{ Foto- och bokblogg á la Frida -

I Heart You, You Haunt Me - Lisa Schroeder

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Ava kan inte se honom, eller röra honom. Det är inte så konstigt. Han är ju borta. Men hon kan höra honom. Känna hans närvaro. Men är det bara i hennes huvud? Har hon börjat bli knäpp? Det känns i alla fall inte som att det är normalt att känna av sin döda pojkväns närvaro, speciellt när man försöker gå vidare med sitt liv. Men hur blir man av med sin pojkväns vålnad?

Detta är Lisa Schroeder debutbok, hennes första boken som är uppbyggd som alla andra av hennes böcker, på versform. Versformen är den finaste formen på en text, jag smälter för det för att man är väl medveten om att leka med så få ord men ändå bilda en historia, känslor och relationer som man kan förstå, damn, det är svårt. Den här boken var väldigt kort, ca 200 sidor lång, men ändå med så få ord så lyckas Schroeder skapa en sådan vacker historia. Men logik-jag sitter lite och skakar på huvudet. Ens pojkvän som vålnad? Noooo.... Don't think so.
 
Lisa Schroeder har tidigare touchat temat sorg och detta blir då inte hennes starkaste bok om det. Jag personligen har fortfarande Chasing Brooklyn som favorit för den berörde mig som mest, men ändå hur än situationen ser ut så är sorg helt enkelt sorg. Den här handlingen blev svag för mig för jag satt och irriterade mig på att Ava kunde känns hennes pojkväns närvaro samt höra honom då och då. Jag kan förstå det där med närvaro, men höra röster? Hur realistisk är det? Inte så i mina öron. Men jag tror fullt ut på att man kan känna ens närvaro, likaväl som man kan känna någon kliva in i ett rum bakom ens rygg, man känner bara av sånt. Karaktärerna kom man snabbt in i. Ava och hennes pojkvän Jackson verkade verkligen vara meant to be med sitt interskämt "I dare you", även om det blev Jacksons slut på det hela. Men det var inte just de karaktärerna som man kommer att komma ihåg och jämföra med andra böckers karaktärer. Utan de vara personliga för bokens skull. Det som var skönt med boken var att det inte var så många karaktärer inblandade för att få historien att gå framåt. 
 
Det som jag tyckte var lite synd med boken var faktiskt att den var så kort. Genom att det var versform så läste man boken på så kort tid och gav inte en tiden att tugga lite på handlingen. Så om man kunde ha utvecklat den lite till så skulle det vara perfekta mysboken av Schroeder. Men det är hennes första bok och allt kan inte vara perfekt på första försöket, right? 

Sidor:b 226
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon Pulse
Utgivningsår: 2008
Första meningen: 

"I've never been

to a funeral

until today."

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback