Just One Day - Gayle Forman

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Skyddade, amerikanska Allyson åker sommaren innan hon ska börja på collage med hennes bästa vän till England för att minnas sommaren innan collage. Där möter hon en holländsk skådespelare som spelar upp Twelfth Night av Shakespeare framför hennes ögon. Han erbjuder en dag, en dag i Paris, en dag med honom, en dag där hon ska glömma vad tid är för något. Men man kan inte bara glömma bort tiden så lätt, för dagen efter kommer och de skiljs åt på ett sätt som inte förväntades. Allyson åker hem och börjar collage, men just den dagen kan hon inte glömma. Hon kan inte radera den dagen, för hon fick aldrig svar på vad som hände med honom, den dagen hon vaknade upp utan honom i Paris. 
 
Det här är verkligen garanterat den mysigaste boken jag har läst i år! Hela storylinen var bekant i sig, men boken levde verkligen, jag trodde jag var i Paris, jag kunde verkligen känna ordens vikt och boken blev som minne som återuppspelade sig. 
 
Det som jag tycker är mäktigt är hur Gayle Forman speglar att en dag kan göra skillnad i ens liv. Det är det som det gör för Allyson. Hon kan inte riktigt släppa den enda dagen hon var i Paris, hon kan inte riktigt släppa vad som hände med Willem. Det kunde jag inte heller göra för man kände att något var... off. Att den dagen inte var så perfekt, men lämnande positiva som negativa spår. Jag vill inte avslöja för mycket vad som händer den dagen i Paris, men det är tillräckligt mycket som får Allyson att tänka efter om hon ska åka tillbaka bara för att få reda på vad som hände. Det är extremt modigt av Allyson, en person som växer från ungdom till vuxen till sinnet under bokens gång att sedan bestämma sig för att åka tillbaka med egentligen inget att gå på. 
 
Det som jag känner mig lite förvirrad av är att när Allyson är i Paris så skapar hon som ett alterego med hjälp av att Willem, holländaren, påstår att hon är likt en skådespelare som kallades Lulu. Det blir som ett smeknamn för henne den dagen, dagen hon vågar sig på det som aldrig skulle vågat på. Allyson påstår att det alteregot stannade kvar i Paris. Men det är som Allyson ville verkligen vara Lulu istället för den hon är. Det är antingen en liknelse i boken till att Allyson har ett svagt självförtroende, något hon vill bli av med och försöker ersätta det med Lulu. Men jag är inte fullt ut säker. Men det som är säkert är att Allyson kan spela olika roller med säkerhet, men att spela sig själv, att vara sig själv suger hon på. En upptäckt på färden helt enkelt.
 
Sedan att det äntligen finns en bok där det är så tydligt att folk växer ifrån varandra. Allyson åker ju ursprungligen på den här semestern med hennes bästa vän, Melanie, och de är verkligen bra kompisar, men när de båda börjar på två olika collage så hände det där som man verkligen hoppas på aldrig kommer att hända med dina bästa polare med händer - man växer ifrån varandra. Jag har själv växt ifrån barndomskompisar som jag fortfarande älskar för den vännen de var för mig, men har inget gemensamt med längre. Det är sorgligt, men naturligt och jag är så glad att det finns med i den här boken. Att det inte bara blir så att vännen försvinner från handlingen utan det händer också något på den fronten. 
 
Jag måste också få nämna lite om Willem, killen som drar med sig Allyson till Paris. Han blir som en sådan mystisk person under hela boken och det besvärar mig inte allt för mycket. Det fick mig egentligen bara att fortsätta läsa. Jag älskade verkligen hur han blev gestaltat - en ensam, resande, skådespelande player som alltid är på väg någonstans - och bilden av honom ändrades hela tiden. Jag undrade väldigt ofta om han verkligen var den där playern som det låter som han är eller om det fanns en annan sida av honom. För en player pratar väl inte om kärlek på det sättet som han gjorde med Allyson, eller gör han det med alla tjejer som han träffas? Mystiken och frågetecken finns kvar tills slutet av boken, fler väcks av slutet. 
 
Slutet. Alltså slutet. Det var verkligen som en dörr som öppnades men stängdes med en smäll framför näsan på en, på ett positivt sätt. De första 30 sekunderna hatade jag slutet, men efter det sitter jag och ler så fort jag tänker på slutet (alltså just nu). Att författare fortfarande vågar göra så gör att jag ler ännu mer för slut med ett slutet slut, det finns redan för många av dem. Jag vill nog hellre ha den här typen av slut, lite öppet med en cliffhanger hängandes i luften. Så ge mig bara den andra boken så kommer jag bli jävligt glad!
 

Sidor: 369
Serie: Just One Day #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Definitions, Random House
Utgivningsår: 2013
Första meningen: "What if Shakespeare had it wrong?"


I Heart You, You Haunt Me - Lisa Schroeder

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Ava kan inte se honom, eller röra honom. Det är inte så konstigt. Han är ju borta. Men hon kan höra honom. Känna hans närvaro. Men är det bara i hennes huvud? Har hon börjat bli knäpp? Det känns i alla fall inte som att det är normalt att känna av sin döda pojkväns närvaro, speciellt när man försöker gå vidare med sitt liv. Men hur blir man av med sin pojkväns vålnad?

Detta är Lisa Schroeder debutbok, hennes första boken som är uppbyggd som alla andra av hennes böcker, på versform. Versformen är den finaste formen på en text, jag smälter för det för att man är väl medveten om att leka med så få ord men ändå bilda en historia, känslor och relationer som man kan förstå, damn, det är svårt. Den här boken var väldigt kort, ca 200 sidor lång, men ändå med så få ord så lyckas Schroeder skapa en sådan vacker historia. Men logik-jag sitter lite och skakar på huvudet. Ens pojkvän som vålnad? Noooo.... Don't think so.
 
Lisa Schroeder har tidigare touchat temat sorg och detta blir då inte hennes starkaste bok om det. Jag personligen har fortfarande Chasing Brooklyn som favorit för den berörde mig som mest, men ändå hur än situationen ser ut så är sorg helt enkelt sorg. Den här handlingen blev svag för mig för jag satt och irriterade mig på att Ava kunde känns hennes pojkväns närvaro samt höra honom då och då. Jag kan förstå det där med närvaro, men höra röster? Hur realistisk är det? Inte så i mina öron. Men jag tror fullt ut på att man kan känna ens närvaro, likaväl som man kan känna någon kliva in i ett rum bakom ens rygg, man känner bara av sånt. Karaktärerna kom man snabbt in i. Ava och hennes pojkvän Jackson verkade verkligen vara meant to be med sitt interskämt "I dare you", även om det blev Jacksons slut på det hela. Men det var inte just de karaktärerna som man kommer att komma ihåg och jämföra med andra böckers karaktärer. Utan de vara personliga för bokens skull. Det som var skönt med boken var att det inte var så många karaktärer inblandade för att få historien att gå framåt. 
 
Det som jag tyckte var lite synd med boken var faktiskt att den var så kort. Genom att det var versform så läste man boken på så kort tid och gav inte en tiden att tugga lite på handlingen. Så om man kunde ha utvecklat den lite till så skulle det vara perfekta mysboken av Schroeder. Men det är hennes första bok och allt kan inte vara perfekt på första försöket, right? 

Sidor:b 226
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon Pulse
Utgivningsår: 2008
Första meningen: 

"I've never been

to a funeral

until today."

 

Mystic City - Theo Lawrence

 Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Aria Rose är den yngsta i en av de två rivaliserande familjerna i Mystic City. Hon är trolovad till Thomas Foster, hennes föräldras svurna fiender. Förbundet mellan de två familjerna kommer att lägga flera års av konflikter och politikstrul i vägen och skapa en ny stad med nya regler. Men allt detta kommer inte Aria ihåg. Hon har precis vaknat från en överdos och hennes minnen sviker henne varje gång hon ser på Thomas. Inget minne finns av hur de träffades, hur de blev kära i varandra, hur hans frieri var. Allt är som en blank bok. Hon har svårt att förstå att hennes föräldrar henlt plötsligt tillät henne att ens gifta sig med deras svurna fienders son. Det är först när Aria möter Hunter som hon börjar få glimtar från sitt försvunna minne och börjar förstå att det är han som håller nyckeln till hennes förflutna. Besluten hon tar för att söka upp hennes minnen kan antingen betyda att hon räddar en stad från undergång eller låter sjunka djupt ner i havet...
 
Mystic City, mest en sådan där bok som är sprillans ny och verkar intressant, men man börjar förstå när man väl håller boken och ska börja på den att den kommer bli som vilken dystopi som helst. Jag hade rätt som fel om den här boken. Jag älskar att man börjar hela boken med att Aria försöker tvinga sig fram dessa minnen som ska fylla i henne varför hon helt plötsligt skulle få för sig att trolova sig med Thomas Foster. Att hon har varit med om en överdos av något de kallar Stic, well till och med jag fattar att det är inte just så hon förlorade sina minnen. Det finns troligtvis en baktanke, information som hennes föräldrar håller hårt om. Även om jag listade ut slutet extremt fort så var det spännande och roligt att se hur de ledde till det hela. Det som förvånade mig var nog att det blev våldsammare än vad hade anat. 
 
Händelseförloppet var bra, hade ett flyt som rann i hela boken och det blev inte stelt eller tråkigt någon gång. Det enda som jag vill kommentera på handlingen som stack ut var att det var rätt så absurt, men det gick inte över gränsen till att bli dåligt, utan höll sig på kanten lite då och då. Det som jag syftar till att det kunde vara absurt var föräldrarnas handling och Thomas reaktioner ibland. Har människans sätt att se på saker ändrats på så kort tid? Självklart förstår jag att människan automatiskt odlar ett nytt tänkesätt för varje nya samhällsuppdelning och styrning, men som coolt att Arias päron var lite psyko så var det också absurt. Moderkänsla av något slag borde finnas kvar i den form som den är idag, right? 
 
Det som jag kände kunde gå till överdrift med boken var det här med att vissa skulle ha som X-men krafter, vilket gjorde dem speciella. Dude, no. Varför? På något sätt var det nog det som gjorde att boken föll lite. Varför kan itne fler folk skapa dystopier som inte just baserar sig på fantasy och sci-fi grunder, utan dagens samhälles synvinkel på framtiden och våra konsekvenser på framtiden? Jag vet att ni kommer att protestera mycket mot mig att det finns många sådana böcker, men ärligt talat, finns det inte mycket i de böckerna som inte stämmer till dagens logik och efterföljder? Jaja, X-men krafter kan vara coolt men göra det som skiljer människor åt, varför liksom göra en sådan stor skillnad på det hela? Jag förstår att blir enklare och innebörden att de är det för handlingens skull passar bra, men ändå! I historien har revolutioner och samhällsförändringar hänt av vanligt folk. Varför komplicera det med att lägga till krafter? Jag säger inte det här som värsta dissen, men jag suckar lite lätt för att det var tvunget att vara något påhittat som skiljer folk i den typen av samhälle. 
 
Karaktärerna i sig var inte fullt ut intressanta. Den enda som jag faktiskt undrade lite smått över är just Thomas. Killen som Aria inte kommer ihåg att hon ska gifta sig med. Han har garanterat ett förflutet jag gärna skulle vilja glutta på för det är en scen som påverkar mig mycket, där han går från att vara irriterande liten bastard som inte ens kan visa upp att han vill vara make till henne till att får en kropp och själ i mina ögon. Scenen där han försöker förklara för Aria vad hon ska göra för att minska på alla sina problem hon skapar när hon försöker leta reda på sina minnen, följa efter Hunter som hon inte ens vet något om. Aria som karaktär och huvudperson är enbart intressant genom att hon har tappat sitt minne och man följer med henne när hon hittar vissa pusselbitar, att hon börjar också hitta sin egna ståndpunkt. Det som jag vill ge lite beröm för är att Theo Lawrence la en skugga till varje karaktär som säger att man inte kan lita på dem. Jag hade svårt att lita på många karaktärer, många lurade mig också med vilken sida de stod på. 
 
Sammanfattningsvis så var det en bra dystopi. Det som jag irriterande mig på var att de blandade inte X-men krafter, men tyvärr skulle det inte heller plockas bort från handlingen för det är innehållets största ingrediens.

Sidor: 397
Serie: Mystic City #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Delacorte Books
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "So little time is left."


Kallocain - Karin Boye

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Kallocain är en roman skriven 1940 av Karin Boye har självfallet som alla andra böcker från den här tiden ett inflytande från Förintelsen och andra världskriget. Den här boken ska mest syfta Tysklands utveckling i samhället, det som var en del av upptrappningen till Andra Världskriget. Boken är solklart en samhällskritik till samhället och omskapad till en dystopi/framtidsvision. Man får följa forskaren Leo Kall som i början av boken har kommit på ett sanningsserum som skulle hjälpa Världsstaten avslöja alla medborgares innersta tankar. Samhället är redan nog kontrollerat, övervakat till varje minsta detalj, en totalitärstat, så varför inte komma in ännu ett steg? Leo är trogen till Staten, men när hans fru och arbetskollega börja tvivla på staten, så gör Leo desamma. 
 
Vad ska man säga? En klassiker i dystopiform med inflytelser från andra världskriget. Hur många såna finns det inte? Men jag är inte fel ute med att säga att detta är en roman som påverkade svenska litteraturen. Eller snarare var Kallocain viktig för Sverige. Kan inte påstå att Kallocain kan ha blivit så populär utomlands. Men jag är lite trött på dystopier och att från svenska ämnet i skolan så får jag enbart läsa böcker som denna. 
 
Men detta var absolut inte slöseri med tid, utan lite intressant emellanåt. I ett sådant totalitärt samhälle där tankar och ens egna ord är nästan olagligt, det skapar en annan syn på människan. En människa som inte våga fråga emot, vill impa på Staten som ingen vet vem som är ledare för det. Men ändå skrämmer ens egna tanke en så mycket så man kan dra till med det värsta för att få sin innersta rädsla bekräftad som bortblåst. Huvudrollen Leo Kall tvivlar redan från början på sin hustru, Linda, med att ha ett förhållande med hans kontrollchef. Redan från början litar han mer på Världsstaten än sin egna hustru. Men hemmet är inte tryggt i sig med en tjänstekvinna som rapportera allt fel och ett öga som ser allt i ens egna hem. Det stycket jag verkligen älskar är vid slutet där Linda får in sin roll som kvinna, berättar om kvinnans roll och gör det så stark och passionerat så jag blev sjukt inspirerad! Slutet är fortfarande något jag sitter och suger på. Halvt för jag inte riktigt förstod undermeningen med det och att det inte blev ett tillfredställande slut på en roman som denna. 
 
Det är lite coolt att Karin Boye lyckades skriva om ett totalitär stat innan (9 år innan!) George Orwell med hans roman 1984, som har lite samma koncept, men ledar sedan in i två olika vägar. Men ändå är 1984 mest berömd med fördelen att många inte kan svenska och kunde upptäcka Kallocain på samma sätt som 1984. Men alla ni som gillar samhällskritiker och dystopier ur första form så är detta solklart en bok för er. Den känns lite nyttig att läsa för att veta lite kort om svenska klassiker. 
 

Sidor: 225
Serie: -
Orginalspråk: Svenska
Bokförlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 1940
Första meningen: "Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många - om jag alls vågar tänka mig, att "många" får läsa den - eftersom jag alldekse självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är."

 
 
 
 
 
 

Inte bara tennis - Peter Barlach

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
John är 11 år och hans största intresse är tennis. Även om han inte är bäst så är det som han kan glänsa i. Han vill alltid imponera på sin mamma som kommer in den sista kvarten på träningen och ser honom spela. Han vill att hon ska vara stolt över honom. Men när Johns mamma dör i en trafikolycka känns inte tennisen lika viktig längre. 
 
Jag skulle nog aldrig plockat upp den här boken om det inte var för att det är Peter Barlach som har skrivit den. Detta är hans debutbok och jag visste redan innan att den inte var ämnad för min ålder, utan yngre. Men ändå vad jag lite nyfiken. Jag ville kolla lite hur han skriver när det inte gäller kaxiga tjejer som Caroline. Så i den här boken får man följa John, en kille som är 11 år och har en grej för tennis. Han är kanske inte den bästa i den sporten, men man märker att det är något han brinner för. Han finner stöd hos sin mamma, men när hon går bort så blir det inte sig likt. Det vet man väl redan.
 
Man har oftast läst om ungdomar som förlorar en som är nära och försöker gå igenom det. Aldrig har jag läst om en 11-årig kille. Men jag känner igen mig i scener och situationer i boken. När jag var sex år började jag på simhopp och gick i sex år och när mamman satt på läktaren så kände jag av den där lilla pressen som jag upplever John har när hans mamma tittar på. Det gör skillnad när man är medveten om att någon man gillar titta på. När jag fick uppleva sorg så var jag i chockfas ett bra tag, lite som John är när hans mamma går bort. Men allt är inte förklarat så djupt, utan på en enkel nivå så vem som helst skulle förstå. 
 
"Jag orkar inte höra Sofies (systern) skrik och gråt. Dessutom gillar jag inte att pappa tröstar henne för att hon låter. Bara för att jag inte gråter precis nu."
 
Att göra tunga känslor lite lättare att förstå sig på lyckas Barlach med, men som sagt det är verkligen inte en bok riktad för mig. Fel ålder helt enkelt. Jag känner verkligen av det när jag läser boken, vilket gör att jag inte kan bedöma den rätt så rättvist. För storyn i sig är viktig, men ganska seg och inte så händelsefylld, utan snarare som en process utan klara tecken när det skiftar från en punkt till en annan. Det skulle nog vara en kanonbok för de som är i 12-års åldern, men för mig? Nej. Kan inte säga att jag kan "njuta" av den på samma sätt...
 

Sidor: 220
Serie: Finns fristående fortsättningar
Orginalspråk: Svenska
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2007
Första meningen: "För en gång skull så funkar min backhand."


Obsidian - Jennifer L. Armentrout

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Efter några år efter Katys pappas död så känner hennes mamma att det behövs en nystart och flyttar till en ny stad i en ny stat. Katy är inte så pigg på idén, men inte fullt emot den. Hon kommer ändå inte sluta tänka på hennes pappa ändå. Katy tror att hennes senior year kommer bli ett år där hon kommer att sitta vid sin bokblogg och att inget annat runt omkring henne kommer att hända... tills hon får en glimt av hennes nya granne. 
 
Och första av Daemon är inte så motbjudande tills han öppnar munnen och Katy undrar om hon har skapat en fiende på direkten. Arrogant som han är, varför vill hon bli vän med en sådan typ? Men Daemons syster Dee verkar trevligare för Katy och hoppet att finna en vän i den ny staden växer. Men det är något med Daemon som Katy inte kan sluta störa sig på, varför han ska till exempel säga att hon inte duger som en vän till Dee, att inte ens han borde umgås med henne. Men en sak leder till en annan och Katy börjar förstå Daemons agg mot henne, inte för det är något normal, men kanske mer förklarligt än något annat....
 
 
Är ni sugna på att höra på vad jag har att säga om den här boken? Jaha, det är ni! Då ska jag babbla på! För den här boken har blivit som en liten röd tråd genom svenska bokbloggar. En började läsa boken (vem det är, snälla kommentera! Är så nyfiken på vem som lyfte upp den här boken från alla andra) och så bam, så skulle alla läsa den! Samma sak med Anna and the French Kiss och The Unbecoming of Mara Dyer. Så jag känner mig tvungen att snegla ner i bokens sidor och se vad det är en sådan hype om.
 
Ärligt talat så förstår jag inte riktigt. Är det här faktumet att det handlar om aliens eller karaktärerna? Jag har inte riktigt förstått helt enkelt. Så Goodreads fick vara min guide till min grundfråga varför just den här boken av alla andra? Alla som jag känner där skriver "I love it". Jahapp... Ni kan inte utveckla det mer..? Nähäpp. Då får jag kika lite på vad random folk tycker. Och random kan inte heller riktigt komma fram med det här lilla extra som gör Obsidian så bra. Det som många nämner är Daemon.... Så då får man gå in på honom också.
 
Daemon heter den här bokens kaxiga kille som först stöter bort Katy för hon visslingen är inget "bra", men slutar ju med att han inte kan hålla händerna borta från henne. Detta har vi verkligen inte upplevt innan, eller hur gott folk? Så nytänkande så.... Kom igen gott folk! Menar ni allvar? Ni faller för en macho kille som egentligen inte ens förtjänar Katy??!?!?  Jag suckar så djupt jag kan. Jag irriterar mig så djupt som jag kan på Daemon. Inte nog att allt matchar med att han lika väl kunde vara Damon ifrån Vampire Diaries, utan att man försöker lura läsaren att han är bra för Katy. Och varför måste varenda j*vla kille i YA-böcker beskrivas som sexiga bestar??!?! Har ens författarna varit ute i världen och sett sin omgivning eller sitter de med ett modemagasin med massa snygga killar och tänker "verklighet"?! (Okej Frida, djuuupt andetag) Jag trodde verkligen att den här boken skulle vara annorlunda på den gerne, men näpp. Bara lite besviken....
 
Handlingen i sig får jag bara déjà vu av. Har jag inte läst något liknade? Jo. Visst det är väl bra att det skapas lite fler problem än väntat, att det blandas in lite övernaturligt, att det självklart ska finnas en bal, "fel kille" och ett annat mysterium som har förbindelse till "Mr Hot-Guy". Det enda som kan kännas nytt är att det är aliens som får spotlighten och det är en bra idé som Armentrout har. Det är inte så att de är gröna varelser med ett öga, utan något som låter sannolikt! Vad det är får ni läsa om!
 
Jag måste gå in på att huvudkaraktären, Katy, är bokbloggare. Men jag hade så förberett mig att jag skulle få så många tips om böcker, att hon skulle dra paralleller med hennes verklighet till böcker som jag gör dagligen. Det hände inte direkt... Det enda som utmärker henne med att vara bokbloggare var att hon sa det. Hon gjorde "Waiting for Wedneday" nån gång, men aldrig får man mer info! Urgh! Detta gjorde mig lite irriterad! Sorry, men jag själv har en bokblogg och bloggen är verkligen en del av mitt liv, som en del av min personlighet... Den "känslan" fick jag verkligen inte uppleva från Katy. Och där med, gott folk, var det ett av irritationsmomentet i boken. Visst, coolt att hon är "bokbloggare", men come on, vad en ordentlig en, tack!
 
Det jag gillar är att Katy fixar till sig två kompisar hon kan vara med förutom grannen och hans familj... För oftast så skaffar inte tjejen några fler vänner än killen och hans familj bara för hon "inte behöver fler vänner än så". Jag hoppades att dessa tokfior skulle få lite mer bemärkande roll i det hela, men näpp. De är lite som bakgrundsångarna till Eric Saade. Ingen märker dem, med de skapar en helhet ändå! 
 
Jag har låtit väldigt negativ genom recensionen, men det är mest för att jag trodde inte att detta skulle bli en vanlig YA-läsning, utan något som sticker ut. Men oboj vad fel jag hade på den punkten. Boken är förvisso bra, men levde verkligen inte upp till mina förväntningar, plus jag har tröttnat totalt på Mr. Hot-Arrogant-Guy. Lite känsliga killar till mig, tack! 
 

Sidor: 335
Serie: Lux #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Entangled Publishing 
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I stared of the pileof boxes in my new bedroom, wishing the Internet k´had been hooked up."


Coraline - Neil Gaiman

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Vad finns på andra sidan av den där lilla dörren i husets salong? Ibland är det en tegelmur, ibland en väg till en annan värld. En dörr som nyfikna Coraline inte kan låta bli och förstår inte konsekvenserna förrän det redan är försent.
 
Varför jag ens ge mig på den korta boken när jag har sett filmen? Jo, för jag älskar filmen och detta är en bok som man ska kunna säga att man har läst! Så enkelt är det! Lite som en klassiker!
 
Coraline handlar som lilla Coraline som inte har något för sig helt enkelt efter att ha flyttat till en nytt hus. Och upptäcksfärder kan bli farliga. Coraline påminner mig väldigt mycket om Alice i Underlandet för de båda hittar en dörr till en annan värld. Coraline har sin katt att följa efter, Alice har den vita kaninen. Också har de båda temat att de kommer in i en surrealistisk värld och händelseutloppet är väldigt snabbt och allt händer på så kort tid, eller snarare på så fåtal sidor. Att det är en surrealistisk värld som både Alice och Coraline kommer till ger en känsla som om det kryper under huden. I Coraline kommer hon till huset hon bor i till hennes "andra" föräldrar som är raka motsatsen till hennes föräldrar, men de har knappögon. Det är precis så som Coraline vill ha sina föräldrar (förutom ögonen), men det här mottot att man märker hur bra det var innan man förlorade det, det är något som återkommer. Kan sägas vara garanterat bokens budskap.
 
Boken är skriven för yngre ålder men jag själv har inte svårt att gilla det! Det har en viss enkelhet som blir som en charm. Man förväntat sig att det ska vara till yngre ålder mest med det här faktumet att huvudkaraktären inte är så gammal. Men jag skulle inte rekommendera detta som godnattsaga för jag själv klarade knappt att läsa den efter solen hade gått ner! Ärligt talat var det mest illustrationerna som skrämde livet ur mig, satte en hand över dem för att kunna läsa vidare (jag vet, jag är lättskrämd). Men jag rekommenderar den ändå! ;)

 

Sidor: 162
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2002
Första meningen: "Coraline discovered the door a little while after they moved into the house."


To Kill A Mockingbird - Harper Lee

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin.
Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.
 
Jag hade ingen aning vad detta var för bok. Visste ju bara det uppenbara att den är en klassiker och en bok som lästs i skolan. Jag hade faktiskt inga förväntningar, inga idéer heller vad boken kunde handla om. Men när jag förstod att boken handlade om rasism i ett samhälle i södra Nordamerika klickade det verkligen till varför den här boken är så stor, speciellt i USA. 
 
Boken utspelar sig i en söderstat i USA, inte under nutid, utan troligen under 30-talet för om jag kommer ihåg rätt så nämner det väldigt mycket ekonomi och hur den har störtat (alltså Wall Street kraschen/Börskraschen 1929). Då var rasismen något som var stort i sig och jag tycker att det är ett viktigt ämne att diskutera, men inte överdiskutera. Det är det som har egentligen hänt i världen så om man råkar säga någonting som kan kopplas till rasism så är man rasist. Hur många gånger har inte det hänt i skolan? Exempel råka säga att man inte gillar typ svarta kläder och folk drar en parallell till det. Ju mer man tänker på det dessu jobbigare är det att kunna säga något så inte folk kopplar det på det sättet. I alla fall så är det inte nådigt med sådana begrepp i boken skulle jag säga, men det är ganska förståligt med tanke på samhällets uppbyggnad i boken. Det tog väldigt lång tid för mig att komma till punkten att jag förstod att detta är en bok om rasism. Det hann gå säkert häften av boken innan de började komma med konkreta exempel på det som när dottern i familjen man följer, Scout, började prata om nämna om det. 
 
Scout, som egentligen inte är hennes namn utan Jean Louise, lever ett så kallat "bra liv" på den tiden. Hennes mamma är död, och hennes pappa får in sin lön genom att vara advokat. De är inte fattiga på något sätt, snarare sparsamma. Man får läsa om många upptåg hon har med sin bror Jem och grannpojken som kommer dit på somrarna. Man får växa upp med lilla Scout och hon är en härlig karaktär, en tjej som är väldigt nyfiken av sig. Jag älskar henne i scenen där hon frågar vad våldtäkt är, till antingen hennes far eller hennes barnflicka/tjänsteflicka. Det enda som jag skulle vilja påpeka är att Scout ändå använder sig av ett avancerat språk redan som sexåring (så gammal är hon när romanen börjar) vilket är inte så troligt i sig, men såklart finns det barn som utvecklas snabbare på andra fronter än andra. I samhället hon växer upp i finns det rasism och man ser hur det har ett inflytande på henne. Som det är en intressant illustration så måste man också se bakom gardinerna på boken. Att boken är skriven i ett syfte. Att man ska få en bild av hur det har varit och vad vi kan göra för att motverka det. Men sen kan man dra upp diskussionen om det är en äkta bild. 
 
Den karaktären som jag tycker borde få en guldstjärna på något sätt är fadern, advokaten, Atticus. Han är en advokat som står på den sida som har rätt, inte på en viss "hudfärgs" sida. Det är han som skulle få ta rollen som moral i den här boken. Det som jag tycker är synd är att jag kan garanterat säga att han inte fanns. Det skulle ha behövt fler som stod på den rättas sida, inte en viss färgs sida. Det är nog det viktigaste perspektivet att se det på i det sammanhangen han var i. Han är den som hjälper hans barn att se den stora skillnaden. Jag kan förstå att det är svårt att vara barn i den åldern där samhället säger en sak medans ens fader säger en annan. Men jag ser ju väldigt lätt att Atticus är en förståndig man och skulle vara värd att få boken döpt efter sig (vilket var tanken från början). 
 
Boken i helhet tycker jag var viktig. Det är en bok som når ut till många själar och har ett viktigt budskap. Att man ska behandlas lika. Men annars skulle jag nog inte tyckt om boken. Det tog mig en månad att avsluta den, vilket jag antyder på att det var en seg handling. Oftast när det tar mer än en månad för mig att läsa en bok så är det pga seghet. Kan också vara att jag har inte tid, men så var inte fallet den här gången. Scout och Jem är härliga i sig, men det skulle absolut inte vara något om man inte fick börja med att följa de som små. Den enda sluttanke jag har om den här boken är att jag tror att den här boken inspirerar som motverkar det som den är ute efter. Jag som aldrig riktigt har haft ett problem med rasism tycker den var inspirerande och tankfull, medan de som får uppleva rasism varje dag kan jag tänka mig inte gillar den här boken med tanke på hur de pekar ut vissa folkgrupper. 
 

Sidor: 376
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Grand Central Publishing
Utgivningsår: 1960
Första meningen: "When he was nearly thirteen, my brother Jem got his arm badly broken at the elbow. "


Crank - Ellen Hopkins

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Life was good
before I
met
the monster.
After,
life
was great,
At
least
for a little while.
 
Detta är en historia om ett monster. Inte en drake eller mytologisk odjur, utan ett riktigt förstörande odjur som kan komma in i vem som helst. Ett monster som kliver in i sjuttonårige Kristina och skapar hennes alter ego Bree som håller sakta på att ta över Kristina. Även en best som är kallad för knarkberoende. 
 
Kort och gott om boken så började det med att Kristina är väl en vanlig tjej som ska vara en månad hos sin pappa under sommarlovet. Det är inte så konstigt, right? Det enda som kanske är ett krux är att hon inte har träffat sin pappa på länge och de inte känner varandra så bra. Men allt flyter på. Kristina få möta hennes pappas grannes pojkvän, Adam. Det är genom Adam Kristina får kontakt med monstret. Adam får henne att upptäcka och prova drogen crystal meth och efter det är det som Bree tar över Kristinas kropp, gör beslut som Kristina aldrig skulle våga göra. 
 
Jag går rak på och säger att fy fan! Jag gillade inte handlingen alls! Det hjälper verkligen inte att säga att författaren skrev boken pga att hennes dotter höll på den dessa droger och göra det till en "hyllning" för henne och påminna folket som läser boken att inte hålla på med sånt. Historien är inte intressant i mina ögon. Det är som hon försöker känna på en känsla som hon nog aldrig har känt. Det är som man påstår att man har känt av sorg när man inte känner någon som har gått bort än. Det är som hon fantiserar sig hur det skulle kunna vara för hennes dotter hela boken. Och gud vad jag blev förvirrad med det här konceptet med Kristina/Bree. Jag förstår poängen, men det blev otydligt och för abstrakt. Och ingen i bokens karaktärer sticker ut eller utmärker sig på något sätt. Så nej, nej och nej för bokens handling och karaktärer. 
 
Så historien var verkligen kass, men boken försöker lura mig! För jag läste den i ett svep och tänkte "Den var inte så pjåkig" bara på grund av en enda anledning: Språket. Gawd! Jag smälter för diktupplägget! Plus att i den här var det bara så vackert! Ellen Hopkins var verkligen inte rädd för att använda en sida för några få ord och placera den randomly på sidan också! Jag avgudar verkligen det upplägget! Det är en svag punkt för mig som får mig att smälta oavsett innehållet som ni märker i den här! Så jag har en inre diskussion just nu om att jag inte kan tycka om en bok bara för jag är svag för upplägget utan jag måste lägga ett plus ett och se över handlingen och karaktärerna också!
 
För att vara en bok på 500 sidor plöjade man sig igenom den väldigt snabb med tanke på att det inte var så många ord på varje sida. Men kan inte säga att det var någon kvalité på boken förutom strukturen på språket. Så ett sisådär från min för den här boken. 
 

Sidor: 537
Serie: Crank #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: McElderry Books
Utgivningsår: 2004
Första meningen:

 "Life was good

before I

met

                                       the monster."

 

A Monster Calls - Patrick Ness

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Sju minuter över midnatt. Det är då den kommer. Monstret. Men det är inte det monstret Conor förväntar sig. Han väntar på de monstret som finns i hans mardröm. Han har samma dröm nästan varje natt och började när hans mamma började med sin behandling. 
 
Monstret som kommer och går utlovar att berätta fyra historier för Conor. Bara om Conor berättar en fjärde. En fjärde historia om hans mardröm. Och monstret vill ha sanningen om den! 
 
Jag kan inte riktigt påstå att detta är en helt vanlig skönlitterärt verk, utan en bok med magiskt vackra illustrationer! Det är halva jobbet så jag måste få berömma Jim Kay, illustratören till den här boken! Blir verkligen sugen att dra ut ännu ett verk med hans illustrationer för det skapar en stämning i boken som känns kuslig tillsammans med boken och jag skulle nog aldrig läst den här boken utan illustrationerna! That's the truth!
 
Boken handlar om Conor, en kille som är ca 10 år tror jag. Han går i alla fall i lågstadiet och har inte så många vänner. Han är en av dessa barnen som gör sin egna frukost för hans mamma är inte så pigg och kry. Det nämns aldrig vad som är fel med mamman, men man listar ut det rätt så snabbt, men som sagt det är inte säkert. Det enda man vet är att Conor får ta hand om sig själv, så har det nästan alltid varit och så kom mardrömmen. Och monstret. Det låter lite som en barnbok med monster och mardrömmar som en tioåring kille kan se. Men boken har en så djupare mening för den som vill gräva sig djupare. För det är en vacker saga som det redan är med bildliga exempel. En 12-åring skulle nog kunna läsa den här och njuta av den, men skulle den kunna komma till det djupa planet också? Tänk er en Disney-film. Oftast brukar de vara en lätt story som barn kan följa med i, men som äldre kan man njuta av den från ett annat plan där detaljer och bi-berättelse får en innebörd på resten av filmen. Så var exakt A Monster Calls.
 
 
Garanterat är detta en saga med en modern realistisk tolkning. Den har med faktumet att alla börjar tycka synd om Conor för att han har en mamma som inte så så frisk, mobbning som sker för Conor är viktig också även om den inte är den värsta man har sett/läst om och ha en förälder som man inte träffar så ofta. Conors pappa bor i USA (och han i England) och kommer och besöker Conor ett tag för att mamman är på sjukhus. Det är ju vanligt i dagens samhälle att föräldrar skiljer sig (för vanligt enligt min tyckan)! Jag tror att detta är väldigt bra sammanfattning på de kassa sakerna i samhället idag fast i sagoform.
 
Jag måste också kommentera slutet utan att avslöja för mycket. Det var då precis allt föll på plats och en ensam tår slingrade sig ner från min kind. Hur kan man skriva så damn beautiful?!?! Från att skriva som en vanlig barnsaga till att sluta med världens djupaste sak! Den här boken är verkligen värd att läsa, den är absolut inte barnslig (konstigt nog) och man faller lätt för illustrationerna! Så ni som vill ha en paus från långa sidor med rabblande text, här har ni er bok!
 

Sidor: 215
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Walker Books
Utgivningsår: 2011
Första meningen: "The monster showed up just after midnight."


Middle Ground - Katie Kacvinsky

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
SPOILERVARNING! ANDRA DELEN AV AWAKEN!
 
Maddie har levt i Los Angelos i en månad nu och hon försöker verkligen "uppföra" sig. Det är bara den där känslan inom henne som säger att hon inte hjälper till, en känsla inom henne som inte kan bli mättad. Efter att ha sett sanningen tillsammans med Justin så vet hon att hon inte kan leva ett liv fyllt med halvsanningar och falska förspeglingar. Så en natt så gör hon det som hon tycker är rätt och säger det rakt ut. 
 
Och det går snabbt. Ett dumt misstag och hon är fångad. Fångad i ett läger där hon är tvungen att genongå behandlingar som ska få henne att bli "ett med samhället" ochbli av med hennes rebelliska tänkande. De kallar det rehabilitering, hon kallar det tortyr. Men hon kämpar. Men hur länge kan hon kämpa ensam??
 

Ärligt talat så trodde jag att den här boken inte skulle vara något vidare. Jag menar, den här boken har krav på sig, att vara lika bra som förra boken, Awaken. Awaken tog tag i mig med överraskning, så den här gången var jag beredd på vad som skulle kunna hända. Men ärligt talat så blev uppföljaren bra, kanske inte lika bra som första, men bra nog! Och då blev jag förvånad ännu en gång. 
 
Boken startar av i Los Angelos där Maddie bor för tillfället och i början märker man hur otålig Maddie är. Hon vill förändra saker och ting nu när hon har perspektiv på samhället hon lever i. Minst nog är hon lika otålig att träffa Justin. Och när man tror att allt kan ta ett steg rätt, så går det bakåt. Man kan helt enkelt säga att Maddie gör bra som dåliga val. Och ett dåligt val så sitter hon bakom galler. Eller galler och galler, snarare disciplinskola där hon på något sätt är menad att hjärntvättas in i systemet igen. I den här boken skulle jag nog säga att det som jag blev mest imponerad av var tankarna som Maddie hade, inte händelseförloppet. Maddie blir ju påverkad av den tortyren de utsätter henne för, en karaktärsutveckling som jag älskar så otroligt mycket för jag har inte riktigt varit med om att huvudrollen ändras på ett sådant sätt! Jag är faktiskt glad att Katie Kacvinsky inte bestämde att Maddie är en sådan stark tjej så detta inte sätter spår. För det ska kunna sätta spår för vem som helst. Och att Maddie har en styrka på ett annat sätt, att hålla ut, det är något jag inte har upplevt så mycket i andra böcker så tumme upp för det!
 
Som sagt så älskar jag de som tänks och bli sagt i den här boken! Jag har fått ut fina citat från boken som inte bara kommer hux flux så det ska finnas med fina paralleller utan det finns där för en anledning. För att känslan eller händelsen de beskriver bildligt talat sker. "He told me experience were kind of like fate, and fate usually came in the form of a test. He told me fate liked to be worshipped. It liked to see us fall on our knees before it offered to help us up." - "... Doubt just corners you. It steers you into a dead end if you follow it."

Och frågan som alla ställer: Kommer hon träffa Justin igen?? Ärligt talat så avslöjar jag inget genom att säga, ja det gör han, för det var ganska förväntat. Skrattade bara ihjäl mig när han själv inte riktigt förstod om han var kär eller inte, och hur man ska göra som "flickvän" och "pojkvän". Herregud, har de gått tillbaka till stenåldern på det planet eller? Det är ju menat att vara en bieffekt att alla sitter vid datorskärmen, men Justin av alla är ju rebell, borde väl veta inte om hur det var innan före han återgå till det. Relationen annars mellan Justin och Maddie är ändå fin och lagom! Jag skulle slänga boken i väggen om det hade blivit puttinuttit. Jag orkar inte precis med sådana förhållande-böcker just nu! Och inga triangeldraman heller för den delen, vilket (jag tror) man slipper i den  här serien! 
 
Gott och gott gillade jag boken stark! Efter jag har läst trean med (förhoppningsvis) samma kvalité så kommer den här serien självklart ligga och battlas med alla andra serien jag älskar!

Sidor: 321
Serie: Awaken #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Houghton Mifflin
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I have over one hundred online profiles."

 

Det är jag som är Caroline - Peter Barlach

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Caroline har fått nog. Droppen är nog att hennes mamma själv säger åt henne att sticka mitt i stridens heta stund. 17 år och se till att klara sig själv, det verkar inte som ett problem för Caroline. Och på några veckor så lyckas hon hitta det hon behöver för att fortsätta vidare i vinterns tider: ett jobb, ett boende och självklart en dunjacka! Hon visar om och om igen att det går om man vill. Genom hennes strid ut från mammas skyddande bo så är det bara Stephanie, en fd modell och knarkare, som vågar fråga Caroline: "Varför flyr du från din mamma, Caroline?"

När jag läser böcker om personer i min egna ålder så kan man få ett uppfattning om hur bra man egentligen har det. Jag känner lite så när jag avslutade boken. Hela boken börjar mitt i en gräl som Caroline och hennes mamma har som gör att Caroline nästan bokstavligt talat flyr från sitt hem. Men jag upplevde att Caroline var verkligen hård mot sin mamma och då kom ju bilden att det ligger mycket bakom den här akten. Att Caroline är en tjej som har en tung ryggsäck att bära på som ingen annan har precis hjälpt till med att bära. 
 
Caroline visar verkligen på en gång att hon är en tjej som inte tar paniken i hand, utan snarare ser de paljetterna i nattens kolsvarta mörker. Hon sticker hemifrån och på magiska sätt finner hon det hon söker efter: en boende och ett jobb, och på kuppen får hon så mycket mer! Det som jag blev rätt så förvänad över var hur lätt det gick för henne att fixa till sig allt, men det visar verkligen att man måste ha rätt inställning och kontakterna. Men viljestyrkan Caroline har, den är väldigt inspirerande. Man vill också kunna vara superwoman som hon är. 
 
Under handlingens gång så möter Caroline Stephanie, som är enligt mig bokens bästa karaktär. Hon är väl ca 30 år (ingen ålder nämns i boken, men jag får en känsla av att hon är vid den åldern) föredetta modell som försöker plugga till en tenta, en tenta som kan få henne upp på benen igen. Stephanie är till en början en sluten figur som öppnar sig som blommorna hon har vid hennes försterkarm och får även Caroline att hitta sina känsliga punkter. Och den scenen när Caroline verkligen får ur allt som hon har skulpterat henne, den var nog den bästa scenen i boken! Jag blev otroligt rörd för det är ett känsligt ämne som jag tror att alla kan relatera till, även om det just inte var i en sådan situation, men har haft samma känsla någon gång! Det är ju just när läsaren kan relatera som det blir som bäst! 
 
Det som jag älskar med svenska verk som skiljer så ofantligt mycket mot YA gerne från USA är att svenska böcker har oftast öppna och välbeskrivna sexscener. Det kommer man att läsa i den här boken, och det blir inte stelt eller konstigt, utan faller in naturligt. Det känns som det är bara i svensk litteratur då man kan vara ärlig med sådana scener, till skillnad mot YA. Så fort det är en början på en sexscen så kapar de av det och börjar på ett nytt kapitel där de vaknar upp dagen efter och nämner aldrig det. Så stor tumme upp till sexscener, inte för att jag nu kräver att det ska finnas i varje boken, utan att inte undanskymma dem! 
 
Det som jag inte gillar lika mycket med boken är slutet. Varför?! Jag kan förstå att man ska hitta en koppling till början därifrån, men nej! Men det kanske var tvunget ändå att hända för Caroline är ju som sagt tjejen som gör det som hon vill göra, och kanske just den viljan gick lite åt pipan till slut. Lite som domino, när man väl har staplat upp det går det superbra, men när väl man råkar stöta till en bricka så kommer alla andra hänga efter. 
 
Till en summering så tycker jag om boken. Jag gillar Caroline som huvudroll, ingen fjantig tjej här! Sen diggar jag att Peter Barlach har skrivit med motdsatta könet som huvudroll. För det är snyggt gjort! Så om man vill ha en liten paus från sitt egna liv och hoppa in i Carolines, så läs på!
 

Sidor: 316
Serie: -
Orginalspråk: Svenska 
Bokförlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Första meningen: ""Men flyttan hemifrån då för fan!""


Paranormalcy (serien) - Kiersten White

Jag tror att de flesta vet vad detta är för typ av böcker. Böckerna har cirkulerat runt på många bloggar. Jag själv läste första boken sommaren 2011, det var ett tag sen, men första boken gjorde att jag ville läsa vidare, men nu i efterhand så känner jag att det kanske inte var en bra idé. Hela serien började bra tycker jag, med lite olika övernaturliga varelser, till och med någon ny, helt enkelt en start som kunde leda vart som helst, men sen stupade det totalt. Kiersten White har nog lite för mycket fantasi på sig och kan inte hålla sig borta från att problematisera det överdrivet mycket.
 
Men vad handlar den här serien om? Jo, om lilla Evie. Evie måste vara den mest (typical) tjejiga karaktären jag har mött på. Färgen rosa är favoritfärgen, pratar skitsnack med hennes bästa vän (som btw är en sjöjungfru i en akvariumi hennes rum) och en aning irriterande som (typical) tjejer kan vara. Och jag måste skriva i parantes om att jag pratar om den typical tjejen, den som alla människor ar fått för sig är som tjejigast. Jag själv t.ex har en annan uppfattning vad som får en vara tjejiig. Men Evie, hon jobbar för ett special internationellt poliskår som heter International Paranormal Containment Agency (IPCA) som har som roll att hålla koll på alla paranormala fall. Hon har ingen familj så det har blivit som en familj för henne. Hon lever där, lever runt paranormala så hon har egentligen ingen aning om vad är "normalt", men hon har ju som alla andra en idé vad det kan vara. Hon har sina hemliga drömmar att kunna leva ett normalt liv, men hon trivs ju så bra på IPCA så det är ingen fara!
 
Även om hon drömmer om att vara normal kommer det aldrig hända. Hon har ett förflutet som är allt annat än normalt. Jag menar, att dejta en fe, Reth, som fortfarande är efter dig även om du har gjort slut, det kommer göra "normala" livet problematiskare än vad det behöver vara. Och att hitta en facsinerande varelse gjort av vatten som man inte kan riktigt ta ögonen från, det komplicerar saker och ting. Den här vattenmänniskan heter Lend, och självklart är det som en gnista mellan han och Evie. (Och vid det här lagret vill jag att ni ska lägga ihop 1+1 och se triangeldramat). Evie bestämmer att befria Lend som sitter inne i IPCA's "fängelse" och det är där allt blir komplicerat. 
 
 
Ärligt talat så trodde jag att det kunde bli av något med den här serien, men efter att ha läst tvåan tvärnitade den tanken. Jag blev väldigt irriterad på de flesta av karaktärerna, oavsett hur mycket jag kunde gilla dem i en sekunden, så blev dem jobbiga och oresonliga. Så inget hit för mig när det gäller karakärerna. Till och med den nya karakären Jack som började med att lätta upp stämningen i andra boken slutade med att han blev lika irriterande som Reth och Lend. Så om ni märker nu så är vi inne på en square här... (vad är en square?)
 
Okej, vad det något annat som Kiersten White lyckades med förutom karaktärerna? Hmmm... Språket är inget som sticker ut. Det är Evies berättarröst som styr där och det scenariet har man läst om förut. Karaktärerna var tyvärr person som jag inte fastnade för, för de är bara.... irriterande. Då har jag bara handlingen kvar att fördjupa mig på. Handlingen börjar ut bra i första boken. Kanske en aning segt, men ibland är det faktiskt skönt när allt inte går i racerfart! Men jag märkte i andra boken att många saker hände som rent utav var onödiga för handlingens skull, och de uppstod lite för många problem i en bok. Samma sak skedde i trejde boken, då jag verkligen börjar undra om det är så att Kiersten White gillar att problematisera saker och ting. Men måste ju ändå berömma henne för att ha en sådan fantasi, att hitta på att problem och lösningar och konsekvenser till det.
 
Första boken, som har jag sagt, var bra och jag hade förhoppningar. Andra boken började segt och trodde att allt skulle liva upp sig med Jack som ny karaktär, men det blev bara en röra av killar och glitter... Tredje boken som skulle summera allt trodde jag aldrig hade ett slut för det var ju nya problem 24/7 och det kändes som de fixade allt på hårstået, sådär 10 sidor kvar av boken..... Så avslutningen på det hela, det här med att knyta ihop sängen, det kom lite "out of the blue" och jag blev inte riktigt klokare av det. Det är nog så jag känner efter att ha läst den här serien: Man blev inte klokare av det...
 
Böcker i serie:
Paranormalcy
Supernaturally
Endlessly
 
 
 

Once - Anna Carey

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
SPOILERS FINNS GARANTERAT I DEN HÄR RECENSIONEN OM NI INTE HAR LÄST "EVE"
 
 
För första gången på länge kan Eve sova ordentligt. Hon bor i kvinnosamhället Califia, som skyddar alla kvinnor och flickor från skolorna och ödet som finns där. Men Eve var tvingad att lämna Caleb, killen som hon inte kan släppa i sina tankar, i sticket, skadad och sårbar. Kommer han ens att överleva? 
 
Men när hon hör ordet om att Caleb är i närheten, hjälplös, känner sig Eve tvungen att hjälpa honom, för hur ska hon kunna överleva utan honom? Sökandet efter Caleb slutar inte som Eve hade tänkt sig. Att känna sig dum i efterhand är inget som hjälper när man blir tillfångatagen och förd till the City of Sand. Mellan de väggarna får hon veta om något som inte ens själv vill höra. En hemlighet som låg i hennes mammas hjärta, som tvingar henne att se om hennes liv. 
 
Andra boken i en serie brukar vara jobbiga, sega och fyllda av triangeldrama. Man borde snart komma på ett uttryck för det, så vanligt är det. Men den här boken vände lite på min vardag och jag kunde inte sluta fingra på boken! Det enda jag ville göra var att bläddra upp sidan jag var på och fortsätta läsa! Spänningen reste sig till olidlig och twistar fanns ju överallt! Man hann nästan inte tänka klart och vänja sig vid tanken för ännu en till kom, så förvånad blev jag många gånger om!
 
Allt börjar ju där man lämnade dem i första boken. Inte mycket har hänt. Och i början visste jag inte vad jag skulle tycka. Det var när Eve blev tillfångatagen då boken verkligen drog igång och fick en mening! Boken blev som en drog för mig och jag kunde inte riktigt släppa handlingen! En idé, eller ja, en twist som var med där, faktiskt den största, var en sak som jag hade som idé själv när jag var 9, typ, och jag var väldigt fascinerad hur handlingen flöt på! För självklart har den här boken mer allvarliga problem som jag inte visste fanns när jag var 9. Det största problemet som jag tycker en aning äckligt är det här med skolorna, som är byggd för att egentligen avla vidare människosläktet! Alltså usch! Det känns så brutalt och, gawd, jag vet inte vad! Och att se situationen från olika synvinklar hjälper en inte för det blir bara mer förvirrande i mitt huvud! Och jag vet att detta låter luddigt, men jag vill inte avslöja den stora saken som påverkar boken till 100%, utan vill att ni ska få uppleva det!
 
Det som jag gillar som mest i den här boken är ju som sagt handlingen. Men karaktärerna då? Jo, de finns med på ett hörn och gör handlingen, men jag är inte så dragen till Eve. Jag är inte irriterad på henne (oftast), men hon sticker inte ut från alla andra YA-heroines. Det som får boken att stå ut är ju handlingen, inte karaktärerna eller språket. Det fann jag lite fascinerande. För oftast brukar det inte vara handlingen som är utstickande, utan karaktärer som dyker upp i boken eller språket är twistat och fint! För i den här boken tar handlingen en till en annan plats. Det känns verkligen skönt att det finns en serie där det kan byta riktning så där. Det känns som jag sitter och upprepar mig så totalt om att handlingen var så bra, men det var för att den var det! That's it! :P

Sidor: 354
Serie: Eve #2
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: HarperCollins
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I started over the rocks, clutching a knife in one hand."


Dracula - Bram Stoker

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Jonathan Harkers affärsresa till Transsylvanien förvandlas till en mardröm när hans klient, greve Dracula, vägrar låta honom åka hem igen. Till slut lyckas han ändå fly och återförenas med sin älskade fästmö Mina. Men snart dras de båda tillbaka in i grevens onda värld när de blir en del av Van Helsings plan att förgöra Dracula och hans odöda följeslagare en gång för alla.
 
 
Att jag en fick tankarna på att läsa Dracula var faktiskt omslaget till den här versionen. Att ha den här versionen på praoplatsen jag hade för mer än ett år sen, det fick mig att dregla. Jag vet inte hur många gånger jag drog ut den från bokhyllan. Men då slog mig också, vad vet jag ens en gång om Dracula? Jag vet vem har var, men inte historien bakom honom, så det lättaste svaret på den fråga är att läsa boken! 
 
Boken är upplagd med att boken är såsom "baserad" på dagböcker, journaler, telegram och andra dokument. Allt man läser är som en samling papper med samma tema och i rätt tidlinje. Det är faktiskt en smart idé av Bram Stoker. det gör faktiskt att historien låter trolig om man kunde bevisa att dessa personer som skriver och samverkar i texterna levde och fanns. Jag kan förstå en aning varför folk kunde börja tro på att det fanns varelser som Dracula. Jag kan faktiskt inte kommentera så mycket vad Bram Stoker har gjort med den här romanen för den är säkert omskriven för jag hade inga större svårigheter med språket som jag skulle nog ha om det var på originalutgåvan på engelskan. Men en sak som jag vill berömma är att Bram Stoker vet att man skrev en dagbok. Man skriver inte enbart det som gör att bokens ska gå framåt i sin handling, utan det är ibland lite random prat om vädret och annat som inte tillhör historien så mycket. Självklart var det ganska irriterande, men det gjorde att det lär så mycket troligare.
 
Boken handlar om många olika personer. Man börjar följa Jonathan Harker när han möter sin klient greve Dracula och redan där börjar man misstänka att det är något fel på honom. Sen kommer man in i andras perspektiv, t.ex Mina Harker, Jonathans frus dagböcker, Dr. Seward, Lucy Westenra och andra. Det var lite knepigt att koppla hur alla kände varandra i början, men jag kämpade mig igenom den perioden i boken och är lite sugen att läsa om boken för att uppleva det som hände i de hundra sidorna där jag inte riktigt hängde med. 
 
Men genom alla skrifter märker man att det är något fel. Dr Seward får in massa fall som verkar sjuka nog för honom och får kontakt med van Helsing, en doktor, advokat och som han nu är känd för vampyrjagare. Det är häftigt att få observera van Helsing hur han egentligen tar sitt beslut att ara vampyrjägare, för jag får uppfattningen att han inte var det i början av boken. 
 
Men ändå kan jag inte komma undan i den här recensionen med att säga att boken var extremt seg. Dracula var inte med så mycket fysiskt, vilket jag tyckte var väldigt lustigt! Boken är ju ändå uppkallad efter honom, men han ta inte hand om sin roll så ordentligt. Men det kanske var lite av meningen, men jag vill inte förstå den poängen. Jag satt och förväntade att han var någon av personerna runt i boken under förklädnad och skulle hoppa fram och överraska en när som helst! Men den förhoppningen blev till damm...
 
Så vad Dracula som jag hade tänkt mig?? Absolut inte! Jag trodde faktiskt det skulle handla om de som bodde i byn nära greve Draculas slott, men det var helt fel. Jag har nu fått den rätta bilden av boken, den som man egentligen ska ha! Och efter den här boken blev jag väldigt sugen att läsa Frankenstein och se filmen Van Helsing (som är en mashup mellan Frankenstein och Dracula). Men det tog sin tid att komma igenom bokens seghet, men en bra klassiker som är värd sin uppmärksamhet! Plus Bram Stoker har skapat en väldigt stark kvinnokaraktär: Mina Harker! 
 

Sidor: 466
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: HarperCollins
Utgivningsår: 1897
Första meningen: "Left Munich at 8.35 p.m. on 1st May, arriving at Vienna early next morning; should have arrived 6.46, but train was an hour late."

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Himlen börjar här - Jandy Nelson

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
 "En gång för länge sen när jag låg på gräsmattan i trädgården frågade Big vad jag höll på med. Jag sa att jag låg och tittade upp i himlen. Han sa: "Det där har du fått om bakfoten, Lennie, hilmen finns överallt, den börjar vid dina fötter.""
 
Lennie är sjutton år och lever med sin storasyster, Bailey, och mormor. De lever sina liv som vilka som helst, men hur kunde de veta att det skulle ändra på sig så plötsligt.
Att Bailey skulle dö i en hjärtattack låg inte på kartan. Kartan inom Lennie. Inte heller låg det på kartan att med ett bruset hjärta av sorg hitta något så vackert genom de olika nyanserna av mörker som kärlek. 
 

Herregud. Jag är rätt så mållös. Min hjärna sitter på alla mina tankar om boken, men inget känns det som kan komma ut. I alla fall inte med ord! När vad det senast ni kände så? Kommer ni ihåg känslan? Känslan då du inte kan beskriva magin mellan sidorna med enkla ord som finns i ordboken. Bra! För det är den känslan jag har just nu och ni vet inte hur många gånger jag har raderat hela recensionen bara för det inte blir rätt!
 
Det handlar i alla fall om Lennie. Hon har förlorat sin syster som dog i en hjärtattack. Det enda irrationsmomentet kom nu. Hur fan troligt är det att en 19-20-åring dör i en hjärtattack?? Inte alls troligt! Kom igen! Kunde hon inte dö av något annat? Och jag förstår poängen med att hon inte dog i cancer, det har man varit med om för många gånger. Jag frågade till och med mina päron om det lät troligt, för de båda jobbar inom sjukvården, och mamma rynkade ögonbrynen och sa: "Nja, inte så troligt. Inte många procent på den chansen. Det måste ha varit ett specialfall." Ja, verkligen ett specialfall...
 
Så, då har jag passerat mitt irritationsmoment, så då fortsätter vi med godbitarna! Lennie blir ju självklart förstörd. Först med en mamma som lämnade dem när de var små hos deras mormor, och nu försvann hennes syster. Jag kan tänka mig den ensamheten hon kan uppleva, men hon har sin fina mormor kvar. Hon är verkligen inte som min mormor, eller den klassiska bok-mormorn. Jag kommer snart mer till det. Lennie, ja hon lever som en bubbla där fortfarande Bailey finns kvar. De delade rum och det tycker jag nästan är det jobbigaste i hela boken. Tänk er själva att somna varje kväll och veta om att ens syster aldrig kommer att lägga sig i samma rum som en igen. Lennie har kvar alla Baileys saker, det är lite som hennes ställe där hon verkligen kan uttrycka sin sorg, för där är ju Bailey. 
 
Lennie går in i en sorg där hon försöker trycka bort känslorna. Hon skriver på lappar, bänkar, ja allt som hon kan skriva på, en massa dikter, minnen om henne och Bailey. Jag själv skulle säga att det är som hennes terapi, men det behövs mer än så. Lennie får ögonen för Baileys pojkvän, Toby, och han är verkligen bokstavligt talat den enda personen som kan säga "Jag vet vad du menar" och förstå henne! De båda har förlorat någon som de älskar, hur är man säker på att man kan stå på sina ben efter det? De håller ihop. Delar sin sorg, och kanske lite till. Samtidigt börjar en ny termin i skolan och självfallet finns den här nya killen som alla pratar om. Lennie råkar möta honom första dagen och han verkar som en glad tok som kan spela trumpet så bra så man svimmar. Lennie själv spelar klarinett (vilket jag tycker btw är ett supercoolt instrument!) och får tillfällen att möta Joe som den nya killen från Frankrike heter i orkesterrepetitionerna. Men hon själv tycker att dem är så olika som man kan bli. Som sol och måne. Han ler hela tiden och hon deppar ihop varje dag. Men frågan är om det slår henne att månen och solen är ju ändå på samma himmel. 
 
Jag verkligen älskar relationerna mellan Lennie och alla som hon möter i boken. Joe, gud jag föll för honom ju längre in i boken man kom! I början höll jag med Lennie lite grann att visst, han är väl söt, men hur fan kan han vara så munter hela tiden? Men han blev som en livlina för Lennie, som något hopp att hon någon gång kommer ur hennes koma som kallas sorg. Men Toby hjälper henne en hel del, även om det slutar som det slutar. Toby speglar verkligen Lennie i sörjandet och lika desperat för en livlina att fortsätta. För Toby var det inte bara att han förlorade sin flickvän, utan något så mycket större än det. Har ni hört OTP? Ja, det var verkligen han och Toby och Bailey när man under boken får veta mer om deras relation. Tänk att en bok kan vara så bra bara genom relationer! Och då ska jag också nämna Lennie och Baileys mormor, vilken kämpe! Hon har tagit hand om dem som hennes egna barn, försöka få dem förstå vart deras mamma är, hantera sorgen över hennes barnbarn som blev som en dotter för henne, hjälpa en sörjande barnbarn som också är som en dotter för henne att komma upp på benen igen och samtidigt vara så underbar! Om jag hade en mormor som hon, då banne mig skulle jag vara lycklig lottad. 
 
Boken är väldigt influerad av sorg. Det gör att känslor blir allt extremare. Det är lite som att man har en coca-cola. Den är redan bubblig som den är. Och så lägger man i mentosen, alltså sorgen och då får allt explodera om det vill. Man förväntar sig att läsken ska rinna över. Så självklart är detta en känslobomb som får en att tänka, att kanske förstå lite mer om de sörjande. Och om man har sörjt någon gång så får man lite tillbakablickar till det, kunna relatera och reflektera.'
 
Språket, vad ska jag säga om det? Det är inget speciellt skrivsätt som hon tar till sig. Snarare gör hon ett snyggt och bra jobb med Lennies berättarröst. Det låter som det är en riktig person som berättar historien. Berättar om minnen, saker som påminner en om saker och lägger in en massa internskämt. Det är så personligt som det kan bli, och man märker Lennies egna resa utvecklas, mörknas som ljusnat och där ligger magin själv på något sätt. Att skapa en karaktär som orden lever upp till. 
 
Jag dog som så många gånger som jag återuppstod med helat hjärta. Magin i boken är så svår att beskriva. Det är verkligen som man säger, magi kan man inte beskriva, utan bara se och ta in! Så om ni vill uppleva desamma så är det bara och sätta sig med boken i handen och sluka den hel! 
 

Sidor: 267
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: GillaBöcker
Utgivningsår: 2010
Första meningen: "Mormor är orolig för mig."


The Iron Fey - Julie Kagawa

Jag började med den här serien sommaren 2011. Det känns verkligen så avlägset att skriva det, men nu banne mig är serien utläst med ett leende på läpparna. Så ska jag ta på mig ansvaret att förklara vad den här serien går ut på? Jag kan i alla fall ge mig på ett försök. Förvarnar er lite om att jag kommer inte översätta vissa ord, utan använda dem som de var i serien.
 
Jag skulle nog säga att allt börjar med Meghan Chases bror. Han startar upp seriens huvudsyfte, eller hjälper Meghan att märka det. För Meghan är den här seriens proganonist (i alla fall 3/4, men jag kommer till det) och lever ett hyfsat vanligt liv. Det enda som kanske inte står rätt till är att hennes pappa. Han är inte en del av hennes liv för hon har ingen aning vart han är. Sen har vi också det här vanliga dilemmat att Meghan känner att hon inte passar i det småstadsliv som hon lever med high school och kompisar. På hennes födelsedag så kidnappas hennes broder, Ethan, som gör starten till seriens hjärta. Sen löper alla avslöjande på. Hennes bästa vän Robin, visar sig vara den berömda Puck Goodfellow och att Meghans bror har troligen förts till The Neverwhere, ett värld fylld av fareries, som är uppdelade i sommar- och vinterfaeries. Därpå får hon veta vem som är hennes mysteriska försvunna fader, varför hon inte har känt sig hemma i människolivet. Hon är en halv-faery med Oberon som pappa, kung över The Summer Court. 
 
Medan Meghan försöker smälta den nya informationen, leta efter hennes bror och hittsa i den nya världen, så börjar de närma en festival med alla faeries inbjudna. Många är också nyfikna på Oberons hemliga dotter. Och på denna festivalen händer mycket på en och samma gång. Inte bara får hon möta coh dansa med en av The Winter Court's prinsar Ash, utan en ny fiende attackera båda hoven från vinter och sommar. En fiende som troligen har Ethan till fånga. Den här nya fienden är någon som inte the faeries kan klå. Det kommer att behöva hjälp av ingen mindre än Meghan. Meghan Chase, halvblod till prinsessa över The Summer Court som får killar på halsen. 
 
 
Varför kan de inte klå den nya fienden? Ska jag berätta? Well, så stor hemlighet kan inte vara för titel på första boken avslöjar ju det hela. Den nya fienden är The Iron King. Han vill ta över The Neverwhere. Han vill skapa ett ställe fyllt av järn. Ni som har läst era sagor vet om att féer inte tål järn, såsom varulvar inte klarar av silver och vampyrer vitlök (även om ingen av "dagens" vampyrer irriterar sig på det). Det som är viktigt att också veta är att genom att Meghan är halvblod så har hon en viss mängd magi som en faery och tål järn. Hon är i princip den enda som skulle kunna klå The Iron King
 
Det här med The Iron King och The Iron Realms blir ju som ett stort problem under seriens gång som skiftar och byter riktning, ni vet som det brukar göra i serier. Det som man kan tänka sig är att det borde var grymt fjantigt med faery/(féer), men Julie Kagawa har gjort som sin egna version av dem som är enligt mig en blandning mellan fe och alv som är rätt så bad-assiga. Man märkte snabbt att hon hade inspiration från Shakespeares pjäs  En midsommarnattsdröm när hon blandar in karaktärerna Puck, Oberon och Oberons fru och drottningen Titania. En inspiration som senare svalar av för jag kan inte komma på något mer under seriens gång som har med det och göra. 
 
Serien är uppdelad i fyra olika delar. I de tre första delarna är det Meghans huvud man är i och följer hennes ögon. I fjärde boken bröt Kagawa av och använde sig av Ashs ögon och tankar, vilket passade väldigt fint, men det blev lite off för min del när det hände just i sista boken, inte tidigare. men handlingtvis var det perfekt att det hände då. Första boken var ju bra, det var ju den som gjorde att jag fortsatte läsa! Andra boken blev faktiskt en väldigt stor besvikelse, och om jag kommer ihåg rätt från den boken var det lite för mycket hormoner som åkte runt, jag menar, jag läser den här serien också för handlingen skull, så lägg lite vikt där med tack! Tredje boken blev som ett stort lyft och måste vara den bästa boken ur serien! Slutet var så damn vackert och dramatiken som byggdes upp, det var just det jag ville ha från andra boken! Fjärde boken, ja den kändes lite off serien mest för att det var Ash som var berättaren till den, men det blev ett fint slut på serien genom det! 
 
Julie Kagawas språk är kanske inte utåtstickande som man tror att det är. Det är egentligen orden och fraserna hon använder sig av som är det bästa! Skämten som ska låta som ett dödshot som inte går att sluta skratta åt, ja ni har ett exempel ovanför. Det är väldigt många sådana hot mellan Ash och Puck som är gamla vänner, men har ett förflutet som gör att de reser agg mot varandra (Verkligen too bad att det är kära i samma tjej (igen))
 
Meghan är en klart exempel på en karaktär som utvecklas efter vad som hen utsätts för.I början är hon verkligen en osäker tjej med ett mål som gör henne bångstyrig. Genon böckerna växer hon som sagt som en blomma som får ljus. Hon är envis och modig, vilket gör att hon vill ibland göra de dumma sakerna för att komma fram dit hon vill vara. Vad som jag tycker gör henne modig är att hon är beredd att offra sig för andra även om hon är väl medveten om att hon kanske kommer att dö för det. Sen gillar jag att hon är en sådan person som håller det hon lovar! Det är väldigt många löften som skapas i serien och många inkluderar henne på ett eller annat sätt. 
 
Ash, den kyliga vinterprinsen, han är den här typiska "bad boy" som egentligen säger att han inte vill vara med tjejen, i detta fallet Meghan, men ger andra vibbar med sin kropp. Han ska ju vara den mysteriska killen med kylig attityd och så. Men genom böckerna värms han upp en aning, och att ha fjärde boken för sig själv för hans tankar lättar verkligen upp  vem han är och vad han vill vara för slags person. Han har ett historia tillsammans med Puck, som har hans bästa vän tills de råka bråka och samtidigt döda Ashs flickvän på den tiden (Ariella) och därav blev de fiender. Och den historian får man höra tusen gånger om och jag kan förstå Meghan ibland att hon känner att hon kanske inte är den rätta för någon av dem för de båda bråkar fortfarande om Ariella. Vilken tjej skulle bli osäker över hur mycket de drar upp det.
 
Puck är nog min favoritkaraktär, även om han blir bitter emellanåt, men vem blir inte det när samma kille snor ännu en tjej som man gillar? Han är väldigt rolig, kallas för trubbelmakare i The Summer Realms efter som i "En midsommarnattsdröm" gjort att Titania blev kär i en kille med åsnehuvud. Så man kan säga att Titania är inte så förtjust i honom, men han fick uppdraget att vara Meghans kompis i den riktiga världen och skydda henne mot olika hot. Samtidigt som de hände så föll han långsamt för henne. Jag gillar Puck väldigt mycket för han är också lojal. Även som bråkmakare så håller han det han lovar, speciellt för Meghan. Det tycker jag är asgulligt och förstår mig inte på böcker där alltid de roliga killarna får vara i The-Friend-Zone. Jag skulle garanterat greppa tag om Puck! 
 
 
Så vad tycker jag slutgiltigt efter seriens sista bok? Jag är glad över att ha läst det här böckerna. De var en upplevelse i sig med mycket skratt och upplevelsen att féer kan var onda, det var något nytt. Jag är väldigt sugen på Julie Kagawas andra serier nu. Hon har släppt en spin-off på den här serien med Ethan, Meghans bror. Den är jag väldigt sugen på!
 
Jag rekommenderar den här serien till alla som fortfarande faller för triangeldrama, fantasyvärldar, spänning och roliga skämt/hot, Det är absolut inte slöseri med tid att läsa dem! Jag är nästan lite sugen att läsa om allt, läsa om när Puck berättar allt, när Ash och Meghan träffas, slutet i tredje boken osv! 
 
Mina recensioner av böckerna i serien:
The Iron King
The Iron Daughter
The Iron Queen
The Iron Knight
 

The Iron Knight - Julie Kagawa

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6
 
 "Mitt namn mitt riktiga namn är Ashallayn'darkmyr Tallyn. Jag är den sista levande sonen till Mab, drottningen över det osaliga hovet. Och jag är död i hennes ögon. Min historia börjar, som så många andra, med en flicka..."

För den kalla Fey-prinsen Ash var kärlek enbart en svaghet som drabbade människor och dårar. Den han själv en gång älskat hade gått en hemsk död till mötes vilket utplånade de få varmare känslor han ändå haft. Det var i alla fall vad han trodde ... tills Meghan Chase, en halvt mänsklig Fey, raserade hans murar. Han gav henne ett löfte om att vara hennes riddare, men när alla övernaturliga varelser höll på att förintas av Järnriket lösgjorde hon sig från deras band för att rädda hans liv. Meghan är nu The Iron Queen, härskare över en värld där inga Vinteralver kan överleva.

Tillsammans med sin före detta vän, Sommarhovets upptågsmakare, Puck och katten Grimalkin, ger sig Ash iväg för att finna ett sätt att infria sitt löfte till Meghan.
 
The Iron Knight, sista delen i serien The Iron Fey. Ni som läser den här recensionen vet ju hur förra boken slutade. Meghan blev Iron Queen och lämnade Ash kvar, och han är verkligen förtvivlad att han inte har möjligheten att beskydda henne som hennes Warrior. Så han måste komma på ett sätt att beskydda henne. Så sista boken får man se allt i Ashs perspektiv. Det blev bättre än vad jag hade förväntat mig, med tanke på hur handlingen artade sig. Så det sättet som Ash ser på det så måste han bli dödlig.
 
Okej, så han är på väg för att göra sig dödlig. Det första testet är att komma fram. Och det är en triskig väg framåt. Jag kan inte avslöja mer än att det blir väldigt kurvad efter flera överraskningar. En överraskning suckar jag sååå högt av, men jag förstod verkligen vikten av att det hände. Det satte Ash i en resa i sitt egna huvud, vart han egentligen var mot väg mot och vad han var tvungen att lämna för att komma dit. Det gjorde boken så mycket känslosammare än vad hade trott att den skulle vara. Jag fick verkligen lära känna Ash från nytt, det som folk såg honom vara och vad han ville vara. Vad han har fått gå igenom, vad han ville gå igenom. 
 
Det som jag känner är att boken var lite... ja.. off serien. För de tre böckerna innan har allt setts från Meghan huvud, hennes perspektiv på allt, ett evigt mål att få balans i The Realm (tror jag att det kallas tillsammans) med The Iron King. Men nu är hon The Iron Queen, målet är ju klart, och boken blev ju kurvad på ett helt annat sätt också med Ash som perspektiv. Vilket var annorlunda, annorlunda bra. 
 
Det blev ett bra avslut på serien. Slutet var verkligen vackert, såsom The Iron Queen's slut. Jag är verkligen glad att det blev så bra! Det som kan förstöra en hel serie kan vara slutet! Det där slutet där man vill att de mesta kan vara bra, där det fortfarande finns lite frågor som man själv kan svara på. ett sådant slut! Och epilogen, den fick jag läsa två gånger för att egentligen förstå vad som hände. Det blev lite off-topic, men man fattar, det borde man göra! Nu om man inte har tröttnat på detta så kan man läsa spin-off serien om Meghans bror, Ethan. Han som egentligen började allt i första boken. Det tycker jag är faktiskt en rolig idé, men vad ska det handla om? Jag har inte läst på mig mer om det.
 
Det enda om jag inte orkar med efter den här serien är alla superfans som frågar en: "Åh, åh! Vilken team är du på??? Team Ash eller Puck??" Också har förlaget sett att det verkar vara en hit att ha team så boken har Ash på framsidan och Puck på baksidan. Hemsidan börjar med "Är du team Ash eller Puck?" Ger er gott folk! Det är lönlöst!! Man har nog vetat från första början att det ska vara Meghan och Ash! Jag har bara tyckt synd om Puck för han blir den här bästisen som får olycklig kärlek. När kommer folk skriva böcker från deras perspektiv?? (Well, aldrig kommer det hända. Vem vill skriva om en sådan person??) Jag har alltid gillat Puck genom bokens gång, en kille som jag själv snabbt skulle greppa tag om, men jag kan hålla med om att Ash passar bättre till Meghan själv. Hon behöver inte en rolig, snäll pojkvän, utan en som kan fräsa till, som Ash. Vissa är bara perfekta för varandra, även om jag gillar någon annan, som i detta fallet. That's life!
 

Sidor: 361
Serie: The Iron Fey #4
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Mira Ink
Utgivningsår: 2011
Första meningen: ""Oy, ice-boy!""

 

The Fault In Our Stars - John Green

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Foto: Amina
 
 Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan. Hazels mamma är orolig för att Hazel ska missbruka Americas Next Top Model och bli allt mer isolerad hemma vid teven. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst. Men Hazel själv anser att depression är en bieffekt till att dö.
 
För att göra hennes mamma nöjd med att få ett "liv" anmäler hennes mamma henne till en stödgrupp i kyrkan, och det var inte ett lyckande försök. Möterna är inte uppiggande eller glädjefyllda på något sätt. Tills Augustus Waters en dag snubblar in i gruppen och det där livet som hennes mamma snackar om att hon borde skaffa börjar arta sig. Att hennes liv inte är en väntan vid graven, utan man kan göra något medans man väntar, ja, till exempel umgås med Augustus Waters. Men är det verkligen värt att låta honom stå vid hennes grav? Låta en till vara tvungen att sörja henne?

Okay. Åh herregud. Hur ska jag skriva den här recensionen? Alla vet väl redan vid det här lagret att den här blåa boken med moln på är älskad världen över och kommer nog/är den bästa boken 2012 enligt Goodreads, i alla fall inom kategorin Young Adult Fiction. Så vad ska jag säga? Alla säger att de grät floder av den här boken. Well, duh. Förlåt, men det är en bok om cancer, och sånna böcker är alltid deppiga och jobbiga och sorgliga. Verkligen, "Hey, what did you expect?" över det hela. Så jag var rätt så förberedd med näsdukar och så, men det blev ändå dålig tajming när jag läste ut boken under bilresan till farföräldrarna och medan jag var där. 
 
Konceptet är nog inte nytt för litteraturen, men det är nytt för den allmäktige John Green. Han har verkligen lämnat sitt vanliga tema där det handlar om en nördig kille som blir kär i en extrem tjej som försvinner (alltså ärligt talat, det måste vara ett trauma som han själv har varit med om!). Han ertappar ämnet cancer av alla saker. Och han gör det på ett snyggt sätt! Också det här konceptet med boy-meets-girl. Jag tycker att det ämnet är underskattat som överskattat. Om det blir cheezy så är det så överskattat! Om det blir äkta, då kan man komma långt, det kan jag lova dig! John Green tog mig över molnen! Han är verkligen en skicklig person med att skapa karaktärer som situationer. Få alla pusselbitar att falla på plats. Språket är uppbyggt på Hazels berättarröst och det är skickligt gjort! Det är bara att bocka och niga. 
 
Hazel, bokens röst och tankar har en stark berättarröst som inte kan bli mer personlig. Man får verkligen se allt från hennes synvinkel, hur hennes moral är uppbyggd och jag älskar att läsa hennes förutfattade meninar. Jag kan tänka mig att många fastnar redan från början med den här boken enbart med Hazel lite halvdeppiga berättarröst för den är så ren och äkta. En tjej som har haft cancer i tre år kan nog inte vara muntrare. Att döpa sin syrgasbehållare(?), det faller naturligt för henne. Skapar de små detaljerna som skapar ett personlighet! Hon mötee som sagt Augustus, en kille som verkar extrem och väldigt spontan till en början som har mer att erbjuda än så! Han är nog en av de mest sympatiska karaktärerna jag har läst om på länge. Och människokännare skulle jag vilja påstå att också är. Det som verkligen är vackraste med honom är att han har sina metaforer. Min fråga till världen är om det ens finns killar som kan finna sådana metaforer som Augustus? Det var klipska och skrämmande bra! Men jag kan inte påstå att jag är kär i honom som jag har blivit för andra karkaktärer, men han är perfekt för Hazel! 
 
När döden är nära, oavsett i böcker som filmer som i verklighet, blir allt så mycket starkare. Som någon helt plötsligt satte på bold på allt man skrev. Som om alla känslor blev helt plötsligt inte hade någon spärr. Att varenda ord man säger, varenda akt man gör blir mer minnesvärd. Att man lever för dagen som kommer. Leva i nuet. Det är det som jag fick uppleva i The Fault In Our Stars. Det är som en sidoeffekt/upplyftare och det händer automatiskt när döden är nära. Jag kan förstå den känslan man har när man har varit nära döden att man på något sätt börja tänka på nuet, inte läxan tills nästa vecka eller mormors födelsedagskalas förra månaden. Ett fenomen som John Green har valt att använda på stora förmåner i den här boken! Ett fenomen som gjorde att jag blev sentimental från första ordet till sista. Det är det som gjort många sentimentala! Detta skulle vara en så helt annorlunda historian om inte döden stod bredvid hela tiden! 
 
Men jag är nog inte den som skriker högt med att jag älskar boken. Snarare skulle jag säga att jag gillar den mycket starkt. Den gjorde mig mållös, men den gjorde mig också rädd för att läsa någon cancerbok mer eller att ens läsa om den! Det blev nog lite för mycket för mig. Att John Green skapar så fin historia och gör det så bra att jag blir mörkrädd. Jag kan inte riktigt sätta ord för det, kanske för jag inte riktigt kan smälta det som jag har läst. Slutet blev också som en chock för mig. Att det slutade som det gjorde. Jag saknade det uppluftet som jag förväntade mig någonstans komma. Den där lilla strimman av ljus. Men istället blev jag mörkrädd. 
 
Det som The Fault In Our Stars har lyckas med som bara Harry Potter har gjort hittills med mig är att känna otroligt många känslor genom ett ord. Okay.
 

Sidor: 313
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Dutton
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abuntant free time to thinking about death."


Every Day - David Levithan

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Varje dag i en ny krpp. Varje dag ett annat liv. Det är A's verklighet sedan så länge hen minns. Så A har byggt upp regler för sig själv att klara av det liv han lever. Bli inte fast vid någon som hen är, lägg dig inte i för mycket och bli inte upptäckt. Men allt det där försvinner från A när hen vaknar upp i Justins kropp och får möta hans flickvän, Rhiannon. Reglerna som A hade byggt upp var puts väck och han ville inte att dagen skulle ta slut. Men A vet att nästa dag är han i en ny kropp, så hur ska han göra för att träffa henne ännu en gång??? Någon som han äntligen skulle kunna tänka sig vara med livet ut. 
 

Det här är väl lite fantasy, right? Eller något i det stuket? Det är nog det som förvirrar mig som mest. För Levithan har annars gjort fiction, så det här måste vara första boken där han går ut lite från sin trygghetszon. Men var det rätt val? Jag tycker själv att det är inte fel att prova något nytt om man tycker det var roligt, och jag hittar inget fel med detta verket. Det kanske inte kändes som David Levthan-style, men det var ändå en bra bok.
 
Jag gillar konceptet att huvudpersonen är könlös! Då får jag använda det "underbara" ordet hen. Men det gör att boken egentligen blir mer intressant och jag ärligt talat pendlade en aning från att det var en han till en hon till en han och till slut hen. Jag tror att det självklara tanken är först att A måste vara en han. Han vaknar upp i en killes kropp och gillar en tjej. Men jag tycker att det skulle passa så mycket bättre med A som en hon ibland. Det kändes inte fel när A kom in i en tjejs kropp vilket hände 50% av fallen. Så hur ska man beskriva A som flippar mellan olika liv i olika kroppar? Men man märker att det finns ändå någon. Det finns en personlighet som blir kär, som kan bära känslor och reaktioner, som kan tänka och förstå. Men kanske inte på det sättet som vi alla andra är vana vid för detta är en speciell historia. 
 
A möter Rhiannon, en tjej som redan är ihop med en kille och lever sitt liv som vanligt. A möter hennes genom hennes pojkväns ögon, men ser inte henne med pojkvännens sinne utan sitt egna. Det är ett steg till att förstå att A är någon slags person. Jag tror att det är väldigt stor definitionsfråga vad egentligen A är för något. Är han en själ, en personlighet, en människa? Men kärlek gör något med en som man själv märker som människa runt om en och med sig själv. Gör att A hittar något att sträva mot. Jag blev faktiskt lite chockad hur rakarmad A var med kärleken och kändes som att helt plötsligt handlade det bara om det och tog ingen hänsyn till de kropparna han var i. Ja, självklart gör kärlek något med oss människor, men det var inte där problemet fanns i största grad tycker jag. Utan frågan och sen då?
 
Berättarrösten som David Levithan bygger upp är på något sätt poetiskt till en början. Snack om livet och hur allt kan ha startat för A. Hur hans verklighet är. Som en melodi som fanns kvar i varje mening i boken. Det gillade jag! Men frågan är ju också om melodin hade rätt klang hela tiden? 
 
Jag tycker personligen att Levithan skapar bättre historier när det är fiction. Inte för det är något fel med Every Day men man märker att det är hans starka sida. Där han slå in en i riktiga känslor som blir med trovärdiga och manifika i en miljö utan sci-fi. För ärligt talat så kan man aldrig få de riktiga känslorna rätt i en urban fantasy eller vad detta är nu för något. För tanken att det inte är på riktigt dominerar för stark om man inte har en stark stomme. I en riktig miljö utan tjafs så blir trovärdighetsbedömingen större. Och Levithan som har redan visat det kan nog köra på med det! Det som Levithan gjorde ett bra beslut med den här boken är att inte dra ut det till en dum serie utan avslutar det med de rätta orden. 
 

Sidor: 322
Serie: -
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Knopf
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I wake up."

 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg