Just so you know...

iPhone 4S + Instagram
 
Hejsan alla fina glada personer som finns där ute!! Jag kom pa nu att jag har inte skrivit nagot pa bloggen om att jag inte kommer att blogga pa ett bra tag. Är just nu i München, har mellanlandat där. Mitt slutdestination är Sydafrika!! Verkligen en stor dröm kom blir sann!! :D :D :D Sa jag kommer inte blogga pa en och en halv vecka, men jag menar, vem sörjer? Jag har ju inte varit sa aktiv pa senaste tiden heller för den delen ;) Men alla som läser detta, ni far ha en underbar pask!! (Och nej, tyska tagentbordet har inget a men ä och ö finns)

13|52 Självsäker

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Reflect it

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Norstedts kör på ännu en sådan bok...

 
Jag tror inte många har hört talas om den här boken. Jag hade inte själv hört om den förrän förra veckan. Den här boken, den är lika speciell som Fifty Shades of Grey. Och, ja ni som listade ut det, den här boken är en fin erotisk bok. Som har nu blivit översatt till svenska... Av Norstedts.... Jupp....
 
Vet inte till vem jag har sagt det här på bloggen, men jag lekte lite spådam när Fifty Shades kom ut och sa att man egentligen kan bara vänta sig mer erotiska böcker i framtiden. Det är den nya trenden tror jag! Och den här boken verkar uppfylla min profetia lite grann. 
 
Genom att jag har läst Fifty Shades och överlevt det (men mindre skador) så tänkte jag att jag kunde läsa den här med, bara rent utav att jag är ganska nyfiken av mig, gillar att vara först med saker och ting och vill har snabba svar. Läste den på en dag (på engelska) och jag kan säga er att jag är inte så säker på om den här var värre eller mesigare än Fifty Shades. Den var nog snarare mer... explosiv? Nä, inte rätt ord. Problemen och sexet i den här boken var mer allvarsamma kanske man kan säga. 
 
Det jag verkligen tycker att facsinerande med de här erotiska böckerna jag har läst hittills är att en/flera av huvudrollerna har något psyskisk problem, trauma av något slag som påverkar dem så totalt mycket, och det är dem historierna som jag fastnar för. I "För dig blottad/Bared to you" så har huvudpersonen Eva ett sådant som jag tror är tyvärr en vanlig sak i dagens samhälle. Vad det är för ni googla eller läsa om, det var är vad ni föredrar.
 
Meningen med det här inlägget är att först informera er att en ny erotisk bok är ute på svenska marknaden som jag tror kommer göra succé såsom Fifty Shades gjorde, och att förvarna er alla om att erotiska böcker kommer att bli den nya trenden inom bokvärlden. Så, det var min profetia och allt för mig efter typ två veckors tystnad.........

Vulnerable

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Grönt och fint

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Lekte lite idag med kvistar som mamma hade klippt bort från växter som finns runt om i hemmet. Tyckte det var passande att leka "Moder Natur" med tanke på att det var Earth Hour igår och att jag går i en naturmiljö-klass ;) Så det blev grenar i håret och extremt mycket smink!

12|52 Greppa tag om verkligheten

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Skuggan av sig själv

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

11|52 Se världen från ett annat ljus

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

10|52 Fastfrusen i tiden

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Discover the world with me!

Canon EOS 7D +Canon EFS 17-85mm f/4-5.6

Just One Day - Gayle Forman

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Skyddade, amerikanska Allyson åker sommaren innan hon ska börja på collage med hennes bästa vän till England för att minnas sommaren innan collage. Där möter hon en holländsk skådespelare som spelar upp Twelfth Night av Shakespeare framför hennes ögon. Han erbjuder en dag, en dag i Paris, en dag med honom, en dag där hon ska glömma vad tid är för något. Men man kan inte bara glömma bort tiden så lätt, för dagen efter kommer och de skiljs åt på ett sätt som inte förväntades. Allyson åker hem och börjar collage, men just den dagen kan hon inte glömma. Hon kan inte radera den dagen, för hon fick aldrig svar på vad som hände med honom, den dagen hon vaknade upp utan honom i Paris. 
 
Det här är verkligen garanterat den mysigaste boken jag har läst i år! Hela storylinen var bekant i sig, men boken levde verkligen, jag trodde jag var i Paris, jag kunde verkligen känna ordens vikt och boken blev som minne som återuppspelade sig. 
 
Det som jag tycker är mäktigt är hur Gayle Forman speglar att en dag kan göra skillnad i ens liv. Det är det som det gör för Allyson. Hon kan inte riktigt släppa den enda dagen hon var i Paris, hon kan inte riktigt släppa vad som hände med Willem. Det kunde jag inte heller göra för man kände att något var... off. Att den dagen inte var så perfekt, men lämnande positiva som negativa spår. Jag vill inte avslöja för mycket vad som händer den dagen i Paris, men det är tillräckligt mycket som får Allyson att tänka efter om hon ska åka tillbaka bara för att få reda på vad som hände. Det är extremt modigt av Allyson, en person som växer från ungdom till vuxen till sinnet under bokens gång att sedan bestämma sig för att åka tillbaka med egentligen inget att gå på. 
 
Det som jag känner mig lite förvirrad av är att när Allyson är i Paris så skapar hon som ett alterego med hjälp av att Willem, holländaren, påstår att hon är likt en skådespelare som kallades Lulu. Det blir som ett smeknamn för henne den dagen, dagen hon vågar sig på det som aldrig skulle vågat på. Allyson påstår att det alteregot stannade kvar i Paris. Men det är som Allyson ville verkligen vara Lulu istället för den hon är. Det är antingen en liknelse i boken till att Allyson har ett svagt självförtroende, något hon vill bli av med och försöker ersätta det med Lulu. Men jag är inte fullt ut säker. Men det som är säkert är att Allyson kan spela olika roller med säkerhet, men att spela sig själv, att vara sig själv suger hon på. En upptäckt på färden helt enkelt.
 
Sedan att det äntligen finns en bok där det är så tydligt att folk växer ifrån varandra. Allyson åker ju ursprungligen på den här semestern med hennes bästa vän, Melanie, och de är verkligen bra kompisar, men när de båda börjar på två olika collage så hände det där som man verkligen hoppas på aldrig kommer att hända med dina bästa polare med händer - man växer ifrån varandra. Jag har själv växt ifrån barndomskompisar som jag fortfarande älskar för den vännen de var för mig, men har inget gemensamt med längre. Det är sorgligt, men naturligt och jag är så glad att det finns med i den här boken. Att det inte bara blir så att vännen försvinner från handlingen utan det händer också något på den fronten. 
 
Jag måste också få nämna lite om Willem, killen som drar med sig Allyson till Paris. Han blir som en sådan mystisk person under hela boken och det besvärar mig inte allt för mycket. Det fick mig egentligen bara att fortsätta läsa. Jag älskade verkligen hur han blev gestaltat - en ensam, resande, skådespelande player som alltid är på väg någonstans - och bilden av honom ändrades hela tiden. Jag undrade väldigt ofta om han verkligen var den där playern som det låter som han är eller om det fanns en annan sida av honom. För en player pratar väl inte om kärlek på det sättet som han gjorde med Allyson, eller gör han det med alla tjejer som han träffas? Mystiken och frågetecken finns kvar tills slutet av boken, fler väcks av slutet. 
 
Slutet. Alltså slutet. Det var verkligen som en dörr som öppnades men stängdes med en smäll framför näsan på en, på ett positivt sätt. De första 30 sekunderna hatade jag slutet, men efter det sitter jag och ler så fort jag tänker på slutet (alltså just nu). Att författare fortfarande vågar göra så gör att jag ler ännu mer för slut med ett slutet slut, det finns redan för många av dem. Jag vill nog hellre ha den här typen av slut, lite öppet med en cliffhanger hängandes i luften. Så ge mig bara den andra boken så kommer jag bli jävligt glad!
 

Sidor: 369
Serie: Just One Day #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Definitions, Random House
Utgivningsår: 2013
Första meningen: "What if Shakespeare had it wrong?"


Uppe bland bergen

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 | Saalbach, Österrike
 

I Heart You, You Haunt Me - Lisa Schroeder

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Ava kan inte se honom, eller röra honom. Det är inte så konstigt. Han är ju borta. Men hon kan höra honom. Känna hans närvaro. Men är det bara i hennes huvud? Har hon börjat bli knäpp? Det känns i alla fall inte som att det är normalt att känna av sin döda pojkväns närvaro, speciellt när man försöker gå vidare med sitt liv. Men hur blir man av med sin pojkväns vålnad?

Detta är Lisa Schroeder debutbok, hennes första boken som är uppbyggd som alla andra av hennes böcker, på versform. Versformen är den finaste formen på en text, jag smälter för det för att man är väl medveten om att leka med så få ord men ändå bilda en historia, känslor och relationer som man kan förstå, damn, det är svårt. Den här boken var väldigt kort, ca 200 sidor lång, men ändå med så få ord så lyckas Schroeder skapa en sådan vacker historia. Men logik-jag sitter lite och skakar på huvudet. Ens pojkvän som vålnad? Noooo.... Don't think so.
 
Lisa Schroeder har tidigare touchat temat sorg och detta blir då inte hennes starkaste bok om det. Jag personligen har fortfarande Chasing Brooklyn som favorit för den berörde mig som mest, men ändå hur än situationen ser ut så är sorg helt enkelt sorg. Den här handlingen blev svag för mig för jag satt och irriterade mig på att Ava kunde känns hennes pojkväns närvaro samt höra honom då och då. Jag kan förstå det där med närvaro, men höra röster? Hur realistisk är det? Inte så i mina öron. Men jag tror fullt ut på att man kan känna ens närvaro, likaväl som man kan känna någon kliva in i ett rum bakom ens rygg, man känner bara av sånt. Karaktärerna kom man snabbt in i. Ava och hennes pojkvän Jackson verkade verkligen vara meant to be med sitt interskämt "I dare you", även om det blev Jacksons slut på det hela. Men det var inte just de karaktärerna som man kommer att komma ihåg och jämföra med andra böckers karaktärer. Utan de vara personliga för bokens skull. Det som var skönt med boken var att det inte var så många karaktärer inblandade för att få historien att gå framåt. 
 
Det som jag tyckte var lite synd med boken var faktiskt att den var så kort. Genom att det var versform så läste man boken på så kort tid och gav inte en tiden att tugga lite på handlingen. Så om man kunde ha utvecklat den lite till så skulle det vara perfekta mysboken av Schroeder. Men det är hennes första bok och allt kan inte vara perfekt på första försöket, right? 

Sidor:b 226
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon Pulse
Utgivningsår: 2008
Första meningen: 

"I've never been

to a funeral

until today."

 

Mystic City - Theo Lawrence

 Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Aria Rose är den yngsta i en av de två rivaliserande familjerna i Mystic City. Hon är trolovad till Thomas Foster, hennes föräldras svurna fiender. Förbundet mellan de två familjerna kommer att lägga flera års av konflikter och politikstrul i vägen och skapa en ny stad med nya regler. Men allt detta kommer inte Aria ihåg. Hon har precis vaknat från en överdos och hennes minnen sviker henne varje gång hon ser på Thomas. Inget minne finns av hur de träffades, hur de blev kära i varandra, hur hans frieri var. Allt är som en blank bok. Hon har svårt att förstå att hennes föräldrar henlt plötsligt tillät henne att ens gifta sig med deras svurna fienders son. Det är först när Aria möter Hunter som hon börjar få glimtar från sitt försvunna minne och börjar förstå att det är han som håller nyckeln till hennes förflutna. Besluten hon tar för att söka upp hennes minnen kan antingen betyda att hon räddar en stad från undergång eller låter sjunka djupt ner i havet...
 
Mystic City, mest en sådan där bok som är sprillans ny och verkar intressant, men man börjar förstå när man väl håller boken och ska börja på den att den kommer bli som vilken dystopi som helst. Jag hade rätt som fel om den här boken. Jag älskar att man börjar hela boken med att Aria försöker tvinga sig fram dessa minnen som ska fylla i henne varför hon helt plötsligt skulle få för sig att trolova sig med Thomas Foster. Att hon har varit med om en överdos av något de kallar Stic, well till och med jag fattar att det är inte just så hon förlorade sina minnen. Det finns troligtvis en baktanke, information som hennes föräldrar håller hårt om. Även om jag listade ut slutet extremt fort så var det spännande och roligt att se hur de ledde till det hela. Det som förvånade mig var nog att det blev våldsammare än vad hade anat. 
 
Händelseförloppet var bra, hade ett flyt som rann i hela boken och det blev inte stelt eller tråkigt någon gång. Det enda som jag vill kommentera på handlingen som stack ut var att det var rätt så absurt, men det gick inte över gränsen till att bli dåligt, utan höll sig på kanten lite då och då. Det som jag syftar till att det kunde vara absurt var föräldrarnas handling och Thomas reaktioner ibland. Har människans sätt att se på saker ändrats på så kort tid? Självklart förstår jag att människan automatiskt odlar ett nytt tänkesätt för varje nya samhällsuppdelning och styrning, men som coolt att Arias päron var lite psyko så var det också absurt. Moderkänsla av något slag borde finnas kvar i den form som den är idag, right? 
 
Det som jag kände kunde gå till överdrift med boken var det här med att vissa skulle ha som X-men krafter, vilket gjorde dem speciella. Dude, no. Varför? På något sätt var det nog det som gjorde att boken föll lite. Varför kan itne fler folk skapa dystopier som inte just baserar sig på fantasy och sci-fi grunder, utan dagens samhälles synvinkel på framtiden och våra konsekvenser på framtiden? Jag vet att ni kommer att protestera mycket mot mig att det finns många sådana böcker, men ärligt talat, finns det inte mycket i de böckerna som inte stämmer till dagens logik och efterföljder? Jaja, X-men krafter kan vara coolt men göra det som skiljer människor åt, varför liksom göra en sådan stor skillnad på det hela? Jag förstår att blir enklare och innebörden att de är det för handlingens skull passar bra, men ändå! I historien har revolutioner och samhällsförändringar hänt av vanligt folk. Varför komplicera det med att lägga till krafter? Jag säger inte det här som värsta dissen, men jag suckar lite lätt för att det var tvunget att vara något påhittat som skiljer folk i den typen av samhälle. 
 
Karaktärerna i sig var inte fullt ut intressanta. Den enda som jag faktiskt undrade lite smått över är just Thomas. Killen som Aria inte kommer ihåg att hon ska gifta sig med. Han har garanterat ett förflutet jag gärna skulle vilja glutta på för det är en scen som påverkar mig mycket, där han går från att vara irriterande liten bastard som inte ens kan visa upp att han vill vara make till henne till att får en kropp och själ i mina ögon. Scenen där han försöker förklara för Aria vad hon ska göra för att minska på alla sina problem hon skapar när hon försöker leta reda på sina minnen, följa efter Hunter som hon inte ens vet något om. Aria som karaktär och huvudperson är enbart intressant genom att hon har tappat sitt minne och man följer med henne när hon hittar vissa pusselbitar, att hon börjar också hitta sin egna ståndpunkt. Det som jag vill ge lite beröm för är att Theo Lawrence la en skugga till varje karaktär som säger att man inte kan lita på dem. Jag hade svårt att lita på många karaktärer, många lurade mig också med vilken sida de stod på. 
 
Sammanfattningsvis så var det en bra dystopi. Det som jag irriterande mig på var att de blandade inte X-men krafter, men tyvärr skulle det inte heller plockas bort från handlingen för det är innehållets största ingrediens.

Sidor: 397
Serie: Mystic City #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Delacorte Books
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "So little time is left."


9|52 Saknad

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Kallocain - Karin Boye

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Kallocain är en roman skriven 1940 av Karin Boye har självfallet som alla andra böcker från den här tiden ett inflytande från Förintelsen och andra världskriget. Den här boken ska mest syfta Tysklands utveckling i samhället, det som var en del av upptrappningen till Andra Världskriget. Boken är solklart en samhällskritik till samhället och omskapad till en dystopi/framtidsvision. Man får följa forskaren Leo Kall som i början av boken har kommit på ett sanningsserum som skulle hjälpa Världsstaten avslöja alla medborgares innersta tankar. Samhället är redan nog kontrollerat, övervakat till varje minsta detalj, en totalitärstat, så varför inte komma in ännu ett steg? Leo är trogen till Staten, men när hans fru och arbetskollega börja tvivla på staten, så gör Leo desamma. 
 
Vad ska man säga? En klassiker i dystopiform med inflytelser från andra världskriget. Hur många såna finns det inte? Men jag är inte fel ute med att säga att detta är en roman som påverkade svenska litteraturen. Eller snarare var Kallocain viktig för Sverige. Kan inte påstå att Kallocain kan ha blivit så populär utomlands. Men jag är lite trött på dystopier och att från svenska ämnet i skolan så får jag enbart läsa böcker som denna. 
 
Men detta var absolut inte slöseri med tid, utan lite intressant emellanåt. I ett sådant totalitärt samhälle där tankar och ens egna ord är nästan olagligt, det skapar en annan syn på människan. En människa som inte våga fråga emot, vill impa på Staten som ingen vet vem som är ledare för det. Men ändå skrämmer ens egna tanke en så mycket så man kan dra till med det värsta för att få sin innersta rädsla bekräftad som bortblåst. Huvudrollen Leo Kall tvivlar redan från början på sin hustru, Linda, med att ha ett förhållande med hans kontrollchef. Redan från början litar han mer på Världsstaten än sin egna hustru. Men hemmet är inte tryggt i sig med en tjänstekvinna som rapportera allt fel och ett öga som ser allt i ens egna hem. Det stycket jag verkligen älskar är vid slutet där Linda får in sin roll som kvinna, berättar om kvinnans roll och gör det så stark och passionerat så jag blev sjukt inspirerad! Slutet är fortfarande något jag sitter och suger på. Halvt för jag inte riktigt förstod undermeningen med det och att det inte blev ett tillfredställande slut på en roman som denna. 
 
Det är lite coolt att Karin Boye lyckades skriva om ett totalitär stat innan (9 år innan!) George Orwell med hans roman 1984, som har lite samma koncept, men ledar sedan in i två olika vägar. Men ändå är 1984 mest berömd med fördelen att många inte kan svenska och kunde upptäcka Kallocain på samma sätt som 1984. Men alla ni som gillar samhällskritiker och dystopier ur första form så är detta solklart en bok för er. Den känns lite nyttig att läsa för att veta lite kort om svenska klassiker. 
 

Sidor: 225
Serie: -
Orginalspråk: Svenska
Bokförlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 1940
Första meningen: "Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många - om jag alls vågar tänka mig, att "många" får läsa den - eftersom jag alldekse självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är."

 
 
 
 
 
 

En vecka från fina bloggen

iPhone 4S + Instagram
 
Ja, under det här året så kommer jag få upptäcka världen på ett sätt som jag inte har gjort innan! Idag kom jag hem från Österrike, för första gången där för mig, och åkt skidor, njutigt av solsken, snö och god mat och komma hem till snöstorm, snö och god mat. Jag har läst grymt mycket, mer än vad jag gör i vardagen vilket har varit grymt skönt! 

Spår som alltid kommer finnas där

Järnrustning,
stark och stadig,
som en fasad
med viljan att skydda.

Järnrustning,
hindrar allt
som vill ut
såsom in.

Järnrustning,
är inte alltid stark
när man hoppas,
när man önskar

Järnrustning,
rostar lätt
om man låter
tårar falla.

Rost,
rött och poröst,
visar brister,
skrapar bort stöd.

Järnrustning,
stödjer inte mer,
förlorar sin kraft,
faller långsamt sönder.

Järnrustning,
röd istället för grå,
blöt istället för torr,
svag istället för stark.

Järnrustning,
kan repa sig,
när tårar kommer
allt för ofta.

Järnrustning,
blir tåligare
för varje gång
rosten kommer.

Och rost kommer
att komma igen.


Idag är det ett år sen. Ett jävla år sen. Det jobbigaste är att jag minns det som det var igår. Hur jag fick veta, hur jag reagerade, hur tiden efter det var.

Jag kommer aldrig sluta sörja. Så är det. Efter att ha få ett stor dos av sorg så förstår jag det. Det är nu en del av mitt liv och det kommer alltid vara något i mitt liv som påminner mig om honom, såsom saker och ting påminner om de levande också.

Jag dör tusen gånger av alla saker som påminner mig. Att han är borta. Att jag aldrig mer kommer att se honom hänga runt i mina kvarter. Aldrig mer lyssna till hans skratt. Aldrig mer höra ett ord från den själen och det skär igenom hjärtat. Det känns så absurt att aldrig mer ser honom, men den tanken har börjat lägga sig i mitt hjärta...

Som sagt, idag är det ett år sen min klasskompis tog sitt liv, bestämde sig för att inte finnas mer på denna jord. Det är fortfarande svårt att säga det även om ett år har gått. Att förlora någon som har varit en del av sin närhet för så länge lämnar spår. Spår som alltid kommer att finnas där.