The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman

 
Neil Gaiman har en otroligt speciellt sätt att skriva sina böcker. Jag kan inte förklara den dolda magin, utan det är nog lättare att be folk läsa hans verk istället för att ge sig på att beskriva det. Jag kan också tänka mig att det är svart och vitt när det kommer till vilka som gilar hans verk eller inte.
 
Jag tror ingen är förvånad att detta verk utspelar sig i Sussex, England. Där är det som en medelåldersman kommer tillbaka till sitt barndomshem för att vara närvarande vid en begravning. Även om huset han levde i är borta för länge sen så är det något i hans barndom som drar honom till bondgården inte så långt därifrån. Han kommer fortfarande ihåg vem som äger gården, familjen Hempstock. Gården gör att många minnen flödar tillbaka till honom. Fyrtio år tidigare tog en man livet av sig i en bil vid slutet av vägen. Hans död startade konstiga saker i området och mörker frigörs. Mörkret skrämmer en liten pojke som Lettie, magisk och trygg som hon är, lovar att skydda mot allt. Och alla dessa minnen finns vid dammen vid slutet av vägen.
 
Att dyka in i en Gaiman bok är som en form av en härlig djupdykning. Du håller andan medan du tar dig längre och längre ner i mörkt vatten. Jag slutade aldrig att få Coraline-chills. Min kompis som också har läst boken sa att hen inte gillade den för att hen kände inte att den fattade, att allt var luddigt men är inte det Gaimans stil? Att få läsaren förvirrad och ge möjligheten att skapa egna lösningar och idéer till historien. 
 
Har ni tänkt på hur vi har minnen från vår barndom som vi egentligen knappt kommer ihåg men ligger i vårt undermedvetna och spökar som en dålig dröm som man inte kan skaka av? Och att det finns några saker om vi råkar snubbla till vid som framkallar som polaroidbilder från minnet i ett sinne. Exakt den känslan är boken om man nu ska beskriva den med en känsla. Havet i boken skulle jag lätt säga är en parallell till den känslan. 
 
Om jag nu ska förkorta boken till en mening så är det en eskapistisk värld som är som en tidsskapsel, fast i bokform. Jag vet att det lät luddigt men ville vara lite Gaimanistisk.
 
 

I'll Give You the Sun - Jandy Nelson

 
 
Jandy Nelson blev snabbt ett namn som jag la på minnet efter att ha läst "The Sky is Everywhere" två gånger, en gång på svenska och en gång på engelska. När väl "I'll Give You the Sun" kom ut tog det ett tag att få tag i boken och redan då hade internet svämmat över av recensioner på boken. Den är fantastisk ropade dessa recensioner vilket jag inte var förvånad över att höra, men jag blev förvånad över hur ordet om boken spreds så snabbt.
 
"I'll Give You the Sun" baserar sig på tvillingparet Jude och Noah, som är olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen än att leva i den och Jude är den sociala som inte kan få nog av uppmärksamhet från familjen och killarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men tre år senare så pratar inte Jude och Noah längre med varandra. Något hände som splittrade tvillingarna på ett nytt sätt. Det är inte förrän Jude möter en trasig men vacker kille som är en frisk vind i hennes liv då hon försöker gottgöra för misstag som kan ändra på hennes liv. Men det som inte Noah eller Jude förstår är att de bär på en del av en hel historia. Om de bara kan finna ett sätt att kunna prata igen så de kan göra om hela deras liv och värld. 
 
Bokbloggar där ut såsom Cecilia från Vår Bokvärld och Petra från Petras Bokblogg ger boken lovord i sina recensioner och jag förstår från vilka aspekter. Men jag tyckte boken var extrem seg att ta sig igenom. Att komma till en poäng tog längre tid än att torka upp på stranden på en molnig dag. Det höll inte för mig. Om jag hade kommit in i berättelsen snabbare skulle nog jag har en annan kärlek till boken. Jag älskar annars Jandy Nelsons språk, hur hon leker med ord och ser till att karaktärerna får en personlig tocuh. Noah tog pauser i sitt liv för att komma på en titel på talvan som han kunde göra av situationen vilket ibland var komsikt, vackert och passade in medan det fanns gånger det konceptet inte kom någonstans. 
 
Boken var inte så mind-blowing som jag trodde och ville att den skulle vara, men det var en bra bok med en historia värd att berätta. Jude och Noah är två komplexa karaktärer som det tar ett tag att förstå, men när det väl klickar så blir historien bra. Jag läste en recension för ett tag sen att de älskade boken för att bokens karaktärer är inte de "gray old characters that you can find everywhere", och det kan jag hålla med om men det är just det som gör det svårare för läsaren att förstå alla karaktärers motiv och bakgrundshistoria. Ibland kan det tappa handlingen istället för att höja den. Och nu låter det som att jag ogillade boken starkt, vilket inte är fallet. Men jag tror att det är svårt att skriva om hur bra den är när den väl inte nådde ut till mitt mått som jag hade för den. För den var bra, jag njöt av att läsa sista halvan men man kan inte skriva en positiv recension om en bok som man hade förväntat sig mer av, det går inte i min värld. 
 
 

The Time Traveler's Wife - Audrey Niffenegger

  

Henry är en stilig, bohemisk bibliotekarie som älskar punkmusik. Clare är konstnär med en passion för storslagna pappersskulpturer och thaimat. 

 

De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas fram och tillbaka i tiden. Hans tidresor är spontana och okontrollerade som skapar Clare och Henrys kärlekshistoria. Men det gör inte deras kärlekshistoria enkel. 

 
Hur trolig är den här historien? Det är en fråga som jag trodde jag skulle få ställa tusen gånger om i den här romanen. Med tanke på att det är klassificerad som en roman, inte fantasy eller något annat. Men jag tänkte inte på det en sekund. Niffenegger använder sig av känslor som vi alla kan relatera med och gör att man sympaterar med historien utan att tänka. Man borde frågasätta om detta är ens verkligt, men man gör aldrig det under hela historien. Allt är på något sätt bara så logisk så riktigt så det ologiska blir så logiskt. Tidresor är ett intressant ämne som lätt kan bli förvirrande. Men Niffenegger håller den rätta balansen så man hänger med i Henrys tidresor. I boken speglas också en negativ sida av tidresor, att det är inte det lättaste att leva med som man vill tro att det är. Tidresor är inte längre en tidmaskin eller Hermiones tidvändare för mig utan också en sjukdom. 
 
Det är inte många karaktärer som presenteras genom bokens gång, men det gör att de karaktärerna som finns får strålkastarljus och deras personlighet får all uppmärksamhet. Niffenegger är suverän på att ge hennes karaktärer liv, att de sticker ut från sidorna. Boken hade en långsam takt som gjorde att jag lärde känna Henry och Clare enda in till benmärgen och förstod allas relationer till paret. Henry och Clare kändes så rent av äkta. Ingen av dem var perfekta, de växer upp, ändrar lite på sig genom livets gång och är ett stort bevis på att livet är inte så lätt som man tror. 
 
Boken utspelar sig genom en livstid för två karaktärer, båda hela tiden i olika tider i sina liv. Henry och Clare har den svåra uppgiften att leva liv parallellt med sina minnen. Saker som hände då som de förstår sen varför de hände. Jag älskar historier som vävs samman och i slutet förstår man alla steg av historien även om ordningen inte var 1,2,3. 
 
En stor anledning varför jag berömmer den här boken rakt igenom är nog för jag hade inga speciella förväntningar på den. Jag visste knappt vad den handlade om. När jag läste igenom recensioner för boken så verkade det som de flesta var besvikna och förväntade sig för mycket. Så när du bestämmer dig att läsa Niffeneggers bok så gör som jag: Förvänta dig inget. Bara läs. 

Slammed - Colleen Hoover

 
 

Från Texas till Michigan. Det är resan som 18-årige Layken måste göra några få månader efter hennes pappa dör. Och det är inget val, de måste flytta. Layken är klippan i familjen som fortfarande sörjer förlusten av deras pappa och man. Layken är inte sugen att flytta till det kalla Michigan när hon bara har ett år kvar av high school. Men hennes tankar om det ändras snabbt när hon får träffa hennes nya granne. Hennes bror faller snabbt för grannkillen som blir hans nya lekkamrat och Layken faller snabbt för Will. Och det är ganska solklart att Will känner desamma. Allt går så bra tills hon börjar skolan. Första dagen slår henne rakt i ansiktet när hon upptäcker att Will är hennes poesilärare. Inte kan Layken få vara lycklig, nejdå. Från att ha sin crush som granne blev det helt plötsligt att ha sin lärare som granne. Will kan inte riskera sitt jobb, och Layken kan inte riskera att ha ett brustet hjärta igen. Det räcker att hon förlorade sin pappa. Att hon inte får vara förälskad längre i Will är inte längre hennes enda problem. Hon hittar mer och mer ledtrådar som pekar mot att hennes mamma träffar någon. Var det därför de flyttade till Michigan?

 

 

 

Hur kan jag uttrycka mig så högt jag kan att jag smälte av den här boken! Eller "it slammed me right in the face"! Den är en klysching bok som man kan förutspå från första sidan till den sista. Men det är en fin historia där inte bara kärleken för en kille är i huvudrollen, utan kärleken till en vän, till sin mamma, till sin familj. Boken är bara en bok om hur det är att vara i sina ungdomsår när allt inte faller perfekt som ett pussel. Åren där man svävar mellan att vara mogen och naiv, att vara seriös och barnslig. Jag kan tänka mig att många inte gillar Layken som en huvudperson för hon är så typisk tonåring som får sina PMS-anfall,  gråter ibland för ingenting och stänger dörren framför sina problem. Men vi alla har gjort det och Hoover gör att inte låter så cheesy som man skulle kunnat tänka sig.

 

Det är många i den här boken som har en sorglig historia som bara ha gjort dem starkare. Will är 21 år och måste ta hand om hans lillebror efter att deras föräldrar gick bort.  Laykens vän i skolan är ett fosterbarn som haft fler föräldrar än vad man har fingrar och känner aldrig att hon har ett hem eller någon som vill ta hand om henne. Layken själv förlorade nyss sin pappa. Så boken är inte bara om kärlek, det är hur man klarar sig från sina fall. När man faller så måste man kliva upp. Ärren måste läka och skapa tjockare hud som klarar av nästa smäll. Det är inte en "det är synd om dig" historia, det är en bok om hur man hittar hopp igen. En väldigt charmig bok.

 

Efter den här boken så kommer jag garanterat engagera mig mer i poetry slam, vilket är bokens mittpunkt som alla trådar är kopplade till. Hur långt historian än går så går det alltid tillbaka till poetry slam vilket jag älskar. Självklart så kan inte poetry slam hitta visa sin riktiga charm i boken såsom sånger. Man kan inte höra melodi eller takt vilket gör det lite platt men man får använda sig av fantasi. Men det är ett fantastisk metod att låta karaktärer säga det som gömmer sig på botten av deras hjärtan vilket är verkligen smart gjort av Hoover!

 

För att sammanfatta den här boken så är det en kärlekshistoria, om två som älskar varandra men inte får älska varandra och sedan allt runt omkring. Jag skrattade, led och dampade över den här boken och är så ledsen att den redan är slut. Jag är medveten om att det finns en fortsättning, men jag tror inte att det kommer bli samma sak i andra och tredje boken, inte samma oskyldiga kärlek som var förut. Men jag skulle älska att läsa om den här boken igen. 

We were liars - E. Lockhart

 

"No one is a criminal.

No one is an addict.

No one is a failure."

 

Familjen Sinclair, det är en familj där ingen är en förlorare. En New England familj där alla är långa, snygga och atletiska. De ser alltid till att le, ha raka ryggar och verka perfekta. Familjen Sinclair, det är en familj där allt är perfekt och om inget är perfekt så låtsas alla som att det är det. Men det enda du behöver veta om dem är att de tillbringar sina somrar på deras privatö.

 

Ni som vet om "King Lear" kommer känna av likheter. En morfar som har tre underbart vackra döttrar och barnbarn. Cadence är det äldsta barnbarnet till Morfar Sinclair som är överhuvudet i släktträdet. Men hon är också en del av The Liars. Cadence, Johnny, Mirren och Gat. Gat, Mirren, Johnny och Cadence. Det är ungdomarna på ön som är i samma ålder som spenderar deras somrar tillsammans som syskon. Cadence, Johnny och Mirren är kusiner medan Gat Patil är en outsider som är lycklig att få vara en del av den rika familjens värld, men samtidigt klagar på hur allt som svävar mellan himmel och jord för familjen Sinclair är pengar. Femtonde sommaren är det då Cadence ser Gat i ett annat ljus och hon faller snabbt för grabben. Medan Sinclair mammorna bråkar om dukar, örhängen och hus så spenderar The Liars tillsammans så långt de kan komma från bråken som de kan på en liten ö. Men den sommaren är inte det de andra.

 

Något händer med Cadence, hon kommer bara ihåg att hon vaknar i en sjukhussäng och så var den sommaren över. Hon lider av migrän efter den incidenten. Hon kämpar för att komma ihåg vad som hände men hon kommer inte ihåg det. Inte ens någon annan vill berätta för henne. Vad var det som hände? Vad det bara en olycka?

 

 

 

Historien är som en tickande bomb. Långsamt tar man sig fram mellan minnen, karaktärer och somrar. Vad som hände på slutet av den femtonde sommaren är ett lika stort mysterium för oss läsare som för Cadence.  Förmågan att läsa och koppla samman händelser, bittra kommentarer och lögner, den måste vara på topp, eller snarare den kommer att bli på topp efter den här novellen. Jag kunde inte låta mitt sinne slappna av någon gång när jag läste för jag ville inte missa en endaste ledtråd. Lockhart har lyckats fläta ihop historian så vackert, så skrämmande bra. Hon har gjort det svårt för läsaren att bilda en bra teori lång i förväg och tro att den ska vara rätt, vilket jag älskar! Boken är också inte karaktärsledd, att det är karaktärerna som får historien att gå framåt, utan historien själv tar en med ett järngrepp och man kan inte sluta läsa. Jag älskar att man kommer till en punkt i boken när man inte ens vet vem som ljuger eller talar sanning.

 

Hur boken var skriven med tanke på ordval och uppbyggnad av språket så är jag tveksam om det är något alla kommer kunna uppskatta. Ibland hoppar Lockhart från de klassiska reglerna, vilket jag tyckte att boken blev mer intressant. Hur hon betonade vissa händelser med att skriva på ett helt annat sätt, det tyckte jag bara var kraftfullt, men kan tänka mig att det passa inte alla i smaken.

 

I slutändan när man summerar allt så är novellen som en tavla av en splittrad familj och det som hände med konsekvenserna av gririghet och tystnad . När jag började läsa novellen såg jag familjen Sinclair som lyckliga, perfekta personer, men nu undrar jag hur den tanken ens kunde starta.  Den här novellen lämnade mig nerslagen rakt ner i asfalten och jag vill bara läsa om boken på en gång.

 

"We Were Liars" är en kraftfull och mysterisk novell som låter dig inte sluta tänka på den! Om du gillar Jellicoe Road, mysterium och böcker där du som läsare måste tänka, greppa tag i den här! Det måste vara sommarens bokplåga! Du kan inte komma undan en sådan krossande vacker novell! Kan också rekommendera den här boken för er som grovt sagt gillar "mind-fucks".

 

 

Cadence, Johnny, Mirren and Gat. Gat, Mirren , Johnny and Cadence. 

And if anyone asks you how it ends, just LIE.

 

What Happened to Goodbye - Sarah Dessen

 
Vem är McLean?
 
Efter hennes föräldrars inte så fridfulla skildsmässa så har McLean och hennes pappa, en restaurangkonsult, varit på resande fot i två år. Så långt bort som McLean kan komma från hennes mamma och mammans nya familj, så försöker McLean lägga skildsmässan på hyllan för att aldrig bli avdammad. Till varje ny plats hon kommer till provar hon på nya karaktärsdrag - från cheerleader till dramaqueen. Efter dessa två år så börjar hon sträva efter en känsla av att stanna. Att få stanna och kanske bara vara sig själv. Men det är svårt att finna sig själv när man har spelat olika roller för allt för länge. Men kanske hon kan få hjälp på vägen att finna sig själv. Kanske av grannen, som råkar vara Dave. 
 
 
Första Sarah Dessen boken för mig. Japp, jag vet, det tog en satans tid för mig att börja på den här författaren, men genom att alla har sagt ribban högt så har jag inte känt suget av att läsa av henne. Men tiden kom när det kände att det var rätt att läsa en bok av henne, så den första var denna. 
 
Jag kan inte säga att jag är amazed eller förbluffad över hur bra boken var. För i mina ögon var det bara en vanlig YA-bok. En lättsam sommarbok om livet och hur svårt det är ibland att vara sig själv och gå igenom sin egna skit. McClean flyttar runt med sin pappa så hon känner ingen poäng att lära känna någon på djupet och därför provar på olika karaktärer. Det verkar ju lovande! Så det kommer bli en händelserik historia? Inte riktigt. Jag tyckte att allt flöt på som honung,segt men ändå var allt sockersött. Därför tog det längre tid än förväntat att läsa boken. 
 
McClean som karaktär var ganska tråkig. För en karaktär som skulle ha varit så många olika personligheter så upplevde jag henne som en grå zon, som en osäker tonåring som tror att hennes åsikt är dogmatisk. Hon utmärkte sig inte i mina ögon, jag tyckte mest hon var grinig och ganska orättvis mot sin mamma. Hon är till och med grinig mot killen som är "suppose to fall in love with her". 
 
Den här boken imponerade inte alls på mig. Jag önskade att den skulle göra det, för det är ju Dessen! Men kanske jag valde fel bok att börja med? Vem vet, men jag tänker inte ge upp med Dessen än! Har 10+ böcker att prova innan jag kan säga att jag är den enda på den här jorden som inte gillar hennes verk.

Tiger Lily - Jodi Lynn Anderson

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Innan Peter Pan föll för sin Wendy så föll han hårt för en tjej med kråkfjädrar i sitt hår. 
 
15 år gamla Tiger Lily tror inte på romantiska historier eller lyckliga slut. Men bara för att man inte tror på det så betyder det inte att man blir drabbad av det. Att man faller för Peter Pan är lätt hänt. För Peter är inte som någon annan hon har mött. Impulsiv och modig, som både skrämmer och fascinerar Tiger Lily. Men ledare för The Lost Boys är inte Peter den ulitmata killen för Tiger Lily. Men Tiger Lily kämpar för att passa in, att kunna få vara Peter Pans tjej för evigt, även om hon är på väg att bli bortgift till en man i sin klan. Men det största problemet kommer flygandes från skyn. En "fågel" kallad Wendy. 
 
Jag vet inte hur länge jag har kollat på den här boken inne på Sci-fi-bokhandeln. Tusentals gånger. Som ni kanse vet så älskar jag retellings. Och när det är en retelling av Peter Pan med ett superfränt omslag, då kan man inte mer än att köpa boken så fort man landar på amerikansk mark. Det var bara den här grejen med att författaren verkade bekant. Jag har hört namnet förut. Och när jag väl läste de första 10 sidorna så slog det mig vilka andra böcker hon har gjort. Jodi Lynn Anderson har ju gjort Peaches-triologin, varav första boken jag inte gillade. Och det, gott folk kom jag på när jag skulle börja läsa boken.... Bra gjort Frida!
 
Jag är ganska besviken på historien i sig. Den kändes för lätt för min del. Jag älskar retellings för de få som jag har läst har inte gjort min besviken och gett en ny vinkel på originalstoryn i en positiv anda. I det här fallet stirrar jag bara argt på boken för att den inte är bra nog. Jag älskar Peter Pan historian. På min teater har de gjort en underbar pjäs av historian och mitt mål är att läsa originalboken någon gång i mitt liv. Även om boken nu följer handlingen väldigt bra, så lyckas inte det blir bra. Det känns som Anderson försöker pressa ihop två pusselbitar som inte är gjorde för varandra. 
 
Språket är lättsamt, inte så många ord på varje sida. Inte en magiskt anda ligger i orden eller historien. Om vissa formuleringar kunde ändras till det mer postivare så skulle det självklart lyfta boken! Och jag vet inte om det var meningen, men jag känner att jag inte alls kom nära Tiger Lily som karaktär, som det var en osynlig barriär. Jag hatar när sånt händer för man vill komma nära huvudpersonen! Det är hen som ska leda mig genom boken och det kommer självklart bli mäktigare om jag kommer nära huvudpersoner, så nära så jag kan se allt som det var mina egna ögon! Det är mäktiga saker! Och det är det som får ens känslor att flöda! Och Peter Pan... Han verkade som en lite douchbag ibland. Och så är inte min Peter Pan! Han är ett oskyldigt barn! Där har vi det! Han är ju en tonåring i den här boken! Vad hände med att inte växa upp, aldrig bli vuxen??? En av de viktistaste sakerna i originalberättelsen! Så Peter Pan älskare, detta är inte den ultimata boken att fangirla med. Även om historien är bra på sitt egna vis så såg jag bara sprickorna och jag sökte inte ens för dem. 

Jag är Zlatan Ibrahimovic - David Lagercrantz

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Den här boken har hela svenska folket hört talats om. Självbiografin av Zlatan som han själv inte har skrivit. Jag kände mig tvungen att läsa boken med tanke på att jag egentligen ingenting om honom och är inte heller det största fanet av honom, men han är en svensk ikon av något slag. Och efter boken så gillar jag fortfaranden inte Zlatan, men jag uppskattar hans slit och respekterar honom enormt.

 

Det är inget man kan berätta om handlingen egentligen. Det handlar om Zlatan, hela hans princip att leva och komma vidare i livet, det som har påverkat honom i livet, vad som gör att han driver sig själv framåt. Man är inte så förvånad över att handlingen är som den är. Zlatan har ett liv som de flesta vill veta om och det som han har varit med om är intressant i sig. Men det som gjorde att boken var läsbar, att händelserna kändes levande och att boken hade en struktur är tack vare David Lagercrantz, författare för boken! Det är egentligen han som ska få mycket credit! För att skriva en bok om ens minnen och liv kan ju lätt bli rörig som ungefär en dagbok. Men Lagercrantz strukturerade boken på ett underbart sätt! Allt var kopplat med allt! Jag sitter fortfarande lite fascinerad över hur fanken människan lyckades med det, att få ihop alla pusselbitar! Boken är i hyfsat kromologisk ordning, men de flesta händelserna är kopplade med en annan händelse tidigare i boken som knyter ihop boken lika väl som en sommarkrans blir formad.

 

Det som jag kände att jag ville veta av boken var Zlatans uppväxt, det är det som är ganska okänt för allmänheten, för alla klubbar han sen har varit i och spelat, vilka matcher han har vunnit och förlorat, det har hardcore fans koll på och det kändes som när man kom till den delen av boken att det bara rabblades klubbar och medlemmar hit och dit, och såklart lite känslor med för att det ska låta lite mer spännande. Den delen som sagt var jag inte lika förtjust i, mest för jag är inte äkta fotboll-fan, inte heller Zlatan-fan heller. Men det är något med att veta någons livshistoria som gör det intressant att läsa om i alla fall!

 

Det finns inte mycket mer att säga om boken för min del. Jag är i alla fall glad över att ha läst boken även om det nu ser ut som att jag aldrig kommer att bli ett Zlatan-fan. 


Watermelon - Marian Keyes

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

På en och samma dag hinner mycket hända i hennes liv som flippar allt som en pannkaka. När hon ligger och håller sin nyfödda dotter på sjukhuset dumpar hennes man, pappan till barnet, henne för en annan kvinna, i samma hus som de bor! Claire blir verkligen förstörd och har ingen aning hur hon ska fortsätta i livet. Hon flyttar så fort som möjligt ut ur sin lägenhet och åker till Irland, till Dublin för att bo tillsammans med sin familj igen i hopp om att finna en väg ut i världen igen. Men kanske hon hittar den vägen till hennes hjärta istället??

 

Watermelon är en väl omtalad chick-lit bok av Marian Keyes. Min mamma har läst den, min syster har läst den och det är superovanligt att mamma och min syster läser i min familj! Nästan sällsynt, men det förekommer. Det sägs att alla tjejer måste ha läst en Marian Keyes bok i deras liv! Och nu har jag fått det avklarat och skulle lätt nu kunna kika på hennes andra böcker.

 

Jag gillade den här boken stark! Jag vet inte om det var handlingen, miljön eller karaktärerna som gjorde det, men det var en hög myskänsla över boken. Handlar ju om Claire som försöker få kontroll på sitt liv. Hon har sin nyfödda dotter med sig hem till hennes barndomshus där hela hennes familj är beredd att stötta henne, men Claire är inte så stabil. Det är alltid något fint om personer som ska hitta tillbaka till banan, men oftast finner något annat än vad de hade tänkt sig. Claire är en ung mamma, hon har ju sitt liv framför sig! Hon behöver absolut inte grotta ner sig i någon roll alls än.

 

Alla personer Claire får möta på vägen, de hjälper henne på ett eller annat sätt utan att de vet om. De välkomnar henne och säger att det finns bättre män ute i världen än den som dumpade henne. Han förtjänar inte alls henne, inte ett förlåt kan vända situationen rätt igen. Claire förstår det långsamt och den resan hon gör är värd att läsa och det är nog tjejer som sugs åt sådana historier som mest. Språket är väldigt enkelt och skrivet ur Claires perspektiv. Hon tänker väldigt mycket har egna dialoger med sig själv som gör att boken skapar sin egna prägel och personlig som bara den! Jag kan nästan känna av Marian Keyes som författare i orden hon använder sig av. Marian Keyes är verkligen en författare som känner sina karaktärer till grund och botten. Det är verkligen inte slarv med att skapa en underbar huvudkaraktär med sina egna problem, personlighet och tix. Detta är inte en karaktär man kan finna i vilken fantasy romance-bok som helst. Det är lite som att Marian Keyes skriver av egen erfarenhet, så välskrivet är boken, karaktärerna och historien.

 

Det finns inte så mycket mer jag kan säga om boken innan börjar avslöja en  massa från innehållet och det vill jag ändå att ni ska få uppleva! Detta är en äkta chick-lit som egentligen kan läsas som sommaren som vintern! Bara man läser den! 


Tell the Wolves I'm Home - Carol Rifka Brunt

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

1987. Det är bara en person som har förstått sig på fjortonårige June, och det är hennes morbror och gudfader Finn Weiss, en känd konstnär. Blyg är hon i skolan och det långa avståndet hon har till sin syster som ändå bor i rummet bredvid så kan hon bara vara sig själv hos Finn. Han är inte bara hennes morbror, utan också hennes bästa vän. Så när han dör, för ung för att förtjäna det, flippar Junes värld upp och ner. Men Finns död drar inte bara till sig dåliga, negativa saker, utan en överraskning som June aldrig skulle kunna tro. Det som Finn hinner att ge till June och hennes syster är en tavla, med dem som objektiv. Men det är något som inte är rätt med den...

 

På Finns begravning märker June en märklig man lunka runt bakom folkmassan. Några dagar senare levereras det ett paket till June, och inuti det är det Finns tekanna, från den märkliga mannen som visar sig kalla sig Toby. Toby vill träffa June, han vill spendera tid med henne. Men vad kan den här främlingen göra åt henne? Hur ska han få henne att få bättre efter att förlorat hennes enda bästa vän? Men ju mer tiden går så förstår hon att det är inte Toby som ska göra något åt henne, utan det är hon som ska göra någonting åt Toby.

 

Den här boken har ju cirkulerat lite grann i bokbloggsvärlden. Och den såg bra ut! Inte ännu en sliskig ungdomsbok om triangeldramor och folk som dör i en högst osannolik framtid. Utan en roman. Det var länge sen en vanlig roman kunde impa på oss kräsna boklusar på det sättet och jag säger bara att den är värd att öppna ögonen för. Det var länge sen jag läste en sådan mysig bok om allt och inget. Det jag älskar om den är att den visar hur fin kärlek kan vara och den kärleken behöver inte delas mellan två älskande utan familjeband som vänskap.

 

Bokens huvudperson, fjortonårige June lever under en sorg. Den enda som förstår henne och hennes sorg är just den personen hon sörjer, hennes morbror Finn. Boken handlar om folk som sörjer egentligen med uttrycker sig inte i klartext som att nån sitter och gråter hela tiden, utan de är de små detaljerna man måste utse, vilket gör att det inte blir till en fullt ut deppbok. Det är snarare mer en bok att kunna starta på något nytt när något annat har slutat. June känner att hon inte kan släppa sin morbror och det finns en annan som känner samma sak: Toby. Toby är Finns pojkvän som sörjer nog lika mycket som June. Men detta är 1980-talet, att vara homosexuellt är inte accepterat än. Man märker det solklart med hur resten av Junes familj reagerar mot Toby.

 

June är ett barn. Fast hon är 14 år. Men hon beter sig som ett barn. Hon är inte så smart, hon är extremt blyg och det är lite som att hon vill vara kvar vid åldern 9 år, för det är just den åldern jag upplever henne i. Hon är naiv och hennes handlingar känns inte så 14-åringa. Men det är egentligen skönt att inte behöva läsa om en 8-årig smarthead som kan allt och beter sig som en vuxen, men jag irriterar mig på att June är äldre än vad hon beter sig som. Jag vet ju att det finns barn som är över eller under sin ålder (typ jag, barnsligaste 17-åringen ever) men det finns alltid ett spår av vad deras riktiga ålder är för nåt. Det enda spåret över att June är 14 är att hennes syrra frågar henne om hon vill följa med till fester. Kanske är det så att jag ser henne som en 9-åring för att berättarrösten är enkel, hur hon dagdrömmer och låtsas att hon är mitt i medeltiden. Men Toby är den karaktären som agerar i sin ålder. Han ska vara yngre än Finn med ca 8 år får jag för mig, är någonstans över trettio och den sötaste personen ever i den här historien. Det är inte för att han är homosexuell utan hans personlighet är så vacker. Han är försiktig med allt, rädd för att June inte kommer att gilla honom om han gör ett enda felsteg. I boken så irriterar sig June på att Toby vet saker om Finn som hon inte gör och hon säger att hon vet det till Toby som vet redan att hon inte vet om det och bara backar undan och nickar och ler. Han är för rädd för att säga emot June för det är det enda som han har kvar av Finn.

 

Det jag älskar med boken är att det är två personer som aldrig har träffat som knuts samman till samma person som inte finns kvar. Att två personer som har en människa gemensamt att känna kan lära känna varandra, till och med under jobbiga känslor, men det är inte till en början frivilligt för June. Hon är mest ute efter saker om och från Finn och långsamt märker hon att det behovet har fyllts av något annat. Och den där tavlan som är bokens objekt. Omedvetet så kretsar allt om tavlan, sista tavlan som Finn gjorde och gav till June och hennes syster. Tro mig, man blir lite galen på den för det är en viktig del av historien som det långsamt kommer ledtrådar om. Men det är magiskt hur en sådan stor objekt som betyder mycket för handlingen kan ligga i bakgrunden och lurka så mycket.

 

En sak som boken är tydlig med att ta upp är systerskapet mellan June och hennes storasyster Greta. Hur de var så nära när de var yngre och nu när det blir äldre, hur det blev ett gap mellan dem, ett oväntat gap som inte kunde fyllas igen. Det är verkligen en förmåga att beskriva en sådan syskonkärlek som Greta och June har mellan varandra, för de är väl medvetna om revan mellan dem, men ingen vet vad de ska göra för att fixa det. Tavlan de får av Finn där de är avtecknade, där är det ett gap mellan dem, ett symbolist gap som påminner dem hur mycket de har glidit isär varandra. Den här boken är verkligen byggd med lager på lager metoden med känslor och historier.

 

Jag är väldigt förbluffad över den här boken. Hur fin historien är, hur mysig den är, hur sprängfylld den är med känslor, men ändå en helt vanlig historia som kan blir så fantastik! Jag har inte så mycket med att säga än att ni borde läsa den! 


The Selection - Kiera Cass

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

För 35 tjejer är The Selection en enda chans för livet. Möjligheten att få slippa ur sitt gamla liv och fortsätta sitt liv vid sidan av Prins Maxon och leva med honom i ett palats för evigt. Vem vill inte missa chansen att få leva i glitter och glamor och blir en del av den högsta klassen oavsett vilken klass man kom ifrån från början. Jo, America.

 

America har det egentligen bra, hon lever fattigt, men lycklig. Hon är redan kär. Men på något sätt börjar allt det splittras när erbjudandet att bli prinsens fru, en prinsessa för America och söker lite halvt ofrivilligt in till tävlingen. Och att hon blir antagen med andra 34 st tjejer gjorde egentligen inte livet bättre för America, men hon måste göra det bästa av situationen, för det är omöjligt att hon kommer att falla för prinsen när hon fortfarande är kär i en kille där hemma. Eller?

 

Jag är en av alla ungdomar som inte växte ur prinsessålder. Jag gillar fortfarande att läsa om situationer som cirkulerar om kungadömen, borgar, hov och kungliga familjer, men jag vill inte ha det på det fjantiga sättet som det var när man var liten. Att alla prinsessor var vackra och hade tur med allt. Jag vill hellre ha de lite mer åt "vuxen" hållet. The Selection, den var ärligt talat fjantig. Kom igen, ha tjejer som slåss för att gifta sig med prinsen, finns inte ens det en sådan historia i bibeln? Och det är Hungerspelsaktigt att ha en tjej slåss för "fel" anledning.

 

Men det jobbigaste att allt är så likt annat och utförsägbart så gillar jag boken ändå. Jag irriterar mig lite på mig själv att jag gillar den med tanke på att jag pekar ut dens brister. Men jag gillar den. America (och snälla att hon heter så...) är inte en originell person, men hon skapar ändå sin egna väg i boken och är inte den som bländas av glitter och glamour. Hon vet redan vad som är viktigt för henne i livet även om hon inte har så mycket.

 

I boken är folket uppdelade efter klasser. En etta är högst upp, en åtta är längst ner. Lite som Hungerspelen med deras distrikt. De som är ettor är kungafamiljen och America som man följer är en fyra. Man kan bara byta klass om man gifter sig med en som är högre/längre än en själv (gäller då kvinnor) eller om man lyckas göra karriär i ett högre klass (gäller då män). Så det är lite gammalt tänk i boken. Det ska föreställa vår framtid, men jag tror inte på något sätt att det är en trolig framtid, snarare ett scenario som kommer aldrig hända men kanske skön att läsa om ändå(?). Men i alla fall, jag ska inte fördjupa mig i det. Det jag vill komma fram till är om America gifter sig med prinsen blir hon en etta, hennes familj kommer att få det bättre ställt, allt kommer att vara bra. Synd bara att hon är kär i fel person. Jag tycker att America är ganska smart för hon blir då uppenbart vald som en av dessa tjejer som ska tävla om prinsens uppmärksamhet, så löser hon de flesta problem utan att det ska inkluderas att hon faller för prinsen på en gång! Det gillar jag, det förvånade mig en aning. Jag gillar faktiskt att America inte känner en dragningskraft till prinsen utan försöker stanna kvar i tävlingen som hon säger "för matens skull". America är ganska kaxig, lite för väl kaxig för sitt egna bästa när hon är runt folk, men när hon är själv är det då hon är som skörast, det är när hon börjar tänka hon blir lika svag som glas.

 

Handlingen tyckte jag var bra, det som gjorde att jag kastade mig efter nästa sida. Det var ett flyt i historien som gjorde att det hände någonting hela tiden. Men man undrar vad som kan hända i ett palats där de är "inlåsta" som gör det spännande? Ja, du, det är spännande att vara med i en tävling, men det finns alltid något i bakgrunden som driver på, i detta fallet rebeller. Man får smaka på landets problem och allt som inte är lyckat i samhället. Det är ganska roligt att man får läsa om några andra än rebeller hela tiden, se ur ett annat perspektiv som ser rebeller som skurkar och barbarer. Språket i boken är inget man kan kommentera. Det är skrivet att passa in i Americas huvud, hennes berättarröst, som de flesta böcker är uppbyggda på nu för tiden.

 

Vad ska jag säga mer, jag avskyr egentligen triangeldrama, det är för jobbigt, och är lite irriterad över att boken inte fick ett ordentligt slut. Maxon, prinsen,  är lite löjlig samtidigt som jag gillar honom i smyg. Han går ju ut med alla tjejer och tycker ärligt talat det är respektlös, men det är ju det som tävlingen går ut på. Så jag sitter här och försöker lista ut varför jag gillar boken. Varför gillar jag boken när jag sitter och irriterar mig på den? God knows why, men den gjorde ett intryck på mig och jag beställde snabbt hem tvåan för att få veta hur fanken det skulle sluta! 


Anna Karenina - Lev/Leo Tolstoy

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Yes, I made it! Jag läste hela Anna Karenina. Jag är typ en legend. Nu sitter jag och överdriver men det var lite som ett äventyr som en kamp att ta sig igenom en rysk klassiker som Anna Karenina. Men stolt är jag och glad också för den delen, för detta var en av de finaste kulturella böckerna jag har läst. Klassiker brukar vara sega och jobbiga, men oftast har de något viktigt att säga eller en härlig handling. Och jag föll lite på mina knän för Anna Karenina. Jag kan titta på den tegelstenen och le för mig själv för det är en bok som jag skulle vilja att alla skulle läsa! Innan också vill jag påpeka att författarens riktiga namn är Lev, men det internationella namnet han har är Leo, därför slaschet i rubriken. Rätt ska vara rätt. 

 

Det man märker snabbt av i boken är att det är sjukt många karaktärer i boken som man följer och nämns och ja, det var lite förvirrande i början, men jag tycker att Tolstoy lyckades minska förvirringen väldigt mycket på ett snabbt sätt för jag var inne i boken, karaktärerna och situationerna på 100 sidor, och boken är ca 900 sidor. Huvudpersonen man följer är Anna Karenina. Hon är en gift förmögen kvinna som är varsam om allt och alla. Hon har huvudet på skaft och ordentlig. Det som kaosar runt hennes liv är den simpla kärleken. Hon tror att hon är kär i sin man som hon har en son tillsammans med. De är lyckliga och inget är fel, innan hon finner att sitt hjärta har ett annat hem, hos Vronskij. En ung greve som har bara haft tur i sitt liv att han har blivit så förmögen som han är. Och Vronskijs känslor är lika starka för Anna så hon känner att hon inte kan strunta i sin instinkt. I Ryssland på slutet av 1800-talet en skam. Det var ett bevis att man inte hade lyckas det med Gud ville att man skulle göra. Så att vara skild var inte en status man ville vara, för båda makarna.

 

Boke är skriven och utspelar sig under slutet av 1800-talet i Ryssland. Man kan läsa den här boken med avseende att veta om hur det var på den tiden, historiemässigt, men jag fastnade mer för grundhistorien. Det passade ju väldigt bra att jag höll på att läsa boken samtidigt som jag gick igenom 1800-talet runt om i världen på historian i skolan så jag drog några paralleller, men man läser Anna Karenina mest för handlingens skull. Men att den utspelar sig under 1800-talet får boken att få en fin sättning. Det är en urfin tid för miljön som samhälle. Jag älskar St Petersburg som det är beskrivet på den tiden, desamma med Moskva, lantlivet i Ryssland och så vidare. Klasskillnaderna framträder också fint och lämnar ett spår av 1800-talet, så att den utspelar sig under det här årtalet sätter sin prägel på boken, är som en ram på en tavla, rama ihop allt och ger bilden en extra guldkant.

 

All happy families are alike; each unhappy family is unhappy in its own way.Det är så hela boken börjar. Och det är också bokens tema. Att alla familjer man ser, alla relationer som man möter på så måste det finnas en svaghet, en olycka som gör att de skiljer sig från alla andra. Boken handlar inte enbart om Anna Kareninas dilemma utan också om alla runt omkring henne som är bunden till henne på något sätt. Det är bara att ta ut alla deras relationer med varandra skulle göra den här recensioner allt för lång och komplicerad, men jag vill att alla ska vara medvetna om att det är så mycket fler problem än Anna Karenina. Man får till exempel följa hennes bror också, hans fru systrar etc. Alla känner varandra på ett eller annat sätt, man ser sambanden helt enkelt.

 

Det som är bokens största dilemma är ju att man tror att man är lycklig kär och så visar sig att man finner en större kärlek i någon annan, vad gör man då? Ska man följa sitt hjärta eller försöka ignorera chansen? Det är det som Anna Karenina är mest känd för. Det som jag gillade starkt med den situationen var att Anna Karenina inte blev en fjantig tonårstjej som ville ha båda parterna som vilket kärleksroman man plockar upp nu för ungdomar, utan hon går igenom alla känslor som är logiska att känna, hon är mänsklig! I vissa lägen hatar jag henne för hennes handlingar för att hon är så girig och egoistisk, i vissa fall sörjer jag för henne med allt hon förlorar för att gå sin rätta väg. Jag tror inte många kvinnor var som henne på hennes tid, men jag tror att Leo Tolstoy har fått inspiration till allt runt omkring honom på 1800-talet då han skrev boken, att han visste nog en kvinna som var liknade Anna Karenina. Men det är min egna åsikt och inget som jag har sökt efter om det är sant, det är mest ett intryck.

 

Språket i boken är inget jag kan avgöra, boken har blivit översatt flera gånger och jag vet inte om det är översatt varje gång från originalet. Om jag vill bedöma språket på korrekt sätt  så måste jag främst lära mig ryska och finna originalhistorian. Vilket inte kommer att hända. Det som jag vill kommentera är att det ändå speglade det ryska kulturen, att man sa inte allt på ryska utan franska, engelska och latin var det vanligt att de pratade med varnadra, vissa fraser. Det framgick i boken efter hur många fotnoter som fanns över att det var ett annat språk. Jag vet att engelska och franska ansågs som ett poulärspråk och om man visade att man kunde lite höjdes ens rank.

 

Den här boken är som jag sa i början, en av de finaste kulturella böckerna jag har läst. Jag bläddrade mellan sidorna och kunde njuta av historian och inte räkna sidor till slutet hela tiden. Jag hade svårt till en början att tro att jag skulle gilla den här boken för klassiker brukar vara långa och dödstråkiga, men den här hade en krydda som ingen annan hade. Vilket krydda, ja det har jag inte så stor koll på. Kanske ni själva ska smaka och se efter för er själva? 


Dying to Know You - Aiden Chambers

Canon EOS 7D + Canon EFS 55-250mm f/4-5.6

 

Karl, en sjuttonårig kille är hopplöst kär. Men personen som hans känslor är starka för, Fiorella, kräver bevis, och ställer honom en rad frågor om honom och hans inställning till kärlek i sig. Men Karl är dyslektiker, men det vet inte Fiorella om. Han vill helt enkelt inte att hon ska få veta. För om hon skulle upptäcka det så ser Karl att konsekvenserna är att hon lämnar honom för att han är för dum, ovärdig för Fiorella.

 

Så Karl frågar den lokala författaren som också råka vara Fiorellas favoritförfattare om hjälp att skriva svar på frågorna-  och en obeskrivlig gripande vänskap skapar mellan de två männen. De sitter och formulerar svar på Fiorellas frågor och de båda få ett nya perspektiv på saker och ting, men frågan är hur länge det håller när de lugna som de har skapat krossas av händelser och ord?

 

Jag köpte den här boken för enbart ett syfte. Omslaget. Jag vet, det är ju så dömande som helst, men tyvärr kan inte uttrycket "Döm inte en bok efter omslaget" hålla i alla sömmar. Den här framsidan, gawd, jag är ju kär i det! Jag höll verkligen tummarna på att boken skulle vara bra, för handlingen verkade lovande. En kille som ville impa på sin tjej med att låta hennes favoritförfattare skriva hans brev till henne. Och jag gillar att prova nya böcker, speciellt nya författare som man aldrig har hört om. Detta är inte Aidan Chambers debutbok, utan hans senaste bok, och jag har inte hört ett knyst om honom innan så det var ett fint "wild card"

 

Huvudrollen besitts av två personer:  Karl, en sjuttonårig kille som är extremt kär i en tjej. Han vill inte sumpa chansen med henne och det leder oss till bokens andra huvudkaraktär som är bokens berättarröst: Författaren som jag tror man aldrig får ett namn på. Författaren är en bitter man som egentligen inte har mycket kvar i sitt liv att glädjas sig åt. Karl kommer till honom och frågar honom om en tjänst, att skriva brev som ska handla om Karl som han ska ge till hans tjej. För Karl är som sagt dyslektiker och vill inte sumpa chansen med den speciella tjejen Fiorella. Genom att författaren accepterar uppdraget så får Karl och författaren ett speciellt band. De lär känna varandra omedvetet och märker varandras sköraste punkt.

 

Boken var inte så bra som jag ville. Omslaget var bättre än boken. I hela boken så var jag som en spänd lina som väntade på att gå av, men linan blev med takt att sidorna gick slappare och till slut förstod jag att jag inte skulle förvänta mig något stort av boken. Jag hoppas lite för mycket av den, men den var mysig ändå. Jag njöt ändå att läsa den, men jag blev inte riktigt nöjd, jag ville ha mer, jag bad om mer från den. Men vad ska jag förvänta mig med en 75-årig författare som är bitter på livet tills hans möter Karl? Kanske lite, men inte överdrivet mycket. Men ändå så var det en vacker historia där man såg att både en 75-åring och en 17-åring kan utvecklas som personer. För det är inte mycket som händer i boken, det var väl där jag blev lite besviken. Det är effekten som kommer från karaktärerna som gör att boken rullar framåt. Det som jag verkligen måste berömma författaren för är att sätta ihop en gammal karaktär med en yngre på ett sådan fint och fiffigt sätt. Det beundrar jag starkt.

 

Det jag har lite svårt för är titel för boken, för det tycker jag inte har något med boken att göra. Jag hakade upp mig på den ett antal gånger och försökte också tolka det amazing cover, men kom inte med ett bra svar. Det var som att utsidan och insidan var två olika böcker. Men ska inte utsidan och insidan kopplad ihop med varandra? Det är ju ändå satta på en och samma bok... Ärligt talat så tror jag att omslaget är satt på den här boken mest för att få folk att plocka upp den. Det måste nästan vara det enda skälet med tanke på att det inte har något specifik med boken att göra i mina ögon.

 

Sammanfattningsvis så gillade jag den här boken. Den var mysig, men hade sina brister. Det var inte mycket handling, utan mer om karaktärer och deras utveckling. Magin mellan en ung och äldre karaktär trodde jag aldrig kunde vara så fin som i den här boken, men jag skulle gillat den mer om det var mer handling, mer att tappa andan för.


Bloodroose - Andrea Cremer

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4| Bokhållare: Nea
 

Men nu när den sista striden är över henne, det finns mer på spel än strider. Hon måste rädda Ren, även om det kan betyda att Shays vrede blir okontrollbar. Hon måste hålla Ansel säker, även om han har varit stämplad som en förrädare. hon måste bevisa sig som packledare, vänd mot onämnbara fasor, och befria världen från de Keepers magi en gång för alla. Och så måste beslut bestämmas om vad man ska göra när kriget är slut. Om nu Calla gör det med livet i behåll.

 

Finally har jag avslutat den här serien! Jag trodde i början med första boken att det skulle vara easy peasy, men låt oss säga att jag har fått kämpa lite mer än förväntat att ta mig igenom de här böckerna. Nightshade gillade jag start, Wolfsbane var jag verkligen inte ett stort fan av och nu tredje boken. Hur var den? Enligt mig hamnade den mellan de tidigare böckerna. För det var inte lika jobbig och irriterande som Wolfsbane men kom garanterat inte upp till Nightshade's nivå.

 

Det som gjorde att jag läste boken var att kunna avsluta serien. Det var målet. Men jag vände blad på boken efter ett tag för att veta vad som händer. Hur kommer Cremer sluta detta? Det var en spännande bok, kanske inte med den bästa handlingen - en aning förvirrande enligt mig - men lyckades ändå låsa mig lite grann. Och jag skulle inte säga att huvudkaraktärerna hjälpte till så mycket, utan i detta fallet såg jag bikaraktärerna jobb till att göra detta till en bättre bok. Deras biberättelser som egentligen inte har så mycket till historien att göra lyfte boken.

 

I hela den här serien har jag inte varit ett Shay-fan. Och det betyder inte att jag är på Rens sida, utan det betyder att jag känner att shay förgyllde inte serien. Förra boken var som en hel bok gjord för Shays skull, att man skulle få en inblick av hans liv och ge honom en chans, att jag skulle gilla honom. Men nej. Han var irriterande lurk som jag inte kunde placera. Och han drog ner den här boken i mina ögon. De gångerna han kom med i bilden var det som att det var negativa känslor över händelserna. Eller så såg jag bara inte det bra han gjorde för jag har en inte en förkärlek till honom. Och Ren visade en sida som man inte har sett genom de andra böckerna. För jag har jobbigt nog alltid gillat honom, även om jag ser att han är ett svin mot Calla, men nu fick man se en fin sida honom, den sidan av honom som förstod att Calla är hans allt och se alla hans misstag. Jag menar, om man vet att man ska gifta sig med en tjej så går man inte och hookar runt med alla tjejer på skolan innan. Jesus, det gillade jag inte. Men han fattade nu att Calla blev upprörd över det. Men alla hans dumma misstag finns ju där. Och Calla, ja hon fortsätter göra som hon blir tillsagd, hittar inte på så mycket heller. Så karaktärsutveckling i vissa karaktärer och vissa inte. Inget som jag ser lyfte boken.

 

Slutet kändes som en easy way out. Ett slut som kunde ha hänt når som helst i boken men hon valde det som ett slut för serien för - som det verkar som - att hon inte kom på något bättre. Jag tänker inte nu avslöja slutet, men till och med jag skulle kunna vara fyndig och komma på ett bättre slut än det där. Jag blev absolut inte nöjd med slutet. Det var som att dessa tre böcker var skrivna för... ingenting. Eller, ja bara för den scenen. Så, ja, jag är besviken på slutet.

 

Efter sista boken i serien så är jag inte ett fan av serien längre. Jag var inte det efter tvåan heller. Det var som att Andrea Cremer byggde ett underbart hus framför mina ögon, men fyllde inte det med fina möbler. Det blev inte bra inrett helt enkelt. Böckerna och idén var lovande i början och jag var taggad efter första boken att få veta mer, få svar på de tusen frågorna man hade, men sedan upptäcka att svaren inte var så saftiga som man hade förväntat sig eller att en fråga besvarades med en ny fråga, det var inte lika lovande längre. Och sedan att tappa intresse för karaktärer, det är inte precis bra. Det hände mig. Jag vet att det finns många som verkligen älskar den här serien, men jag är inte en av dem. Sitter nu och är lite bitter över att det inte var en sådan bra serien som man känner sig tvungen att läsa om en gång i tiden. För jag ville verkligen att serien, den här boken skulle vara bra, men visslingen inte i mina ögon. 


The Maze Runner - James Dashner

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Fotograf: Pia
 

När Thomas vaknar upp i hissen, är det enda han kan komma ihåg hans förnamn. Hans minne är tomt. Men han är inte ensam. När hissens dörrar öppna, finner Thomas sig själv omgiven av barn som välkomnar honom till Glade - en stor, öppen yta omgiven av stenmurar.

 

Precis som Thomas, vet de Gladers inte varför eller hur de kom till gläntan. Allt de vet är att varje morgon har stendörrarna till labyrinten som omger dem öppnat. Varje kväll är de tätt stängda. Och en gång i månaden levererats en ny kille i hissen. Så Thomas var väntat. Men inte tjejen som kommer i hissen dagen efter. Och mer överraskande är ändå budskapet hon levererar. Något som skakar det som killarna i gläntan har byggt upp för att överleva där. Något som till och med Thomas förstår inte är bra.

 

Herregud, vilken sjuk bok... Efter all beröm och lovord den här boken har fått trodde jag aldrig att den skulle vara så sjuk som den var. Jag satt hälften av tiden och undra hur jag skulle kunna få en realistisk inblick av det hela när allt verkade flummigt för mig.

 

Det handlar om Thomas som kommer in i en labyrint med inget minne kvar. Han minns bara sitt namn. Thomas. Han kommer till en värld där unga män, nästan pojkar, har fått bygga sitt samhälle, där de har fått lära sig vad som är faran, vilka ställen i labyrinten som är trygga, helt enkelt hur de ska överleva. Jag hade svårt att komma in i en början. Allt var nytt för mig och Thomas, men Thomas verkade göra sig klokare på all ny information än vad jag blev. Det var segt för mig, speciellt med hur den världen de var i var uppbyggd. Jag fick absolut inte en bra geografisk bild i mitt huvud vilket gjorde att jag inte tyckte det verkade så trovärdigt. Plus att jag irriterade mig på Thomas från första början, det antar jag inte är en bra början...

 

Handlingen i sig imponerade inte på mig, det var snarare den största anledningen varför jag läste vidare för det var det enda som kanske kunde bli bra, kunde växa sig starkare och bli någonting för jag märker att detta är inte en karaktärsdriven historia. Allt hänger på dramat och hur man kommer till målet, men är jag impad? Nopp. Är jag hård? Känner mig inte det, utan jag är bara en besviken läsare som inte riktigt kan bli klok på den här boken, varför alla älskar den, that's all.

 

En sak som jag inte kan bli klok av är att det finns bara en kvinnlig huvudperson. Hon heter Theresa och är en av de sista personerna som kommer in i Labyrinten. Och när den enda kvinnliga karaktären finns så hoppas man på att hon är en som har lite krut i sig, står upp för den hon är, behöver inte vara beroende av sitt utseende utan stråla i sig. Men nej. Nej. Nej. Vilken flopp för mig. Om man väljer att ha en tjej så måste det vara en grym karaktär som inte blandas in i det grå i bakgrunden. Det gör att det spelar ingen roll att hon är en tjej, utan hon kunde lika väl vara en kille som alla andra är i boken. Det som Dashner tyvärr missa är att låta läsaren "bry sig" om karaktärerna. Jag kände inte att jag kunde relatera, tycka synd, älska eller hata någon karaktär. Och det är en stor guldnyckel för att lyckas med en bok enligt mig. Oavsett vilka känslor man har för karaktärerna så måste det finnas någon känsla som binder läsaren och boken samman, right?

 

Det som jag tycker är jobbigt är att jag tycker att handlingen var skum, men genom slutet som lämnade boken lite som ett öppet sår, så vill man får svar och veta mer, och stänga det såret. Men att ta mig igenom ännu en sådan bok som jag har gjort nu för att få ett svar, hell no. Då finns det nog bättre lämpade böcker för mig.  




Anna and the French Kiss - Stephanie Perkins

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Anna ser fram emot hennes sista år i Atlanta, där hon har ett bra jobb, en lojal bästis, och en kille som det verkar som att det är mer än på G med. Vilket är varför hon är inget annat än glad över att skeppas över till Europa, till en internatskola i Paris - tills hon möter Étienne St Clair. Smart, charmig, vacker, Étienne har allt ... inklusive en flickvän. Men i ljusets stad, så har önskningar ett sätt att besannas. Kan ett år vara tillräckligt för att romansen att blomstra i en stad som Paris??

 

Vem har inte hört om den här boken liksom? Jag vet inte hur länge det har varit en hype om just den här boken, troligen mer än ett år, men jag har inte orkat läsa den under hypen som höll ett bra tag, men la sig lite fint så jag kunde läsa den, för det som ni ska lära er om mig är att jag inte kan läsa en bok som folk hypar om för då försöker jag bara peka up bokens brister istället för att se allt gott som alla andra ser. Men man måste läsa hypeböckerna och få sin egna åsikt, som jag nu har gjort.

 

Jag vet inte om någon av er har drömt om det, men jag hade ett tag en minidröm om att bo på ett internat som Anna gör, fast kanske inte i ett land som Frankrike där man har noll koll på språket och kan inte ens uttala alla ord eller skapa de ljuden som behövs för att uttala. I alla fall så gjorde Anna helt enkelt det som jag ville, åka på internat, även om hon inte var så kry på idén. Där möter hon nya kompisar, bland annat personen som gör att boken är en hype:  Étienne St. Clair. Killen som får vår fina huvudinnehavare att få gelében.

 

Det som gjorde att jag gillade boken, för ja, jag gillade boken till ett viss mått, var att de mesta som hände var naturliga saker i relationer, att vissa inte klickar, att man överanalyserar (oftast som tjej då), går får en känsla till en annan och så vidare. Också den här paniken över att man ska försöka hålla kontakt med de som är kvar där hemma och känna sig efter på den fronten bara för att man inte är där. De händelserna var verkligen realistiska.

 

Anna Oliphant, huvudpersonen var en tjej som fortfarande stod lite lutade över sina bambiben men blev tvungen att sparka av dem när hon kom till Paris. Paris, en stad fylld med hopp. Men först, vad fan är det för efternamn hon har?! Jag läste hela tiden elephant eller så tänkte jag på olifanterna i Sagan om Ringen. Så jag hakade upp mig på det, även om det är rätt så häftigt så ville inte min hjärna vänja sig vid det. Anna i sig var en vanlig amerikansk tonåring som jag egentligen inte tål till en viss mängd, men hon blir utblandad med annat nationellt blod. För egentligen så gör inte karaktären Anna något speciellt i boken som höjer upp den, utan det är kombon av karaktärerna och handlingen.

 

Jag ska ge mig ett försök att förklara det magiska bakom boken, magin som gör den magisk. Ètienne St.Clair. Jaha, det var ganska lätt. För att just den här personen lyfter upp boken är inte så förvånansvärt. Det är en charmig pojke som pratar brittiska med en charmig personlighet. Jag säger bara: "FINALLY en kille som inte är en dum bad boy!". Jag förstår inte fullt ut hur det blev så bra med hjälp av bara en karaktär, men det lyckades.

 

Detta är enligt mig en sommarbok upp till dagen! Den är mysig, romantiskt och en lättsam bok till sin egna gräns. Man fastnar lätt för berättarrösten och behöver inte anstränga sig för att komma ihåg någonting. En bok värd att läsas egentligen oavsett årstid, men mest mysigast på sommaren enligt mig. Och en bok till de som gillar Paris och franska språket för det lovar jag att man möter på i den här boken!


Wonder - R.J. Palacio

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4 | Anna som har plåtat

 

August (Auggie) Pullman föddes med en missbildning i ansiktet som hindrade honom att gå till en vanlig skola, tills nu. Han är på väg att börja femman på Beecher Prep, och om du någonsin har varit den nya killen då vet du hur svårt det kan vara. Saken är Auggie är bara en vanlig grabb, med ett extraordinärt ansikte. Men kan han övertyga sina nya klasskamrater att han är precis som dem, trots första intrycket de får av honom?

 

"Wonder" är en bok som jag inte vet hur många gånger jag har vridit och vänt på den boken innan jag beslutade mig för att köpa och läsa den. Jag förstod redan från början att detta är inte en lättsam roman, en sådan man kan bara mysa med och må bra av. Detta är ett budskap utskrivet till en bok. Det handlar om August, en tioårig kille som alla tittar snett på med fasa i blicken. Redan i första kapitlet så säger han "I won't describe what I look like. Whatever you're thinking, it's probably worse." Genom att en tioårig grabb säger så om sig själv förstår man vad boken kommer handla om. Det är absolut inte så att han har något handikapp, han ser bara inte ut, som det vi i samhället kallar, "normal".

 

Boken bär som sagt på ett viktigt budskap, att inte döma boken efter ens omslag, men jag förstår att det är grymt svårt att inte göra det! Tänk er själva! Man dömer folk varje dag, har fördomar om varenda en som man passerar på gatan! Det går inte att undvika, men man kan alltid dölja det! I den här boken får man alla reaktioner, från den som försöker dölja bedömningen till de som öppet avskyr August bara för hans utseende. För det är som Summer, en tjej som går i samma skola som August uttrycker sig: "He's just a kid. The weirdest-looking kid I've ever seen, yes. But just a kid." Och det är så många vuxna som dömer i den här boken och det är en stor sanning i sig. Jag vet redan själv som ungdom att vuxna dömer barn och ungdomar varje dag, det känner man, och värre måste det vara för August. Under hela bokens gång ville jag kliva in i historien och vara vid hans sida hela tiden och skrika till folk "Vad glor ni på?!". Men mest av allt ville jag sitta bredvid hans syster och hund.

 

Självklart förstår man redan komplikationerna, vad som kommer att hända, vad problemen finns. Men det är inte därför man läser boken. I alla fall inte jag. Jag ville läsa boken mest för att se hur alla andra förutom August reagerar och agerar. Jag ville veta hur hans vänner förhåller sig till honom, hur hans syster är mot honom, hans föräldrar, samhället? Min favoritkaraktär i boken är Via, August syster , och utan att säga för mycket så tycker jag att hon hade också en kämpig situation, att det blir automatiskt att ingen ser henne bara för August får de mesta av uppmärksamheten, att hon själv har fått lära sig hur hon ska leva sitt liv, inte fått hintar av sina päron om det.

 

Genom den här boken så blir jag påmind, som jag alltid blir varje dag, hur fuckade vi människor och samhället är. Att vi inte kan tåla lite annorlunda saker ibland, utan stöta bort det som det skulle vara jordens undergång som fanns i den människan. Det värsta är att jag vet att jag själv troligen skulle reagera så där! Jag skulle nog inte göra det uppenbart, men hålla mig undan skulle jag nog. Det är verkligen en viktig läxa till oss alla som läser boken, så läs boken , både på gott och ont, men bli upplyst och påmind om hur det kan vara för sådana som August! 

 

 

Fever - Lauren DeStefano

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
Spoilervarning för er som inte har läst Wither!
 
Rhine och Gabriel är på flykt. Bort från herrgården så fort som möjligt ska de, men kanske lite för fort så de inte märker vilka fäller de fastnar i. Att komma till Manhattan, till Rhines bror är en mer fartfylld och skräckinjagande historia och resa än vad de hade trott, men kommer det vara värt det? Kommer de finna honom i Manhattan eller är det för sent??

Som jag redan hade listat ut så blev inte Fever som Wither, men det var väl rätt förståligt?? De utspelar sig på helt olika plan, i helt olika miljöer. I första boken var det viktigaste att lyckas rymma, medan i andra boken så har de ju lyckas göra det och målet är då fokuserat på att komma till Manhattan. Genom att det blir ett annat mål än i förra boken så föll boken lite pladask för det fanns ingen bra linbana mellan det enda till det andra. Det fanns rättare sagt ingen bra anledning varför saker och ting hände. Bara att det skulle vara så. 
 
Rhine som karaktär utvecklas oerhört mycket i den här boken, men det som jag började fråga mig själv var om det var mot det bättre eller sämre? Med ett sådant klimat och samhälle hon lever i tycker jag inte att det inte är alls konstigt om hon skulle gå mot det värre. Hon svettas ihjäl så fort hon tänker på sin broder och oroar sig alltid vad som har hänt med honom. Hon glömmer lite i emellanåt att tänka på hur hon själv mår och har det. Och den hemsökande tanken om att de från herrgården är fortfarande efter henne måste vara skrämmande. 
 
Det som första boken lyckades göra var att äckla mig till 100%. Jag får fortfarande kalla kårar av att ens tänka på det. Men jag kanske var mer stålsatt inför den här boken, who knows? För det var inte det äcklande situationen som det var i förra boken som i den här boken. Snarare avskräckande över hur folk lever i De Stefano's framtidsscenario. Jag ska inte avslöja vad som fick mig att reagera lite skevt i den här boken, men jag suckade och stönade lite över hur folk ska få lida oavsett i boken. Finns det liksom inte en endaste lycklig själ? Visslingen inte. 
 
Det som jag inte är nöjd med den här boken är att det inte hände så mycket vettigt för seriens skull och att det inte blev ett ordentligt avslut. Att det blev lite lamt bara för att det skulle bli en tredje bok i serien. Det var i alla fall känslan jag fick. Men man märker av när man håller i en lite halvkass bok som inte fick den kärleken som den behövde från sin ägare. Men boken i korta drag var bra, men tyvärr fokuserade jag mig lite för mycket på allt negativt än positivt när jag läste den. 
 

Sidor: 341
Serie: The Chemical Garden
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon & Schusters
Utgivningsår: 
Första meningen: "We run, with water in our shoes and the smell of the ocean clinging to our frozen skin."


Slated - Teri Terry

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
Kylas minnen har blivit raderade, 
hennes personlighet är helt borta,
hennes minnen borta förevigt.
Hon har blivit Slated.
 
Regeringen har hävdat att hon var en terrorist, men har gett henne en andra chans. En andra chans där hon måste leva med deras regler. Men hon kommer inte ihåg vad hon har gjort. Hon kommer inte ihåg vem hon är. Hon hör bara ekon från hennes förflutna som inte passar inte på det som alla säger. Egentligen får hon inte och ska inte leta efter sanningen, men frågan ligger inte i om hon ska göra det, snarare hur?
 

Ärligt talat så har jag ingen aning varför jag drog ut den här boken från Waterstone's bokhylla. Kanske i ett hopp om att den skulle inte vara som vilken dystopi som helst, ett hopp om att den skulle vara annorlunda. Men hoppet blev inte fullt ut besvarade, men inte heller kastade rakt in i väggen. För Slated var en roman som fick ändå en att undra och inte sluta läsa.
 
Hela romanen börjar med att man får träffa Kyla. Hon ska träffa sina nya föräldrar, hennes nya familj. Hon har ingen aning om vem hon är, hon har ingen aning om hur man går över en väg, hon har ingen aning om att knivar är vassa. Hennes minne är blankt som ett papper som måste skrivas om. Hon vet att hon har gjort nåt hemskt i hennes "förra" liv. Det talar om att de var något terrorism som hon orsakade och är därför hon får sin andra chans. Men Kyla hatar det. Hon hatar att ha en mätare på sin arm som kan döda henne om det är tvunget att hända. Om hennes humör blir allt för negativt, eller om hon får panik eller adrenalin så sjunker siffrorna på mätaren och kan aktivera en stöt som grillar hjärnan. Mysigt va?
 
Det är en rimlig dystopisk värld som Teri Terry har skapat. Även om saknas vissa finare detaljer, så gör att konceptet med två motstående parter försöker nå en kompromiss om straff och rehabilitering med processen att "Slating" är faktiskt ganska trovärdig ändå. Men självklart ska det vara en lurig regering som man inte kan lita på men man kan inte heller lita starkt på rebellsidan som man oftast gör i dystopier. Med det konceptet så sticker boken ut en aning, men det är fortfarande en standarddystopi på alla andra fronten: kärlek, motstånd, jakten efter sanningen etc.
 
Även om jag uppskattar historien för att vara ganska standard, så kände jag att det var ganska antiklimax. Starten var engagerande och mysteriet kring Kyla och hennes förflutna var förmodligen det som fascinerade mig mest. Det var det som fick mig att ta mig igenom boken, för jag kunde inte riktigt vara på rätt fot om regeringen ljög om att hon var rebell eller inte. Slutet är jag besviken över. "Slated" är en långsam bok, ibland frustrerande så. Jag hade förväntat mig något mer uppseendeväckande att hända, eller något som hade mer av mitt intresse. Men även om det var irriterande i vissa sammanhang att det gick långsamt så behövdes det i andra. Så jag tänker inte rata den för mycket för dens takt, men bara lite grann. 
 
Till en slutsats så tycker jag om Slated, men är som vilken dystopi som helst, fast med sina egna knorra här och var. Om takten i boken skulle gått upp och slutet inte så besviket tråkigt så skulle jag nog läst vidare i serien. 
 

Sidor: 439
Serie: Slated #1
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Orchard Books
Utgivningsår: 2012
Första meningen: "I run."

 
 
 
 

En sannolik historia - Karin Alvtegen

Canon EOS 7D + Canon EFS 17-85mm f/4-5.6 
 
Helena uppfyller en gammal dröm när hon och hennes man köper en liten gård i Norrland för att driva hotell. Men äktenskapet knakar i fogarna och snart är skilsmässan ett faktum. Kvar står Helena med hotellet, en förlorad tillvaro och en olycklig tonårsdotter. 

Finansmannen Anders karriär har varit framgångsrik. Men i takt med att pengarna strömmat in har tillvaron känts alltmer meningslös. På en raksträcka i Norrland utmanar han ödet och gasar och tänker att nu får det gå som det vill. Han vaknar upp på ett sjukhus. Efter sjukhusvistelsen tar han in på ett litet hotell i en norrländsk by. Där möter han Helena. 

I byn bor också den gamle Verner. Han lever utanför gemenskapen och uppfattas som en kuf. Ändå blir det han som får Helena och Anders att inse att det som de försöker förtränga i sina liv istället kan ge dem kraft att bryta gamla tankemönster och gå vidare.
 
Detta är en bok som har legat på pockettoppen ett bra tag. Sedan jag packade upp den på min prao för mer än ett år sen! Det var efter den praoen då jag började se den överallt och kände mig tvungen att läsa den som jag gjorde med "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Vuxenromaner kan vara bra som dåliga i mina ögon. Jag har läst lika många dåliga som bra och jag vet att bara vissa inte faller mig i smaken. "En sannolik historia" var en av böckerna som inte intresserade mig till en hög nivå.
 
Karin Alvtegen har jag fått en känsla av att hon ska vara bra på "psykologiska" böcker, ett begrepp som jag inte riktigt kan få grepp om. Helt enkelt så försod jag inte boken på det planet som påstår sig vara psykologiskt. Jag såg bara en seg, sparsam historia av personer som deras vägar möts i livet, beskrivet med en vuxens i-landsproblem och beskymmer. Jag kan tänka mig att den var psykologisk nog men bara snarare att jag inte snappade upp det på de stunderna jag läste på väg till skolan.
 
Historiens perspektiv delas av Anders och Helena, två medelåldersmänniskor som försöker få kontroll över sina liv. Jag kan inte säga att jag känner mig underhållen av dessa två personer, de gav mig inte något att tänka på, något att relatera till eller något att reagera på. Stela svenskar båda två i mina ögon. De tänkte inget speciellt, klagade lite över sina liv, samtidigt som de försökte leva vidare med det livet som de inte gillade. Äsch, jag tror inte att jag förstår mig på karaktärer i medelåldern som har sin kris i livet. Inget för mig helt enkelt. 
 
Jag är som sagt inte imponerad av den här boken mest för jag inte var intresserad av den, den fick mig inte att sympatisera med den. Jag har inga fler fina ord att säga om boken så recensionen blir inte längre än vad den är. Alltså konstigt att jag inte hade något mer att säga om en bok som är populär som denna, och ska betona att den är populär inom vuxenromaner, inte bland ungdomsböcker. 
 

Sidor: 320
Serie: - 
Orginalspråk: Svenska
Bokförlag: Anderson Pocket AB
Utgivningsår: 2010
Första meningen: ""Anders kan du höra mig?""

 
 

Tidigare inlägg