International reunion

 
Efter ett års väntan så ska jag möta min tyska bror igen! Åh vad jag har saknat honom! Gabe och jag var båda utbytesstudenter på samma high school i USA och vi båda gick igenom en tuff tid tillsammans vilket var det som gjorde bandet mellan oss så starkt! Han är som min bror och jag vet att han är alltid där för mig, likaså att jag är där för honom. Han gör mig så otroligt lycklig och han är definitionen av en underbar vän. Jag ska åka om ca 2 timmar till honom i Tyskland och bara vara med honom! Livet leker helt enkelt just nu för mig! 10 dagar av inget jobb, skola eller andra fånigheter. Jag kan redan intyga på att detta är mitt års bästa händelse!
<3
 

The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman

 
Neil Gaiman har en otroligt speciellt sätt att skriva sina böcker. Jag kan inte förklara den dolda magin, utan det är nog lättare att be folk läsa hans verk istället för att ge sig på att beskriva det. Jag kan också tänka mig att det är svart och vitt när det kommer till vilka som gilar hans verk eller inte.
 
Jag tror ingen är förvånad att detta verk utspelar sig i Sussex, England. Där är det som en medelåldersman kommer tillbaka till sitt barndomshem för att vara närvarande vid en begravning. Även om huset han levde i är borta för länge sen så är det något i hans barndom som drar honom till bondgården inte så långt därifrån. Han kommer fortfarande ihåg vem som äger gården, familjen Hempstock. Gården gör att många minnen flödar tillbaka till honom. Fyrtio år tidigare tog en man livet av sig i en bil vid slutet av vägen. Hans död startade konstiga saker i området och mörker frigörs. Mörkret skrämmer en liten pojke som Lettie, magisk och trygg som hon är, lovar att skydda mot allt. Och alla dessa minnen finns vid dammen vid slutet av vägen.
 
Att dyka in i en Gaiman bok är som en form av en härlig djupdykning. Du håller andan medan du tar dig längre och längre ner i mörkt vatten. Jag slutade aldrig att få Coraline-chills. Min kompis som också har läst boken sa att hen inte gillade den för att hen kände inte att den fattade, att allt var luddigt men är inte det Gaimans stil? Att få läsaren förvirrad och ge möjligheten att skapa egna lösningar och idéer till historien. 
 
Har ni tänkt på hur vi har minnen från vår barndom som vi egentligen knappt kommer ihåg men ligger i vårt undermedvetna och spökar som en dålig dröm som man inte kan skaka av? Och att det finns några saker om vi råkar snubbla till vid som framkallar som polaroidbilder från minnet i ett sinne. Exakt den känslan är boken om man nu ska beskriva den med en känsla. Havet i boken skulle jag lätt säga är en parallell till den känslan. 
 
Om jag nu ska förkorta boken till en mening så är det en eskapistisk värld som är som en tidsskapsel, fast i bokform. Jag vet att det lät luddigt men ville vara lite Gaimanistisk.
 
 

Color my world as you told me you would

 

No matter what <3

 
What would happen if I told the girl in the mirror that she is beautiful? 
That she got an amazing smile, a cute dimple and eyes that glows.
 
Would she stare at me blankly and have no clue what I talked about,
or would she denied it as everyone else does?
 
Maybe she would laugh it off with disbelief in her eyes 
or tell me that I'm too kind that I even said that?
 
But the thing is that when I told her, she nod and said
"Thanks, I already know that",
 
And that made me proud. 
Proud of myself.
 
'Cuz I'm the girl in the mirror
and I'm beautiful. 
 
No matter what
<3

Uti vår hage där växa blå bär

 
Ni förstår inte min kärlek till blåbär!

I'll Give You the Sun - Jandy Nelson

 
 
Jandy Nelson blev snabbt ett namn som jag la på minnet efter att ha läst "The Sky is Everywhere" två gånger, en gång på svenska och en gång på engelska. När väl "I'll Give You the Sun" kom ut tog det ett tag att få tag i boken och redan då hade internet svämmat över av recensioner på boken. Den är fantastisk ropade dessa recensioner vilket jag inte var förvånad över att höra, men jag blev förvånad över hur ordet om boken spreds så snabbt.
 
"I'll Give You the Sun" baserar sig på tvillingparet Jude och Noah, som är olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen än att leva i den och Jude är den sociala som inte kan få nog av uppmärksamhet från familjen och killarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men tre år senare så pratar inte Jude och Noah längre med varandra. Något hände som splittrade tvillingarna på ett nytt sätt. Det är inte förrän Jude möter en trasig men vacker kille som är en frisk vind i hennes liv då hon försöker gottgöra för misstag som kan ändra på hennes liv. Men det som inte Noah eller Jude förstår är att de bär på en del av en hel historia. Om de bara kan finna ett sätt att kunna prata igen så de kan göra om hela deras liv och värld. 
 
Bokbloggar där ut såsom Cecilia från Vår Bokvärld och Petra från Petras Bokblogg ger boken lovord i sina recensioner och jag förstår från vilka aspekter. Men jag tyckte boken var extrem seg att ta sig igenom. Att komma till en poäng tog längre tid än att torka upp på stranden på en molnig dag. Det höll inte för mig. Om jag hade kommit in i berättelsen snabbare skulle nog jag har en annan kärlek till boken. Jag älskar annars Jandy Nelsons språk, hur hon leker med ord och ser till att karaktärerna får en personlig tocuh. Noah tog pauser i sitt liv för att komma på en titel på talvan som han kunde göra av situationen vilket ibland var komsikt, vackert och passade in medan det fanns gånger det konceptet inte kom någonstans. 
 
Boken var inte så mind-blowing som jag trodde och ville att den skulle vara, men det var en bra bok med en historia värd att berätta. Jude och Noah är två komplexa karaktärer som det tar ett tag att förstå, men när det väl klickar så blir historien bra. Jag läste en recension för ett tag sen att de älskade boken för att bokens karaktärer är inte de "gray old characters that you can find everywhere", och det kan jag hålla med om men det är just det som gör det svårare för läsaren att förstå alla karaktärers motiv och bakgrundshistoria. Ibland kan det tappa handlingen istället för att höja den. Och nu låter det som att jag ogillade boken starkt, vilket inte är fallet. Men jag tror att det är svårt att skriva om hur bra den är när den väl inte nådde ut till mitt mått som jag hade för den. För den var bra, jag njöt av att läsa sista halvan men man kan inte skriva en positiv recension om en bok som man hade förväntat sig mer av, det går inte i min värld. 
 
 

Gotländska selfies

 
 
Det har gått en vecka sen vi kom hem från Gotland, det bästa som har hänt mig det här året typ. Det var verkligen sommarens resa hittills. Ni anar inte hur mycket jag älskar dessa tokbollar och våra äventyr! Jag tänkte lägga upp ett "good to know" inlägg om ni skulle vilja prova på samma sak eller ha en cykelsemester någon annanstans. Men tills dess njut av dessa bilder <3