Fever - Lauren DeStefano

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
Spoilervarning för er som inte har läst Wither!
 
Rhine och Gabriel är på flykt. Bort från herrgården så fort som möjligt ska de, men kanske lite för fort så de inte märker vilka fäller de fastnar i. Att komma till Manhattan, till Rhines bror är en mer fartfylld och skräckinjagande historia och resa än vad de hade trott, men kommer det vara värt det? Kommer de finna honom i Manhattan eller är det för sent??

Som jag redan hade listat ut så blev inte Fever som Wither, men det var väl rätt förståligt?? De utspelar sig på helt olika plan, i helt olika miljöer. I första boken var det viktigaste att lyckas rymma, medan i andra boken så har de ju lyckas göra det och målet är då fokuserat på att komma till Manhattan. Genom att det blir ett annat mål än i förra boken så föll boken lite pladask för det fanns ingen bra linbana mellan det enda till det andra. Det fanns rättare sagt ingen bra anledning varför saker och ting hände. Bara att det skulle vara så. 
 
Rhine som karaktär utvecklas oerhört mycket i den här boken, men det som jag började fråga mig själv var om det var mot det bättre eller sämre? Med ett sådant klimat och samhälle hon lever i tycker jag inte att det inte är alls konstigt om hon skulle gå mot det värre. Hon svettas ihjäl så fort hon tänker på sin broder och oroar sig alltid vad som har hänt med honom. Hon glömmer lite i emellanåt att tänka på hur hon själv mår och har det. Och den hemsökande tanken om att de från herrgården är fortfarande efter henne måste vara skrämmande. 
 
Det som första boken lyckades göra var att äckla mig till 100%. Jag får fortfarande kalla kårar av att ens tänka på det. Men jag kanske var mer stålsatt inför den här boken, who knows? För det var inte det äcklande situationen som det var i förra boken som i den här boken. Snarare avskräckande över hur folk lever i De Stefano's framtidsscenario. Jag ska inte avslöja vad som fick mig att reagera lite skevt i den här boken, men jag suckade och stönade lite över hur folk ska få lida oavsett i boken. Finns det liksom inte en endaste lycklig själ? Visslingen inte. 
 
Det som jag inte är nöjd med den här boken är att det inte hände så mycket vettigt för seriens skull och att det inte blev ett ordentligt avslut. Att det blev lite lamt bara för att det skulle bli en tredje bok i serien. Det var i alla fall känslan jag fick. Men man märker av när man håller i en lite halvkass bok som inte fick den kärleken som den behövde från sin ägare. Men boken i korta drag var bra, men tyvärr fokuserade jag mig lite för mycket på allt negativt än positivt när jag läste den. 
 

Sidor: 341
Serie: The Chemical Garden
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon & Schusters
Utgivningsår: 
Första meningen: "We run, with water in our shoes and the smell of the ocean clinging to our frozen skin."


En av de bästa pjäserna jag har gjort!

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 | Fotat av fina pappa
 
I helgen hade jag och min älskade teatergrupp uppvisning av de som vi har övat i ett helt år på: Cats! Det är verkligen en av de bästa pjäserna som jag har spelat upp! Jag blev själv utmanad som skådespelare och det känner jag inte att jag har varit innan. Jag stod på den scenen och verkligen sken, jag var så stolt över mig själv, över gruppen jag är i. För jag tror inte att jag har varit med i en sådan synkad grupp som denna! Jag och vi har verkligen utvecklas och Cats, den fina flumpjäsen knöt ihopsäcken! Det som jag vill säga är att jag var lycklig på den scenen, och vill sprida den lyckan med de som vill läsa! 

20|52 Inne i rollen

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

Vad hände??

På senaste tiden har jag inte bloggat så mycket som jag egentligen vill. Man kan säga att det finns många faktorer till det. Men den största faktorn har jag så smått själv listat ut.

 

När jag går in på Bloglovin', då är min tanke "Undra vad som har hänt i bokbloggsvärlden?". Jag scrollar igenom listan med inlägg, söker efter saftiga recensioner, roliga diskussioner eller något annat random som någon har i skallen och publicerar som ett inlägg. Det enda som jag ser är detta:
• Waiting för Wednesday
• Friday Founds
• Stacking the shelves
• Top ten Tuesday
• Omslagsdueller/ Cover Characteristics
• 30 days of books
• "I brevlådan"
• "Tag" inlägg
• etc
Och sådana inlägg gör ungefär varenda kotte. Så allting multiplicerat med ca 50 och så är det ju mer än en vecka per år så multiplicerar 52 också, så pooff så är man uppe i måånga inlägg.

 

Det som jag vill komma fram till är inte att det är tråkiga inlägg som läggs upp. Men jag har ändå en tendens att så fort jag ser sådana inlägg på Bloglovin' att markera dem DIREKT som lästa. Jag tittar inte ens vem som har publicerat inlägget. Är det inte fler som gör så, eller är jag den enda? Som sagt, inget fel på sådana inlägg eller bloggen som det publiceras på. Det ligger i att alla göra sådana inlägg. Jag vill nästan spy över hur många sådana inlägg som publiceras varje vecka! Ärligt talat, jag följer 50+ bokbloggare och jag orkade inte med dem.

 

För mig känner jag att bokbloggsvärlden har blivit enformig, inte så varierad som den var en gång i tiden. Det känns lite som att allt står still och alla väntar på någon att blåsa bort dammet. Jag själv har inte precis hjälpt till att göra något åt det på senaste tiden, utan detta är mer en observation som jag undrar om fler har sett?

 

Enligt mig så kan jag inte se kärleken till böckernas mening med att vara böcker längre. Jag ser inte många fina recensioner om böcker man älskar eller ratar. Vart är intresset för ordens makt i en berättelse som skapar en gemenskap? Det som jag ser är bara hur folk spammar om bokens film och skådespelare, vilka böcker man väntar på att komma ut, antalet böcker man har köpt och allt annat som cirkulerar om boken än boken själv. Hur har egentligen folk råd och tid att läsa alla böcker? Jag känner att om man vet att man klarar av att köpa böcker och sedan också läser dem och inte låter dem damma så fine, men alla publicerar minst en gång i veckan om deras nyaste böcker, som det är en tävling vem som har mest böcker. Den största frågan som jag också frågar mig själv så fort jag klickar in på min egna blogg är "Var fanken är alla recensioner??"

 

Anledningen till att jag inte bloggar så mycket är inte för att jag inte har tiden, för egentligen kan jag fixa ihop lite tid varje kväll för bloggens skull. Det är mest för jag känner ingen inspiration. Jag blir tyvärr inte inspirerad av bokbloggsvärlden längre. Finns det någon annan som kan sympatisera i den åsikten???


19|52 Se allt från en annan synvinkel

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 | Finaste Nea bakom kameran
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

SÅ UNDERBART!

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
GAWD! JAG HAR SÅ MYCKET ATT SKRIVA OM MEN VARFÖR FINNS INTE TIDEN??!?
 
Okej, nu under kristi himmelsfärd var jag och Nea (från Boknea) i London, all alone! Och vi klarade oss verkligen superbra! Vi lekte turister och inga problem stötte emot oss! Jag har verkligen haft en underbar helg med finaste Nea och är så otroligt glad över att jag hade en långhelg med den underbara människan! Hon är en av de personerna som jag verkligen är fullt ut mig själv med, säger allt jag tänker på högt oavsett hur konstigt det nu är så skrattar hon inte åt mig utan med mig. En helhelg där vi sjöng svenska låtar högt i tunnelbanan bland britter, det kan jag bara tänka mig att jag kan göra med Nea! Så tack Nea för en underbar helg!
 
Självklart kommer fler bilder, det ska också komma fler bilder från Sydafrika, alla recensioner jag har planerat att skriva kommer också väl... Ja... Allt kommer sinom tid. När jag väl får tid ;) 
 

It's gonna be totally awesome!

 
Kristi Himmelsfärs närmar sig ju! Inte långt kvar! Och vet ni vad jag ska göra?!?!?!?!?! Jag ska åka till freaking London med underbaraste Nea!!! Jag är så överlycklig! En långhelg i en underbar stad med en av mina närmaste vänner på den här jorden, hur glad är man inte för det?! Vi ska till HP-museet, shoppa en hel del, leka turister, skapa minnen för livet! OMG JAG ÄR SÅ TAGGAD!!!!!

Frankensteins favoritfrukt

Canon EOS 7D + Canon EFS 60mm f/2.8 

En del av mitt hjärta finns där

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 + Canon EFS 50mm f/1.4

Igår var jag för första gången för i år på mitt landställe! Jag är alltid lycklig där och det var rena glädjen att få vara där igen! En del av mitt hjärta finns där bevarat i naturen, i havet, överallt och det lugnar mig när jag kommer det! Herregud vad jag har längtat till att komma tillbaka! <3 <3 <3

18|52 Lyxa till vardagen

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
[52 veckor är en utmaning för mig själv där jag ska fota ett foto riktat till ett tema varje vecka i ett helt år.]

JAG HAR GJORT DET OFATTBARA

JAG HAR LÄST UT ANNA KARENINA NU! JAG ÄR KLAR MED DEN TEGELSTENEN! HERREGUD! KÄNNER MIG FRI OCH LÄTTAD OCH SÅ STOLT ÖVER MIG SJÄLV! RESPEKT!

Slated - Teri Terry

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
Kylas minnen har blivit raderade, 
hennes personlighet är helt borta,
hennes minnen borta förevigt.
Hon har blivit Slated.
 
Regeringen har hävdat att hon var en terrorist, men har gett henne en andra chans. En andra chans där hon måste leva med deras regler. Men hon kommer inte ihåg vad hon har gjort. Hon kommer inte ihåg vem hon är. Hon hör bara ekon från hennes förflutna som inte passar inte på det som alla säger. Egentligen får hon inte och ska inte leta efter sanningen, men frågan ligger inte i om hon ska göra det, snarare hur?
 

Ärligt talat så har jag ingen aning varför jag drog ut den här boken från Waterstone's bokhylla. Kanske i ett hopp om att den skulle inte vara som vilken dystopi som helst, ett hopp om att den skulle vara annorlunda. Men hoppet blev inte fullt ut besvarade, men inte heller kastade rakt in i väggen. För Slated var en roman som fick ändå en att undra och inte sluta läsa.
 
Hela romanen börjar med att man får träffa Kyla. Hon ska träffa sina nya föräldrar, hennes nya familj. Hon har ingen aning om vem hon är, hon har ingen aning om hur man går över en väg, hon har ingen aning om att knivar är vassa. Hennes minne är blankt som ett papper som måste skrivas om. Hon vet att hon har gjort nåt hemskt i hennes "förra" liv. Det talar om att de var något terrorism som hon orsakade och är därför hon får sin andra chans. Men Kyla hatar det. Hon hatar att ha en mätare på sin arm som kan döda henne om det är tvunget att hända. Om hennes humör blir allt för negativt, eller om hon får panik eller adrenalin så sjunker siffrorna på mätaren och kan aktivera en stöt som grillar hjärnan. Mysigt va?
 
Det är en rimlig dystopisk värld som Teri Terry har skapat. Även om saknas vissa finare detaljer, så gör att konceptet med två motstående parter försöker nå en kompromiss om straff och rehabilitering med processen att "Slating" är faktiskt ganska trovärdig ändå. Men självklart ska det vara en lurig regering som man inte kan lita på men man kan inte heller lita starkt på rebellsidan som man oftast gör i dystopier. Med det konceptet så sticker boken ut en aning, men det är fortfarande en standarddystopi på alla andra fronten: kärlek, motstånd, jakten efter sanningen etc.
 
Även om jag uppskattar historien för att vara ganska standard, så kände jag att det var ganska antiklimax. Starten var engagerande och mysteriet kring Kyla och hennes förflutna var förmodligen det som fascinerade mig mest. Det var det som fick mig att ta mig igenom boken, för jag kunde inte riktigt vara på rätt fot om regeringen ljög om att hon var rebell eller inte. Slutet är jag besviken över. "Slated" är en långsam bok, ibland frustrerande så. Jag hade förväntat mig något mer uppseendeväckande att hända, eller något som hade mer av mitt intresse. Men även om det var irriterande i vissa sammanhang att det gick långsamt så behövdes det i andra. Så jag tänker inte rata den för mycket för dens takt, men bara lite grann. 
 
Till en slutsats så tycker jag om Slated, men är som vilken dystopi som helst, fast med sina egna knorra här och var. Om takten i boken skulle gått upp och slutet inte så besviket tråkigt så skulle jag nog läst vidare i serien. 
 

Sidor: 439
Serie: Slated #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Orchard Books
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I run."

 
 
 
 

Sydafrika: Tredje dagen, Vyernas dag

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 

 
Tredje dagen så var det vyernas dag. Vi besökte tre olika utsiktsplatser som var helt underbara! Ett namn på en utsiktsplats som verkligen fastnade i mitt huvud var "God's Window". Platsen var också värt namnet! Så grymt snyggt!