitlet så säger han "I won't describe what I look like. Whatever you're thinking, it's probably worse." Genom att en tioårig grabb säger så om sig själv förstår man vad boken kommer handla om. Det är absolut inte så att han har något handikapp, han ser bara inte ut, som det vi i samhället kallar, "normal".

 

Boken bär som sagt på ett viktigt budskap, att inte döma boken efter ens omslag, men jag förstår att det är grymt svårt att inte göra det! Tänk er själva! Man dömer folk varje dag, har fördomar om varenda en som man passerar på gatan! Det går inte att undvika, men man kan alltid dölja det! I den här boken får man alla reaktioner, från den som försöker dölja bedömningen till de som öppet avskyr August bara för hans utseende. För det är som Summer, en tjej som går i samma skola som August uttrycker sig: "He's just a kid. The weirdest-looking kid I've ever seen, yes. But just a kid." Och det är så många vuxna som dömer i den här boken och det är en stor sanning i sig. Jag vet redan själv som ungdom att vuxna dömer barn och ungdomar varje dag, det känner man, och värre måste det vara för August. Under hela bokens gång ville jag kliva in i historien och vara vid hans sida hela tiden och skrika till folk "Vad glor ni på?!". Men mest av allt ville jag sitta bredvid hans syster och hund.

 

Självklart förstår man redan komplikationerna, vad som kommer att hända, vad problemen finns. Men det är inte därför man läser boken. I alla fall inte jag. Jag ville läsa boken mest för att se hur alla andra förutom August reagerar och agerar. Jag ville veta hur hans vänner förhåller sig till honom, hur hans syster är mot honom, hans föräldrar, samhället? Min favoritkaraktär i boken är Via, August syster , och utan att säga för mycket så tycker jag att hon hade också en kämpig situation, att det blir automatiskt att ingen ser henne bara för August får de mesta av uppmärksamheten, att hon själv har fått lära sig hur hon ska leva sitt liv, inte fått hintar av sina päron om det.

 

Genom den här boken så blir jag påmind, som jag alltid blir varje dag, hur fuckade vi människor och samhället är. Att vi inte kan tåla lite annorlunda saker ibland, utan stöta bort det som det skulle vara jordens undergång som fanns i den människan. Det värsta är att jag vet att jag själv troligen skulle reagera så där! Jag skulle nog inte göra det uppenbart, men hålla mig undan skulle jag nog. Det är verkligen en viktig läxa till oss alla som läser boken, så läs boken , både på gott och ont, men bli upplyst och påmind om hur det kan vara för sådana som August! 

 

 

MELINA MARCHETTA

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Min lycka är ganska stor och fullständig! Jag har träffat freaking Melina Marchetta! :O :D 
Och jag vet, jag blir inte bra på "kändisfoton", ser lite spänd och överlycklig ut ju, men det kanske är charmen i sig??
 
Melina Marchetta var på Sverigebesök i måndags på PUNKTmedis och självklart satt jag i publiken! Hon var verkligen en underbar talare och berättade historier som lyssnarna ville verkligen höra! Hon visste hur man skulle fånga ens intresse! Jag skulle lätt kunna lyssna på henne igen! 

Sydafrika: Sjunde dagen,

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 

På dessa bilder befinner jag mig i Kapstaden, staden där två hav möts. Kapstaden var ändå en stad som imponerade på mig under de få dagar jag var där, men tillhör inte till mina favoritstäder som London, Alcudia och Valletta. Första dagen där åkte vi runt i staden med en guide, han visa oss de färgglada kvarteren som ni se rpå bild ovanför. Han berättade också mycket om stadens historia, alltså mest om apartheid och jag fick ännu ett intryck av resan som inte riktigt har lämnat mig än och frågan är om det kommer att göra det. Jag har bara vetat grundkärnan av det hela, men att få veta smådetaljer gjorde det lika intressant som att läsa om andra världskriget, så det finns på min lista över historiska saker jag vill forska mer om! 
 
En del av den dagens trip var att besöka en förort till Kapstaden som hette Langa. Det var som slummen. Där upplevde jag verkligen ännu ett intryck som aldrig kommer att lämna mig. Många barn sprang runt på gatorna, yngsta var de som hade precis lärt sig att börja gå! De började följa efter min grupp och började hålla oss i våra händer och ville ha vår uppmärksamhet. De fångade verkligen min. Vår guide berättade att barnen får inte tillräckligt med uppmärksamhet hemifrån och därför söker efter kontakt någon annanstans, alltså hos oss, och jag gav dem verkligen all min tid hos dem!
 
Bilden som finns ovanför med mig och några av barnen är ett bevis på det finaste minnet jag har från resan. Det är inte jag som har tagit fotot. Det är ett barn i Langa som höll i en kamera troligen för första gången i sitt liv för hen förstog inte riktigt vad man gjorde med den, men var verkligen irvig att prova. Alla slet i min kamera och jag lät de flesta prova även om jag var rätt så rädd för att de skulle tappa den. Så nu har jag ca 100 bilder på samma sak för de höll bara in knappen, men de är de mest betydelsefulla bilderna på resan! <3
 
På slutet av dagen, när guidningen var slut beslöt min familj och två andra par i min resgrupp att vi skulle ta guidningen i våra egna händer och åka upp på The Table Mountain/Taffelberget. Det är ett platt berg (no shit, Sherlock) vid Kapstaden som ger en otroligt vacker vy över hela staden och lite till!! Det var verkligen amazing, men jag fick troligtvis solsting och mådde inte så bra på slutet där och var ganska glad för att åka hem och vila då. Enda gången under resan jag mådde dåligt och det höll enbart i några timmar så jag klagar inte mkt i efterhand ;)

24|52 Först till kvarn

Canon EOS 7D + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Sommarkänslor

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 

Sydafrika: Fjärde-Sjätte dagen, I djurens våld

Canon EOS 7D + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6
 
Det här var bästa delen av resan enligt mig! Mest för detta är min barndomsdröm! Detta är det som jag har velat göra sedan jag var liten! I två och en halv dag så åkte vi på safari i Kruger National Park i nordöstra Sydafrika som var lika stort som Blekinge och Småland tillsammans. Ni förstår då att det var ett vääldigt stort område så det var inget man kunde dra igenom på några dagar. Men det var sjukt magisk ändå! Jag är så facsinerar fortfarande över hur nära vi kom djuren, hur nära inpå jag var dem! Jag använde mig liksom av ett objektiv som kom enbart 250 mm!! :O Jag var helt uppslukad de dagarna och grät några gånger av glädjetårar! Det som jag garanterat kommer att minnas mest av de här tre dagarna är att jag har hållit i en kameleont, hade en noshörning gåendes 5-10 meter framför mig (då grät jag), såg en leopard (grät där med) och hyenavalparna som jag så störtsöta (bilden längst ner)!!! Jag känner nu att jag kan säga att my life is completed!! <3 <3 <3

23|52 En milstolpe i livet (för vissa)

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

22|52 Vi är åskådare för andras drama

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

21|52 Ta med showen hem

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]