1984 - George Orwell

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
1984. Årtalet då världen är uppdelade i tre länder. Ocanien, Ostasien och Eurasien. Årtalet då länderna är i krig. Dagens Storbrittanien ligger i Oceanen mer känd som en distrikt i landet och ledare för landet Storebror. Han och hans partis valspråk är: Krig är fred - Frihet är slaveri - Okunnighet är styrka. Winston Smith jobbar för Storebrors parti och hatar sitt jobb för varje dag som går. Hans avdelning jobbar med propaganda, ändrar infomation så allt går i en positiv rikting i Storebrors fotsteg. Men hur länge kommer Winston stå ut med partiets slagord och diktatur?
 
Boken skrevs 1949, alltså var 1984 trettifem år framåt i framtiden. Så, nu ska jag tänka mig vad som kommer att hända 2047. Jag tror absolut inte att det kommer att bli tre stora supermakter i världen av alla länder som finns. Jag tror absolut inte att det kommer att bli ett tredje världskrig inom snar framtid. Så, hur fasiken kom George Orwell fram till att det skulle ta 35 år innan ett helvete skulle bryta ut? Var det för att han ville det? Jag tror att han ville skapa reaktioner. Han ville att folk skulle tänka. Förstå att man måste säga emot om något sådant skulle hända. Jag drog en hel del paralleller med 1984 och andra världskriget. Det sägs också att George Orwell hade det i bakhuvudet när han skrev och det är troligt efter att ha läst Animal Farm. Animal Farms bakgrundtanke var baserad på den ryska revolutionen och Geroge Orwell gör en bra koppling mellan den händelsen och en ladugård med djur som pratar. Det samhället som 1984 utspelar sig i är en oligarkist diktatur. Oligarkist diktatur är ju då en diktatur där det är fåtal personer som bestämmer. I detta fallet är det Storebror och hans närmaste. En samhälle där man inte får säga vad man vill. Man får inte tänka vad man vill. Det finns tankepoliser som griper dem som tänker på ett förrädande sätt. 
 
Den här boken likaväl som Fahrenheit 451 av Ray Bradbury och Brand New World av Aldous Huxley har blivit förbjudna och ifrågasatta lite då och då för deras frågeställning för samhället. Det kan jag tänka mig för jag vet att 1984 och Fahrenheit 451 vinklar samhället i en dålig position, även om det inte ser ut så. Oftast är det en framtidstanke som framstår som en dystopi. Att ifrågasätta samhället eller en religion kan vara det värsta man kan göra i vissa länder, även idag. 
 
Självfallet hade ju boken en handling! Det som gör att boken flyter på är att den just har en handling som är lätt att följa och bra för att vara skriven från 1949. Winston Smith är bokens protagonist och känns som en medelmänniska som inte är nöjd med sitt liv, men för rädd att ändra på det. Det är just då han träffar Julia. Oj, det lät ju nästan som något som skulle kunna publiceras idag! I detta fallet är kärlekt ett krimtänk, alltså fel att tänka på. Man ska enbart älska Storebror. Sex är bara för att avla barn. Inget annat. Herregud vilket trist samhälle! Tänk er att leva i ett samhälle där man inte får ha sex förutom i syfte att avla fram barn, där man tänker krig är fred och hör om kriget hela tiden över hur ens egna land leder kriget, men hur kan man var säker på det? Staten håller in på en massa infomation och det vet Winston om. 
 
Boken är verkligen fram för allt en tankeställare! Med mer kunskaper om andra världskriget i bagaget så kommer man se paralleller.
 

Sidor: 269
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Atlantis
Utgivningsår: 1983 (org. 1949)
Första meningen: "Det var en kall aprildag, och klockorna visade tretton."

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tio små negerpojkar - Agatha Christie

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Tio olika personer har blivit inbjudna till en minisemester på en privat ö mitt ute i ingenstans. Det som de inte vet är vart deras värd inte befinner sig på ön. Det som finns är de tio små negerpojkarna uppställda på spiskarmen och en ramsa som tyder:
 
Tio små negerpojkar åt supé i Rio, en satte i halsen så blev det bara nio
Nio små negerpojkar sov utan måtta, en försov sig så blev det bara åtta
Åtta små negerpojkar sa "Vi reser nu!" - en stanna' kvar, så blev det bara sju
Sju små negerpojkar skulle baka kex, en högg ved till baket, så blev det bara sex
Sex små negerpojkar ville åka hem, ett bi stack den ena så blev det bara fem
Fem små negerpojkar retade en myra, myran bet den ena så blev det bara fyra
Fyra små negerpojkar havet ville se, en anka slök den ena så blev det bara tre
Tre små negerpojkar i skogen ville gå, en björn tog en så blev det bara två
Två små negerpojkar satt i solens sken, en vart ihjälstekt så blev det bara en
En liten negerpojke ensammen var, han gick och hängde sig och så blev det ingen kvar.
 
Ramsan fanns i varje sovrum så de tio besökarna skulle veta exakt vad som skulle hända, men aldrig med vem. Och frågan är självfallet: vem går runt och mördar folk?
 
Tio små negerpojkar. En bok som har fått en massa rabalder bara genom titeln, speciellt i den engelska utgåvan. I Sverige har vi inte gjort en stor deal av det men i ex de engelsktalande länderna har det varit en stor disskusion, så nu istället för den orginella titel "Ten Little Niggers" heter den "And then they where none". I ramsan har man bytt ut "Niggers" till "Indians" till som det är just nu "Soldiers". Men det har ju inget med vad jag tyckte om boken, men det är viktigt med bakgrundsfakta.
 
Såsom jag läste boken i ett rask fart så sitter man och tänker att det är omöjligt att lista ut mördaren. Så bra motivation har jag för att finna en mördare i deckare och därför läser jag knappt sådant böcker. Det som jag trodde skulle vara bokens största svaghet är de tio karaktärerna som slängs in i början. Jag hade absolut ingen bra koll på de första som stupade utan då de sista "negerpojkarna" i ramsan, Det var självfallet logisk för min del för jag tänkte inte sitta och göra en uppsats om boken om alla karaktärer ändå. Boken var relativt kort så att lära känna karaktärerna väl var inte direkt huvudsyftet med boken. Men ändå känner jag att jag vill läsa om boken någon gång mer i år för att få hela historien och karaktärerna glasklara inte lite flummigt som det är i mitt huvud. Ramsan tycker jag var självklar och jag slog alltiid fram den och titta på hur nästa person skulle dö. Det är lite som en domino som inträffar efter första personens död vilket var en aning skrattretande att läsa. 
 
Det här med titel över att den är rastiskt, kanske är den det för den riktar sig till en speciell grupp av människor, men vad för negativt säger den? Jag själv kände inget någon rasism under bokens gång. De var bara negerpojkar i poslin(?) som stod ovanför spisen och en sådan figur försvann för varje person som dog på ön. Det enda som jag kan tänka mig är att alla personerna som är på ön är där för en anledninge. Alla har varit ansvariga för en annan människas död. Och en sådan negerpojke är en "symbol" för varje person. Så slutsatsen är att de är lika dåliga som negerpojkarna... Men... Nä... Jag vet inte. Jag har ärligt talat inte ögonen för rasistiska saker för jag söker inte efter dem... Det får vara min fina slutsats. 
 

Sidor: 198
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Bonnier
Utgivningsår: Org. 1939
Första meningen: "Före detta domaren Wargrave satt i en förstaklasskupé, blossade på en cigarr och ögnade genom de politiska nyheterna i Times."

 
 

Jane Eyre - Charlotte Brontë

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
När Janes föräldrar dör, lämnas hon bort till sina osympatiska släktingar som efter en tid skickar henne till en skola för fattiga.
Men Jane vill bestämma över sitt eget liv. 18 år gammal tar hon plats som lärare åt en liten flicka på den fina gården Thornfield. Ägaren herr Rochester och Jane känner av en gnista mellan varnadra som är omöjlig att undvika. Men Rochester är rik, Jane är fattig. Och vad är det för konstiga ljud som kommer från vindkammaren? Det stora huset vilar på många mörka hemligheter...
 

Jane Eyre, en ung dam som verkligen tycker att hon är värd det som hon kämpar för. Man fick verkligen magknip över hur hon blev behandlad av hennes släktingar. Man såg hur Jane växte till den personen, den starka, modiga, självsäkra kvinnan hon blev mot slutet, men vilken resa! Jag kan verkligen förstå hur detta blev en klassiker! jag upplevde "Jane Eyre" bättre än Jane Austens "Emma", kanske ska uttrycka mig rätt: mysigare. Böcker som utspelar sig under den viktorianska tiden i England är verkligen mysböcker med klänningar, baler och tilltalsord. 
 
I bokens handling så händer många saker genom bokens gång, men även det kan bli segt ibland såsom det blev. Det kanske även förklaringen varför det tog en bra tag för mig att läsa novellen. Handligen var lika mäktig som en rejäl bit chokladkaka. Man orkar inte allt under en måltid! Man måste ta lite åt gången. Om man kan bli mätt på en handling har jag ingen aning om, men mäktigt var det. Saker och ting hände och tiden gick, såsom Jane mognade och blev en av tidernas modigaste kvinnokaraktären i litteraturen. Jag själv blev en aning inspirerad av henne över hon inte tvekade på vad hennes hjärta sa till henne. Hon bryr sig inte om vad folk kommer att tycka och säga, utan vad hon själv tycker och säger. Jane Eyre kämpar mot toppen, för att mål sitt mål och får många bottennapp på väg dit. Folk som tror att "Jane Eyre" är en kärlekshistoria så vänd era ryggar mot boken. Kärleken är absolut inte fokuset, utan Janes utveckling genom bokens gång, att framstå som den kvinna hon är från den flicka hon var.
 
Det som jag kan känna ibland var att känslor som Jane och andra karaktärer kände var difusa. Ibland hade jag svårt att plocka upp känslan, ibland var det helt fel. Är det för vi har ett annat sätt att skriva ut känslor till ord idag eller är Charlotte Brontë en aning otydlig? Det är svårt att säga. Plus så tror jag att jag inte läste orginalutgivningen av boken så man vet aldrig hur orginalet var. Det är det filuriga med klassiker, för oftast läser man inte orginalet utan en tredje eller tionde utgiving där oftast det är någon ändring i språket för att anpassa det mer till dagens samhälle. Så jag kan tyvärr inte gå så mycket på det. Men i just den här utgivningen kan jag uttrycka mig med att känslorna var en aningen difusa. Speciellt kärleken. 
 

Sidor: 525
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 1990 (1847)
Första meningen: "Det var omöjligt att gå någon promenad den dagen."

 
 
 
 
 
 

The Catcher in the Rye - J.D. Salinger

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
 Holden Caufield är 16 år och tycker livet är för jävligt, men ibland också så vackert att man kan dö. Han har just blivit relegerad från skolan och ska möta sina föräldrar i New York. Istället dyker han in i Manhattans storstadsdjungel för att under några hektiska dygn leva som en vuxen. Han hinner gå på nattklubbar, möta före detta flickvänner, misslyckas kapitalt med ett hotelläventyr med en call girlinnan familjen obevekligt åter sluter sig kring honom.
 
 The Catcher in the Rye är en sådan typsik bok som man läser i USA i skolan och har blivit som en klassiker tack var det. Jag tänkte mig att det skulle vara en annorlunda bok som jag aldrig ha läst förut, en sådan speciell bok som man inte träffar på ofta. Jag hade fel. Igen. Herregud, hur många gånger har jag fel med mina tankar innan jag läser boken? Ja, oftast! Jag måste verkligen sluta med att ha förväntningar. The Catcher in the Rye handlar om Holden som blir utsparkad från hans privatskola och man får följa honom i tre dagar i färd mot New York från Pennsylvania.
 
Det här är lite som vilken bok som helst med en rebellisk ungdom med. Han svär lite då och då, drar sexuella referenser, gör rebelliska saker och ja "lever livet". Det irriterade mig hela vägen genom boken att jag ej förstod varför den här boken är sådant bra exempel att läsa i skolan?! Varför inte John Greens böcker? Eller Lisa Schroeder? Så Google, min bästa vän, hjälpte mig att få svar. Boken är skriven 1949 vilket då var revolutionerande med rebelliska ungdomar som, hör och häpna, svor, drog sexuella referenser och så. Alltså för 60 år sen så var detta inte... normalt? Boken ska vissligen vara inspirerande för unga att göra det som de vill. Jag kan inte säga att jag blev superinspirerad. Jag tycker mer att Holden var lite av en unge som vägrade att växa upp. Bokus beskriver boken som en "fräck, rolig och desperat insiktsfullroman" vilket är absolut inte de orden jag skulle beskriva boken med. Det positiva med boken var att den inte var allt för långdragen utan snabb i handling och att läsa. Det var absolut ingen plågbok att ta sig igenom. Den är inte lika imponerande som den var för 60 år sen. 
 

Sidor: 230
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Penguin
Utgivningsår: 1949
Första meningen: "If you really want to hear about it, thefirst thing you'll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all tha David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth."


Emma - Jane Austen

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Överklassflickan Emma försöker para ihop sin väninna med byns unge kyrkoherde, som i sin tur blir intresserad av Emma, men det är Emmas betydligt äldre granne och mentor, Mr Knightley, som väcker hennes kärlek. Det har läsaren insett långt innan Emma själv har gjort det, men spänningen hålls vid liv ända till slutet. Ska de få varandra? Och vad ska Emmas bortskämde och dominerande far ta sig för om hon gifter sig?
 
Innan jag började sätta tänderna i den här romanen så ögnade jag igenom kommentarer på Goodreads. En meningen som fångade min uppmärksamhet var "She just tells you a story of men and women in her time, and she's good at it!". När jag väl läste boken hade jag meningen inbränt på insidan av huvudet och verkligen förstod hur rätt den här personen på Goodreads hade. Man kan inte formulera sig bättre! En mysbok om lilla Emma, Jane Austens karaktär som absolut inte vill gifta sig. Hon tycker att hennes liv är redan bra och stabilt som det är. Därför vill hon matcha ihop singlar. Hennes första klient är hennes bästa vän som söker en karl att gifta sig med. Sen genom boken går Emma igenom motgångar och överraskningar. Det är inga allvarliga problem som uppstår utan är en lugn underhållande bok som har underhållit många århundranden. 
 
Der som jag också har hört mycket om är hur irriterande Emma ska vara. Jane Austen påstår sig säga att hon ville skapa en "hjälte" som den enda personen skulle gilla henne var Jane själv. Ärligt talat hade jag förväntat mig Emma värre som karaktär än väntat. Hon var i min smak inte jobbig, utan hade för de mesta ett annat sätt att tänka. Hon själv hade ju uteslutit att gifta sig och därför la ingen mer tanke på det, men det händer i flera konfliker i boken som tampas med hennes tyckan om det. Men ändå en förvarning för er alla som har tänkt er att kasta er efter den här boken. Emma har sina stunder då jag blev grymt irriterad på henne. Att hon inte ibland kan lyssna på mina tankar och planer till att lösa saker och ting! Emmas stunder av irritation kan ibland bidra till humor som den här boken ändå består en del av. Jag vet itne hur många gånger jag log för mig själv i Londons tunnelbanor över Emma, Mr Knightley eller någon annan karaktärs uppförande eller yttrande. Det som jag också fick mycket av var extrema personbeskrivningar av alla karaktärer som dök upp i boken. Dessa personbeskrivningar bestod alltid av klass, rang, good-looking or not och relationstatus. Så då vet man vad som var viktigast på den tiden. Språket var faktiskt inte komplicerat, jobbigt, eller segt som vissa engelska klassiker kan vara *host*Roots*host*. Men det tror jag är tack vare den nya upplagan av boken. De har säkert slippat på språket för att anpassa det till dagens ordval. Så, ja en ren och skär mysbok som är en av Jane Austen "felfria novell" enligt många. 
 

Sidor: 392
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Penguin Classics
Utgivningsår: 2011(org. 1815)
Första meningen: "Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich, with a comfortable home and happy disposition, semmed to unite some of the best blessings of existence; and had lived nearly twenty-one years in the world with very little to distress or vex her."



 

Fahrenheit 451 - Ray Bradbury

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
451 fahrenheit. Det är temraturen som behövs för att tända på papper. Vid 451 fahrenheit brinner papper i orangea lågor. Papper självsantänds vid 451 fahrenheit. Men varför vet Montag om det? Jo, han är en fireman. En fireman som tänder bränder. Motsatsen mot dagens brandsläckare. Han är som en brandtändare. Hans jobb är att bränna upp böcker. Det samhället som Montag lever i är litteraturlöst, eller det är målet som regeringen siktar på. Alla hem är brandsäkra så brandsläkarers jobb är lönlöst. Det som skulle löna sig är att hjälpa regeringen mot ett bokfritt samhälle. Montag trodde att han hade en och samma åsikt om böcker, fahrenheit 451, att bränna ner dem. Men när man jobbar så inpå med böcker hur kan man inte låta bli att titta på första sidan? Det gäller bara att bli nerknuffad från kullen av sina åsikter av tjejen som flytta i samma kvarter.
 

Fahrenheit 451. Celcius 233. Tempraturen då papper blir näring för en eld. Man förstod på en gång att tempraturen var viktig i historien! Det är sådan rubriker som jag verkligen älskar! Tempraturen nämns knappt i boken, men en sådan bra övergrepp om bokens innehåll! Förstår ni vilken chock jag fick när jag fick reda på att bokens skulle handla om att elda upp böcker?! Det är egentligen bara en bok som jag vill elda upp (Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann), men aldrig skulle jag vilja elda upp världens litteratur! Det är så grymt mycket historia och minnen i litteraturen! Tänk dig att förlora den mänsliga historiens historia! Om det inte är så att man vill glömma all historia som bokens regering vill. Alla brandmän kommer inte ihåg att de egentligen en gång i tiden släkte bränder, utan tror att det har gjort detta i generationer. Det tycker jag är en underbar twist och jag verkligen gillade den här dystopin för den är inte för nära sci-fi med robotar och Star Wars och inte långt från vår verklighet. Det är många saker som finns kvar i Ray Bradburys bok. TV:n är ett centrum i boken för frugan till Montag, huvudpersonen, sitter nästan jämt framför den och tittar på sin dokusåpa. Det som är rätt så häftigt är att boken är skriven 1953 och då var TV:n inte så populär som nu och de flesta sitter ju och kollar på sina dokusåpor. Man blir lite skrämd och undrar hur rätt Ray Bradbury hade. 
 
En negativ framtid. Det är just vad alla dystopier speglar. Men det som en sådan dyster berättelse ska också spegla är hopp, vilket jag fick tag om i Fahrenheit 451. Jag kan känna Montags rädsla men nyfikenhet att göra något förbjudet och när han fattar vad den förbjudna frukten är för något, något bra som gynnar hjärnan är då som Bradbury lyckades. Men ändå kunde det bli lite tråkigt och försigbart. Även om boken var kort fanns fåtal partier där man undrar varför det blev så segt. 
 
Som de flesta böcker så har boken budskapet att inte vara för lojal utan att tänka efter vad man gör att man inte gör skitjobbet för någon annan. För egentligen hur långt kan vi människor gå om vi inte märker det vi gör är fel? Hur långt kan vi gå innan vi säger stopp, och vågar vi ens säga stopp. Vart går gränsen? I den här boken som väcker Montag från hans inställning är en grannflicka som flyttar in som är oerhört glad och hörtig och ställer alltid frågan "varför" istället för "hur". Istället för hur ska vi göra det så frågar hon varför ska vi göra det? Jag själv har lärt mig den där läxan själv och av karaktärers och personers misstag, men det kändes som jag fick läxan igen av granntjejen. Hon var absolut min favoritkaraktär i boken. Hon väckte tankarna redan från första kapitlet och höll boken levande med en närvaro i några kapitel. 
 

Sidor: 158
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: 1953 (utg. på boken jag har är 2012)
Första meningen: "It was a pleasure to burn."

Övrig fakta: Ray Bradbury dog i år i juni månad, en författare som går ur tiden med kommer nog alltid bli ihågkommen av hans verk. Speciellt för Fahrenheit 451.


Animal Farm - Alex Haley

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Animal Farm, vad är detta för berättelse? Den utspelar sig på en bondgård med en strikt bonde vid namn Mr Jones. Men en ekonomisk kris drabbar bonden och flaskan med alkohol med nappflaska för honom. Djuren, snarare galtarna Napoleon och Snowball ser chansen att kunna ta makten från bonden, människorna. En revolution utbryter på bondgården! Den viktigaste reglen är självklart: Four legs good, two legs bad. Det är den fina boken på ytan. Det finns så mycket mer under ytan! Boken publiceringsår är 1945, efter andra världkriget och boken är en förlöjling av en av Sovjetunionens ledare Stalin. Den här historien skulle aldrig finnas om inte kommunismen inte skulle uppstå. 
 
En bok som ska vara seriös som börjar med att djur pratar. Hur tror ni jag reagerar? Jag sitter och småskrattar nervöst och tror att jag har läst fel, men nopp, det har jag inte! Jag var tvungen att säga det högt till pappa. Två grisar som pratar och heter Napoleon och Snowball... Den första tanken var nog att i Frankrike kan man få fängelsestraff för att döpa en gris till Napoleon. Frågan är ju då om Animal Farm blev ens publicerad i Frankrike, eller om de bytte ut namnet. Sen kom tanken med att jag har läst fel, djur pratar inte i seriösa böcker. Men boken är ju en förlöjlig av Stalin och kommunismen. Det är en snabb berättelse om hur Stalin tog makten, fast i det här fallet, hur galten Napoleon tog över en hel farm. Om man vet hela historien om hur Stalin kom till makten så vet man hur Animal Farm har för händelseförlopp, men man vet inte vem som är vem. Jag själv har svårt att jämföra med den riktiga historien för jag vet inte så mycket om revolutionen i Sovjet. Men underhållanden var boken! Jag kan förstå varför det blev en sådan klassiker som den har blivit! 
 
Men annars i vanliga fall tror jag inte att detta är en bok som man drar ut från bokhyllan hur som helst och läser. Den är inte underhållanden på det sättet som exempel Johanna Lindbäcks böcker är. Detta är två karaktärer på underhållning. Underhållningen i Animal Farm är just att förstå kritiken som Orwell slänger ut sig och vem tycker inte det är underhållanden med grisar och djur som pratar? :)
 

Sidor: 120
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Penguin Book
Utgivningsår: 1944
Första meningen: "Mr Jones, of the Manor Farm, had locked the hen-house for the night, but was too drunk to remember to shut the pop-holes."

 

Roots - Alex Haley

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Bokens innehåll är verkligen en kort beskrivning av. Alex Haley, en svart amerikan, gjorde en släktforskning som ledde hela vägen över Atlanten till Afrika. Detta är hans infomation och synvinkel. Min pappa sa att detta är ett måste att läsa. Den handlar mest om slaveriet i Nordamerika, hur de lastade över en massa människor för att arbeta för inget betalt. Livet som slaverna fick var inget vidare och egentligen är detta ingen vidare fakta/källa i sig om slaveri för det är Alex Haleys syn på slaveri, och farmerna och åkerna som de flesta svarta afrikarna slavade på. Men hemska händelser som jag tror att många hade som upplevelser händer i boken gång på gång.  Kunta Kinte, Alex Haleys gammelgammelgammelgammel(?)pappa är den personen man följer mest i boken. Det var han som blev lastad på ett fartyg mot det okända. Sex generationer till sen kommer vi till Alex Haley i högsta person. En bok som egentligen sträcker sig genom två århundranden.
 
Språket i boken är hemskt! Det är tråkigt, segt och Alex Haley ordbajsar en hel del. Det var verkligen lätt att somna efter att läst några sidor i boken. Men vad hade man förväntat sig från någon som gjorde en bok av sin släktforskning. Annars tror jag att boken skulle bli så mycket bättre! Släktforskningar är intressanta, enligt mig såklart! Jag själv skulle vilja göra det på min släkt efter att tagit reda på att jag är en klon av min fina morfars mor. Så språket sänker boken som in i bänken så jag led när jag läste boken. Karaktärerna kommer man inte riktigt in på djupet, men det kan jag förstå! Detta är en ju en släktforskning, man vill inte göra en allt för klar bild av en person som har funnits och bilden av den är helt fel. 
 
Alltså jag uppskattar författarens sökning efter sina egna rötter och budskapet som boken lyfter fram. Problemet är ju att språket är otroligt ointressant. Karaktärerna kändes lite för tomma. Och att det tog mer än en månad för mig att läsa ut den är ett bevis på bokens seghet. Så, är detta en bok värd att läsa? Så svårt fråga! Ja, för man får upp ögonen för slaveriet i USA och har historiska tillägg även om den är inte perfekt som en källa. Men läs inte denna om du är ute efter en skön litterär bok. Den kommer då att få dig att tappa suget att läsa böcker! Jag lovar!
 

Sidor: 639
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Picador
Utgivningsår: 1977
Första meningen: "Early in yhe spring of 1750, in the village of Juffure, four days upriver from the coast of The Gambia, West Africa, a manchild was born to Omoroand Binta Kinte."


The Princess Bride - William Goldman


Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Som länderna Florin och Guilder ligger på gränsen till krig, är motvilliga prinsessan Buttercup förkrossad av förlusten av sin sanna kärlek och tvingas att gifta sig prins Humperdinck. Men det är ingen lätt väg till bröllopet. Att bli kidnappad och räddad hela tiden är ett äventyr i sig. Under dessa bländande äventyr möter man Vizzini - det kriminella filosofen som gör vad som helst för en påse full med guld, Fezzik - den milda jätte, Inigo - spanjoren som stålet törstar efter hämnd och greve Rugen - det onda hjärnan bakom det hela. Den som hoppar in i deras berättelser är Westley, prinsessan Buttercups sanna kärlek och en mycket god vän till en mycket farlig pirat. Alla personer på plats för nu är det äventyret kvar!
 
Olala, The Princess Bride, riddarsagan med prinsessor... Right... Nä, boken var absolut inte något som jag hade förväntat mig. Jag tänkte att Buttercup redan var prinsessa innan bokens början, men näj näj. Hon ska ju vara "världens" vackraste kvinna som inte är adelskvinna och så klart vill prinsen då gifta sig med henne "We don't need to love each other...." Bra relation, right? När kommer riddarer i rustningar och lansar? Well, jag tror att jag grabbade tag i fel bok då... Jag hade fel bild av hela boken och blev besviken på det. 
 
Fram för allt namnet Buttercup, du skämtar! Och det roligaste är att hon beter sig som sitt namn, dumt! Jag menar hon tror på alla lögner som framförs till henne, tänker gifta sig med en man som hon aldrig kommer att älska och jag ville ibland ge henne en örfil. Samma sak med Humperdinck! Om man döper karaktärer till sånna namn är det nästan som meningen med karaktären är att skratta åt den. Herregud... Westley, come on, kan den killen göra allt? Kan han inte känna någon smärta?! Vissligen inte! Han är för guds skull inte en farm boy som är egentligen 007. Och jag tycker nästan synd om Westley att gilla en tjej som skriver ett brev till honom så här:
" ' Westley, my passion, my sweet, my only, my own. Come back, come back. I shall kill myself otherwise. Yours in torment, Buttercup.' " She looked at Humperdinck. "Well? Do you think I'm throwing myself at him?"
"It does seem a bit forward," the Prince admitted. "It doesn't leave him a great deal of room to maneuver."
"Will you help me to improve it, please?"
"Well, why don't we just begin our letter with 'Divine Westley,' and appeal to his sense of modesty," the Prince suggested.
Buttercup began to write, stopped. "Does 'divine' begin de or di?"
Alltså kom igen.... 
 
Jag hade helt enkelt dömt den här boken fel från första början, det var kanske därför jag började tänka på alla irritationsproblem... Men jag gillade sidohistorien en aning med Fezzik, Vizzini och kompani. Men det kan tyvärr inte höja boken. The Princess Bride har ju blivit en klassiker på 30 år tror jag och det finns också en film som sägs vara bättre en boken så jag tror att det är den jag kommer att kolla på fram över på filmfronten och kunna tycka att den är bättre. Who knows?
 

Sidor: 358
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Harcourt Books
Utgivningsår: 2007 (1973)
Första meningen: "The year that Buttercup was born, the most beautiful woman in the world was a French scullery maid named Annette."


Pojken i randig pyjamas - John Boyne

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 
Berlin 1942. Den nioårige Bruno kommer hem en dag och upptäcker att alla hans saker håller på att packas i lådor. Hans pappa har blivit befordrad och hela familjen måste flytta till ett annat hus långt, långt, borta där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Ett staket sträcker sig så långt ögat kan nå och på långt håll kan han se de märkliga människorna som staketet skiljer honom från. Bruno, som drömmer om att bli upptäckare, bestämmer sig för att ta reda på mer om sin omgivning. På sin vandring träffar han en pojke vars liv och situation är helt olika hans egna och deras växande vänskap får förödande följder.
 

Pojken i randig pyjamas är inte direkt en klassiker, men en bok värd att läsa och är en bok man måste läsa innan livet slutar! Samma sak med Boktjuven. Andra världskriget är en viktig händelse i historien och man kan inte undvika den historien i litteratur. I den här boken får man en inblick av Brunos liv. Perspektivet som Bruno har är ju helt olik från dem man brukar på se från andra världskriget. Oftast får man se allt från offrens synvinkel, men i den här boken så se man från "fiendens" sida. Bruno kan jag inte direkt säga är en fiende för han vet knappt att det är krig som pågår! Hans pappa är en stor ledare för nazisterna, men han har ingen aning om det. det enda som han vet är att pappas jobb gjorde att de var tvungna att flytta från hans vänner och liv i Berlin! Hela boken känns så naiv och om man inte visste ett dugg om andra världskriget skulle man aldrig fatta vad som egentligen pågick. Jag gillar att man får se hur många på "fiendens" sida som egentligen inte villatt detta inte ska hända. 
 
Brunos äventyrsfärder leder ju till ett koncentrationsläger (som han inte fattar!) och träffar en pojke i randig pyjamas lika gammal som honom. Det som jag tycker är så oskyldigt är att de pratar. Det som egentligen är det irriterande delen är att pojken i randig pyjamas vet allt om kriget och säger saker som att lägret är dåligt, läskigt och jobbigt, men Bruno förstår inte det! Han tror att det är en by av något slag och tror att det så roligare där än hemma hos honom där hans mamma och pappa bråkar, killar i uniformer går runt och en syster som kan inte vara mer irriterande. Boken är väldigt naiv och barnslig, men allvaret ligger i bakgrunden, en fin konstrast. 
 
Jag hade sett filmen innan jag läste den (dumma skola! Tvingar folk att se filmen innan man har hunnit läsa boken!) och är lite irriterad på mig själv att jag gillade filmen mer än boken. Jag känner att boken fick mer fyllning när jag tänkte karaktärerna såsom jag såg dem i filmen. Slutet i filmen måste jag också erkänna var så mycket bättre och sorgligare än bokens! Bokens slut gjorde inte att alla runt omkring fick en  tanke såsom slutet i filmen presenterade det! Det är jobbigt att säga att filmen hade sina plus, men den skulle aldrig kunna skapas utan boken! 
 

Sidor: 173
Orginalspråk: Engelska 
Bokförlag: DAMM
Utgivningsår: 2006
Första meningen: "En eftermiddag när Bruno kom hem från skolan fann han till sin förvåning att Maria, familjens husa - som alltid brukade hålla huvudet nerböjt och aldrig lyfte blicken från golvet - stod i hans rum och drog ut alla hans ägodelar ur garderoben och packade ner dem i fyra stora trälårar, till och med de saker han hade gömt längst in och som tillhörde honom och som ingen annan hade något med att göra."

Citat: "Heil Hitler", sa han vilket, antog Bruno, var ett annat sätt att säga: Ja, adjö så länge, och ha det så trevligt i eftermiddag. 

sida 48


Alice i Underlandet - Lewis Carroll

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4
 

Jag behöver väl inte ens berätta vad Alice i underlandet handlar om? Magkänslan säger mig att alla är fullt medvetna om Alices fina äventyr i underlandet som hon kom in i efter att ha följt efter en vit kanin med ett fickur i handen som gör att hon faller ner i ett hål. Ner till underlandet. Sen tror jag att det finns nog många version på den sagan, det märkte jag efter att ha läst den här versionen. En nyöversättning av den till svenska och några saker blev faktiskt bortglömt. Det nämndes också i efterskriften. Kanske en förkortad version, men då borde det stå på boken, right?

 

Ärligt talat. Lewis Carroll måste ha varit hög på någonting när hans skrev den här romanen. Seriöst! Inget hänger ihop av det händelserna som händer, inget är viktigt eller oviktigt! Det är svårt att svälja det man läser för det är så ologiskt som det kan bli. På baksidan av boken sätter dem verkligen huvudet på spiken med att säga att "Allt kan hända i den här världen, allt är självklart enligt drömmens upp-och-nervända logik." Så kan man jämföra boken som en dröm? Well, troligtvis för ibland så jag har också upplevt att mina drömmar är lite ologiska och har ingen röd tråd i sig, men mina drömmar har ingen början, det har den här boken. Glad är jag för det för annars skulle jag aldrig kunna läsa det!  Så om hela handlingen är lite som en dröm med ingen röd tråd i, hur tusan blev det en klassiker? När jag väl läste den tänkte jag verkligen hur en sådan osammanhängande saga utan budskap kan fått en sådan viktig roll i litteraturen? Den tanken gör mig galen. Antingen förstår jag inte bokens "fina" budskap, eller så har jag rätt med att säga att det inte finns något.

 

Jag gillar faktiskt sjukt nog historien, men varför gör jag det?! Är det för att man har växt upp med historien, att man vet pretty much vad som händer. Man är uppväxt med att veta vad Alice i underlandet är, såsom man vet vad Star Wars är för något. Jag gillar också den viktorianska tonen i boken. Men jag blev mer underhållen av boken än vad jag trodde för jag tänkte på "teorin" av hur Alice i underlandet uppkom, från romanen "The Looking Glass Wars". Den var nästan logisk och passade in så bra, men jag vet lika bra som ni att det inte var en riktig person från Wonderland som kom och berättade allt för Lewis Carroll (inte för det var helt så heller, vill inte avslöja för mycket). "The Looking Glass Wars" är ju en omtolkning av Alice i underlandet och en riktigt bra en. Den är värd att läsa före som efter man har läst Alice i underlandet för det får en att tänka på hur fasiken Lewis Carroll också kom på en sådan historia. En historia om nonsens och ordlekar (ska ju vara bättre på engelska då) som blev en av litteraturens klassiker.

 

Sidor: 111
Orginalspråk: Engelska
Bokförlag: Klassikerserien i repris (Bonnier Carlsen)
Utgivningsår: 2011 (eng. utg. 1865)
Första meningen: "Alice började bli riktigt trött på att sitta bredvid sin syster på stranden och inte ha någonting att göra."

Annan fakta: Lewis Carroll riktiga namn är Charles Lutwidge Dodgson. Så egentligen var det Dodgson som skrev boken. När han skrev matematiska verk så andvände han sig utav hans riktiga namn, medan alla hans barnböcker står under namnet Lewis Carroll. Varför har jag inte riktigt hittat ett trolig källa på. 


My blog, my rules

 
Det som jag tänkt på är jag kommer inte kunna ge klassiker ett rättvist betyg, så på en hel månad, hör och häpna kommer recensionerna inte ha ett betyg på sig! Som sagt det är så svårt att döma en klassiker för de flesta kommer ha ett tråkigt språk  för att de är så gamla och det brukar påverka mitt betyg. Så inga betyg, där med basta! Just so you know! :)

Klassikerna är samlade och klara!

Canon EOS 7D + Canon EFS 50mm f/1.4

 

September månad gott folk och min första temamånad med enbart klassiker!! Hur kommer jag överleva? Det får vi se! Planerat nu har jag 17 stycken klassiker, vi får se hur många jag klarar av! Kanske det kommer att bli en icke-klassiker på sidan av, men den kommer då recenserat efter september månad! Jag är suuupertaggad så nu kör vi! De två som läses nu är (fortfarande) Roots av Alex Haley och Alice i Underlandet av Lewis Carroll.

En klunga klassiker

 
Jag har börja upptäcka hur många böcker som man borde ha läst någon gång i sitt liv står i hyllorna hemma hos mig. Inte bara enbart klassiker utan också "måste-läsas-i-sitt-liv-böcker". Jag håller på att läsa sega Roots av Alex Haley som pappa påstår att man måste läsa. Igelkottens elegans som är ett utav årets bokreafynd ska också läsas. The Hobbit som kommer i vinter på bioduken har jag också! De alla böckerna måste ju bli lästa!
 
Så jag hade en idé som nu är min plan! Septembermånad, gott folk, ska bli en "klassiker-månad" då jag läser de klassiker och "måste-läsas-i-sitt-liv-böcker" jag hinner med! Ovanför er ser min fina lista av olika klassiker jag vill läsa och den blir längre för varje gång jag ser på den! Så vilka står längst fram i listan som jag prioriterar?
 
 
De tre som ni ser ovanför er har jag nyss beställt så de borde komma lagom fram till septembermånad. The Princess Bride av William Goldman ska också läsas under den perioden. J.R.R. Tolkiens verk The Hobbit och Härskarringen härjar någonstans i bokhyllan. Det ska finnas två romaner av George Orwell, Animal Farm och 1984, i pappas del av bokhyllan. Dracula ligger jag redan och dreglar på med det snygga omslaget jag har på den! Jane Eyre av Charlotte Brontë och Emma av Jane Austen ska jag nog låna från bibblan, engelska eller svenska har jag inte bestämt mig än för. Jag nämde ju Igelkottens elegans och jag kanske är så seg så Roots blir avklarad i början av höstmånanden. Pojken i randig pyjamas har jag nyss lånat och den boken räknar jag med i den här klungan av böcker. Sen får vi se om jag hinner med fler. Några bibliotekslån som Tio små negerpojkar och Flugornas herre kanske blir av i fall det blir fattig med böcker i månaden, men det tvivlar jag på. Och that's it. I alla fall för nuläget.
 
Så finns det några fler som ni rekommenderar? Har jag valt bra böcker? Jag är öppen för förslag! :)