{ Foto- och bokblogg á la Frida -

The Maze Runner - James Dashner

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Fotograf: Pia
 

När Thomas vaknar upp i hissen, är det enda han kan komma ihåg hans förnamn. Hans minne är tomt. Men han är inte ensam. När hissens dörrar öppna, finner Thomas sig själv omgiven av barn som välkomnar honom till Glade - en stor, öppen yta omgiven av stenmurar.

 

Precis som Thomas, vet de Gladers inte varför eller hur de kom till gläntan. Allt de vet är att varje morgon har stendörrarna till labyrinten som omger dem öppnat. Varje kväll är de tätt stängda. Och en gång i månaden levererats en ny kille i hissen. Så Thomas var väntat. Men inte tjejen som kommer i hissen dagen efter. Och mer överraskande är ändå budskapet hon levererar. Något som skakar det som killarna i gläntan har byggt upp för att överleva där. Något som till och med Thomas förstår inte är bra.

 

Herregud, vilken sjuk bok... Efter all beröm och lovord den här boken har fått trodde jag aldrig att den skulle vara så sjuk som den var. Jag satt hälften av tiden och undra hur jag skulle kunna få en realistisk inblick av det hela när allt verkade flummigt för mig.

 

Det handlar om Thomas som kommer in i en labyrint med inget minne kvar. Han minns bara sitt namn. Thomas. Han kommer till en värld där unga män, nästan pojkar, har fått bygga sitt samhälle, där de har fått lära sig vad som är faran, vilka ställen i labyrinten som är trygga, helt enkelt hur de ska överleva. Jag hade svårt att komma in i en början. Allt var nytt för mig och Thomas, men Thomas verkade göra sig klokare på all ny information än vad jag blev. Det var segt för mig, speciellt med hur den världen de var i var uppbyggd. Jag fick absolut inte en bra geografisk bild i mitt huvud vilket gjorde att jag inte tyckte det verkade så trovärdigt. Plus att jag irriterade mig på Thomas från första början, det antar jag inte är en bra början...

 

Handlingen i sig imponerade inte på mig, det var snarare den största anledningen varför jag läste vidare för det var det enda som kanske kunde bli bra, kunde växa sig starkare och bli någonting för jag märker att detta är inte en karaktärsdriven historia. Allt hänger på dramat och hur man kommer till målet, men är jag impad? Nopp. Är jag hård? Känner mig inte det, utan jag är bara en besviken läsare som inte riktigt kan bli klok på den här boken, varför alla älskar den, that's all.

 

En sak som jag inte kan bli klok av är att det finns bara en kvinnlig huvudperson. Hon heter Theresa och är en av de sista personerna som kommer in i Labyrinten. Och när den enda kvinnliga karaktären finns så hoppas man på att hon är en som har lite krut i sig, står upp för den hon är, behöver inte vara beroende av sitt utseende utan stråla i sig. Men nej. Nej. Nej. Vilken flopp för mig. Om man väljer att ha en tjej så måste det vara en grym karaktär som inte blandas in i det grå i bakgrunden. Det gör att det spelar ingen roll att hon är en tjej, utan hon kunde lika väl vara en kille som alla andra är i boken. Det som Dashner tyvärr missa är att låta läsaren "bry sig" om karaktärerna. Jag kände inte att jag kunde relatera, tycka synd, älska eller hata någon karaktär. Och det är en stor guldnyckel för att lyckas med en bok enligt mig. Oavsett vilka känslor man har för karaktärerna så måste det finnas någon känsla som binder läsaren och boken samman, right?

 

Det som jag tycker är jobbigt är att jag tycker att handlingen var skum, men genom slutet som lämnade boken lite som ett öppet sår, så vill man får svar och veta mer, och stänga det såret. Men att ta mig igenom ännu en sådan bok som jag har gjort nu för att få ett svar, hell no. Då finns det nog bättre lämpade böcker för mig.  




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback