Fågelfän som flyger över Alcatraz

 
På Alcatraz så valde jag att haka på en fågelguide som fanns där, där man fick reda på vilka fåglar som fanns på ön, varför de valde att häcka där och genom det fick man också reda på historia om ön. Jag är naturnisse, älskar djur och natur så det här var perfekt för mig! Plus jag fick några snygga bilder på fåglarna! 
 

San Francisco

 
 
 

Seattle

 
Seattle. Den högkåksstaden som låg närmre än Stockholm som jag kunde åka till när jag saknade storstadspulsen. Min första stora förvåning när jag besökte Seattle var nog över hur litet det är ändå för att vara en storstad. En kompakt stad som man kan gå igenom kulle efter kulle på mindre än timma. Bara för att ge er ett perspektiv så är Stockholms tätort ca 5 gånger större än Seattles. Tre saker som Seattle är känt för är The Gum Wall i Post Alley, Pike Place Market och The Space Needle.
 
 
Jag var vid the Gum Wall tillsammans med min cross country polare och vi pratade nog lite för högt för jag frågade "hur kan man bara börja en trend som denna?" och det var en äldre man som kom fram till mig, med sliten läderjacka och en Seahawk keps på huvudet, som förklarade för oss två att det var en teater som höll hus där i närheten och folk satte upp mynt med hjälp av tuggummit att ge till teatern. I början försökte ägarna faktiskt skrapa ner detta, men gav upp. Idag är det en trend att sätta upp sitt tuggummi för att bidra av det här konstverket. Om nu den här berättelsen är sann, det vet jag inte, men jag vill tro på magin i den historien. Jag vet att det ska finnas liknade väggar i andra delar i världen så Seattle är inte den enda vägen man kan hitta den här äckliga men ändå charmiga konsten. 
 
 
Pike Place Market. En marknad som är under tak som säljer allt som Hötorget säljer och en massa mer. Du kan få tio kilos laxar kastade över ditt huvud, känna doften av alla blombuketter som är en njutning för både näsan och ögonen. Under marknaden fortsätter småbutikerna med retroaffischer, afganska väskor och det godiset som Seattle kan erbjuda. 
 
 
The Space Needle, den når tyvärr inte till rymden med sina ynka 184 meter upp i skyn. Men det ska vara en trevlig vy över Seattle när vädret inte ställer till och en fin restaurang uppe på toppen. Jag vet tyvärr inte hur fin vyn är för jag inte har åkt upp i den. Jag vet, jag var där i ett år och tog inte chansen att åka upp, men man vill inte åka upp när vädret inte är på topp eller om plånboken är full av malar. 
 
 

New York City

New York City. Det var mitt första stopp i USA när jag kom dit. Jag stannade där i två dagar på ett hotell nära flygplatsen med 200 andra utbytesstudenter. Jag har varit i New York City en gång innan och staden var desamma när jag kom dit igen. 

 

 
För dig som inte har kunnat ta dig till NYC, det är en upplevelse i sig. I en stad som får plats för Sveriges population och lite till så är det mäktigt att gå igenom gatorna som omringas av höghus, stressade människor och Starbucks på varenda hörna. Den gående staden. Staden med en puls. Det står aldrig still i en stad som New York City. Och varför skulle det?
 
 

New York City är fylld av historia men när man går på gatorna i New York så skulle ingen kunna lista ut att det är en ganska gammal stad med all modern arkitektur. Men kanske är det inget man bryr sig om när man är på semester i New York för vem bryr sig egentligen om ens släkting kanske kom till Ellis Island eller Triangle Shirtwaist Factory fire som det fortfarande idag finns spår av. Om du är en äkta svenne så kommer du bara till New York för att shoppa på dig allt som får plats i din resväska om du nu sätter dig på den.  

 

 

Blev jag en amerikan?

 
 
Så efter ett år i USA, blev jag något som skulle kallas "a typical american"? Jag stannade helt ärligt svensk genom hela året, jag blev lite läskig nog för mycket svenne. Jag trivdes med att vara svenne men bo i USA för då kunde jag ta del av det bästa av USA, men inte känna att jag var problemet av det dåliga sidorna som USA är känt för. Jag tyckte verkligen det var roligt att känna mig exotiskt för ett år, inte vara en del av mängden (inte för jag riktigt är det ändå) och bli fascinerad av kultur och människor. Även om det här blev ett extremt tufft år på sina fronter så ångrar jag inget. <3 
 
Jag har så mycket mer förståelse nu varför amerikanare är så stolta över sitt land, och attityden om det! Varje gång jag ser deras flagga nu så ryser jag lite för från att vara en försäljningsikon för mig så har det blivit en stark symbol av en stor tro och stolthet. O say, does that star-spangled banner yet wave, o’er the land of the free and the home of the brave?

Då är jag här igen

 
Efter 313 dagar så är jag hemma igen. Eller hemma och hemma, Sverige är nu inte mitt enda hem. De senaste tre veckorna har jag varit ett emotionellt litet moln. Gråtit så oväntat som det kan bli men det är glädjetårar för jag har gråtit för jag längtar och saknar. Längtar till att träffa alla som älskar mig i Sverige men kommer sakna alla som älskar mig i USA. Det här året har varit tuffft, det kan jag inte ljuga om, men jag blev älskad och älskade så många personer. Så många har satt en fotavtryck i mitt hjärta. Så att lämna USA var det svåraste under den här resan. För jag vet inte när jag kommer få träffa dem igen. Jag har ingen garanti att jag kommer och besöker dem nästa år. 
 
Men nu ska jag rusta upp mig för det här året! Och en sak som står på min lista är bloggen. Ska jag fortsätta? Läser nån? Är det någon ide? Jag vet inte än hur jag ska göra ärligt talat, kanske bloggar för mig egen skull ett tag för jag menar come on! Jag har haft den här fyra år nu och det känns inte värt att ge upp förrän fem år så några månader till (kanske). Det här är lite som min dagbok, snarare en minnesplats för mig. Så jag ska försöka inte ge upp, för min egen skull.
 
Såååå ni får stå ut med att jag publicerar en massa USA bilder genom sommaren för dang vad jag saknar vissa personer! <3
 
 

PROM

 

Senior Awards Ceremoy

 
Så idag blev jag inbjuden till Seniors Awards Ceremony, för alla seniors som har visat en bra akademisk sida som man ska få som en litet diplom för. Jag blev först förvånad att jag blev inbjuden för oftast är det stipendium och priser som delas ut men jag fick diplom i två ämnen: Art och English! Jag förstod nästan att jag skulle få en i Art med tanke på att jag hade Stained Glass förra terminen, men att jag skulle få en i English! Jag är fortfarande förvånad! Av 300 seniors så får fem stycken det diplomet, och en är jag, en svensk utbytesstudent som fortfarande har sin fina svenska accent kvar! Jag bara tackar och bugar! 
 

Marissa Meyer

 
För er som inte följer mig på instagram så mötte jag Marissa Meyer, författare till Cinder-serien, för ungefär en vecka sen. Hennes 30 minuters "snack" var det mest underhållande jag har hört från en författare. Hon hade tappat rösten så hennes man pratade istället för henne men det gjorde det till en underbar liten charader med en powerpoint och underbara historier! Jag beundrar Marissa mer och mer just nu. Hon är en lokal förförfattare här i Washington och jag är otroligt glad att jag hade chansen via skolan att träffa henne <3

279 dagar

 

Jag har lärt mig att ta varje dag som den kommer. Jag har lärt mig att inte ta något för givet. Jag har lärt mig att ha respekt för varje person jag möter, även hur respektlösa de kan vara mot mig. Jag har lärt mig att folk kan vara dömande men det betyder inte att jag behöver vara det. Jag har lärt mig att inte lita på alla som säger "Lita på mig". Jag har lärt mig att släppa taget om dem jag aldrig vill släppa taget om. Jag har lärt mig att jag är starkare än vad jag trodde jag var. Jag har lärt mig att jag har rätt till att vara mig själv. Jag har lärt mig att låta folk komma nära mig även om jag har blivit sårad förut. Jag har lärt mig att känna igen vilka som är där i slutändan för mig. Jag har lärt mig att ta ett djupt andetag och släppa taget. Jag har lärt mig att förlåta. Jag har lärt mig att skratta med sårade känslor. Jag har lärt mig att det är bättre att förbättra än att bara fixa det. Jag har lärt mig att jag är en öppen bok med vissa sidor ihopsatta för ingen att se.

 

<3 34 dagar kvar tills jag landar på svensk mark igen <3


Posters

 
Två till posters som jag har gjort till min skolas bibliotek. Det är verkligen så roligt att det finns någon som tror på mina idéer som personalen där gör just nu. De har gett mig friheten att göra lite som jag vill och det älskar jag dem för. 
 

Library Assistent, that's me!

 
Under mitt första halvår så hade jag en ämne som library assistent. Det måste låta tråkigt, men det är ärligt talat det mest passade ämnet för mig! Det är väldigt chill, sorterar böcker, pratar böcker, gör småsaker och det är ett ämne där man inte behöver plugga varje lektion. Det är bara en terminskurs så den här terminen var det planerat att jag inte skulle ha det, meeeeen jag droppade spanska för att ha den kursen igen! Så jag är redan som de kallar mig "a trained aids" så jag har andra uppgifter och låter de nya ta hand om uppgifterna jag hade förra terminen. Så just nu hjälper jag till med registeringen med nya böcker, hjälper de andra assistenterna och andra saker. Det som bibliotekarien har gett mig är friheten att komma på med mina egna projekt, vilket jag har börjat med. Ovanför ser ni två posters som ska hänga i biblioteket, samt jag ska göra "If you have read (blank) then you should read this"-häften/posters. Plus jag kommer få min egna station där jag kan göra en display om de 100 bästa ungdomsböckerna genom tiderna, listan som kom ut förra sommaren! Jag är fett taggad!
 

Ännu en dans

 
Ännu en amerikansk dans: Tolo. Det är tjejernas dans, vilket betyder att det är tjejen som ska fråga killen. Det är inte den populäraste dansen med tanke på att tjejer kan vara löjliga och inte fatta att det är inte så svårt att fråga en kille eller gå solo! Jag gick faktiskt på två tolos med tanke på att min kille går på en annan skola. Väldigt olika varandra med tanke på att det är två olika typer av high school, mest i antal. Ärligt talat även om det var lite lame i mellan åt så var jag där med mina vänner och hade var nice! Så på bilderna ovanför så är det jag, Ashlin och Allisa, mina buddies, trogna vänner! Det är dem som får mig att le, håller mig sysselsatt och fram för allt: de står ut med mig! :P 

Det finns ingen annan plats som hemma

En plats
På jorden jag känner mig 
Trygg 
 
Jag vet
Vart den platsen 
Finns
 
En famn 
Av den jag älskar är den 
Platsen
 
Min kära
Är inte nära mig 
Längre
 
Jag blundar
Och ser den jag 
Älskar
 
Bilden brister
Dock varje gång jag öppnar
Ögonen 
 
En verklighet
Som denna är jobbig att 
Leva
 
Jag vill hem
Till din famn
Till din kärlek
 
<3
 
Femte november tvåtusentretton skrev jag den här texten. Skrev väldigt snabbt i mina fästisar på datorn. Jag läste igenom den igen idag. Jag skrev detta när allt var jobbigt här. Skrev om min saknad för Sverige till det ni ser ovanför. Jag är på ett utbytesår i USA. Såklart så kommer jag sakna Sverige. Jag kommer sakna alla jag älskar, jag kommer sakna alla mina vanor, jag kommer sakna alla dofter, smaker, vyer och ljud som jag kan höra därifrån. Att sakna nåt betyder inte att man har förlorat nåt. Det betyder bara att man inte har hittat något som kan fylla upp den platsen som det man hade förut hade. Det som är knepigt med saknad är att man aldrig vet om det platsen kan bli fylld igen. För min del just nu vet jag att den kan bli fylld igen. Så fort jag kommer hem till Sverige. Det är nog därför jag ser fram emot den dagen jag när svensk mark. Min hjärna har börjat förberedda mig för den dagen, drömt om hur jag kommer ut ur Arlanda, i taxin på väg hem. Men det är som sagt en dag som kommer att komma. Och tills dess så har jag tid att roa mig här. Jag kommer leva mitt liv här. Vara med de nya personerna som cirkulerar i mitt liv. Men ibland är det bara svårt att kunna tänka på annat. Det är verkligen inte så att jag sitter och storbölar och tänker på vad alla gör där hemma. Utan det är snarare att jag saknar tryggheten, stabiliteten, friheten som jag har i Sverige. Jag saknar att kunna slappna av, kunna leva lite Hakuna Matata (och nu vill jag se Lejonkungen :P) kunna vara 100% mig själv. 
 
Ni kan tolka det som hemlängtan om ni vill. 
 
För mig har jag fått uppleva en av de största 
berg-o-dal-banorna i mitt liv so far
och jag är börjar blir redo för den 
att ta slut.
 
<3
 
(jag är okej, behövde bara skriva av mig, jag försöker inte oroa er!)

Ansiktet bakom Harry Potter

http://www.nytimes.com/2013/10/06/magazine/daniel-radcliffe.html?pagewanted=all&_r=0
 
Jag hittade en intressant artikel om Daniel Radcliffe i tisdags under en av mina klasser. En 12 sidors lång artikel om hur Dan har det just nu och hur han försöker balansera sitt liv. Jag vet faktiskt inte mycket om ansiktet bakom Harry Potter. Jag vet knappt någonting så jag läste den här artikeln med stort intresse. Speciellt med en titel som är "Daniel Radcliffe's Next Trick Is to Make Harry Potter Disappear". 
 
Hade inte mer än det att säga :) Ville bara dela artikeln med er boknördar också :)

Inte ens ett halvår

 dagar kvar till jag nuddar svensk mark igen
 
(var beredda på messed up svenska på alla nivåer!!!)
 
 Ett halvår har inte ens gått. Den 20 januari så har jag varit borta i fem månader. Under dessa fem månader har det hänt väldigt mycket. Både mycket skit och mycket lycka. Jag kan säga er att detta har absolut inte varit som planerat. Det finns så många anledningar att längta hem, att bara åka hem och strunta i detta. Det är hemskt att jag ens har haft den tanken att det verkar bättre att åka hem än att stanna här. Jag har fått deala med problem jag aldrig skulle behöva göra i Sverige. Men ändå är jag kvar här. För på något sätt så väger de positiva mer än de negativa. 
 
 Sedan jag kom hit har jag upplevt så otroligt mycket. Ni anar inte hur mycket jag har fått uppleva. Det är ganska magisk att ett år på en plats där jag aldrig har varit på kan få en att tänka om. Jag är fortfarande mig själv, min personlighet har inte förändrats men jag har fått mer bagage att släpa i livet. Främst har detta lärt mig att uppskatta det uppenbara. Bara kunna uppskatta de små sakerna som någon gör för mig. 
 
 Det som har varit svårast för mig sedan jag kom hit har varit att hitta en frizon för mig, någonstans jag kan känna mig trygg och bekväm och kunda andas. Kunna känna mig bekväm i någon annans hem. Det har ju inte varit lätt för mig med tanke på att alla utmaningar och problem har cirkulerat i min värdfamilj. Allt ostabilitet som jag har varit igenom har kommit från min värdfamilj. Från att min värdfamilj bestod av en annan utbytesstudent och min värdmamma till att båda hennes vuxna döttrar har bott/bor här. Just nu är vi ett hushåll på sju personer, vilket är så olikt från början av detta årets tre personer. Genom att folk har flyttat in så har frågan diskuteras om jag ska flytta till en ny familj eller inte. Så att få växla från att vara redo för att flytta till att kunna få stanna har gjort mig ostabil. Det har också gjort mig till en mer självständig person. Jag är inte så attached till min värdfamilj som jag trodde i början att jag skulle vara. Jag trodde jag skulle känna mig som en del av familjen. Jag är snarare en som lever under samma tak som andra personer. Jag har inte lika mycket saker som hemma, så om jag skulle behöva packa ihop min skit skulle det vara lätt. 
 
 Men sedan jag kom hit så har jag upplevt så mycket vackert, underbart och roliga saker! Jag kommer ha minnen för livet! I början så fiskade jag lax och havsabborre vilket jag aldrig kommer att glömma! Det var verkligen mäktigt och de två fina karlarna jag fiskade med var underbara och vi jämförde Sverige och USA där allt hade sin positiva och negativa sida. Jag var med i Cross Country teamet i skolan vilket var en av de bästa besluten ever, även om jag inte kunde springa på halva säsongen pga benhinneinflammation. Mitt lag var det bästa! 20 underbara typer där värmen fanns hela tiden! Så olika personligheter men alla kom överens! Därifrån fick jag mina bästa vänner. De vännerna jag kan lita på här. Homecoming var också otroligt roligt och jag skulle lätt vilja göra det all over again. Så amerikanskt men så roligt! Det blev roligt för jag var med rätt gäng den kvällen! Det som jag håller på med nu är ski school vilket ger mig möjligheten att åka skidor som en äkta svensk. Även om det också är den största anledningen till att jag är nära bankrutt just nu så är det en av det bästa sakerna jag har gjort hittills. Att åka skidor är det bästa jag vet och kunna dela det med amerikanare och en annan svensk, det är bara underbart! Och att få se snö en gång i veckan, det gör mitt svenska hjärta varmt.
 
 Sedan jag kom hit så har jag förändrats till en äkta svensk! Jag saknar snö, marabou, lakrits, lokaltrafiken, svenska pannkakor, köttbullar, julmust, lucia, etc. Jag har haft turen att träffa en halvsvensk familj här som jag fick fira advent med, baka pepparkakor med och kunna få prata lite svenska emellanåt med. Det uppskattar jag verkligen! Sen också fick jag reda på att det fanns en svensk utbytesstudent i närheten att prata med så jag har verkligen sökt upp allt svenskt jag kan hitta här runt omkring. Vad som också finns är Poulsbo, en litet samhälle i närheten som är till största delen norskt, men har en massa spår av skandinaviskt och tyskt i sig. De har en affär som kallas Marine Market där de finns europeiska varor, marabou choklad finns där! Men priserna är inget att leka med. 
 
 Jag vet inte om det är värt att nämna men livet här har inte varit enkelt för mig. Jag hade oturen att få så många olösta problem med min värdfamilj och en organisation här i USA som inte har hjälp mig på något plan tills nu för nån vecka sen. Så även om man tar ett utbytesår så kan man ha otur, och det känns som jag var den enda. Jag vill mest ge ett perspektiv att ett år utomlands kan vara den bästa drömmen, men också en kaotisk mardröm, beroende hur tur/otur du har. Jag har turen att jag har fått så många personer att älska här, såsom jag har personer som älskar mig här. Jag har fått turen att ha underbara föräldrar som betalar detta och älskar mig och tror på mig att jag klarar av det! Jag har fått turen att få uppleva så otroligt mycket mysiga upplevelser och skapat fina minnen! Jag har turen att ha vänner där hemma som inte har glömt mig utan fortfarande pratar med mig vilket jag uppskattar otroligt mycket! Man märker verkligen efter att ha varit borta i snart fem månader vilka vänner som är där för en och vilka vänner som har gått en annan väg än sig själv. 
 
 Vad jag vill ha sagt är väl att lever fortfarande. Jag har inte skrivit om mitt liv här mest för att allt har gått upp och ner som en våg och det gör det väl lite just nu också. Det finns fortfarande saker som jag måste lista ut innan mitt liv är på rätt bana igen. Men jag är okej. Okay. Alright. Och jag är hemma igen om 168 dagar och jag smålängtar faktiskt tills dess... Inget kan ersätta min kära Sverige och alla jag känner där! <3
 
 

2013 - Genom min kameralins

Det här året har varit fullproppat med så mycket härligt! Jag måste nog säga att detta har varit ett awesomeår med allt för mycket bra saker! Jag har gjort övernaturligt många utlandsresor: Österrike, Sydafrika, London och nu i USA. Det är ganska sanslöst! Och den här sommaren innan jag åkte till USA, den var så underbar! Jag hann med att vara med alla, och jag var så extremt lycklig hela sommaren lång! Och så ett halvår i USA. Alltså det här året har verkligen försvunnit från mina händer! Allt gick för snabbt! 
 
Ett halvår kvar innan jag kommer hem till Sverige igen. Jag längtar ärligt talat, men jag njuter av den tiden jag har här och är så glad över att jag har ett halvår till att vara här! Men alla där hemma: jag saknar er otroligt mycket! Jag vill bara säga tack för alla som fortfarande skickar snaps till mig på snapchat, folk som fortf skriver till mig och ge sin tid att skypa med mig! Ni är helt fantatiska och jag älskar er! <3

Vad jag saknar

- Att kunna ta en promenad
Detta är inget samhälle där man kan gå runt hur som helst. Detta är en bilanpassad samhälle där den enda vägen som finns är bilvägar. Det har gjort mig en aning smågalen för jag älskar att gå ut på en promenad, rensa tankarna, röra lite på fläsket, men det är ganska omöjligt med tanke på att jag bor i närheten av en motorväg...
 
- Lokaltrafiken
Här måste man ha en bil. Annars är man körd. Alltså är jag körd. 
 
- Familjemiddagar
Såklart blir det middag för mig, jag svälter inte. Men det är inte som hemma. Alla äter typ i olika rum, helst inte vid bordet. Såklart händer det att det blir så att alla sätter sig vid bordet, men max en gång i veckan... 
 
- Vitt fluffig snö
Snön har inte kommit hit än, och frågan är om den ens kommer att komma. Det roligaste är att det har börjat bli varmare igen här. Det ligger runt 5+ grader. Såklart finns det snö i bergen, jag har sett snö sedan jag kom hit, men det är inget här jag bor.
 
- Svensk deo
Deon här är ganska jobbig. Det är en "stick" som det nu kallas som är som pulverliknade, så när man rullar på det syns det inte, men när man svettas samlas pulvret upp och bildar vita klumpar. Avskyr verkligen det!
 
- Laktris och choklad
Sorry, deras godis håller inte klassen. Det finns mycket godis, men godiset är det inte ens kvalité på.
 
- Ett eget rum
Jag delar rum med den tyska utbytesstudent just nu, har gjort det i snart två månader och det är inget fel att dela rum, det är bara att jag saknar känslan att bara få vara själv i mitt egna rum, kunna slappna av och känna att röran i rummet är min och inte nån annans. 
 
Det är sakerna för tillfället. Såklart saknar jag min familj och vänner, men det är såååååuppenbart så det kommer inte på listan. 
 

Jag lever på något konstigt sätt

 
Jag överlever fortfarande i USA. Ville bara säga det.
 
Ska sätta mig och skriva en uppsats nån gång.
 
Promise.

Då var ett kapitel slutfört

 
I lördags så var det sista loppet för cross country säsongen. Det är supersorgligt! Jag älskar mitt team och jag vill såklart fortsätta med det! Jag vill fortsätta träffa mitt team efter skolan, springa tillsammans, fixa en massa roliga saker att göra och skratta med dem! Detta var de första personerna jag träffade när jag kom hit! Säsongen började innan skolan började, så detta är de jag har känt längst här! Så det är ganska sorgligt att jag måste lämna tillbaka min uniform...
 
Den senaste tävlingarna så har det varit fullt allvar. Först var det League, sen District och nu i helgen var det State. Logan, killen i rött på de sista bilderna, han är lagets stjärna. Han bokstavligt talat sprang ända till State där han tävlade mot de 150 bästa i staten Washington! Det var extremt mäktigt att vara där på plats för alla i teamet fick inte åka dit. Det var en 5-timmars körväg till stället tävlingen var och det fanns 6 st platser i bilen, varav en plats var till Logan. Så jag blev inbjuden av min coach, vilket är en underbar person, att följa med!
 
På senaste tiden så har jag inte sprungit så mycket. Jag har kört på egen träning för jag fortfarande har shin splint i båda benen, men jag är på bättringsvägen! Bara jag inte gör något dumt med mina ben så kommer de säkert vara bra snart! Så jag kunde inte springa League och ens tävla om en plats till District vilket var supersurt för min del!!! Men jag är okej. Jag har jobbat som fotograf på de senaste loppen vilket har varit superroligt! Åh, vad jag kommer sakna mitt team! Men troligtvis kommer jag träffa alla igen när friidrotten drar igång i vår! 
 
Blue, silver and white, that is us, Olympic's Trojans!
Trojans on three. One, two, three: TROJANS!
 
 
 

Tidigare inlägg