{ Foto- och bokblogg á la Frida -

The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman

 
Neil Gaiman har en otroligt speciellt sätt att skriva sina böcker. Jag kan inte förklara den dolda magin, utan det är nog lättare att be folk läsa hans verk istället för att ge sig på att beskriva det. Jag kan också tänka mig att det är svart och vitt när det kommer till vilka som gilar hans verk eller inte.
 
Jag tror ingen är förvånad att detta verk utspelar sig i Sussex, England. Där är det som en medelåldersman kommer tillbaka till sitt barndomshem för att vara närvarande vid en begravning. Även om huset han levde i är borta för länge sen så är det något i hans barndom som drar honom till bondgården inte så långt därifrån. Han kommer fortfarande ihåg vem som äger gården, familjen Hempstock. Gården gör att många minnen flödar tillbaka till honom. Fyrtio år tidigare tog en man livet av sig i en bil vid slutet av vägen. Hans död startade konstiga saker i området och mörker frigörs. Mörkret skrämmer en liten pojke som Lettie, magisk och trygg som hon är, lovar att skydda mot allt. Och alla dessa minnen finns vid dammen vid slutet av vägen.
 
Att dyka in i en Gaiman bok är som en form av en härlig djupdykning. Du håller andan medan du tar dig längre och längre ner i mörkt vatten. Jag slutade aldrig att få Coraline-chills. Min kompis som också har läst boken sa att hen inte gillade den för att hen kände inte att den fattade, att allt var luddigt men är inte det Gaimans stil? Att få läsaren förvirrad och ge möjligheten att skapa egna lösningar och idéer till historien. 
 
Har ni tänkt på hur vi har minnen från vår barndom som vi egentligen knappt kommer ihåg men ligger i vårt undermedvetna och spökar som en dålig dröm som man inte kan skaka av? Och att det finns några saker om vi råkar snubbla till vid som framkallar som polaroidbilder från minnet i ett sinne. Exakt den känslan är boken om man nu ska beskriva den med en känsla. Havet i boken skulle jag lätt säga är en parallell till den känslan. 
 
Om jag nu ska förkorta boken till en mening så är det en eskapistisk värld som är som en tidsskapsel, fast i bokform. Jag vet att det lät luddigt men ville vara lite Gaimanistisk.
 
 

Kommentarer
Sofies bokblogg

Supersnyggt foto! :)

Svar: Tack! :D
Frida

2015-08-02 @ 16:46:16
http://filo-sofie.blogspot.com
annamariaa

framsidan är ju så oförskämt snygg, titlen också. den verkar intressant, men kanske inte riktigt min stil. vi får se om jag läser den någon gång. kram på dig

2016-01-05 @ 17:00:54
http://annamariaa.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback