Idag, på självaste julafton fick jag reda på att en själ som jag älskar har lämnat den här världen. Det känns inte som jag kan prata med någon om det och troligen därför jag skriver några rader om det för att få det ut i världen. Dot var en del av min värdfamilj i slutet och en underbar hund. Även om hon var otroligt busig och olydig för att vara ett år gammal så lyssnade ändå hon på mig, jag kunde få henne lugn. Det är nog det som gör mig så irriterad. Att jag kunde ha gjort någonting åt det om jag var där. De avlivade henne mest för att det fanns en chans att hon skulle bli superagressiv. Jag vet att hon inte skulle bli det vid min sida. Hon var allt annat än agressiv när hon var hos mig. Ni kanske inte tror på det men jag hade ett otroligt starkt band med den här hunden. Hunden som hade en liten fetknöl på sitt huvud. Hunden som kunde inte sluta slicka mig när jag kom hem efter skolan. Hunden som inte kunde låta bli att lägga sig bredvid mig i soffan oavsett hur många gånger jag knuffade ner henne. Hunden som lyssnade på mig även om jag pratade svenska med henne. Hunden som åt toapapper. Hunden som inte kunde sluta springa. Hunden som aldrig skulle vilja skada mig. 

 

Så den sista timmen av den här julaftonen tillbringade jag gråtandes i soffan framför Notting Hill på tv och saknar min bästa vän som jag vet jag aldrig kommer att få träffa igen. <3