Ansiktet bakom Harry Potter

http://www.nytimes.com/2013/10/06/magazine/daniel-radcliffe.html?pagewanted=all&_r=0
 
Jag hittade en intressant artikel om Daniel Radcliffe i tisdags under en av mina klasser. En 12 sidors lång artikel om hur Dan har det just nu och hur han försöker balansera sitt liv. Jag vet faktiskt inte mycket om ansiktet bakom Harry Potter. Jag vet knappt någonting så jag läste den här artikeln med stort intresse. Speciellt med en titel som är "Daniel Radcliffe's Next Trick Is to Make Harry Potter Disappear". 
 
Hade inte mer än det att säga :) Ville bara dela artikeln med er boknördar också :)

Inte ens ett halvår

 dagar kvar till jag nuddar svensk mark igen
 
(var beredda på messed up svenska på alla nivåer!!!)
 
 Ett halvår har inte ens gått. Den 20 januari så har jag varit borta i fem månader. Under dessa fem månader har det hänt väldigt mycket. Både mycket skit och mycket lycka. Jag kan säga er att detta har absolut inte varit som planerat. Det finns så många anledningar att längta hem, att bara åka hem och strunta i detta. Det är hemskt att jag ens har haft den tanken att det verkar bättre att åka hem än att stanna här. Jag har fått deala med problem jag aldrig skulle behöva göra i Sverige. Men ändå är jag kvar här. För på något sätt så väger de positiva mer än de negativa. 
 
 Sedan jag kom hit har jag upplevt så otroligt mycket. Ni anar inte hur mycket jag har fått uppleva. Det är ganska magisk att ett år på en plats där jag aldrig har varit på kan få en att tänka om. Jag är fortfarande mig själv, min personlighet har inte förändrats men jag har fått mer bagage att släpa i livet. Främst har detta lärt mig att uppskatta det uppenbara. Bara kunna uppskatta de små sakerna som någon gör för mig. 
 
 Det som har varit svårast för mig sedan jag kom hit har varit att hitta en frizon för mig, någonstans jag kan känna mig trygg och bekväm och kunda andas. Kunna känna mig bekväm i någon annans hem. Det har ju inte varit lätt för mig med tanke på att alla utmaningar och problem har cirkulerat i min värdfamilj. Allt ostabilitet som jag har varit igenom har kommit från min värdfamilj. Från att min värdfamilj bestod av en annan utbytesstudent och min värdmamma till att båda hennes vuxna döttrar har bott/bor här. Just nu är vi ett hushåll på sju personer, vilket är så olikt från början av detta årets tre personer. Genom att folk har flyttat in så har frågan diskuteras om jag ska flytta till en ny familj eller inte. Så att få växla från att vara redo för att flytta till att kunna få stanna har gjort mig ostabil. Det har också gjort mig till en mer självständig person. Jag är inte så attached till min värdfamilj som jag trodde i början att jag skulle vara. Jag trodde jag skulle känna mig som en del av familjen. Jag är snarare en som lever under samma tak som andra personer. Jag har inte lika mycket saker som hemma, så om jag skulle behöva packa ihop min skit skulle det vara lätt. 
 
 Men sedan jag kom hit så har jag upplevt så mycket vackert, underbart och roliga saker! Jag kommer ha minnen för livet! I början så fiskade jag lax och havsabborre vilket jag aldrig kommer att glömma! Det var verkligen mäktigt och de två fina karlarna jag fiskade med var underbara och vi jämförde Sverige och USA där allt hade sin positiva och negativa sida. Jag var med i Cross Country teamet i skolan vilket var en av de bästa besluten ever, även om jag inte kunde springa på halva säsongen pga benhinneinflammation. Mitt lag var det bästa! 20 underbara typer där värmen fanns hela tiden! Så olika personligheter men alla kom överens! Därifrån fick jag mina bästa vänner. De vännerna jag kan lita på här. Homecoming var också otroligt roligt och jag skulle lätt vilja göra det all over again. Så amerikanskt men så roligt! Det blev roligt för jag var med rätt gäng den kvällen! Det som jag håller på med nu är ski school vilket ger mig möjligheten att åka skidor som en äkta svensk. Även om det också är den största anledningen till att jag är nära bankrutt just nu så är det en av det bästa sakerna jag har gjort hittills. Att åka skidor är det bästa jag vet och kunna dela det med amerikanare och en annan svensk, det är bara underbart! Och att få se snö en gång i veckan, det gör mitt svenska hjärta varmt.
 
 Sedan jag kom hit så har jag förändrats till en äkta svensk! Jag saknar snö, marabou, lakrits, lokaltrafiken, svenska pannkakor, köttbullar, julmust, lucia, etc. Jag har haft turen att träffa en halvsvensk familj här som jag fick fira advent med, baka pepparkakor med och kunna få prata lite svenska emellanåt med. Det uppskattar jag verkligen! Sen också fick jag reda på att det fanns en svensk utbytesstudent i närheten att prata med så jag har verkligen sökt upp allt svenskt jag kan hitta här runt omkring. Vad som också finns är Poulsbo, en litet samhälle i närheten som är till största delen norskt, men har en massa spår av skandinaviskt och tyskt i sig. De har en affär som kallas Marine Market där de finns europeiska varor, marabou choklad finns där! Men priserna är inget att leka med. 
 
 Jag vet inte om det är värt att nämna men livet här har inte varit enkelt för mig. Jag hade oturen att få så många olösta problem med min värdfamilj och en organisation här i USA som inte har hjälp mig på något plan tills nu för nån vecka sen. Så även om man tar ett utbytesår så kan man ha otur, och det känns som jag var den enda. Jag vill mest ge ett perspektiv att ett år utomlands kan vara den bästa drömmen, men också en kaotisk mardröm, beroende hur tur/otur du har. Jag har turen att jag har fått så många personer att älska här, såsom jag har personer som älskar mig här. Jag har fått turen att ha underbara föräldrar som betalar detta och älskar mig och tror på mig att jag klarar av det! Jag har fått turen att få uppleva så otroligt mycket mysiga upplevelser och skapat fina minnen! Jag har turen att ha vänner där hemma som inte har glömt mig utan fortfarande pratar med mig vilket jag uppskattar otroligt mycket! Man märker verkligen efter att ha varit borta i snart fem månader vilka vänner som är där för en och vilka vänner som har gått en annan väg än sig själv. 
 
 Vad jag vill ha sagt är väl att lever fortfarande. Jag har inte skrivit om mitt liv här mest för att allt har gått upp och ner som en våg och det gör det väl lite just nu också. Det finns fortfarande saker som jag måste lista ut innan mitt liv är på rätt bana igen. Men jag är okej. Okay. Alright. Och jag är hemma igen om 168 dagar och jag smålängtar faktiskt tills dess... Inget kan ersätta min kära Sverige och alla jag känner där! <3