Bokrecensioner och fotografier av Frida -

Kategori:

Eve - Anna Carey

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Året är 2032. Det är sexton år efter ett dödligt virus som utplånade mer än 90% av jordens befolkning. Därför försöker samhället öka populationen igen, hur, det vet inte Eve. Det är kvällen innan hennes examen då hon hinner luska ut från en tjej som rymmer från skolan vad som egentligen händer efter examen. Att det är inte så man drömmer om. Utan att alla flickor som tar examen är tvungna att hjälpa landet hela sitt liv genom att föda upp dne nya populationen. Eve, så smart som hen är, hade inte ens kunnat listat ut detta på egen hand och efter bevis på sanning rymmer hon mot det okända, mot ödesmarken där hennes svaghet är precis som alla andra på hennes gamla skola: De har aldrig mött en kille i hela deras liv.

Eve tycker jag var ett fantasilöst namn på boken. Jag trodde att det skulle vara något dolt bakom det självklara med det, men nej. Huvudkaraktären heter Eve därför heter boken Eve. Det som jag är glad över är att Eve är inte den där "blonda" tjejen, utan hon tar emot den informationen om inte visste om. I hela sitt liv har hon växt upp med folk som säger att män trycker ner kvinnor och säger allt negativt med killar, kammar alla under en kam. Så man visste att hon skulle träffa en kille och ändra sina åsikter om killar. I förväg hade jag listat ut att killen skulle heta Adam bara för det skulle bli som en bibliskt symbol att de är nästan ensamma på jorden. Men jag var nära nog. Killen hette Caleb, ett annat bibliskt namn.

Det som ni måste ha listat ut är att boken utspelar sig i framtiden. I en värld som inte var så detaljrik, men ändå beskrivande nog för att se en vision av Anna Careys tro på framtiden. Det är i en värld som jag inte upplevde så mörk av sig, utan om man kom till den rätta platsen kunde livet se bra ut. Språket var ändå inlevelserikt och jag hittade två nya citat från boken som jag var tvungen att skriva upp. Jag rekommenderar boken, men jag skulle inte kalla det en helt 100% dystopi för dystopier ska vara lite mörka och skräckinjagande under ytan och det upplevde jag inte att Eve hade fullt ut.

Titel: Eve

Författare: Anna Carey

Betyg: 6/10

Serie: Eve #1

Sidor: 310

Kapitel: Info kommer

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Harper Teen

Första meningen: Info kommer

Datum:

| Klockan:

Kategori:

When the Sea is Rising Red - Cat Hellisen

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Efter sjutton år gamla Felicitas mest älskade vän, Ilven, tar självmord för att undkomma ett arrangerat äktenskap, väljer Felicita frihet över privilegium. Hon fejkar sin egen död och lämnar henne skyddat liv som en av Pelimburg magiska elit bakom sig. Att bo i slummen, skura rätter för en levande faller hon för karismatiska Dash samtidigt bli fascinerad med vampyr Jannik. Då något upprörande spolas upp på stranden: Ilven död har kallat ur havet en farlig, vild magi. Felicita måste besluta huruvida hennes lojaliteter ligger med familjen hon övergav. . . eller med dem som skulle vrida denna mörka makt att förstöra Pelimburgs kastsystemet, och hela staden längs med den.

Ärligt talat så hade jag ingen aning vad boken handlade om och jag trodde att detta skulle vara en medelmåttsbok med inte mycket att ge. Men den var bättre än förväntat. Felicita var inte så irriternande som jag trodde att hon skulle vara. Miljön kändes som 1800-tals England, det som bara var inbakad i den kompotten var lite magi och vampyrer. Det var så onödigt att Cat Hellisen drog in vampyrer i handlingen för det hade ju inget med saken att göra. Det fanns bara olika samhällsklasser och vampyrerna var en som man inte ens koncentrerade sig mycket på. Det kändes som Cat Hellisen bara nämnde vampyrer för att locka fler läsare, men jag kan stå för en stor mängd folk att det mer avskräckar en för att läsa den. För det finns föööör många fåniga vampyrhistorier. Jag har inget emot de blodiga, läskiga, skrytsamma vampyrerna som inte är "vegeterianer". Det är just de som jag förväntar mig utav en vampyr. Som sagt så hade vampyrerna inte en stor roll i den här boken, vilket verkligen irriterade mig.

Det som jag gillar som mest med den här boken är att kärleken som Felicita söker smått är inte besvarad. Äntligen! Det är ju i alla fantasy romaner där kärleken är besvarad, men Felicita grubblar ifall någon gillar henne och det är det som jag saknar hos vissa karaktärer i litteraturens värld. Så klart det finns sånna typer, men de känns så få när det kommer så många tjej-karaktärer som inte ens grubblar, eller så grubblar de i onödan när man redan vet att den andra är kär i henne.

Handlingen var ändå helt okej. Jag tycker att den inte skulle vara spännande även om saker som var lite oroväckande hände. Det var lite som en charm i sig. Att se Felicita leva ett liv som hon inte är van vid, hur hon ändå kämpar för att inte hamna under ytan. Hela boken skulle jag nog kalla charmig, för fokuset är inte magin, utan vad en människa kan göra utan den.

Titel: When the Sea is Rising Red

Författare: Cat Hellisen

Betyg: 7/10

Serie: -

Sidor: 296

Kapitel: 19

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Farrar Straus & Giroux

Första meningen: "She's not here."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

I'd Tell You I Love You, But The I'd Have To Kill You - Ally Carter

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Cammie går på Gallagher Academy, en skola för speciella tjejer. Ingen vet att skolan är en spionskola förrän de har börjat. Cammie är inne på sitt tredje år och det är dags för äkta spioneri. Cammie har smeknamnet kameleonten för ingen märker henne, men förtjänar hon det smeknamnet när en normal kille ser henne på hennes första uppdrag? Och vem är den här killen som kan se henne när ingen annan lägger märke till henne?

Jag har lite svårt att greppa tag om den här boken. Den var helt okej, handlingen flöt på, men det var en sådan fåning ton över det hela. Det kändes och troligen är en sådan tjejbok man läste när man var 11. Man tänker att spioner ska ju vara seriösa, allvarliga typer, men det var inte så i den här boken. Titeln var ju väldigt lockande, men den stod inte upp för handlingen. Och sen grejen med Josh var lite överdriven tycker jag. Jag vet inte. Jag hade förväntat mig mer action, mission, James Bond, men när det är tjejer som spionerar hur kan inte killar blir inblandade? Jag menar, om James Bond har en brud måste Cammie har sin grabb, right? :)

Författaren har en förmåga som jag gillade starkt och det var att fokusera på fel person. Författaren tog sig sin tid att beskriva den nya läraren som då var en kille så jag trodde automatiskt att huvudrollen skulle få en cross på honom, men han var egentligen inte så viktig som man trodde, vilket jag gillade. I alla böcker så får en karaktär oftast mycket strålkastarljus och man vet direkt att den är viktig för handlingen. Om man i stället skulle smyga in viktiga detaljer om karaktären under boken gång så skulle det bli mer chockande och roligare om det ex skulle vara en deckare. Jag hoppas att ni förstår min fina förklaring, för jag vet redan att jag kan vara lite föör tankspridd.

Om den här var översatt till svenska skulle jag absolut tipsat den till yngre ålder, men problemet är ju att Cammie är 16 (?) år så det blir väl svårare att koppla till sig själv om man är 11. Så, det är en knepig bok att sätta i en spekifikt kategori.

Titel: I'd Tell You I Love You, But The I'd Have To Kill You

Författare: Ally Carter

Betyg: 4/10

Serie: Gallagher Girls #1

Sidor: 309

Kapitel: 29

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Orchard Books

Första meningen: "I suppose a lot of teenage girls feel invisible sometimes, like they disappear."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Will Grayson, Will Grayson - J. Green & D. Levithan

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

"När jag var liten brukade min pappa säga till mig: "Will, kan du välja dina vänner, och du kan välja din näsa, men du kan inte välja din väns näsa." Detta verkade som ett rimligt skarpsinnig observation till mig när jag var åtta, men det visar sig vara felaktiga på några nivåer. Till att börja med kan du omöjligen välja dina vänner, annars skulle jag aldrig ha slutat med Tiny Cooper."

"jag slits ständigt mellan att döda mig själv och döda alla runt omkring mig. de verkar vara de två alternativen. allt annat är bara döda tid."

Så tänker två personer med samma namn. Will Grayson. Och tänka sig att de kommer att finna varandra någon gång i sitt liv.

Will Grayson x2 fokuserar sig mest på ämnet att vara gay. Hur man är och uppför sig, att de visar att alla som är gay inte går runt i rosa och gör en massa konstiga ljud utan kan också vara vilken person som helst. Jag gillar också idén grymt mycket med två olika personer som har samma namn träffas. Och vilka de två olika personerna är det är det som är frågan. Man har ändå en stor frihet som kan göra det bra som dåligt och Green och Levithan hittade nog den bra twisten! Jag själv blir sugen på att skriva om så som de gjorde. Hitta en kompis så skriver man var sitt kapitel om sin karaktär! Det blir mitt sommarprojekt.

Jag tyckte mest om att läsa om ena Will Grayson som dens text består utav inga versaler, inga stora bokstäver. Även om det är en ny mening, namn eller nåt annat. Det är bara när han dampar. Jag visste redan varför det var så för min kompis som läste boken innan mig sa det och jag ska inte avslöja det. Men fråga om vi vill veta. Jag kom in i det förvånansvärts snabbt, vilket jag inte vet är bra eller inte för då betyder ju det att jag är van vid att läsa sånt. Och det är väl så chat-språk brukar bli. Det som jag kände av den här Will var nog att han inte reagerar så mycket eller så är det så att jag uppfattar hans känslor på ett helt annat sätt än det är menat. Jag blev lite virrig av hur han egentligen kände, men det är kanske så han kände också. Den andra Will var helt okej, jag gillade mer hans vänner runt omkring honom än Will själv, speciellt Tiny Cooper! Han är superhärlig person som är just den personen som gör att historien kan kopplas och fortsätta! Om jag hade haft Tiny i min vardag skulle varje dag vara som en musikal, det kan jag tänka mig! :P

En tanke som slog mig under bokens omlopp som egentligen inte har så mycket med boken var: det finns en hel del böcker med killar som är gay, hur jobbigt det måste vara och så, men varför just killar??!?! Tjejer kan ju också vara gay, det är nog minst lika jobbigt att vara lebisk. Det tycker jag är lite irriternade. Lebiska är väl värda en bok också?!

Titel: Will Grayson, Will Grayson

Författare: John Green & David Levithan

Betyg: 7/10

Serie: -

Sidor: 310

Kapitel: 20

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: SPEAK

Första meningen: "When I was little, my dad used to tell me, "Will, you can pick your friends, and you can pick your nose, but you can't pick your friend's nose.""

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Kommentarer 5

Jellicoe Road - Melina Marchetta

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare hinner det förflutna ikapp henne.

Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet förvinner och någon återvänder.

Jag märkte nu att det är väldigt svårt att förklara vad Jellicoe Road handlar om utan att berätta för mycket. Själv hade jag aldrig fattat vad boken handlade om innan jag läste den och det är så man ska få boken, tycker jag! Att någon bara lägger den i ens händer och man börjar läsa med en liten nypa av nyfikenhet i huvudet. Jellicoe är verkligen en fin historia med både skratt, sorg och mysterier.

Boken var uppdelad som i två historier. En med vanlig text och en med kursiv text. Den kusiva texten handlade om dåtiden vilket jag fick känslan av i början av romanen men fick bekräftat att det var det efter ett tag. Den kursiva texten dök inte upp lika många gånger som den vanliga vilket gjorde att den ofta blev som ett jobbigt avbrott i handlingen. För den var lite svår att komma in i och när man väl kom in i handlingen skulle det brytas av med ett stycke man hade mindre koll på vad det handlade om. Men tack vare den kursiva texten så vill jag läsa om igen för man förstod så mycket på slutet vad man missade i början och vad historierna hade sammankopplade.

Jag nådde något jag tycker är djupet av karaktärerna Taylor och Griggs. I början hade man nästan ingen aning om vilken historia de hade tillsammans för det var uppenbart att en historia hade de, troligen inte kärlek men något. Bikaraktärerna var också väl utvecklade när man väl kunde skilja på dem (jag hade lite problem att komma ihåg vem som var vem i början) och alla hade något man kommer ihåg från dem. Till och med småtjejerna som jag inte tyckte hade något syfte i berättelsen men i slutet så kunde man inte undgå att gilla dme med. De behövdes för en helhet i historien. Alla behövdes, det har Melina Marchetta fixat till. Marchetta har verkligen lagt tid på den här historien. 10 år om jag har hört rätt och det märker man otroligt mycket i hennes sätt att skriva, upprepa smådeltaljerna och allt annat som händer i bakgrunden. Jag gillade boken starkt men inte så mycket som alla andra som har läst boken har tyckt!

Titel: Jellicoe Road

Författare: Melina Marchetta

Betyg: 8/10

Serie: -

Sidor: 419

Kapitel: 26

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Harper Teen

Första meningen: "My father took one hundred and thirty-two minutes to die."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Above - Leah Bobert

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Matthew har älskat Ariel från det ögonblick han fann henne i tunnlarna, med hennes bi vingar som föll av. De bor i Safe, en underjordisk fristad för dem som flyr staden Above -liknande Whisper, som talar till spöken, och Jack Flash, som kan skjuta blixtar från hans fingrar.

Men en skrämmande natt, invaderar en gammal fiende Safe med en armé av skuggor, och endast Matthew, Ariel och några vänner fly ovanför. När Matthew river upp mysteriumet om Safes historia och skuggornas attack, inser han att han måste hitta ett sätt att göra om sitt hem och inte bara för sig själv, men för Ariel, som behöver honom mer än någonsin tidigare.

Above var verkligen en klurig historia för mig. Jag är rätt så kluven vad jag tycker om boken. Den fångade inte mig helt, men jag kan inte heller säga den var dålig för den var inte helt värdelös. Bobert har självklart skapat en dystopi med en värld som jag inte riktigt hänger med i. Jag vill så gärna förstå den med jag hittade inte en stolpe att hålla fast vid och försäkra mig om att detta är det hon menar. För jag förstod ju att det är någon slags dystopi med folk som kallas sjuka när de har en speciell gåva. De blir inte efterlämnade av världen utan mer undanstödd av de som kallas normala och vissa har då hittat det här samhället under ytan som kallas Safe.

Matthew har rollen som Teller i samhället. Han berättar andras historier, det är det som han ser som hans uppgift. Han hittade någon gång innan bokens början en tjej som de döper till Ariel som har en mutation, hon har bivingar. Jag förstår absolut inte grejen med de där bivingarna för de nämndes hela tiden kändes det som, som de var en symbol. Men jag hade något problem med hennes vingar hela vägen till slutet. Men relationen mellan Matthew och ariel var ändå en relation som höll de tillsammans. Enligt min syn så tycker jag att det inte är baserat på så mycket, men det är ändå nåt som håller dem tillsammans. Matthew förklarar i hela boken hur mycket han bryr sig om henne och man tror att Ariel inte känner desamma hela tiden. Ariel var verkligen en svårttolkad karaktär, men en relation uppbyggd av omsorg.

Språket var verkligen speciellt. Det var nog uppbyggt att vara så som Matthew tänkte, tankar direkt från hjärnan. "I grit my teeth underneath it and rud soap between my hands as fast as they'll take; scrub armpits and ears backs and myself awake." Ett exempel som jag inte vet är så tydlig till mina argument. Men Bobert använde sig ofta av ; som en förlängning av meningen hon skrev, som en förlängning på tanken man tänker. Lite så tänker jag mig att Matthew tänker, kanske mest troligen bara för språket var så.

Titel: Above

Författare: Leah Bobert

Betyg: 4/10

Serie: -

Sidor: 358

Kapitel: 10

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Arthur A. Levine Books

Första meningen: "My last supply duty before Sanctuary Night, I get home and Atticus is waiting."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Poison Study - Maria V. Snyder

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Yelena är på väg att bli avrättad för mord. Men hon har chansen att välja. Välja att leva i en av de bästa ställerna i palaset där befälhavaren bor, äta utmärkt bra mat, men den lilla haken att hon ska smaka efter gift och kanske dö på kuppen, eller bli avrättad så är det gjort.

Yelena väljer att bli matsmakare. Men chefen över säkerheten i palaset riskerar inget och vet hur han ska ta hand om sitt jobb. Han vet vad som behövs göra för att sätta Yelena på plats så hon inte rymmer eller mördar någon för som sagt hon är en mördaren. Hon dödade trots allt en viktig person; General Brazells enda son, Reyad.

Redan i de första kapitelna förstod jag på en gång att jag skulle gillar boken och dens handling och jag är liite förvånad över hur mycket jag älskade den! Absolut hittills en av de bästa böckerna i år. Jag blev snabbt tagen av handlingens magi. Jag erkänner, jag blev snabbt förtrollad av den här boken. När jag var halvvägs i boken frågade en kompis varför den var så bra och jag sa: "Det allra bästa med boken är att den inte behöver använda sig utav en kärleksromans för att göra den bättre! För den är redan så bra! Och om det skulle komma in lite kärlek skulle det nog bara toppa moset." Det var inte spännande i onödan, alltså att man blir spänd på att nåt ska hända så händer inget, utan när väl nåt skulle hända så kände man på sig det.

Yelena är en mystisk karaktär som jag snabbt fastnade för och det gjorde jag utan att veta hur hon mördade generalens son. Jag misstänkte snabbt att hon hade en anledning till det, men hon var nog säkert inte barmhärtig när hon väl dödade honom. Man får inte intrycket av att hon är en oskyldig tjej, utan jag kunde ju som sagt tänka mig att hon hade mördat någon. Man får ju veta lite mer om henne, bit för bit vilket är ett otroligt bra upplägg för då får man veta alla anledningar i taget varföroch hur hon gjorde allt. Valek, befälhavarens säkerhetschef är verkligen en hotfull person som vet vad han gör, vilket är nog det skönaste med honom. Han vet hur man ska handskas med en mördare på ett läskigt lite mer hotfullt sätt än ett traditionellt sätt genom att prata och komma fund med saker och ting. Han påminner mig smått som Haymitch, men kom på senare att det är nog för de båda har en roll att ta hand om folk som troligen kommer att dö och det på sitt egna lilla sätt. Sen så slutar likheterna.

Jag själv har någon sorts passion för medeltidsmiljöer. Jag älskar på något sätt kungar, drottningar, krig, hov, fluffiga klänningar och ja, allt med medeltiden att göra. Det är bara så magiskt med medeltiden för ingen kan ha fel om vad som hände på den tiden för vi vet inte säkert! Däremot är vi mer säkra om vad som händer just nu. Dystopier är lite av samma stuk, men jag kan inte påstå att de har magi bakom kulisserna. I alla fall föll jag snabbt för bokens hov och personal där Yelena "tvingas" jobba på. Och idén med en food taster (låter så mkt bättre på eng) var intressant för jag har inte stött på det innan i medeltidskaraktärska romaner. Även om min bild av det blev lite förvräng från det jag trodde så var det bra!

Titel: Poison Study

Författare: Maria V. Snyder

Betyg: 9/10

Serie: Study #1

Sidor: 409

Kapitel: 32

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Mira Ink

Första meningen: "Locked in darkness that surrounded me like a coffin, I had nothing to distract me from my memories."

Minnesfullt citat:

"You once said I wasn't ready to believe your reason for killing Reyad. I'll believe you know."

"But I'm not ready to tell you." I said and left the room.

sida 232

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Blood Song - Cat Adams

Livvakten Celia Graves har definitivt accepterat sin andel av konstiga uppdrag, både mänskliga och övernaturliga. Men hennes senaste arbete tar kakan. Bevakning av en prins från terrorister och religiösa fundamentalister är svårt nog, men det verkar som hela övernaturliga världen är efter den här killen också. När hon blir förrådd av dem hon är anställd för att hjälpa går allt fruktansvärt fel, vaknar Celia och hittar sig själv i en förvandling.

Varken människor eller vampyr, har Celia blivit en styggelse, något som inte borde finnas och nu både mänsklig och övernaturlig person vill ha henne död. Med hjälp av ett fåtal lojala vänner-en sexig magiker, en kraftfull varulv och en psykisk polis-gör Celia sitt bästa för att överleva. På flykt från sina fiender, måste Celia försöker upptäcka vem som ligger bakom hennes förvandling ... innan det är för sent.

Canon EOS 7D +
Canon EFS 50mm f/1.4

Det som gjorde att jag grappade tag om den här boken var att det fanns som en tipsblad i bibblan då de tipsade just om den här. Jag byggde upp några förväntningar av boken för den stod bredvid tips såsom Divergent, Blood Red Road och andra böcker man själv gillar och hört en massa bra om. Men mina tankar och förväntningar försvarades inte så väl. Det var absolut inte som jag hade tänkt mig, men det var inte negativt, utan snarare positivt. Det som jag hade tänkt mig var nog en livvakt som hann vara det ett tag i boken, men nepp, det gick snabbt.

Strukturen av historien och handlingen var bra. Det var en bra handlingsföljd och på något sätt kände jag att det inte var några onödiga scener med. Men jag fastnade inte för konceptet. Sure, det var annorlunda med något mellanting av vampyr och människa, men inte intressant nog för mig att fortsätta läsa. Det som jag fick lite som en chock var att detta är garanterat en vuxenroman. Så jag var inte så förtjust i den här romanen. Som sagt var den inte dålig eller bra. Okej är nog det rätta ordet.

Titel: Blood Song

Författare: Cat Adams

Betyg: 4/10

Serie: Blood Singer #1

Sidor: 364

Kapitel: 28

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Tom Doherty Associates Books

Första meningen: "I pulled the Miata to the curb and checked the address one more time."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Kommentarer 2

Once in a Full Moon - Ellen Schreiber

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Celeste Parker har hört en massa varghistorier om monster som lever i hennes stad, men aldrig trott på dem. Det har alltid varit desamma i hennes stad. Hon är ihop med hennes drömkille och hänger alltid med hennes vänner. Ett normalt liv. I hennes skola börjar Brandon Maddox som hon inte riktigt lägger märke till förrän han räddar henne från en flock vargar.

Visst låter det som vilken bok som helst som man kan hitta på bokmarknaden! Tjej redan tillsammans med den perfekta pojken, och så börjar en ny kille på skolan. Kan ASOLUT inte gissa vad som kommer att hända. Det börjar bli för vanligt koncept så man gäspar åt det och jag kände på direkten att boken kan nog inte bli bättre, utan värre. Men egentligen låg boken på medelstrecket genom alla sidor. Det fanns små överraskningar som höll uppe boken så den inte sjönk helt under ytan.

Karaktärerna var lama för mig. De hade absolut inget att komma med och var väldigt lättlästa. Språket var inte så detaljrikt. Det var som författaren ville att man skulle fastna för handlingen och den uppenbara kärleken mellan Celeste och Brandon, men om man inte ens var så förtjust i en handling som inte var så roligt så blev inget av boken speciellt. Det som jag kan stå för att jag älskade var layouten på boken. Varje första sida av ett kapitel var svart med vit text. Jag fastnade direkt för det och om det finns en bok med svarta sidor och vit text langa hit den till mig för jag tyckte att det var superroligt för ögonen att läsa vit på svart istället för tvärtom. Så ja, boken generellt var för uppenbar, inget speciellt egentligen. En som inte läser så ofta skulle nog gilla den, men jag har stött på sånna historier förut så inget för mig.

Titel: Once in a Full Moon

Författare: Ellen Schreiber

Betyg: 4/10

Serie: Full Moon #1

Sidor: 292

Kapitel: 30

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Katherine Tegan Books

Första meningen: "It began underneath the haunting glow of the full moon."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Kommentarer 2

Immortal Beloved - Cate Tiernan

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Nytt namn, ny stad, nytt liv. Det är inget som är nytt för Nastasya. Hon har gjort det en massa gånger, så blir det när man är odödlig. Men nu efter att ha levt i århundrande på sitt egna sätt så vill hon prova på nåt nytt. Hon har redan gjort altt hon kan tänka sig och hon känner att något djupt inom henne växer, som ett mörker sprider sig inom henne. Så hon vill leva livet med lite mer omsorg och kanske hitta en väg mot ljuset.

Well, boken handlade verkligen det som jag hade tänkt om. Nastasya "hälsar" på en person som hon träffade över 60 år sen (om jag kommer ihåg rätt) som har som ett rehabställe för personer som är som Nastasya - immortal. Det är väl det som är det bästa sättet att beskriva allt, för såklart händer det mer än vad jag beskrev. Det som jag hade förväntat mig var nog mer action och spänning för det kändes som en sådan bok i början, men det blev inte så. Första hälften av boken var nog inte lika bra som andra. Det var nog som en lång inledning för mig för allt som jag gillade hände mot slutet.

Det som jag kände skarpt av boken var två budskap. Cate Tiernan visar verkligen poängen med att leva för evigt, att det visar sig till slut att man inte har nåt att leva för efter 400 år. Jag blev verkligen avtänd på att leva i en evighet eller så. Jag är nog glad att jag har den längden jag har på mitt liv. Vad är egentligen meningen att leva så länge? Det är en fråga som jag inte direkt får ett svar på i mitt huvud. Den andra poängen är att de förflutna kommer aldrig att försvinna. Att en människas bakgrund kommer alltid att försvinna, ja förutom om man raderar allt som alla i världen kommer ihåg om det så visst, kanske det. Men ni fattar vad jag menar. Man blir och kommer att vara påverkad av det om hände för en timme sen, en dag sen, 4 år sen. Även om man inte kommer just ihåg vad man åt igår så kan det alltid visa sig i det man spyr upp. Okej, jag ger inga bra exmpel, men ni får leva med det! :)

Titel: Immortal Beloved

Författare: Cate Tiernan

Betyg: 5/10

Serie: Immortal Beloved #1

Sidor: 390

Kapitel: 30

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Hoddler & Stoughton

Första meningen: "Last night my whole world came tumbling down."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Hereafter - Tara Hudson

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Amelia kommer inte ihåg sitt liv. Hur hon dog, hur hon levde innan. Hon har helt glömt bort hur hon ser ut. Det enda som hon är säker på är att hon är död. Hon flyter runt i en flod, troligtvis den floden hon dog i. I en lång tid har hon försökt få kontakt med folk, hon skriker åt dem, men ingen svarar. Flera gånger har hon skrikit hennes namn, det är tack vare det som hon kommer ihåg det.

Men det är något som stör hennes sinnessjuka värld som spöke. En kille faller ner i hennes vatten och sjunker ner till botten. Hon vet att ingen hör henne och hon kan inte röra saker heller, men hon gör sitt sista försök att få kontakt, sitt försök att rädda honom. På något konstigt sätt så lyckas hon - lyckas hon rädda killen från en säker död och henne från att vara forever alone. Han kan se henne. Han är den enda. Varför?

Jag kände mig tvungen att läsa den är boken efter att en youtuber hade kvalicerats den till en av de bästa böckerna hon hade läst under 2011 (vidoen), så jag frågade vänligt på bibblan att köpa in den och nu är den läst och klar för recenseras. Jag blev absolut inte lika impad som hon, men den var väl helt okej. En annorlunda problem; tjejen är död och hon är ett spöke som hemsöker en flod och hon kommer ihåg nada. Jag gillade att läsa om den sorten spöke, speciellt att hon inte har lämnat floden som hon är bunden till den. Det kändes lite konstigt att killen som hon räddar, Joshua, umgås mer med henne än sina vänner och familj. Det har jag svårt att tro på. Såklart så skulle jag tacka den som räddade mitt liv, men någonstans måste det gå mot det normala. Inte bli kär i något som egentligen inte finns för någon annan än sig själv. Sorry, men där gick gränsen för mig.

Det som leder mig djupare i boken är nog att man vet egentligen ingenting om Amelia och jag började verkligen undra hur länge hon hade varit död. Hon kunde liksom varit död i flera år, kanske i 100 år, man vet ju inte säkert! Så det var min tråd jag följde och sen var det irriterande att Joshua ville kyssa ett spöke. Men ändå om det fanns hack i tråden som jag inte gillade så flöt ändå det framåt. Jag kan inte klaga på takten för jag kände inte av att jag blev långuttråkad eller att det stannade till.

Det som jag har som ett litet sak att göra automatiskt i hjärnan är att om jag inte gillar någon annan person i boken blir min favvokaraktär oftast den onda, vilket hände i den här boken. Eli är också ett slags spöke som vill att Amelia vill gå över. Han lyckas i alla fall fånga mig mer än Amelia eller Joshua. Jag vet inte, men jag gillar de onda för jag vet att de brukar ha en soft spot någonstans och alltid en anledning varför de är onda. Jag låter som en liten nisse nu som tror att ingen är ond, right? Well jag tror på att ingen är född ond.

Titel: Hereafter

Författare: Tara Hudson

Betyg: 6/10

Serie: Hereafter #1

Sidor: 404

Kapitel: 29

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Harper Collins

Första meningen: "It was the same as always, but different from the first time."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Blood Red Road - Moira Young

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Saba har en tvillingbror: Lugh. Han föddes innan henne vilket betyder att han är viktigare än henne. Det är så Saba tänker och hon älskar sin bror med hela hennes hjärta. Om något skulle hända med honom skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Och det är just det som händer. En grupp svartklädda män som Saba aldrig har sett förut dödar hennes svaga far och värst av allt; kidnappar Lugh. Saba blir ensam med sin lillasyster Emmi mitt ute i öknen. Saba bestämmer sig snabbt för att göra allt i hennes makt att hitta hennes älskade bror, men vart ska hon börja leta?

Jag har ju hört en hel del positivt om den här boken, en bok som man ska läsa om man inte har fått nog av Hungerspelen. Well, jag kan inte säga att detta ligger på samma nivå som Hungerspelen, men den är garanterat värd att läsa och ha stående i bokhyllan. Jag är lite ledsen att jag lånade boken, men jag kommer väl köpa den när väl tvåan kommer ut i butikerna. Boken hade en underbart snabbt tempo som jag avgudade, det var inte för snabbt eller långsamt! Och den lilla karamellen man suger på hela boken. Vart är hennes bror? Vad hände med honom? Är han sig lik när de hittar? Kommer de ens hitta honom?

Det första man märker i boken är språket. Språket är verkligen en twist i sig. Det är skrivet i talspråk så man kan nästan höra dialekten i huvudet. Jag som läste på engelska så fick jag lära mig snabbt att fer=for och yer=you. I början är det som vanligt lite irriterande men jag kom förvåntantsvärt snabbt in i den. I vissa böcker har jag problem att komma in i det, men språket var generellt lätt och orden liknade ju de ursprungna orden. Men jag tror att man måste vara van vid att läsa på engelska om man har bestämt sig att läsa den på engelska, bara en sådan hint. Annars finns den på svenska (Blodröd väg).

Saba var verkligen en utvecklad karaktär som jag fastnade mest för att hon var så full med egenskaper och personlighetsdrag. Hon är väldigt naiv, envis och har en enorm viljestyrka. Jag beundrar hennes sätt att sätta sin bror först, som jag hatar det. Det är inte bra att man sätter någon före sig själv, inget som jag rekommenderar, men hur kan man inte beundra en sådna kärlek till sitt syskon? Men hennes lillasyster Emmi är inte så betydelsefull som Lugh för henne och jag har blandade känlsor om Emmi. Hon kan jag se som irriterande snorunge som Saba, men också som ett oskyldigt barn som försöker göra det bästa som Jack ser. För Saba puschar Emmi iväg från henne, påstår att hon alltid är i vägen. Men ibland är hon i vägen, men inte hela tiden. Som läsaren får man ju se hela bilden även att man följer en och samma karaktär, antingen är man blind och ser inget annat än vad karaktären gör eller så använder man de ögonen som man har fått. Medan vi är inne på karaktärer så måste jag säga några ord om Jack. Jack är en person som Saba möter på resans gång och hjälper Saba en hel del. Han beter sig faktiskt lite arrogant för min smak och jag förstår de moment som Saba irriterar sig på honom. Men han har rätt ibland, speciellt hans argument om Emmi.

Titel: Blood Red Road

Författare: Moira Young

Betyg: 9/10

Serie: Dust Land #1

Sidor: 492

Kapitel: 9

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Marion Lloyd Books

Första meningen: "Lugh was born first."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Kommentarer 3

I am not a Serial Killer - Dan Wells

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

John Wayne Cleaver är farligt, och han vet om det. Han tillbringade sitt liv med att göra sitt bästa för att inte leva upp till sin potential.

Han besatt av seriemördare, men egentligen vill han inte bli en. Så för sin egen skull, och säkerheten för dem omkring honom, lever han med strikta regler han skrivit själv, öva ut ett normalt liv som om det vore ett privat religion som kunde rädda honom från fördömelse.

Döda kroppar är normalt för John. Han gillar dem, faktiskt. De kräver inte eller förvänta sig inte den empati han inte erbjuda. Kanske det är det som ger honom objektivitet att inse att det finns något annat om kroppen som polisen har just hittat bakom Wash-n-Dry Laundromat. Nu, för första gången har John att konfrontera en fara utanför sig själv, ett hot han inte kan kontrollera, ett hot mot allt och alla han skulle älska om han bara kunde.

Detta var verkligen en annorlunda historia. Inte något man läser varje vecka. Att läsa om någon som tror att ens öde är att bli en seriemördare är lite skrämmande med intressant! De två orden är nog de bästa för att beskriva hur John, huvudpersone tänker. Han har verkligen ett tänk som man inte har stött på innan. Genom att han har hittat två tolkningar till två seriemördare genom hans namn och hans facsination för seriemördare och lik så tror han att hans framtid ligger i samma spår som en seriemördare. Tänk dig det! Det är som han vill hitta alla de här anledningar så att han inte ska låta dum. Och jag gillar grymt att det låter enligt honom att leva ett normalt liv är som att leva enligt en lag, enligt en gud, en religion. Han kämpar för att leva med de regler han själv har satt upp för att göra att han inte kommer att bli en seriemördare. Men när de närmade sig slutet av boken så stod det klart för mig; Johns sätt att tänka skrämmer mig.

Det som gör att boken inte får toppbetyg för boken sticker verkligen ut med sin handling är att jag är inte så förtjust i deckarstilen. Mord och komma på mördaren är verkligen inget jag har fastnat för. Det är inte nåt som får mitt hjärta att banka fortare, det är inget som får mig att vilja fortsätta läsa. Och dagens litteratur för vuxna består ju mest av deckare så jag kommer inte klara av att bli vuxen.

Titel: I am not a Serial Killer

Författare: Dan Wells

Betyg: 5/10

Serie: John Cleaver #1

Sidor: 271

Kapitel: 19

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Tom Doherty Associates Boos

Första meningen: "Mrs Anderson was dead."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Daughter of Smoke and Bone - Laini Taylor

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Träffa Karou. Hon fyller sina skissböcker med monster som kan eller inte kan vara riktiga, hon är benägen att försvinna på mystiska "ärenden", hon talar många språk, inte alla av dem mänskliga; och hennes klarblåa hår växer faktiskt ur huvudet med den färgen. Vem är hon? Det är den fråga som hemsöker henne, och hon är på väg att ta reda på.

När en av främlingar-vackra spökade Akiva-fixerar sin eldfärgade ögon på henne i en gränd i Marrakech är resultatet blod och stjärnljus, hemligheter avslöjas, och en kärlek vars rötter dricker djupt av en våldsam förflutet. Men kommer Karou att ångra lära sanningen om sig själv?

Så mycket positivt man har hört om den här, så mycket bra och underbart, men varför kan jag inte känna samma sak när jag hade läst ut boken? Well, let me explain.

De första kapiterna tyckte jag var sköna och underbara, men efter det blev allt segt och jag förstod inte precis varför Karou gjorde de uppdragen hon gjorde och vad var meningen med tänderna? Var jag ouppmärksam eller? I alla fall så kände jag mig generellt virrig och handlingen var seg i boken. Speciellt slutet var virrigt för ja, de bytte liksom huvudperson utan att jag själv hade riktigt koll på vart jag kom någostans. Det blev ju lite klarare på slutet, de sista sidorna, men jag gillar inte att vara extremt förvirrad och sen veta allt.

Handlingen var inget heller för mig, inte den här gången. Det var något med det som inte stack ut tillräckligt för mig. Jag vill gärna ha något som poppar ifrån resten av samma fina historia av personer som blir kära, speciellt i fantasy/sci-fi historier. Karaktärerna var inga som jag fastnade för eller kan berömma. Det som jag kan berömma med boken var språket. Det var något mer utstickande än de flesta böckerna. Meningarna hade mer fyllning och hon lekte lite med meningsbyggnaden så meningar inte började med det mest självklaraste ordet utan något annat från meningen. Ex: Jag tittade ut genom förstret vs Tittade ut genom fönstret gjorde jag. Fast då snyggare än vad jag fick till det.

Titel: Daughter of Smoke and Bone

Författare: Laini Taylor

Betyg: 4/10

Serie: Daughter of Smoke and Bone #1

Sidor: 418

Kapitel: 60

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Hoddler & Stoughton

Första meningen: "Walking to school over the snow-muffled cobbles, Karou had no sinister premonitions about the day."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Arvtagaren - Christopher Paolini

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Många månader av träning och slag har fört med sig både segrar och hopp, men också hjärtslitande förluster. Dessutom väntar fortfarande den svåraste utmaningen: de måste möta Galbatorix. Och när de gör det måste de vara starka nog att besegra honom. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.

Ryttaren och hans drake har kommit längre än någon vågat hoppas. Men kan de övervinna den ondskefulla kungen och återinföra rättvisan I Alagaësia? Och till vilket pris?

Det är lite sorgligt att Eragon, personen jag lärde känna när jag gick i trean inte kommer att komma i fler böcker. Den här är den sista. Och som baksidan säger "Det började med Eragon och avslutas med Arvtagaren" Men slutet var för förutsägsbart. Jag listade ut en hel del och vart var fighten som skulle hålla på i hela boken? Jag hade nog en hel del högre förväntningar än vad boken gav mig. Jag är lite besviken som taggad av den här boken.

Den här boken var annorlunda uppbyggd ifrån de andra böckerna i serien. Jag tror att alla som har läst resten av böckerna har märkt att början brukar vara bra, taggande som drar igång boken, men mittendelen blir lite segare tills slutet kommer och verkligen på nåt sätt blow your mind. Well, i denna var det ungefär precis tvärtom! Början var lite förvirrande för mig för man liksom hoppade in i ett fint slagsmål som kanske inte var det bästa med att börja en bok med. Sen var mitten otroligt spännande och bra hela tiden. Jag blev riktigt chockad. Sen slutet, jag vet inte vad jag tycker om det. Fånigt? Kanske lite grann. Men väldigt slutet var det så jag kunde inte precis komma på nåt själv som kanske kunde ha hänt utan allt var redan bestämt. I vissa serier kan jag acceptera det, men inte i Eragon.

Boken var också en hel del förutsägtbart. Jag listade ut en hel del som var bara så uppenbart! Jag vet inte om det är likt Paolini att göra det såå förutsägbart, men det blev inga stora överraskningar för mig. Var det bara jag som kände så, eller är jag bara lite smart? Så sammanfattning: Bra, spännande men förutsägbar och för slutet slut. Var det ett bra slut för hela serien? Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag är varken besviken med det eller nöjd med det. Neutral.

Titel: Arvtagaren

Författare: Christopher Paolini

Betyg: 8/10

Serie: Arvtagaren #4

Sidor: 889

Kapitel: 78

Orginalspråk: Engelska (Inheritance)

Bokförlag: Bonnier Carlsen

Första meningen: "Draken Saphira röt och soldaterna framför henne ryggade undan."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

If I die - Rachel Vincent

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

SPOILERVARNING rakt igenom :P

Hela skolan har börja prata om den nya matteläraren, Mr Beck. Det verkar som alla gillar honom förutom Kaylee. Men som sagt så är inte Kaylee en normal tonåring utan en banshee som lever livet med skrik från de döda. Men inte kan hon veta att nästa gång kanske måste hon skrika för sig själv.

Kaylee försöker glömma det faktum att hon själv kommer att dö och fokuserar sig att rädda alla tjejer i skolan från den nya snygga läraren. Det är något som är mysko med honom och han verkar dra det över tjejerna i skolan. De enda som är immuna mot det är Kaylee och Sabine. Otroligtvis så samarbetar dem för att försöka komma på vad Mr. Beck är för övernaturligt, för det måste vara något sånt! och de måste komma på det innan han kommer på att de är inte så mänskliga själva...

Men snart är också Kaylees lånade liv över och samtidigt som Kaylee räddar tjejerna i skolan försöker de som står nära henne hitta ett sätt att rädda henne och de gör vad som helst för det. Vad som helst.

Vad är det nu? Femte boken i serien? Well, för att kommit så långt har myyyycket blivit komplicerat, speciellt mellan Nash och Kaylee som kämpar fortfarande för att vara tillsammans. När jag började den här boken så visste jag inte riktigt om jag kände att det var värt att de kämpade. Det skulle väl inte bli som i de två första böckerna, right? Då är de extremt gulliga tillsammans, men nu har det ju hänt såå mycket mellan dem och jag tror att den största anledningen att de inte kommer att bli som förut är att Nash vet inte hur det var förut för han har ju tagit bort alla känslor han hade om dem. Men i den här boken känns det som att Nash kämpar mer än någonsin efter att ha hört att Kaylee kommer att dö.

Japp, hon kommer att dö, poff. Det är det som gör hela boken sååå extrem. Alla känslor sätts på en spets och blir så extremare än vad de skulle ha varit. Jag läste boken i ett rakt streck för jag kunde inte sluta! Jag kunde bara inte och alla känslor la sig på hög på mig så jag reagerade oftast som alla andra i boken gjorde: extremt! Och efter all den här laddningen i boken så kommer ju slutet som jag kanske inte är sådär helt nöjd med. Jag visste ändå på ett ungefär hur det skulle sluta. Det tror jag att alla vet när boken slutar, men det är det där hur man tar sig dit som var också lite udda. Och jag tror att många Soul Screamers fan kommer att bli superglada i slutet för en helt oväntad (kanske inte helt oväntad) sak med Tod och jag är faktiskt lite kluven. Jag gillar Tod så otroligt mycket, hur han brakar in och förstör alla Nash och Kaylee moments (som i dne här boken), men hur ska man säga, det kommer nog inte hända mer. Så, nu får ni läsa boken! :D

Titel: If I Die

Författare: Rachel Vincent

Betyg: 9/10

Serie: Soul Screamers #5

Sidor: 342

Kapitel: 22

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Harlequin Teen

Första meningen: "I used to think death was the worst thing that could happen to a person."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

The Body Finder - Kimberly Derting

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Violet Ambrose brottas med två stora frågor: Jay Heaton och hennes hemska hemliga förmåga. Sexton år gammal och förvirrad av hennes nya känslor för sin bästa vän sedan barndomen, är hon mer störda av sin "makt" för att känna döda kroppar, eller åtminstone de som har mördats. Sedan hon var en liten flicka har hon kände ekon som den döde lämnar kvar i världen ... och de avtryck som fäster till sina mördare.

Violet har aldrig ansett att sin konstiga talang för att vara en gåva, det mest bara ledde henne till att hitta de döda fåglarna hennes katt hade tröttnat på att leka med. Men nu när en seriemördare har börjat terrorisera hennes lilla stad och ekon kommer från tjejer som hittas döda som bott i samma stad och hon känner att hon måste hjälpa till.

Man hoppar rakt in i Violets vardag där hon lever med sin familj och åker varje dag till skolan med sin bästa kompis Jay. Men man märker för snabbt att de är inte bästa vänner, eller ja, att ingen av dem tänker så men säger så. Det var nog det som var mest uppenbart för jag har en bästa kompis som är en kille och jag beter mig absolut inte som Violet gör mot Jay och tvärtom. Även att jag tycker att Jay och Violet är söta tillsammans så orkar jag inte med konceptet med att bästa vännen aldrig kan vara "bara" bästa vännen.

När man går rakt in i vardagen är det inget stort om att hon precis har upptäckt sin förmåga eller inte vet om den eller så utan hon är helt fullt medveten om den vilket är skönt så man slipper de 40 sidor där någon annan ska förklara vad hon är och vad hon kan göra. Men jag kanske skulle vilja veta lite mer om varför hon har den här förmågan. En aning, gå in på djupet varför.

Boken är skriven i tredje person vilket var helt okej i det här sammanhanget. Man kom in lite mer på djupet av vissa karaktärer ändå. Det skulle blivit mer personligare och dramatiskare om det var i första person, men tredje person behövdes ändå för då blir det lättare att hoppa mellan olika karaktärer som de gör lite då och då i boken. Man får följa mördarens synvinkel utan att avslöja så mycket, men det blir mer dramatiskt för läsaren vet vad mördaren tänker och gör men inte huvudkaraktären. Det är som vi får en hint innan vad som kommer att hända vilket jag blir verkligen triggad av och sitter och skriker åt karaktären att springa eller kolla bak! Det är verkligen inte bra för mitt hjärta.

Början av boken var ändå lite tråkig. Men det blev mer som en inledning av boken även om man hoppade rakt in i vardagen. Men det blev mer spännande mot slutet. Jag vet inte om det var så negativt för jag tyckte det var en mysig inledning av boken och inget jag själv skulle klaga på. Men jag har sett andra klaga om det, men det hände ändå saker i början också, mest åt känslohållet då.

Titel: The Body Finder

Författare: Kimberly Derting

Betyg: 7/10

Serie: The Body Finder #1

Sidor: 327

Kapitel: 28

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: HarperTeen

Första meningen: "Violet Ambrose wandered away from the safety of her father as she listened to the harmony of sounds weaving delicately around her."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Hourglass - Myra McEntire

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

För sjutton år gammal Emerson Cole, är livet om att se vad som inte andra ser: swooning södra Belles, bortglömda soldater, en oförglömlig jazz trio som försvinner på ett ögonblick. Hon plågas av fantomer sedan föräldrarnas död, och hon vill bara att uppenbarelserna ska sluta så hon kan vara normal. Hon har försökt allt, men visionerna fortsätter att komma tillbaka.

Så när hennes välmenande bror införs en konsult från ett hemlighetsfullt organisation som heter Hourglass, är Emerson villig att prova på en sista metod. Men mötet Michael Weaver inte bara kan ändra sitt framtiden kan det förändra hennes förflutna.

Vem är denna mörka, mystiska, sympatisk kille, knappt äldre än Emerson själv, som verkar tro alla galna ord hon säger? Varför verkar en elektrisk laddning för att köra genom rummet när han är runt? Och varför är han så envis att han behöver hennes hjälp för att förhindra ett dödsfall som aldrig borde ha hänt?

Emerson har ju någon psyskisk sjukdom som triggades igång efter hennes föräldrars död. Ja, det börjar bli ett vanligt koncept. Att man har en sjukdom som visar sig vara något helt annat; en superkraft eller en gåva. Och sen finns det alltid en snygg kille som förstår henne. Fast det som jag tyckte var lite komiskt var att Emerson ville ha avständ från honom för hon visste inte vad hon skulle göra, men samtidigt vill hon umgås med killen för hon int ehar varit med kontakt med en kille sedan allt tippade för henne. Michael som var då den killen som förstod precis vad som var fel med henne, eller vad sm var rätt med henne irriterade mig på slutet, men i början var han faktiskt helt okej. Jag irriterade mig på att han är en sådan hjältefigur som vill att alla ska tänka bra saker om honom och att han räddar dagen. Boken chockad mig en aning att den handlade mest om time-traveling vilket gjorde det lite roligare att läsa om. För tidresor brukar vara svåra att beskriva, men i den här lyckades det bra.

Jag vet inte om ni har haft den känslan där ni kunde ha gjort boken bättre. Kommer på hur allt ska sluta innan man har ens kommit dit och så är det inte som man har fantiserat om. Så var det för mig med den här boken. Den kunde blivit så mycket bättre, så mer unik om ungefär de sista 70 sidorna kunde flyga ur boken och inte komma tillbaka. det var nog de största nederlaget för boken, för min del.

Emersons bror och brors sambo blev jag kär i första gången jag träffade dem i boken. De var verkligen så söta tillsammans och ville verklgien hjälpa Emerson, få henne att känna sig som hemma hos dem, att hon inte är ett psykfall. Det är något som jag inte upplever i många böcker att en person har någon släkting om verkligen stöttar en! Kaleb var nog den mest intressanta och roligaste karaktären i boken. Han hade ett förflutet att prata om som man märkte spår av i nutid. För varje människa ändras tack vare starka händelser och det märks verkligen på Kaleb. Jag skulle vilja ha mer av honom, men då skulle han väl överglänsla Michael, vilket inte skulle hända.

Titel: Hourglass

Författare: Myra McEntire

Betyg: 7/10

Serie: Hourglass #1

Sidor: 390

Kapitel: 56

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Egmont

Första meningen: "My small southern hometown is beautiful in the haunting way an agning debutante is beautiful."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Awaken - Katie Kacvinsky

Titel:

Författare:

Betyg:

Serie:

Sidor:

Kapitel:

Orginalspråk:

Bokförlag:

Första meningen:

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Maddie lever i en värld där allt man gör är på datorn. Vare sig att man går till skolan eller är på en date, vilket gör att folk inte längre vågar sig ut ur sina hem. Det finns egentligen inget behov att gå ut. Maddie är van vid det och tycker om den digitala, ensamma världen tills hon möter Justin, en kille som vill vara omgiven av människor. Han tycker att världen är på väg mot helt fel håll. Han säger till henne att människor är inte menade för att vara ensamma.

Plötsligt så börjar Maddie själv uppleva den känslan, känslan av att det finns ett bättre sätt att leva på. Men med samhället och sina föräldrar som berättar för henne att hon ska leva det digitala världen så måste Maddie lära sig att stå upp för sig själv om hon vill att hennes liv som ensam ska ta slut.

I prologen så säger Maddie att hon fick en skrivbok gjord av äkta papper och förklarar varför hon reagerar så starkt. Det har vissligen blivit förbjudet att hugga ner träd för det finns knappt några längre. De är extremt sällsynta och inget längre är gjort av papper utan någon plastaktigt material. Men i parker och bakgårdar har man träd, syntetiska träd. "Synthetic trees never dies. They don't wither in the fall. You don't have a mess of leaves and needles to sweep up. They're fireproof. They don't cause allergies. And they're always perfectly green (constantlygreen.com has the best synthetic tree selection, according to my mom)." Prologen drog mig verkligen rakt in i boken och jag var fast från första början. Det är så jäkla bra beskrivet hela boken, hur folk tänker och Maddie tankeövergång från att vara precis som alla andra och sitta och gömma sig framför en skärm till att förstå att det är inte så livet ska levas utan man ska leva livet tillsammans med andra. Och detta är verkligen en framtid, kanske en snar framtid som jag fruktar!

Huvudrollen, Maddie var en karaktär som fick fler personlighetsdrag i bagaget genom bokens gång och jag fastnade stark för henne. Jag kan erkänna att hon var lite irriterande person i början, men det hon utvecklas till att bli till slutet, det gott folk är väldigt fint. Och jag gillar grymt mycket att Justin är inte den där guy-to-fall-in-love-with utan han, ja hur ska jag förklara utan att avslöja? En kille som gör det som han verkligen tror på! Han jobbar mot hans dröm och visioner. Meningen, fokuset med boken är inte kärlek och allt trams utan framtiden, en värld som är så olik, men ändå lik den vi har och hur snabbt det kan gå tills detta händer. Bokens årtal är 2060 om jag inte har fel, inte så långt kvar helt enkelt.

Det som kom som en besvikelse för mig var slutet. Det är det som gör att boken inte får full pott. Jag hade förväntat mig något mer extremt, någon mer, ja passande till situationen, men det blev lite för lite till slut för min del, men jag kan inte påstå att blev superbesviken men det känns fel att ge boken full pott om jag inte är så nöjd med slutet. Och vill bara också sägs: omslaget! Ah! Så bra, så vackert! :D Äntligen ingen tjej på framsida antingen i en vacker klänning eller close-up. Och omslaget passar så bra till titeln som passar så bra till innehållet som passar så bra till titeln! :D

Titel: Awaken

Författare: Katie Kacvinsky

Betyg: 9/10

Serie: Awaken #1

Sidor: 309

Kapitel: 27

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Houghton Mifflin

Första meningen: "My mom gave me an old leather-bound journal for my seventeenth birthday."

Datum:

| Klockan:

Kategori:

Kommentarer 5

Soulless - Gail Carriger

Canon EOS 7D +

Canon EFS 50mm f/1.4

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö – ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och – värst av allt – halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Det har varit en hel del uppståndelse om den här boken, mest för att författaren ska ha Europaturnée och kommer hit till Sverige snart. Och om många snackar om en bok så måste det väl betyda att boken är bra? Så jag lånade snabbt boken från bibblan. Det var efter det jag förstod att boken var översatt till svenska med samma anledning, författare på turné.

Men så mycket beröm kan jag inte ge boken. Det tog ett bra tag för mig att komma in i handlingen. Kanske var det jag men handlingen var rätts så luddig och jag förstod inte vart det skulle leda någonstans. Lite som att stå mitt i skogen utan att se en steg som kan leda rätt. Och förväntningarna jag hade räckte ju då inte till det som boken bjöd på. Det kändes som jag läste igenom boken utan veta dens centerpunkt, dens fabel, dens huvudhandling. Jag gillade huvudkäraktären smått. Hon var en person som tänkte på mat i alla olika situationer vilket var både random och roligt.

Boken var skriven från ett allvetande perspektiv så man följde alla i boken, som om man själv hängde i taket och tittade på vad de gjorde nere på marken. Jag är inte så förtjust i det skrivsättet. Det finns såklart tillfället då de passar, men jag föredrar att dyka ner i en och samma person för jag blir oftast förvirrad när synvinkeln hoppar runt som de gjorde i början. Det kanske därför jag inte hängde med i början. Troligen. När jag väl kom in i handlingen tycker jag inte att den var ens intressant. Det vara bara så att några var varulvar, vissa några andra övernaturliga varelser och så, men vart vad poängen med att de var övernaturliga? Kanske jag inte har fattad udden steampunkromaner? Who knows?

Titel: Soulless

Författare: Gail Carriger

Betyg: 3/10

Serie: Parasol Protectorate #1

Sidor: 357

Kapitel: 14

Orginalspråk: Engelska

Bokförlag: Orbit

Första meningen: "Miss Alexia Tarabotti was not enjoying her evening."

Datum:

| Klockan:

Kategori: